Skärpning.

I onsdags kväll kom Jocke och Jonas över till mig för att göra någon slags hemma hos-reportage till ett nytt hemside-projekt de jobbar på (mer om det vid ett senare tillfälle). En av frågorna de ställde till mig gick ut på att jag har många bollar i luften. De benämnde mig bland annat DJ, scooterist, elevassistent, Star Wars-fan, musiker och bloggare.

Det där sista gav mig lite dåligt samvete - bloggare...det känns på något sätt som om det kräver regelbundna uppdateringar, vilket ingen kan anklaga mig för att ha gjort sista tiden.

För övrigt spelade jag skivor på Johnossis gig här i stan i tordags. Jag hade egentligen inga förhoppningar överhuvdtaget. Deras första skiva är rätt bra, men den senaste finner jag ärligt talat ganska tråkig.

Efter att ha sett det hela live har jag dock ändrat uppfattning en smula...spelningen var faktiskt nästan värd de ynka fyra och en halv timmarna sömn den gjorde att jag fick klara mig på eftersom jag skulle upp och jobba dagen efter.

Men bara nästan.

Dagens:
Parker Lewis - Cezanne

Att öppna sina ögon och inse att det inte bara är lägenheten som behöver städas.

Grundtanken med bloggar är att hålla sig uppdaterad och få information om sådant som intresserar en. Oavsett om det är musik, aktuella frågor eller bara vad ens kompis gjort på sista tiden. Det var åtminstone vad jag antog när jag började läsa bloggar, forum och liknande för länge sedan.

Likt många andra använder jag mig av en RSS-läsare för att hålla koll på nya inlägg. Det är mycket praktiskt - men har en baksida om man, som jag, är alldeles för dålig på att rensa bland sina prenumerationer. När jag slog upp locket på datorn efter att ha kommit hem i eftermiddags hade jag nämligen inte mindre än 78 "new items" i läsaren.

Jag vet inte hur det är för andra, men jag har svårt att läsa 78 nya inlägg koncentrerat och verkligen ta in vad som står i dem. I synnerhet när det handlar så skilda saker som en ny Hot Chip-remix, ett pseudopolitiskt inlägg om queer-teori och vad någon ätit till middag idag.
Ärligt talat kommer jag inte ens ihåg vilka hälften av personerna vars inlägg jag prenumerar på är eller vad som skall föreställa intressant med dem.

Plötsligt insåg jag att hjälpmedlet jag skaffat för att kunna ta in mer information smidigare istället gör att jag knappt ens tar in den lilla mängd information jag är intresserad av egentligen.
Ren och skär idioti.

Dagens:
Veto - Can You See Anything?

Tåg-uppföljning.

Att se fram emot tågresorna lika mycket som själva festandet var såklart tokigt av mig. Nog för att det var precis så skönt som jag trodde att spendera resan dit med Alex James i bokform och min iPod, men umgänget på kvällen var faktiskt trevligare.

Att det mynnade ut i efterfest där det enda drickbara som fanns var rysk bag in box-vodka utblandad med apelsinjuice gjorde dessutom att resan hem på lördagseftermiddagen blev...ja, kanske inte förstörd, men helt klart mindre njutbar än vad den kunde varit.

Fredagskvällen och det avgassystem jag fick med mig hem till Touringen var dock värt lite lidande.

Dagens:
Tegan And Sara - The Con

Tåg.

Jag gillar att åka tåg. Det är något väldigt meditativt med att sätta på sig lurarna, kanske slå upp en bra bok (håller på och läser Alex James -mest känd som basist i Blur- självbiografi just nu), lyssna på bra musik, luta huvudet mot rutan och se Södermanland rulla förbi utanför fönstret.

Alldeles strax sätter jag mig på Stockholmståget för att träffa scooterfolk på Lambrettapub - Lambretta Club Stockholms månatliga pubträff. Jag skall spela lite skivor där också.
Jag ser nästan lika mycket fram emot tågresorna dit och hem som själva festandet.

Dagens:
Blur - Chemical World

Fotoblogg #24 - You Talking To Me?

Tänk dig för en extra gång innan du kritiserar en kvinna med granatkastare.

Dagens:
Southern Culture On The Skids - Camel Walk

So much for andlig vardagsspänning.

Det mystiska ljudet i tvättstugan har fått sin lösning - det visade sig vara batteriet i brandvarnaren som installerades där för närmare sex år sedan som började ta slut. Pipandet var en varningssignal.

Detta betyder att jag får ställa in alla de planer på oujia-brädessessioner, seanser och excorsism jag så smått börjat smida i min fantasi.

Besvikelsen är naturligtvis enorm.

Dagens:
The Housemartins - Think For A Minute!

Folk i kö kanske inte är så dumma ändå.

I Lördags förvånades jag än en gång av folks beteende i kön till Eskilstuna Stadsteaters garderob - men denna gång positivt.

Henrik Schyffert var där och körde sin 90-talsgrej. Det var helt fantastiskt bra och jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast skrattade så mycket - men det mest minnesvärda hände direkt efter showen. Förra gången vi var på teatern trängde sig ett par blåhåriga pensionärstanter före i kön på det allra fräckaste sätt, vilket enbart bidrog till att späda på mina fördomar mot stroppiga teaterbesökare. Den här gången var det minst sagt bråttom eftersom vi skulle med bussen till Borsökna för att gå på 30-årsfest. Det var sjukt packat fram till garderoben och då vi bara hade 15 minuter på oss att hinna till bussen förutsatte jag att det var kört och att vi skulle tvingas spendera över en timme i kylan på torget, väntandes på nästa buss.

Innan oss i kön stod min gamle skivmånglar-kollega Matte och hans flickvän Karin. Eftersom de visste att vi hade bråttom sade de till oss att gå före, varpå även damen som stod innan dem erbjöd oss att hoppa in framför henne. Detta fick killen framför henne att också vinka förbi oss - liksom de som stod framför honom. Innan jag visste ordet av befann vi oss på torget - utan att ens tio minuter gått sedan Schyffert klivit av scenen och ljusen i teatersalongen tänts.

Lustigt - precis när man äntligen lyckats rota sina åsikter om att människor i grupp är värre än en flock gamar riktigt djupt händer något som får en att återfå hoppet för mänskligheten.

Dagens:
Gogol Bordello - Start Wearing Purple

Kan ingen bara förbarma sig och föra in grabben på rätt spår?

Jag följer inte Idol för fem öre och har bara sett lösryckta fragment av avsnitten denna säsong samt diverse YouTube-klipp som folk sagt att jag "måste" kolla upp.

Ärligt talat förstår jag inte grejen med deltagarna för fem öre. De känns bara ganska menlösa i mina ögon. Jag gillar inte ens han Lars, som enligt så många andra verkar vara killen som kommer att föra in indie i medelsvenssons julstuga. Jag tycker mest synd om honom. Han verkar vara en skön snubbe som halkat in på ett bananskal och nu inte riktigt vet vad han skall göra med sin nyfunna framgång.

Allra mest synd tycker jag dock om Johan Palm. Lillkillen med tantfrisyr och målbrottsröst som rör sig som en marionettdocka, ni vet? Jag får instinktivt någon slags storebror/faderskänslor när jag ser honom och vill bara ta honom under mina vingar för att föra honom bort ifrån de ondskefulla producenterna och kvällstidningarna. För nu - nu är det på väg att gå helt åt pipsvängen.

Droppen blev när jag upptäckte nedanstående filmklipp på Aftonbladets hemsida. "Här slår Johan Palm sönder sin elgitarr! Se honom leva ut sina rockdrömmar!" stod det. Eller något liknande i alla fall.

Och visst, vilken tolvåring (enligt internet är han 16, men jag vidhåller ändå att han inte är ett år äldre än tolv) tycker inte att det verkar skitcoolt att trasha en elgura? Problemet är att det inte ser ett dugg tufft ut när man knappt orkar lyfta gitarren och dessutom gör det under en arrangerad fotosession för kvällspressen. Att stackaren dessutom börjar beklaga sig över att han fått en sticka i fingret av gitarren är verkligen spiken i kistan.

I länktexten till bilderna som fotosessionen resulterat i skriver Aftonbladet "Varning: rockiga bilder". Men tyvärr:
Det här är ungefär lika mycket rock som Good Charlotte är punk.



Dagens:
Vive La Fetê - Noir Desir

Who ya gonna call?

Jag har just kommit upp från tvättstugan.
Tvättstugan ligger i källaren. Redan tidigare ikväll, när jag laddade maskinerna, lade jag märke till ett underligt ljud jag inte hört där nere tidigare. Ett underligt kort pipande. Lite som nedräknande bomber brukar låta i filmer, ni vet? Eller ett gnissel - det är svårt att avgöra eftersom ljudet var så tyst och kort. I vilket fall som helst uppstod det med ojämna mellanrum. Bara ett enda, kort pip. Sedan tystnad i någon halvminut. Sedan ett nytt pip. Jag försökte lokalisera ljudets källa, men det gick inte. Det tycktes låta lika högt i tvättstugan som i korridoren utanför.

Jag tänkte inte mer på det, men nu när jag gick ned för att plocka ihop tvätten som hängt på tork hade jag Qusan med mig. I vanliga fall brukar hon uttråkat vänta i trapphuset om jag har ett ärende ned i källaren. Men inte den här gången. Nu gick hon tryckt tätt intill mig, med svansen mellan benen, darrandes som ett asplöv. Och varje gång gnisslet/pipet hördes ryckte hon till och tryckte sig ännu närmare. Till sist började hon till och med gny.

Så fort vi kom upp ur källaren var hon som vanligt igen och studsade käckt uppför trapporna i förväg till lägenheten. Det fick mig att fundera lite och jag har kommit fram till följande:
Det måste vara ett spöke. Hundar känner ju av sådant, sägs det...

Helt plötsligt har vi fått ett spöke i källaren. I tvättstugan närmare bestämt. Ett spöke som piper.

Dagens:
R Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Magi.

Jacques Brel är en sådan där artist som jag hyser den allra största respekt för. Ändå har jag aldrig lyckats ta till mig hans egna inspelningar, utan mest uppskattat andra artisters tolkningar av hans sånger. Kanske beror det på att jag inte förstår ett ord av den franska och flamländska han skrev på.

Men så upptäckte jag detta klipp på YouTube och blev fullständigt tagen av känslan, intensiteten och den totala inlevelsen i hans framförande. Knockout i första ronden, för att använda sig av en klassisk recensentklyscha...

När man har att göra med någon som så fullkomligt hänger sig åt sin musik spelar språket ingen som helst roll. Och plötsligt insåg jag att trots att han tolkats av alla från Bowie till Julio Iglesias (jag hoppas att jag inte behöver klargöra vilken av dessa två herrar jag föredrar) så finns det ingen som någonsin gjort Jacques Brel bättre än Jacques Brel själv.



Dagens:
Jacques Brel - Amsterdam

Att leva är att lära.

Man lär sig något nytt nästan varje helg. Ta nu i Lördags till exempel - då lärde jag mig fyra saker av och om Kalle (killen med det lätt maniska ansiktsuttrycket i förgrunden på bilden):

1. Gammal vänskap rostar aldrig.
2. Lägenheten han skaffat med sin flickvän Frida i Årsta är väldigt mysig och har vad som kan vara ett av världens snyggaste köksgolv.
3. Han är grym på att göra pastarätter och blanda gin och tonics.
4. Det är en dålig idé att låta honom övertala dig att gå till Debaser efter X antal av ovannämnda drinkar. Risken är nämligen överhängande att du får ta dig tillbaka till Årsta igen själv.

Dagens:
Popsicle - Soul Lacquer Drug

Ketchupeffekten igen...

Förra veckan, när Elle var bortrest och jag var ledig från jobbet torsdag och fredag, hände så gott som ingenting. Jag fick söka med ljus och lykta efter en fest på lördagen för att slippa sitta hemma och dega i min ensamhet.

Idag har min käre före detta bandkamrat Jesper inflyttningsfest. Dessutom spelar Detektivbyrån här i stan - dem skulle jag verkligen vilja se. Jag missar dock båda dessa tillställningar eftersom vi åker till Elles kusin med sambo och barn en liten bit utanför Södertälje alldeles strax.
Imorgon fortsätter jag direkt från Tälje till Stockholm för att tillsammans med Ljungman spendera lördagskvällen hos min gode vän Kalle. Samtidigt kör Brothers Gonna Work It Out på Raw här i Eskilstuna. Har iofs varit där de flesta gånger de kört, men det brukar vara roliga kvällar så lite splittrad känner jag mig allt.

Kort sagt - det kommer självklart att bli såväl trevligt som kul både ikväll och imorgon, men jag kan ändå inte låta bli att anse att så många saker man skulle vilja göra krockar känns ganska...typiskt, på något sätt.

Dagens:
Detektivbyrån - En Annan Typ Av Disco

Gamla vänner från andra länder.

Idag ringde min gamle vän Dan som jag inte träffat sedan han flyttade tillbaks till USA för många år sedan. Jag och Dan går way back som de säger borta hos honom. Han var utbytesstudent och vi gick på gymnasiet tillsammans. Efter avslutad skolgång blev han kvar i Sverige och bodde ett hos mig och mina föräldrar, sedan träffade han en tjej som han flyttade ihop med. Dessutom gjorde vi ett något misslyckat försök att flytta till London tillsammans med några andra goda vänner efter gymnasiet innan han slutligen begav sig hem till Staterna.

Vi har försökt hålla kontakten - men ni vet väl hur det brukar bli med sådant? Telefonsamtalen har blivit mer och mer sporadiska och sista tiden har vi knappt ens Facebookat. Innan samtalet idag var det säkert närmare två år sedan vi pratade sist.

Dan ville egentligen ingenting speciellt - förutom att berätta hur glad han var över presidentvalets utfall. Närmare än så ämnar jag in på de senaste dagarnas stora nyhet. Det finns så många andra som kan skriva mycket bättre (och redan gjort det) om ämnet. Dessutom tycker jag att det faktum att någon ringer en vän på andra sidan jordklotet som man inte pratat med på flera år bara för att uttrycka sin glädje säger det mesta som behöver sägas.

Dagens:
REM - The Sidewinder Sleeps Tonite

Förlorat engagemang och uråldriga, mörka gudomar.

En tid, för inte alltför länge sedan, hade jag förmodligen varit mycket engagerad i hur utfallet av dagens presidentval kommer att bli.
Jag hade spenderat åtskilliga timmar läsandes tidsskrifter och surfandes på nätet - letandes efter information om kandidaternas bakgrund och deras ståndpunkter i olika frågor. Idag fick jag dock till och med googla för att komma ihåg att McCain heter John i förnamn.
Jag hade förmodligen bunkrat upp hemma och spenderat kvällen tittandes på någon av valvakorna. Idag väljer jag istället att gå ned på stan för att ta en öl med Johan.

Jag har inte funderat över varför. Om det beror på förslappning och slöhet eller på en känsla av att att det är utanför min kontroll ändå och därför menlöst. Ärligt talat vet jag inte om jag vill fundera över det heller eftersom inget av alternativen känns särskilt smickrande.

Istället nöjer jag mig med att konstatera att jag fann det ytterst underhållande att man via facebook kan "låna ut" sitt statusfält till propaganda för valfri kandidat - och att över en miljon användare valt alternativet Cthulhu. Som till och med har en egen hemsida...

För mig som skräckkonnäsör i allmänhet, och HP Lovecraft-fanatiker i synnerhet, är det stor humor. Jag finner särskilt avdelningen där The Great Old One själv tillkännager sin ståndpunkt i viktiga frågor synnerligen underhållande...

Dagens:
Cut Copy - Out There On The Ice

Fotoblogg #23 - Bright lights, smaller city.

Dagens:
Fleet Foxes - White Winter Hymnal

Jag dyker upp när jag minst anar det.

Sitter i soffan lite sådär lagom trött och hängig som man kan bli av fyra dagar ledigt - varav tre som gräsänkling.

Jag har datorn i knät, Qusan ligger och trycker bredvid mig och på TVn rullar sista avsnittet av Stor I Japan. Slösurfar lite och får för mig att titta in på Raws hemsida för att se om det finns några roliga fotobevis från gårdagskvällen. Finner till min lättnad att jag tycks ha lyckats undgå att hamna på bild även denna gång - faktum är att det inte finns några bilder överhuvudtaget.

Däremot upptäcker jag följande text under fliken "program", angående en spelning med två lokala band om två veckor:
"Eskilstunabandet Nikkybends var den största snackisen efter Rookiefestivalen i Hultsfred. De fick till och med "PopBjörn" att erkänna att det var skitbra, det är ungefär som att få Ronnie Gavelin att erkänna att Britney Spears första singel är det bästa som någonsin har släppts."

Britneys första singel - det är väl Baby One More Time? Det är ju en ganska bra låt.

Dagens:
Detektivbyrån - Om Du Möter Varg

Tillägg...

...nevermind. Det löste sig.
Skönt. Började befara att jag skulle tvingas spendera lördagskvällen framför Musikmaskinen - det i hård konkurrens med Singalong kanske pajjigaste TV-programmet i världshistorien.

Musikmaskinen får mig att må illa. På riktigt.

Tristess.

Det är lördag kväll. Jag har varit ledig sedan i torsdags, är gräsänkling, ölen står på kylning - och alla planer inför kvällen tycks ha gått i stöpet.

Jag har ingenting att göra och tristessen är total.
Ring mig eller skicka ett sms och rädda mig från en lördagkväll framför TVn. Snälla?

Dagens:
Gang Of Four - He´d Send In The Army