Carmen har grabbig humor.

Jag är inte alls nöjd med min mobil, men har inte mycket till val annat än att behålla den tills bindningstiden är slut. Den har strulat sedan jag köpte den för snart ett år sedan, men eftersom jag är en slö typ har jag inte kommit mig för att den lagad förrän idag. Tyckte det var dags nu eftersom garantin snart går ut.

Som sig bör när man lämnar in en telefon tillhandahåller Telenor en annan under tiden ens egna är på lagning. Tydligen bryr de sig dock inte om att kolla igenom lånetelefonen och tömma den innan de lämnar ut den. Min var nämligen fortfarande konfigurerad efter den tidigare ägaren och dessutom full med dennes mottagna filer.

Jag vet inte vem personen är, men förmodar att denne någon är en tjej eller kvinna som heter Carmen då telefonen dyker upp under det namnet som bluetooth-enhet.
Likt en annan Sherlock Holmes har jag tack vare det kvarlämnade materialet på telefonen kunnat sluta mig till att denna Carmen gillar spädbarn, strömlinjeformad soulpop, fina blommor och har humor som en 17-årig kille. Under "mottagna filer" fann jag nämligen inspelningar av babyskratt, en mp3a av Sades "The Sweetest Taboo", en datagenererad bild av bästa Jamba-kvalité föreställande en ros samt ett filmklipp av en kille som har sex med en träningsboll.

Dagens:
Elbow - Grounds For Divorce

Fotoblogg #20 - De byggde murar.

I lördags kväll såg jag Fantomen iförd wrestlingmask försöka burna med en motorcykel som inte startade på en uteservering. Det var en underlig syn.

Dagens:
Nordpolen - Har Inte Tid

En kanske inte helt självklar idé...

Varje år håller, som alla Eskilstunabor vet, musikskolan en stor Luciagala i Sporthallen vid vilken alla stadens gosskörer, musikklasser och liknande framför vackra julsånger inför stolta föräldrar och släktingar. Dessutom brukar alltid någon skönsjungande kändis, typ Shirley Clamp, medverka. Oftast med material från någon julrelaterad musikal eller något likvärt sliskigt.

Jag har hört (visserligen overifierade) rykten om att det vid årets luciakonsert skall framföras valda delar ur min absoluta all-time-favourite-julrulle; Tim Burtons The Nightmare Before Christmas. Och att rollen som Jack Skellington skall framföras av (håll i er nu): Henric De La Cour.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att det stämmer, men om det trots allt gör det är det inte bara väldigt otippat, utan en även en smått genialisk rollbesättning. Tanken på att se alla föräldrar och släktingars min då en två och en halv meter lång kille ormar sig runt (förhoppningsvis utklädd till skelett) på scenen, sjungandes låtar om att kidnappa tomtefar är så underhållande att jag kanske (och låt mig här lägga viss betoning på kanske) till och med skulle kunna tänka mig att köpa en biljett.

Dagens:
Danny Elfman - Jacks Lament (från TNBC-soundtracket)

En annan synvinkel.

Idag är det sju år sedan jag och Elle träffades.

För en liten tid sedan stängde jag toalettdörren lite väl häftigt, varpå spegeln som satt på den rasade i golvet och gick i tusentals bitar med en sådan där öronbedövande skräll som bara kan orsakas av stora mängder glas som krossas.
Jag blev såklart snudd på vansinnig, men Elenor bara tittade på mig.

Sedan sade hon:
"Jaha. Jag antar att vi kommer att vara tillsammans minst sju år till då."

Dagens:
Parken - Åt Helvete Med Himlen

Saker jag bävar inför.

I dag fyllde Elle år. Därför var hennes familj (samt min pappa) här för att fira henne och äta paj.
Redan i lördags hade hon fest för vänner och bekanta. Och på fredag har hon födelsedagsfest igen - för sin släkt denna gång.

Jag bävar redan inför hennes trettioårsfirande. Om hon blir firad tre gånger när hon inte ens fyller jämnt lär det bli firande fredag OCH lördag varje helg i en månads tid då. Minst.

För övrig hade vi foto-session med personalen på Raw igår. Jag bävar lite inför att se resultatet av den också. Det tog nämligen inte mer än på sin höjd trettio sekunder för fotografen att bli klar mig. Eftersom jag i allmänhet blundar eller har ett lazy eye på minst femtio procent av alla foton som tagits på mig har jag ytterst svårt att föreställa mig att hon kan ha fått en någorlunda bra bild på så kort tid.

Dagens:
Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap

Nu är jag säker - de är ute efter mig.

Idag hände det igen. För tredje gången.
Det måste vara en konspiration.

Dagens:
Martha Reeves & The Vandellas - Nowhere To Run

Födelsedagsfester, elaka träd och att ge sig ut på okänt vatten med en MacBook i famnen.

I lördags hade Elle födelsedagsfest trots att hon egentligen inte fyller förrän på torsdag. Det var trevligt. Vi fortsatte, föga oväntat, till Raw där Brothers Gonna Work It Out lirade plattor. Det var som vanligt svinmycket folk och helt vansinnigt. Rocco -generös som han är- hade fixat en flaska champagne "on the house" till oss. Kändes som en perfekt uppföljning till vårat Stureplans-äventyr härom helgen.
Efter stängning fortsatte festligheterna på Centrallagret. Somliga deltagare (som jag för hederns skull låter förbli anonyma) hade så kul att de råkade i närkontakt med illvilliga trädgrenar under cykelturen hem med skrapsår och rejält näsblod som följd.

Lördagen var dock inte den enda kvällen på Raw under denna helg. I fredags spelade Kristian Antilla där. Jag skötte musiken och hade bara med mig datorn och Total Control-enheten från Numark jag skaffade för en tid sedan. Jag har provkört med den ett par kvällar tidigare, men det här var första gången jag inte ens plockade med mig skivväskan. Väldigt high-tec.
Det gick fint - men var samtidigt en smula läskigt eftersom jag haft en del problem med att konfigurera utrustningen. Lite som att hoppa ut från ett flygplan utan att veta säkert om det är en fallskärm eller ryggsäck man spänt på sig.

Dagens:
TV On The Radio - Halfway Home

Fotoblogg #19: Aaaawww....

Visa mig en person som inte faller för gulliga djur som gör människosaker och jag skall ge er en defintion på känslokall.

Dagens:
Wolf Parade - Bang Your Drum

"Förrutnelsen börjar vid 37"...

...är en strof från en låt med ett mycket känt Eskilstuna-band.

Det stämmer inte - den börjar tydligen vid trettio. Idag hittade jag nämligen två gråa hårstrån på min hjässa. Eller, egentligen var det Elenor som hittade dem - jag är ärligt talat skeptisk eftersom jag inte lyckades lokalisera dem själv när jag såg efter i spegeln.

Om det dock är så att de verkligen finns där är jag övertygad om att det beror på Lambrettan (som nu äntligen är körklar igen). Eller på att vi skall ha oktoberfest med jobbet och där spela tyrolermusik med personalbandet.

Dagens:
The Verve - Valium Skies

Att köra bil utan iPod är inte enbart av ondo...

...förutom irriterande låtar på morgonradion får man nämligen även höra en del intressanta intervjuer. I morse hörde jag exempelvis Gudrun Schyman beskriva sig själv som "frilans-feminist". Hmmm....skulle inte ha något emot att höra henne utveckla innebörden av det begreppet lite grann. Jag är nämligen väldigt nyfiken på vad det innebär.

Dagens:
Booka Shade - Charlotte

Na-na-na-na-na-naa-na , na-na-na-na-na-naaaa...

Jag har haft hooken till Pinks senaste i huvudet ända sedan jag hörde den på radion i morse. Och det håller på att driva mig till vansinne. Den är som en irriterande barnramsa...fast sämre. Jag kan inte bli av med den. Gång på gång har jag kommit på mig själv med att vissla eller nynna på den när jag låtit tankarna vandra. Inte ens The Profondo Rosso-repet alldeles nyss fick den att släppa.

Det här håller inte - jag måste bli bättre på att ta med mig iPoden när jag kör bil på morgnarna.

Dagens:
Vad som helst som får Pink - So What ur mitt huvud

Fotoblogg #18 - You spin me around.

Dagens:
Bobby Conn - Never Get Ahead

Favorit-fisken.

På grund av detta utnämner jag härmed Daniel Fyhrqvist till min idol. I alla kategorier.

Själv har spenderat eftermiddagen målandes balkongen, dödsföraktande klängandes på en ranglig stege. Ett väldigt manligt sätt att fördriva tiden efter jobbet, om jag får säga det själv....

Dagens:
The Sonics - Strychnine

När allt går fel, men det funkar ändå.

Foto: Kari Käyhkö

Det här gick ju inget vidare.

Redan på vägen till Mats i Nykvarn började strulet - framlampan lade av, förmodligen på grund av ett jordfel. "Ingen katastrof", sade jag till mig själv, men tog inte med i beräkningarna att Lambrettan fortfarande inte gick riktigt som den skall (det var bland annat för att åtgärda det jag åkte redan på fredagen). Den har fyrtaktat en smula, vilket gjorde att resan tog lite längre tid än planerat. Ganska snart insåg jag att det, på grund av att hösten börjar komma krypande, inte fanns en chans att jag skulle hinna fram innan mörkret lagt sig. Efter att ha legat och krypit fram utan att mer än nätt och jämnt kunna se vägen framför mig hela vägen mellan Strängnas och Mariefred insåg jag att det skulle bli omöjligt att ta sig hela vägen till Mats, som bor ett par mil utanför Nykvarn - mitt i skogen. Därför stannade jag till vid Nykvarns tågstation och ringde honom så att han fick komma och köra bakom mig med bilen för att ge ledljus sista milen.

Väl på plats tog vi ett par folköl och delade på en flaska vin medan vi rev förgasaren för att testa lite olika munstycken han hade liggande eftersom bluddrandet med största sannolikhet berodde på att den inte var riktigt korrekt bestyckad. Efter en snabb testrunda (vi fick även ordning på lyset) kunde vi konstatera att så absolut var fallet. Skillnaden var som natt och dag! Nu går den i och för sig lite snålt istället, men vad som bör vara ett helt perfekt huvudmunstycke är beställt.
Var i säng vid halv tre - ganska mycket senare än planerat.

Tidigt på lördagsmorgonen brände vi av de sista milen till Stockholm, hämtade upp Elle på Centralen och rullade sedan in på Wennergren Center där modsen skulle samlas. Nöjd och glad hoppade jag av scootern för att hälsa på alla. När jag kramade om Jonas M från Stockholm tittade han på min Lambretta och sade: "Du, din hoj läcker".
"Jag vet", svarade jag och antog att han syftade på att den droppar lite olja när den är varmkörd på grund av en otät packning.
"Alltså", sade Jonas, "den läcker. Mycket."
Jag vände mig om och upptäckte att den formligen forsade ut bensin under den. Efter att ha slitit av motorkåpan kunde jag konstatera att min nya, längre, bensinkran tagit i motorbulten och knäckts rakt av - trots att jag vinklat upp hela bensintanken för att få frigång.
Efter en stunds desperata försök tvingades jag inse att det var tvärkört, så det var bara för mig och Elenor att bittert betrakta hur resten av gänget gav sig iväg på kortegekörning och lämnade oss kvar vid parkeringen.

Då började det såklart att regna.

Foto: Elenor Kuhlin

Efter att ha låst fast Lambrettan vid Wennergren Center tog vi bussen till Riddarholmen där vi mötte upp en väldig massa dyngsura mods och rockers som varit med om såväl motorhaverier som vurpor under färden dit . Där började jag även fråga runt efter hjälp med scootern, eftersom jag inte hade någon som helst lust att låta den stå ute i Stockholm över natten. Efter mycket om och men erbjöd sig en sanslöst vänlig själ vid namn Göran att åka hem till Huddinge för att hämta bensinkran, verktyg och bensin så att jag skulle kunna få den till ett garage på Söder.

Sagt och gjort.
Efter att vi väntat närmare en och en halv timme i spöregnet var han tillbaka och skjutsade oss till Wennergren Center där jag så snabbt jag kunde bytte soppakran. Utbyteskranen var utsliten och tätade inte helt, men det räckte för att jag skulle kunna kicka igång scootern och köra (en rejäl omväg eftersom halva stan var avspärrad på grund av Stockholms halvmara som gick av stapeln samtidigt) till ett garage på Söder där jag blivit lovad att få förvara den över natten.

Efter att fått hojjen i tryggt förvar begav vi oss så hem till Ronny och Åsa, våra sovvärdar för natten, där det förfestades det en smula och snart nog kändes allt ganska bra, oavsett hur knäckt jag varit stundtals tidigare uner dagen. Därefter drog vi vidare till O-baren där arrangemangets stora fest gick av stapeln. O-baren ligger på Sturehofs övervåning - alltså på Stureplan. Det var trångt, varmt, svindyrt. Vakterna var otrevliga (det kändes som om de kastade ut folk till höger och vänster under kvällens gång) och lokalen fylldes sakta men säkert av brats som på något sätt letat sig från våningarna under - trots att det egentligen var ett slutet arrangemang- och förundrat betraktade oss.

Ändå var det väldigt kul. Två band spelade - Robert Johnson And The Punchdrunks för rockersarna och Northern Upbeat för vår sida (jag behöver väl inte skriva vilka som var bäst?), och jag samt några andra turades om att DJa. När stället stängde drog många vidare på efterfest, men vi valde faktiskt att gå hem istället - mycket på grund av att värdparet ville sova.

Efter att ha sovit länge nog på söndagen gick alla som sovit hos Ronny och Åsa och käkade gemensam frukost på ett söder-fik innan vi vandrade bort till garaget för att möta upp Jörgen från Arboga som lovat bort en plats på hans släp hem. Ytterst vänligt. Och ytterst skönt för mig att bara sitta i passagerarsättet på en Land Rover hela vägen hem istället för att sitta och köra på en scooter som för tillfället inte är helt okej i det dåliga vädret.

Sammanfattningsvis - trots pajjade hojar, spöregn, äckliga brats, otäcka vakter och att jag inte skandalöst nog inte tog ett enda foto (blev liksom aldrig av mitt i allt mekande och regn) var det, som vanligt, helt vansinnigt trevligt. Och orden räcker nästan inte till för att uttrycka hur tacksam jag är för sovplats, garage, skjutsen hem och, framförallt, att Göran gjorde sig allt besvär med att köra fram och tillbaks till Huddinge för att hämta grejer åt mig och sedan dessutom vägrade ta emot pengar för det! Det är just sådant som gör att jag tycker om det här så mycket...

Slutligen, då: hur gick det i själva tävlingen? Ja, precis som allt annat den här helgen gick det åt helvete. Rockers-sidan vann. Men det kvittar - vi vet ju vilka som är coolast ändå.

Foto: Henrik Jakobsson (med Elles kamera)

Dagens:
John Barry - The Persuaders Theme

The weekend starts here.

I helgen är det dags igen. Stockholms gator kommer, som det står på hemsidan, att fyllas med tvåtaktsrök (från oss med smak. stil och attityd) och mullret från genuint engelsk järn (från killarna med fett i håret och läderkläder). Vi vann förra året. Och självklart kommer vi att göra det i år igen. Att våra rockers-nemesis enligt rykten tagit in förstärkning från bland annat England i år kommer inte att göra någon som helst skillnad - det är bara ytterligare ett tecken på hur desperata de är efter förra årets förödmjukande förlust.

Jag drar alldeles strax till Mats i Nykvarn och möter upp sedan upp Elle på Centralen tidigt imorgon (det här är ett av de få scooterrallyn hon kan tänka sig att följa med på - om inte det enda). Befinner ni er i Stockholm under lördagen rekomenderar jag er varmt att komma till Riddarholmen mellan 13.00 och 15.00 för att beskåda hur vi utklassar de oljeindränkta rockers-kräken.

Mods Vs Rockers - old school style.

Dagens:
The Who - I´m The Face

Vissångare och elefanter.

Cornelis.

Häromdagen skrev Calle ett inlägg om Alexander Schulman och hur vi tenderar att prata om honom som "Alex".

Efter att ha spenderat onsdagskvällen med att spela gitarr för en hoper pensionärer kunde jag konstatera att det som fungerade bäst var Taube och Cornelis Vreeswijk-låtar. Vilket i sin tur fick mig att börja fundera kring hur den sistnämnde av är en av få svenska personligheter som behandlas på samma sätt. Väldigt många använder endast hans förnamn när de pratar om honom - precis som om han var en nära vän, eller åtminstone en bekant.

Det kommer såklart ett MEN här nu:
MEN - en övervägande del av dessa personer kallar honom av någon outgrundlig anledning för Cornelius. "Kan du ingen Cornelius-låt?" "Cornelius, han kunde skriva fyndiga visor, han!" "Min farfar brukade supa med Cornelius". Och så vidare...

Det är såklart helt uppåt väggarna. Han heter ju faktiskt Cornelis. Utan U.
Cornelius - det är Babars rådgivare. Han är en elefant - vilket inte den numera avlidne mäster Cee var (även om han emot slutet faktiskt inte var helt olik en).

Är det inte lite märkligt att man tydligen uppskattar någon så pass mycket att det känns rätt att kalla honom vid förnamn men ändå inte vet vad han heter? Eller är det bara jag som har för lite att irritera mig på?

Cornelius.
Bilderna är fräckt stulna från internet.

Dagens:
CORNELIS Vreeswijk - Felicia Adjö

Ombytta roller...

Stod i ICA-kön med ett paket vanilj-yoghurt att ha till frukost imorgon. Framför mig stod ett gammalt par med en kundvagn fylld till bristningsgränsen med kakor, kaffe, korv och allt annat som gamla människor brukar köpa när de storhandlar.

Plötsligt drog mannen i paret kundvagnen åt sidan och vinkade med ett leende förbi mig.
"Tack" sade jag lite överaskat varpå han svarade:
"Äsch, då. Du är ung och har säkert bråttom någonstans. Vi är pensionärer och har all tid i världen!"

Jag har nästan lite dåligt samvete. Enligt traditionen är det ju sådana som jag som skall vara vänlig mot dem, men jag blev bara överaskad över att de var så glada och trevliga. Har nämligen en liten fördom som säger att pensionärer i matbutiker i allmänhet är griniga, otrevliga och aldrig skulle släppa någon före i kön. Särskilt inte med ett leende.

Jag kanske borde erbjudit mig att hjälpa dem bära ut kassarna?

Dagens:
Pulp - Help The Aged

Lugn och ro? Bah - det är överskattat!

Slutade jobbet redan vid lunch i fredags. Åkte hem, mekade lite och tog sedan bilen till Systemet. På vägen dit fick jag ett samtal från min gode göterborgska scooterkamrat Fredrik som berättade att han och hans flickvän skulle mellanlanda på ett vandrarhem i Eskilstuna samma kväll på väg till ett bröllop. Väl hemma förtärdes ett par öl i godan ro innan jag och E fortsatte ned emot stan och Sommarens Sista Suck (en årlig gratisfestival) där vi mötte upp Ljungman, PG och company i öltältet. Efter att ha tittat på våra gamla bekant i Love Is Not My Only Crime samt pinat oss igenom en plågsam spelning med Lillasyster ("varför?" var den enda tanke som dök upp i mitt huvud) slöt Göteborgs-Fredrik med flickvän upp och vi fortsatte till Centro där vi blev kvar till stängning.

På Lördagen begav vi oss hem till Sara och Robban som bor strax untanför Södertälje. Sara fyllde år, så stora delar av den yngre Kuhlin-släkten med barn, hundar och respektive var där.
Grillning och Guitar Hero-spelande (likaväl som som spelande på "vanlig" gitarr) till sent in på natten gjorde att man kände sig en smula sliten då man vaknade på en madrass i köket morgonen efter - vilket inte hindrade oss från att leka en del med den monkey-bike Sara och Robban köpt åt sin son (även om jag hyser starka misstankar att det egentligen var Robban själv som mest ville ha den) innan vi framåt tidig kväll körde hemåt efter att ha intagit en stärkande pizza.

Som om det inte borde tröttat ut mig tillräckligt satt jag sedan uppe till två igår natt för att färdigställa de sista artiklarna till nästa nummer av Scooteristen eftersom deadline var idag för att sedan gå upp till jobbet strax innan sju.

Det är inte utan att jag själv lite självgott och imponerat undrar hur jag hinner med allt ibland...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Kontroll På Kontinentet