Mer politisk än så här tänker jag inte bli denna gång - dagen till trots.

Var naturligtvis tvungen att titta åtminstone med ett halvt öga på Obamas installations-ceremoni ikväll. Det utgör ju trots allt ett sådant ögonblick som våra barn- och barnbarn en dag kommer att läsa om i historieböckerna, och det är inte varje dag men har chansen att uppleva ett stycke världshistoria i realtid.

Tyvärr fylldes jag ganska snart av ett lätt illamående - inte på grund av något Obama sade i sitt välregisserade tal eller den extrema pompösheten (finns det ens ett sådant ord?) som vilade över hela ceremonin. Nej, det var betydligt banalare än så. Det som fick magen att protestera för mig var Beyonces framträdande som visades precis innan.

Finns det någon slags regel som dikterar att all musik som används i presidentiella sammanhang (kampanjer, galor, ceremonier och liknande) måste vara obeskrivligt slätstruken, överdrivet känslosam samt löjligt smörig på samma gång? Lite som en utdragen jingel för en hamburgerkedja eller ett tvättmedel, framförd av Celine Dion?

Dagens:
Bruce Springsteen - Born In The USA