Dagens fynd.

Ett riktigt drömfynd: mönstret, färgerna...och kragen. Framför allt kragen!

Myrorna är förmodligen den second hand-affär här i stan där jag mest sällan hittar något av värde. De har trots sitt stora lager av någon anledning ganska få snygga plagg och de få gånger man hittar något skapligt är det ofta löjligt högt prissatt i förhållande till plaggets värde.
Någon gång ibland hittar man dock det där riktigt fina fyndet. Och det är för de tillfällena jag fortsätter gå dit trots att 9 av 10 besök slutar med att man inte har med sig någonting därifrån...utom möjligtvis en smula irritation över att de faktiskt verkar tro att det finns folk som vill betala 150 spänn för en urtvättad, sliten Ralph Lauren-piké (som förmodligen inte ens är äkta) i XL.

Jag har under årens lopp samlat på mig en närmast löjeväckande samling button down-skjortor - och en icke försumbar del av dem är från Ben Sherman. Trots det händer det rätt som det är att jag springer på ytterligare en jag vill ha. Och det finns till och med vissa jag letar smått efter.
En av de sistnämnda är de skjortor som Ben Sherman tillverkade i relativt liten upplaga i samband med sin "The great british escape"-kollektion från 2008. I synnerhet en mörkt blå med target-inspirerat mönster som jag småbittert ångrat att jag inte köpte på en gång ända sedan dess eftersom den sålde slut ganska snabbt och därefter varit nästan omöjligt att få tag på. I alla fall till vettigt pris.

Igår tog jag en vända på stan och bestämde mig för att ta en snabbtitt på Myrorna. Som vanligt utan förväntan om att hitta något alls av intresse. Och där hängde den. Helt oanvänd och dessutom i min storlek. Till ett minst sagt vettigt pris dessutom.

Det är det där 10:e besöket som gör de 9 fruktlösa värda mödan.

Dagens:
Hüsker Dü - Friend, You've Got To Fall

Konsten att vara läskig.

Om ett par helger skall vi på Halloweenfest med Stockholmsmodsen. Vi har såklart viss beslutsångest gällande vad vi skall klä ut oss till. Men...sen hittade jag denna bild i arkiven och inser att det inte är några problem för Elle. Allt hon behöver är en peruk och att röra lite på huvudet.

Dagens:
Club Killers - Kåldolmar & Kalsipper

Mera oktoberfest.

När det vankas fest i Kajutans scootergarage brukar man börja med att talka golvet - som sig bör.
Och framåt natten tenderar folk att bli lite ofokuserade - som sig bör.

Fler bilder från oktoberfesten i Malmö finns här.

Dagens:
Weezer - In The Garage

Att ladda batterierna.

Dennis. Och eld.

Det här var den första helgen på jag minns inte hur länge som var helt fri från några som helst bokningar. Inga scooterträffar, inga planerade fester, inga gäster, inga resor till annan stad och ingen form av jobbande. Fast nu är jag inte kanske inte helt sanningsenlig egentligen - det var faktiskt garagefest med mina klubbkamrater i LC Sthlm för att "fira" garagesäsongens inledning i fredags, men jag valde för ovanlighetens skull att inte delta denna gång - ibland behöver till och med jag en helg då man bara kan vara hemma och ta dagarna som de kommer istället för att spendera natten i någons gästsäng, soffa eller i värsta fall på någons köksgolv.

Hur som helst fungerar det ju så klart inte att inte göra något vettigt på en hel helg, därför såg vi till att dra ut och grilla med Elles släkt i Sundbyholm på lördagen för att åtminstone kunna påstå så här i efterhand att vi gjort någonting annat än att uggla i lägenheten och dricka vin.
Barn, hundar, höstsol och grillad (soja)korv. Nu återstår att se hur lång tid det tar att få röklukten ur parkan...

Dagens:
Samling - Deras Sanning Har Klor

Sådär, ja.

Ja, jag vet att han har en vit fluga enligt beskrivning i boken. Men jag ville ha en liten färgklick i tatueringen.

Jag är egentligen inte överförtjust i katter, utan mer av en hundsnubbe, men trots det har jag ända sedan jag läste Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita (för er som är riktigt nördiga finns en ganska djupgående analytisk site om denna fantastiska bok här) första gången tyckt att katten Behemot skulle göra sig väldigt bra som tatuering. Det har dock varit svårt att hitta rätt motiv...tills jag av en händelse snubblade över omslagsbilden från Harper & Rows utgåva av boken från 1967. Där var han - precis som han skall se ut. Behemot.

Och nu sitter han på min vänstra överarm.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Here upon these we build our barricade...och har oktoberfest.

Getting their kicks out on the floor @ Kajutan.

Den gångna helgen bjöd på lite äventyr i Sveriges nedre del. Vi drog nämligen till Malmö i lördags eftermiddag - ganska sent eftersom jag hade såväl gårdsstädning med bostadsrättsföreningen samt ett litet fotojobb att utföra innan vi kunde hoppa in i bilen. Därför körde vi direkt för att gå på oktoberfest med Malmöscooteristerna.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.

Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.

Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.

Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.

Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.

Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.

Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.

Kort sagt - det var en föreställning som på många sätt var fantastisk, men på vissa punkter saknade jag på något sätt den känsla jag fått då jag sett den traditionella uppsättningen. Å andra sidan kanske det bara beror på just ATT jag sett den flera gånger tidigare och om detta varit min första Les Misérables-upplevelse är det möjligt att jag upplevt den helt annorlunda.

Klart det måste vara ett Les Mis-klipp med också. Nu finns tyvärr inget alls ifrån Malmö Operas uppsättning på nätet, så därför blir det en random trailer från den klassiska varianten istället. Samma musik och minst lika pampigt dock.

Dagens:
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag

Sköna sporttyper.

Som jag nämnde för ett tag sedan bjöds det ju på umgänge under sportiga förhållanden med gamla goda vänner för ett tag sedan. Själv valde jag dock att inte delta i tävlandet, utan släpa runt på kameran istället. Nu har jag äntligen tagit mig tid att kolla igenom bilderna.
Resten finns här.

Nu drar jag och Elle till Malmö något dygn för att insupa två vitt skilda typer av kultur. Mer om det nästa vecka.

Dagens:
Den Svenska Tystnaden - Elvira Ut Ur Dimman

Keep on keepin´on!

Av någon anledning verkar det som om det alltid kommer att par filmer om samma tema inom ganska kort tid efter varandra. Den här gången är det som tur är inte två filmer om spöken i TV-apparater eller något annat sådant det rör sig om - utan två filmer om northern soul.

Nu är det ju i och för sig över ett år sedan Soulboy släpptes, men när det rör sig om ett så pass smalt fenomen får väl ändå två filmer på inom loppet av mindre än två år anses vara ganska nära inpå varandra. Soulboy må ha varit småmysig, men i ärlighetens namn var den egentligen inte mycket mer än en helt vanligt pojke-möter-flicka-i-dansammanhang-rulle a´la Dirty Dancing och skulle precis lika gärna kunna ha handlat om lambada eller vilken dansfluga som helst.

Den här gången verkar det, åtminstone av trailern att döma, röra sig om en lite mer seriös skildring av den brittiska northern soul-scenens glansdagar och jag, liksom säkert många andra med mig, ser fram emot premiären någon gång nästa år med spänd förväntan.

Dagens:

Dobie Gray - Out On The Floor