Going goth?

Härom dagen ringde en gammal bekant från de gamla Blå-dagarna (Stefan, aka "Foten) till mig. Då hans tidigare band Arcana tydligen har tagit en paus har han startat ett nytt projekt med några vänner från Eskilstuna. De kallar sig The Brotherhood och sticker inte under stol med att de hämtat en hel del inspiration från exempelvis Sisters Of Mercy och Depeche Modes mörkare stunder. Tungsinta prylar, med andra ord.

Foten berättade att The Brotherhood blivit erbjudna att delta i nästa Hitlistan. Hitlistan är, för er som inte känner till det, ett återkommande arrangemang på Raw under vilka ett antal band spelar sin egen version av en låt vald utifrån ett givet tema. För ungefär ett år sedan spelade vi med The Profondo Rosso under temat Svenska Hits (vi framförde Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå). Den här gången är temat Kent och The Brotherhood skall framföra Ingenting Någonsin. Deras ordinarie gitarrist har dock valt att stå över denna spelning (de av er som vet vem som vanligtvis spelar med dem kan säkert räkna ut varför), därför undrade Foten om jag var intresserad av att hoppa in som vikarie. Eftersom Hitlistan-kvällarna brukar vara väldigt roliga tillställningar tackade jag ja på stående fot (pun intended).

Såhär ett par dagar senare har jag drabbats av svår lust att bära svarta solglasögon, såväl inom- som utomhus, trots att vårsolen knappt tittat fram ännu. Jag har också burit svarta byxor mer än vanligt - vid minst ett tillfälle kombinerat med en svart skjorta och min mörkt gråa (det är ju trots allt nästan svart, eller hur?) crombie. Och som om det inte räckte med det såg jag idag en dokumentär på SVT om tjeckiska vampyrer på 1700-talet och tyckte den var riktigt intressant. Jag kan inte låta bli att oroa mig en smula över ifall jag håller på att förvandlas till goth. Jag menar, jag har ju alltid älskat Nick Cave. Alltså ligger jag uppenbarligen i riskzonen.

Kommer jag att färga håret korpsvart samt byta mina scootrar mot en kista och en uppsättning svarta doftljus? Förmodligen inte. Men om jag inom en snar framtid dyker upp någonstans iklädd skinnrock eller kråsskjorta hoppas jag att någon vettig människa har den goda smaken att driva en påle genom mitt fördömda hjärta.

Dagens:
The Birthday Party - Jennifers Veil

Motsatsen till skräck.

Har just sett färdigt på The Unborn - en tämligen hopplös och klichéartad ursäkt till skräckfilm som inte ens kunde räddas av att Gary Oldman medverkade. Och då bör det ändå sägas att jag i normala fall uppskattar det mesta som har minsta lilla koppling till skräckgenren.

Av någon anledning kom jag då att tänka på The Worlds Fastest Indian; en film som inte har någonting överhuvudtaget att göra med skräck (förutom att Sir Anthony Hopkins, kanske världens läskigaste kannibal, spelar huvudrollen) men som jag ändå älskar förbehållslöst.

Denna film om Burt Munro, en Nya Zeeländsk motorcykelfantast tillika mekaniskt geni som på ålderns höst (under 60-talets första hälft) begav sig till USA för att testa sin redan då uråldriga, egenhändigt ombyggda Indian Scout -20 under höghastighetstävlingarna vid Bonneville Salt Flats är en riktig feelgood-rulle i ordets sanna bemärkelse.
Munro är idag något av en legend och enligt uppgift beskriver filmen den sanna historien om hans första resa till Bonneville. I ärlighetens namn verkar dock historien lite för bra för att vara helt sanningsenlig, men oavsett om den är en smula kryddad eller ej är filmen ett måste för alla som gillar excentriska gubbar, gamla motorcyklar, roadmovies eller bara vill ha en film som får en att må lite sådär mysigt bra.

Av någon anledning har jag fått för mig att de flesta känner till den - inte minst de som har något som helst intresse av gamla tvåhjuliga motorfordon. Men då den till min stora glädje projicerades på väggen under festen efter SSKs årsmöte för ett par veckor sedan blev det uppenbart att så inte var fallet. Faktum är att de flesta som jag pratade med aldrig ens hört talas om filmen. Jag har inga belägg för saken, men misstänker att det kan ha att göra med att någon pajas till översättare gett den titeln Citronträd och motorolja i Sverige. Inte direkt en titel som skriker "SE MIG!", eller hur?



Dagens:
Supergrass - Richard III

Fotoblogg - Posepaus.

Alex har jobbat hårt för att få till där sammanbitna, hotfulla sättet folk brukar röka på i engelska gangsterrullar.

Dagens:
Peter Doherty - 1939 Returning

Ensamhetens anlete samt adress.

Det var inte många som hade tagit sig till Raw igår. Det hindrade dock inte bröderna Franke med band från att leverera en av de mest intensiva konserter jag sett på länge. De körde över det dryga 20-talet personer som kravlat sig dit genom aprilkvällens kyla som en pansarvagn bemannad av Smiths, Joy Division, Jesus & Mary Chain och The Cramps samtidigt, bankandes huvudet emot monitorerna och kravlandes på alla fyra över det tomma dansgolvet. Det var fantasiskt och att vi var så få där som fick ta del av det gjorde det ännu mer magiskt - även om Johan, som gjort mig sällskap dit, tycktes vara av en annan åsikt.

Och idag har vi grillat för första gången i år. Det var kallt men gott.

Dagens:
Franke - I Ditt Våld

Ett undantag från regeln...igen.

I normala fall brukar jag undvika att göra inlägg enbart baserade på roliga bilder här på bloggen. Men en del saker man man hittar på internet är lite för underhållande för att undlåta att sprida vidare. Det här till exempel:

Dagens:
Morrissey - Picadilly Palare

Trender må komma och gå - band med långhåriga män består.

Det är lite konstigt egentligen. Hur vissa band har en underlig förmåga att hela tiden vinna nya unga fans trots att de egentligen borde uppfattas som hopplöst gamla och daterade enligt alla mått mätt. I vissa fall, till exempel de som är nära knutna till subkulturer som punk eller synth är det inget märkligt egentligen - det verkar som om det alltid står en ny generation redo att dra på sig läderjackan/skinnrocken och lyssna på The Clash, Sex Pistols, Depeche eller Kraftwerk runt hörnet.

Men det är inte dem jag tänker på. Jag syftar mer på de band som uppskattas av "vanliga" killar (för det är oftast killar) utan minsta intresse av subkulturer eller liknande.
På varje skola eller fritidsgård verkar det exempelvis finnas ett gäng grabbar som så fort de kommer i närheten av en gitarr börjar plinka Metallica-riff. Iron Maiden är ett annat sådant där band som hela tiden tycks förnya sin publik trots att de nu är gamla nog att vara mor- och farföräldrar åt sina yngre fans.

Jag har tänkt på det tidigare och nu i fredags, när jag DJ:ade på en spelning med Dia Psalma, slog det mig igen. Jag hade förväntat mig att medelåldern på publiken skulle ligga någonstans mellan 25 och 35 år. Det var totalt fullsatt på stället och mycket riktigt verkade många vara ex-punkare i min ålder. Men en förvånansvärt stor del var betydligt yngre och såg inte alls ut som man föreställer sig det typiska Dia Psalma-fanet. Det massiva jublet och allsången under spelningen gjorde det dock uppenbart att de inte bara ramlat in på spelningen av misstag, utan verkligen gillade bandet.

Det de flesta av dessa band har gemensamt är att de är hårda, tuffa och grabbiga. Kanske kan det ha med saken att göra? Men visst måste det väl i så fall finnas både bättre och modernare band som borde tilltala högstadie/gymnasie-publiken mer?

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Men konstigt är det.

Dagens:
Empire Of The Sun - We Are The People

Det första vårtecknet - Lambrettakåpor vid vägkanten.

Tjurig Lambretta bakom Statoil. Notera sidokåpan på marken - det är så man känner igen dem.

Trots att det inte alls var lika varmt som tidigare i veckan tog jag scooter till jobbet imorse - jag hade ju trots allt spenderat gårdagskvällen med att ge Lambrettan (som jag bestämt skulle få äran att inleda säsongen) sin vårservice.

Det var inte särskilt soligt och kallt som tusan, men ändå underbart. Scootern gick som en dröm hela vägen till jobbet, likaså hela vägen hem till mina föräldrar i Lundby efter att jag slutat för dagen. Efter att ha tagit en kopp kaffe hos dem började dock problemen. Först ville den inte starta. Efter att ha sprungit och kickat i tio minuter/en kvart hostade den igång och jag kunde puttra iväg. Jag kom dock inte längre än till Statoil förrän hojen baktände rejält, hostade till och dog. Sedan var det kört. Det krävdes mycket felsökande innan jag lyckades lokalisera det, såklart, enkla felet: tändkabeln hade gängat ur sig ur tändhatten. Där fick jag för att jag är dumsnål och handlar delar på OKQ8.
Efter att ha åtgärdat problemet kunde jag, drypande av svett efter att i lite över en timme kämpa med att växelvis försöka kicka och springa igång scootern, starta på första kicken. Därefter gick färden hem som en dans.

Det känns grymt att ha fått ge sig ut på två hjul efter att ha kört bil hela vintern, men jag hoppas verkligen att denna första dag inte kommer att sätta tonen för hela säsongen.

Dagens:
The Lambrettas - Poison Ivy

Fotoblogg - Wally.

Dagens:
Franke - Exil Riktas Inåt

Tisdagen den 17:e mars i tre punkter.

Den gångna dagen har kännetecknats av tre saker:

1. Sol - det fanns en tid då jag inte hade några som helst problem med vintern. Tvärtom tyckte jag den var rätt mysig. Numera lider jag dock mer och mer för varje vinter som passerar. Därför känns det mer än välkommet nu när solen värmer ens rygg och snötäcket börjar smälta bort. Det enda smolket i bägaren är väl att jag ännu inte kommit mig för att ge någon av scootrarna en rundsmörjning inför våren. Idag hade varit en perfekt dag för årets premiärtur.
   
   
2. Promenader - först promenerade jag närmare en timme i skogen tillsammans med en elev. Sedan promenerade jag hem från jobbet (åtminstone en stor del av vägen - jag fick skjuts till ÖB). Efter en liten paus hemma i väntan på Elenor promenerade vi sedan hem till Ljungman och Anna för fika.
   
   
3. Nyheten om The Stone Roses stundande återförening - trots att det här för oss med anglofila tendenser är en nyhet i paritet med vad Jesus återuppståndelse skulle vara för en djupt troende kan jag inte låta bli att oroa mig för att det kommer att bli madchesterpopens motsvarighet till Episod 1 av Star Wars: vansinnigt efterlängtad, otroligt uppskriven och i total avsaknad av det mesta man en gång älskade.
   

Dagens:
The Stone Roses - I Am The Resurrection

The Profondo Rosso goes Einstürzende.

Tre intensiva dagar i studion - ett spår. Så mycket tid tror jag aldrig vi spenderat på en enda låt förut. Gunnar kom med en hel del kreativ input utan att ta över och styra oss helt, vilket kändes bra. Emot slutet infann sig dock en rejäl dos studiotrötthet vilket visade sig genom att vi bland annat spelade in ljudet av ett notställ, gaffatejp, en tom bensindunk samt allehanda bråte som sparkades nedför trappan till vår replokal. Såhär i efterhand framstår det kanske inte som en briljant idé, men just då kändes vi oss som genier. "Blixa skulle vara stolt", som Wally uttryckte det.

Det skall bli spännande att höra hur den kommer att låta när den är mixad och Gunnar fått säga sitt. Med tanke på att det tog oss närmare tre år att få låtarna till vår skiva (som aldrig släpptes) klara törs jag inte komma med någon gissning om när den kan tänkas vara klar, men jag lovar att säga till här då.

Eftersom så mycket tid spenderades med att spela in blev helgen ganska lugn på övriga sätt, även om jag på Lördagen hann med både en sväng förbi 30-årsfest hos Veronica och Tim samt Café Sylvia för att supporta Challe, en fellow scooterist från Stockholm, som DJ:ade där. Tråkigt nog för henne var det inte mer än tio-femton pers på plats - hon verkade dock inte överdrivet bitter för det.

Nu kan man kanske tänka sig att den relativt lugna helgen borde ha tagit kål på min efterhängsna förkylning, men icke då...istället har den bara flyttat sig från halsen till bihålorna, med resultat att det kändes som om mina ögon var på väg att tränga ut ur sina hålor när jag gick upp i morse. Förhoppningsvis är det något en avslappnande vecka på jobbet kommer att råda bot på.

Dagens:
Einstürsende Neubauten - Haus Der Lüge

Fotoblogg - Låsta dörrar.

Dagens:
White Lies - Farewell To The Fairground

Det goda livet.

Hört i studion medan Jonas lade gitarrspår:
Erik (vaknar efter att tagit en tupplur på soffan och säger till Jocke som står vid kylskåpet): Åh! Ger du mig en folköl?
Alex: Vafan - du ligger ju bara och sover på soffan och vaknar då och då och tar en öl!
Erik: Det låter som ett helt underbart liv...

Dagens:
Mark Ronson - Just

We need more cowbell!

Nyss hemkommen från ett rep med The Profondo Rosso. Vi skall spela in i helgen, och Soviac-Gunnar skall vara med och producera. Han var faktiskt med redan ikväll för att lyssna igenom och komma med lite arr-feedback.

Det skall bli mycket intressant att se vad han gör av materialet. Vi har haft ganska svårt att få fason på på låten vi tänkt fästa på band (eller hårddisk egentligen, men "fästa på hårddisk" låter så konstigt), men med hur den lät efter att vi låtit honom ändra om lite ikväll i åtanke tror jag det har potential att bli riktigt bra. Ruffigare och rakare än mycket av det vi åstadkommit tidigare, vilket jag gillar.

Hoppas han dyker upp i doktorsrock med en revolver i högsta hugg, Phil Spector-style. Jag tror vi behöver det.

Dagens:
Soviac - I Got The Ribbah

Rated G.

Whiskey och The Young Ones hjälpte föga. Tvärtom kände jag mig faktiskt ännu mer uppstoppad när jag vaknade idag (något som inte hindrade mig från att mot bättre vetande släpa mig till jobbet ändå). Därför har jag ikväll prövat ett betydligt mer hälsosamt och barnvänligt alternativ: te och Disney.

I skrivande stund känns det faktiskt lite lättare att såväl andas som svälja, men jag tänker avvakta och se hur jag mår imorgon bitti innan jag kommer med ett definitvt uttalande om det sundare levernets eventuella effektivitet.

Dagens:
Badly Drawn Boy - Have You Fed The Fish?

Om inte lite god, brittisk humor kan bota mig hjälper inget.

Jag vaknade imorse med en känsla av att någon fyllt mitt huvud med bomull och tvångsmatat mig med tvåans sandpapper. Trots att jag inte har några egentliga belägg för det misstänker jag att det kan vara priset jag får betala för min hektiska förra vecka i kombination med den gångna helgens bastubad, DJande på Dundertågets spelning (enligt uppgift skulle de låta som en blandning mellan Hellacopters och Nationalteatern - jag skulle vilja veta var Nationalteatern-biten tog vägen), lördagshäng med Johan och Sara samt söndagsmekandet med Wallys Vespa (som inte blev överdrivet effektivt eftersom jag hade grava känningar av dagens åkomma redan då).

Plikttrogen som man är tog jag mig ändå ned på stan för fortbildning med jobbet idag, bara för att inse att jag på grund av en smärre kommunikationsmiss var en halvtimme försenad. Man skulle med andra ord kunna påstå att veckan startat sådär halvbra. Nåja, ingen större skada skedd - jag var inte den enda som missuppfattat tiden. Dessutom bjöd dagen på det tvivelaktiga nöjet att se två a-lagare göra upp på torget med en träpåk för att sedan arresteras av polisen kring lunchtid. Bara i Eskilstuna, kära vänner. Bara i Eskilstuna.

I skrivande stund har en stund på soffan, ett litet glas whiskey och ett par avsnitt ur den första säsongen av The Young Ones jagat de värsta förkylningssymptomen ur kroppen. Åtminstone tillfälligt. Med lite tur kommer jag inte att tvingas ta ut min andra sjukdomsdag på över fyra år imorgon.



Dagens:
Radical Posture feat. Alexei Sayle - Dr Martens Boots Song (från The Young Ones - säsong 1, episod 2; "Oil")

Fotoblogg - Snö, snö och mer snö...

...må vara vackert, mysigt och så vidare - men nu räcker det. På riktigt.

Dagens:
Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)

När jag blir stor...

När jag var sju år upplevde jag sjundeklassarna som otroligt skrämmande - stora, högljudda och farliga. När jag sedan själv lämnat sexan och blivit högstadieelev brukade jag ta bussen till skolan. På den åkte även gymnasieeleverna. Jag tyckte de var väldigt vuxna. Tiden gick och jag började på gymnasiet - alla över 25 var gamla.

Idag är jag 30. Om ett par månader 31. Skulle jag träffa den sjuårige Ronnie och fråga honom vad han kommer att göra när han är 30, snart 31, skulle han förmodligen svara "arkeolog, rockstjärna eller skådespelare". I den ordningen.

Nu är det ju inte riktigt så det blivit. Jag funderar fortfarande på vad jag skall bli när jag blir stor - i synnerhet nu när det verkar som om jag inte får vara kvar på mitt jobb efter läsårets slut. Klurar en smula på vad jag vill göra egentligen. På om man skall byta karriär helt. På om man skall börja plugga igen. På om man skall starta eget. På när jag skall få den där briljanta ideén som kommer att göra mig ekonomiskt oberoende. På när mitt break som musiker skall komma. På hur jag skall bli erbjuden en roll i den stora Hollywood-filmen.

Planerna på att bli arkeolog har jag dock lagt på hyllan. Tillsammans med hatten, den bruna skinnjackan och oxpiskan.

Dagens:

The Stone Roses - Made Of Stone

Fotoblogg - Cheers then, mate!

Dagens:
The Jam - The Eton Rifles

Vampyrer, scooterister och rockabillys.

Om jag påstod att jag inte var det minsta trött när klockan ringde 8:00 i Lördags morse, bara lite mer än fem timmar efter att jag kom hem från att ha spelat skivor på Markus Krunegårds gig på Raw (som var mycket bra) skulle jag helt klart ljuga. Trots det var det inga större problem att göra sig i ordning för att hinna med tåget till Linköping och Lambretta Club/SSKs årsmöte i tid.

Väl framme i Lkpg efter en trivsam tågresa med en iPod ställd på shuffle som enda sällskap checkade jag in på hotellet (som var misstänkt likt ett häkte - inte för att jag någonsin haft oturen att hamna i ett sådant, men det jag kan åtminstone föreställa mig att de ser ut som det duschlösa rum jag fick) och GPSade mig sedan fram till Tekniska Verken som var platsen för dagens aktiviteter.

De tre olika mötena (LC Sweden, lokalgruppsmöte och sedan SSKs årsmöte) avverkades, som vanligt, i snabbt tempo. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad som avhandlades här, men vill åtminstone nämna att SSKs nya grafiska profil presenterades - på tiden, om jag får säga det själv. Den nuvarande har känts en smula föråldrad ett bra tag. Den nya profilen, komplett med logga, hemsidesdesign, och så vidare såg mycket bra ut och kommer att lanseras snart. I övrigt var det mest formalia som vanligt - omval/nyval av vissa styrelseposter, genomgång av säsongens aktiviteter och så vidare. Inget av intresse för den som inte är med i någon av klubbarna med andra ord...

Så snart mötet var avklarat bar det tillbaka till hotellet för en snabb uppfräschning och omsvidning (jag lyckades vänta över en timme på en tom dusch - den var inte upptagen; det var dörren som kärvade) innan vi begav oss till Restaurang Hamlet för mat och öl. När alla var mätta och lagom glada fortsatte vi till Åhyddan MCs klubb/festlokal där det var dags för Rockers-festen; ett årligt återkommande arrangemang som tycks samla alla Östergötlands rockabillys, raggare och rockers på en och samma plats. Packat med folk, helt vansinnigt och mycket trevligt - skinnvästar, pompadours och nyckelkedjor till förbannelse. Låt mig säga som så att jag kände mig en smula överklädd i min nyligen omsydda kostym som jag valt att inviga kvällen till ära...

Natten blev lång, och suddigare desto längre den förflöt. Jägershots, essens-gin och tonics, erbjudanden om att fota rockabillyband, dans, skvaller och högtflygande planer (av vilka de flesta aldrig lär realiseras) avlöste varandra i en rasande fart. När jag vandrade hem mot hotellet genom den Östgötska natten var klockan närmare fyra.

Jag hade med största sannolikhet missat hotellfrukosten (som ju trots allt är det bästa med hotellvistelser) vore det inte för vår föredetta president Jessica som vänligt nog ringde och väckte mig när det bara var 20 minuter kvar innan den plockades undan. Efter att, tillsammans med de övriga spridda själar som orkat sig upp i tid till frullen försökt pussla ihop föregående kvälls händelser var det dags för kram och adjö och därefter tåget hem.

Nu kan man ju kanske tycka att jag, efter två nätter med alldeles för lite sömn och ett minst sagt späckat schema, borde lagt mig på sofflocket och kanske kollat på en film samt gått och lagt mig tidigt på kvällen - men nej, då. Det gick inte för sig. Istället fick jag sätta mig direkt och gå igenom ett gäng bilder från den gångna dagen/kvällen samt skriva en artikel om mötet till Scooteristen som skall gå till tryck nu på måndagmorgonen (där snackar vi tight deadline). Kändes onekeligen mer än lite tungt just då, men nu när jag fått mig en god natts sömn känns det rätt skönt att ha det avklarat.

Nu har jag en hel jobbarvecka på mig att återhämta mig inför nästa helg. Skönt.

Dagens:
16 Horsepower - Prison Shoe Romp