Lasse "Tjyven" Winnerbäck.

Jag tycker om när artister lånar ifrån andra. I synnerhet om de slänger in små referenser till sina inspirationskällor i texten också. Och jag älskar att kunna stoltsera med onödig kunskap inför andra och säga saker som: Ja, här sjunger ju Håkan "kom, kom, atombomb". Det har han lånat från Morrisseys Everyday Is Like Sunday som var med på Viva Hate som släpptes 1988. Fast Morrissey sjunger så klart "come, come, nuclear bomb" . Töntigt, jag vet. Men sådan är jag.

Men när den allt tröttsammare Lasse Winnerbäck i Innan Mörkret Faller (som spelas ganska mycket på radion nu) snor versmelodin från Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå mer eller mindre rakt av tycker jag inte det är ett dugg kul. Jag blir förbannad.

Fy på dig, Lasse.

Dagens:
Ladytron - He Took Her To A Movie

Konserter och märkliga bokningskombinationer.

Det har blivit mycket konserter på sistone. Visserligen inga större grejer vilket ju är vad man vill gå på egentligen, men ändå en hel del konserter. Bara i helgen hann jag med två stycken.

Först Memento Mori, som genomförde sin första spelning på 19 år. En gång i tiden var de hela Sveriges indieälsklingar - innan termen indie uppfunnits. Själv är jag några år för ung för att minnas dem men tydligen är de det största som kommit från Eskilstuna innan Kent, Christer Lindarw och Yvonne Ryding. Det var självklart fullpackat på spelningen. Fullpackat med fulla fyrtiotaggare. Vilket, med tanke på att jag körde bil dit och var spiknykter, gjorde det till en lite jobbig upplevelse. Vansinnig trängsel, värme, ölspill och massor av fulla människor som inte satt sin fot på en klubb på minst tio år kan vara ganska jobbigt att hantera - med eller utan alkohol.

Men, visst - bandet lät bra och var tighta. Riktigt tighta. Tyvärr kunde jag inte riktigt frambringa samma entusiasm och eufori som de i publiken som var tio-femton år äldre verkade uppnå. Förmodligen berodde det på att man inte varit med "när det begav sig" och aldrig riktigt riktigt lyssnat in sig på dem. Med risk för att få ett gäng fyrtioåringar efter mig (om någon av dem mot all förmodan skulle ramla in här) var de faktiskt sådär, trots deras upenbara musikaliska överlägsenhet. Någon beskrev det som "Ebba Grön spelar Cure-covers" och det var faktiskt ganska träffande.

På lördagen gick vi till Raw för att dansa till Risky Bizniz och kolla in La Puma. Överaskande nog visade sig La Puma vara någon slags garage/stonerrock-gäng. Med tanke på att Risky Biz DJ:ade hade jag snarare förväntat mig någon slags electro eller kanske pop. De var helt klart bra på sin grej, men ändå kändes det som att något saknades. Jag kanske låter överdrivet negativ nu, men de var helt enkelt för mycket av en klyscha. Vilket i och för sig kanske är grejen med garagerock?
Deras sångerska -som var typ dvärg, hade underlig frisyr och sjöng vansinnigt bra- gjorde dock det hela riktigt sevärt.

Nu var det visserligen så att Nicke Andersson som skulle spelat skivor egentligen ställt in i sista sekund och att det var därför de bokat Risky Bizniz istället. Men det kändes ändå som en märklig kombination med ett garageband och två DJs som spelar dansmusik och pop av den mer elektroniska sorten. Tråkigt både för dem som var där för att se La Puma -och som säkert velat höra mer gitarrdriven musik- och för DJ-paret - som definitivt förtjänade en mer entusiastisk publik.

Å andra sidan kanske jag inte skall säga något. Jag skall ju spela skivor när Lillasyster (ja, de med den vidriga Umbrella-covern) spelar på Fredag och det känns inte heller som någon självklar kombination.

Dagens:
Dat Politics - Gravity

Control.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Joy Division. Åtminstone inte sådär stenhårt som många andra. Visst, jag har lyssnat en del på dem och jag tycker mycket av det de gjort är riktigt bra. Men i likhet med exempelvis The Cure har de aldrig betytt så där extremt mycket för mig som de verkar göra för många andra. De har varit ett bra band bland andra bra band, helt enkelt...

Trots det är Anton Corbijns regidebut Control en av de filmer jag sett fram emot mest i år. Inte bara för att den berättar historien kring Joy Divisions plågade sångare Ian Curtis tragiska öde, utan även för att Corbijn enligt mig står bakom några av de absolut starkaste rockfotografier (om man nu kan tala om en sådan genre) som någonsin tagits. Det är svårt att inte hoppas att denna, hans första film, skall vara lika imponerande.

Efter att nu ha sett den kan jag med glädje konstatera att den levde upp till mina förväntningar. Den är gripande, tragisk, fascinerande och -naturligtvis- skitsnygg. Man kan verkligen se att det är Corbijn som står bakom filmen. I flera scener är det som att se på en rörliga version av ett av hans många fotografier och det ganska avskalade och karga bildspråket (i svart-vitt, naturligtvis) passar perfekt för att illustrera Curtis tragiska livsöde och hans nedgång i sjukdom, deppression och paranoia.

Bitvis är filmen plågsam att se på och Curtis lidande, samt hans egen del i det, nästan för påtagligt. Ändå kan man inte slita sig och i mina ögon är detta, tillsammans med Shane Meadows skinheadepos This Is England, årets starkaste film. Jag menar, jag har ägnat ett helt inlägg åt den - vilket jag inte gjort med någon film tidigare.

Dagens:
Joy Division - Transmission

Kittlar dödskönt i kistan...

Jaha. Där ser man. Efter närmare tolv raka år som vegetarian har jag tydligen fått lite oväntat proteintillskott. Känns sådär, om jag skall vara ärlig.

De som inte förstår vad jag menar kan kika in på Eskilstuna-Kurirens hemsida för förtydligande.


Dagens:
The Style Council - Shout To The Top

Det kanske är dags att jag börjar fundera över mina klädval?

Man lär sig mycket om sig själv av att jobba på en högstadieskola. Till exempel att människor ibland kan uppfatta en på ett helt annat sätt än vad man förväntar sig att de skall göra. Redan första veckan på jobbet fick jag frågan "du lyssnar på emo, va?" av en flicka i åttondeklassen jag jobbar i. Tyckte det var en smula underligt, då jag absolut aldrig, aldrig, aldrig någonsin tänkt på att jag skulle kunna uppfattas som "emo".

Idag frågade samma flicka om jag "försöker se ut som killen i My Chemical Romance". Jag vet inte vem av medlemarna hon menade att jag försökte likna, men är förstummad hur som helst. Mycket har man fått höra genom åren, men att bli liknad vid någon i ett, enligt mig, överskattat fejkad-tonårsångest-punkpop-med-obehagliga-arenarocks-tendenser-band (med taskig klädsmak, dessutom) hade jag inte förväntat mig. Att hon dessutom såklart uttalade det My Tjemikkal Romance gör inte det hela lättare att svälja.

Fast i och för sig kanske jag skall vara glad ändå. Hon kunde sagt att jag såg ut som någon i Good Charlotte.

Eeeehm...nej?

Dagens:
Beirut - A Call To Arms

Mitt namn är Ronnie. Och jag lider av dåligt morgonhumör.

Ibland kommer man till insikt. Och ibland är den insikt man kommer till inte så trevlig.
Jag hade en sådan där "moment of clarity"-upplevelse imorse. Ni vet - när man plötsligt inser något om sig själv som kanske inte velat tänka på innan.

Jag har alltid intalat mig själv att jag är en jäkligt hyvens prick. Trevlig, sympatisk och tillmötesgående. Men imorse, i bilen på väg till jobbet slog det mig: jag har ett uruselt morgonhumör.

Min första vakna timme varje dygn är jag grinig, irriterad och allmänt obekväm. Jag skulle helst inte vilja prata med någon alls. Är jag trots allt tvungen att göra det består min konversation till största delen av tjuriga grymtningar som, om något går snett (om jag till exempel spiller ut lite kaffe eller -gud förbarme- inte har något kaffe hemma) snabbt kan övergå i rena svordomar. Allt som oftast släpper det här tillståndet när jag varit vaken en stund, käkat frukost och duschat. Men ibland (exempelvis om jag -återigen- inte har något kaffe hemma) kan jag gå runt och vara gubbgrinig ett bra tag, vilket leder till att jag måste spela trevlig första timmen på jobbet fast jag egentligen bara vill låsa in mig i något förråd någonstans och muttra arga ramsor om varandets jävlighet tills jag vaknat ordentligt.

Det är inte kul att inse sådana saker om sig själv. Men nyttigt. Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är alltså: om ni möter mig tidigt på morgonen eller förmiddagen (alternativt kring lunchtid om det är helg) och jag bara utstöter ett gutturalt ljud till hälsning eller till och med inte hälsar alls skall det inte tas personligt. Jag är inte arg eller tycker illa om någon. Jag har bara inte vaknat ordentligt än.

Dagens:
Oasis - (What's The Story) Morning Glory

Tackar!

Kom till jobbet i morse och möttes direkt av en kollega som glatt frågade "hur det kändes att vara kändis". Jag förstod ingenting och svarade "godmorgon", trött som jag var.

Väl på personalrummet upplyste en annan kollega mig om att han läst om min blogg i tidningen. Jag förstod ännu mindre och surfade ut på Eskilstuna Kurirens hemsida. Det visade sig att de i sin bilaga Sju Dagar listat "5 värda bloggar" och att min var en av dem.

Kul och smickrande, men samtidigt lite obehagligt. Inte minst eftersom det är svårt att komma ihåg allt man skrivit. Det är nämligen så att man, trots att man är fullt medveten om att vem som helst kan läsa det man lägger upp, inte förväntar sig att det skall skrivas om det i tidningen och att jobbarkompisar, chefer och gamla bekanta skall få upp ögonen för det.
Ögnade snabbt igenom mina gamla inlägg och kom fram till att det nog inte fanns något som var så farligt. Skulle någon trots det bli irriterad, arg eller finna något de anser opassande får det väl stå för dem.

Lite överaskad är jag dock. Den sista tiden har ärligt talat min blogginspiration trytit en smula, och i takt med det har både inläggsfrekvensen samt antalet idéer kring vettiga saker att skriva om sjunkit. Enligt min ödmjuka åsikt finns det ett antal bloggare här i Eskilstuna som skriver om såväl mer intressanta som mer underhållande saker. Jag hade därför aldrig förväntat mig att nämnas i ett sådant sammanhang. Kul - och en nytändning så god som någon!

Nu bär det av till Örebro för att träffa scooterfolk, fira SSKs femtonårsjubileum samt dränka våra sorger över att säsongen slutligen är defintivt över. Imorgon kommer jag att vara trött.

Dagens:
Dinosaur Jr - Start Choppin'

Opium för folket.

Jag har fallit till föga och övergivit min 15 år gamla kub till förmån för en 32" LCD-tv från Philips. Har trots allt inte unnat mig så mycket som jag borde efter att ha fått ut närmare ett och ett halvt års innestående semesterersättning från Rocks härom månaden, så jag kände att det var dags. Det är visserligen någon dryg vecka sedan, men jag har inte kommit mig för att nämna det förrän nu.

Calle menade att det är höga vuxenpoäng på att skaffa platt-tv. Jag vill snarare påstå att det är höga förslappningspoäng. Jag menar; folk brukar anse att man är förslappad om man spenderar mycket tid vid datorn - det måste ju innebära att något (exempelvis en ny tv) som snor tid från ens datoranvändande måste vara ungefär så förslappande som det kan bli.

Oavsett vilket är det skönt att ha något en smula bättre än min gamla att titta på. Särskilt då den, för att vara en platt-tv, var någorlunda billig. Nu måste jag bara orka sätta upp den på väggen.



Dagens:
120 Days - Sleepwalking
(För övrigt den bästa spelning jag sett på Raw hittills. Utan någon som helst tvekan.)

Katalogångest och tonårsnojjor.

Jag kommer ihåg när man själv gick på högstadiet. Skolkatalogen, som kom varje år, var en jäkligt stor grej då. Åtminstone för de flesta. Tjejerna i klassen började planera dagar, ja - till och med veckor- i förväg vad de skulle ha på sig och hur de skulle sminka sig. Killarna köpte nya jeans och tänkte ut coola spex att genomföra på kortet.

Det var otroligt viktigt att allt blev rätt. Jag menar, herregud - det var ju utifrån hur du såg ut på ditt foto i katalogen du skulle bedömas det kommande året. Råkade du göra en konstig min eller ha fel t-shirt på dig löpte du risk att bli utdömd som tönt och bli paria -åtminstone tills nästa katalog kom ut. Med lite tur lyckades du reparera skadorna genom att göra bättre ifrån dig på kortet i den.

Jag själv lyckades aldrig något vidare i skolkatalogerna. Jag kompenserade dock för det genom att spela i band och uppträda på soareér och liknande så ofta jag kunde. På så vis fick jag de andra att glömma (eller åtminstone ha överseende med) mina smått katastrofala klassfoton.

I dagarna skickades skolkatalogen ut till eleverna och personalen på skolan jag jobbar i. En kollega till mig berättade att hennes sambo suttit och bläddrat i den igår kväll. Han stannade till vid ett klassfoto, pekade på en kille i raden längs ned på ett klassfoto och sade:
"Herregud, vad mogna ungarna ser ut nuförtiden! Han där har ju till och med mer skäggstubb än vad jag har!".

Det var mig han pekade på. Jag är 29 år. Och jobbar i en åttondeklass.
Tack?

Dagens:
Neil Young - The Needle And The Damage Done

Vid en kaj i Amsterdam sjunger sjömän en sång...

Så, alldeles för många dagar efter hemkomsten kommer slutligen ett inlägg om Amsterdam-resan. Jag skall vara ärlig: jag hade inga direkta förhoppningar innan. Det enda jag egentligen visste om staden var att den sägs vara fin, har många kanaler samt, såklart, att vissa lättare droger samt prostitution är legalt där. Med andra ord var jag lite fundersam (om än bara lite) på ifall vi skulle hamna i något slags himmelrike för sexsvultna gräsrökare. Visserligen ett fint sådant - men ändå något slags
gräsparadis.

Och, visst. I ärlighetens namn är det väl lite så. Det finns över 200 coffeeshops i centrala Amsterdam. De öppnar tidigt på förmiddagen och stänger vid ett på natten - med andra ord kan man inte gå längs med någon gata i centrum dag/kvällstid utan att passera minst en, oftast ett par, lokaler från vilka den sötaktiga doften av marijuana/hasch sprider sig. Det märkliga är att det -istället för att kännas flummigt, skabbigt och pundigt- faktiskt på något vis bidrar till stadens atmosfär. Det känns på något underligt sätt nästan...gemytligt. Förmodligen på grund av att det faktiskt verkar som om allt är under kontroll. Under de dagar vi spenderade där såg vi färre utslagna och uteliggare än vad man ser under en normal shoppingdag i Stockholm. Och de som satt och rökte på coffeshopsen (eller vad det nu heter i plural) såg inte mer pundiga ut än vilken random svensk kaffebesökare som helst - med undantag för turisterna (som till 90% verkade bestå av britter och tyskar), förstås. Lokalbefolkningen verkade dock ha det hela under full kontroll. Även om det kändes lite konstigt att på förmiddagspromenaden möta en businessman - förmodligen på väg till jobbet, fullt uppstyrd i kostym och med portfölj, blossandes på en joint.

Likaså kändes det inte en enda gång riktigt otryggt. Inte ens när vi befann oss i Red Light District - som var...intressant är nog rätt ord. Särskilt nattetid känns det som att kliva rätt i någon slags dekadent kostymfilm i stil med Moulin Rogue. Ett folkmyller utan dess like, musik som strömmar ut ur i stort sett varje port och blinkande neonljus som förstärks av röken som ligger som en matta över hela kvarteret. Och så naturligtvis de hundratals rödupplysta skyltfönstren i vilka lättklädda kvinnor bjuder ut sig till de förbipasserande. Allt i ett väldigt gammalt kvarter som faktiskt är otroligt vackert, med tunna, fint utsmyckade 1800-tals hus, smala gränder och en huvudgata som delas av en kanal. Oavsett hur mycket man motsätter sig det som försigår där på ett moraliskt plan och borde känna avsmak är det närapå omöjligt att inte ryckas med av atmosfären och stämningen längs med huvudstråket. Vi spenderade en kväll i området och både jag och Elenor blev helt fascinerade...











Men Amsterdam visade sig även vara så mycket mer. Framför allt var det en väldigt stor liten stad...eller liten storstad ifall ni så vill. Kanske låter lite luddigt, men jag vet inte hur jag annars skall beskriva det. Tempot, rörelsen och folkvimmlet från en riktig metropol, men den tillbakalutade stämningen hos en sömnig landsbygd. Ingen storstadsstress här inte (huruvida det kan ha att göra med tidigare nämnda coffeeshops låter jag vara osagt).

Sedan är staden utan tvekan mycket vacker. Det är inte utan anledning Amsterdam kallas Nordeuropas Venedig; hela innerstaden genomkorsas och delas upp av kanaler. Många byggnader i centrum är dessutom väldigt gamla - vissa byggdes redan på 17/1800-talet.

Det finns mängder av muséer, parker och historiska byggnader -ja, till och med ett zoo- i staden. Som shoppingstad är dock Amsterdam ingen hit. Vad som fanns att välja mellan om man inte ville lägga ut tusentals kronor på Gucci och Armani var JackNJones-mode (färdigslitna jeans och tischor med tuffa tryck) och rave-kläder (läder, gummi, neonfärgade plagg och gasmasker)...typ. Sedan fanns det -naturligtvis- en enorm mängd sexaffärer (porrfilm, sexleksaker och mer porrfilm) och smartshops (svampar, pipor och mera svampar). På grund av detta var det enda jag fick med mig hem en ny väska, inköpt på en marknad.

Vi besökte Amsterdam Dungeon; en slags underlig blandning av nöjesfält, spökhus och teater med de mörkare bitarna från Amstedams historia som tema. Lite cheezy, men extremt väl genomfört. Dessutom avslutades det hela med en inomhus-bergochdalbana rakt ned i helvetet. Coolt!
Av någon konstig anledning hamnade vi även på någon slags sexmuseum: erotisk konst och bilder från de gamla egypternas rike till nutid. Där fick vi bland annat se tusentals år gamla fallossymboler huggna i sten, gayporr från 1800-talet, konstinstallationer från 1900-talet och s/m-sexbilder från dagens porrtidningar. Varken jag eller Elle kunde bestämma oss för om vi skulle bli upprörda, fascinerade eller om vi helt enkelt bara skulle skratta åt eländet.

Utöver det gjorde vi egentligen ingenting utöver att spatsera runt och vandra olika snabbt (beroende på om det var förmiddag eller natt samt hur länge vi suttit på puben) mellan centrum och vårat (skabbiga) hotell. Precis som sig bör på en slapp höstsemester med andra ord. Att det dessutom var överaskande varmt utgjorde ytterligare en positiv överaskning. Man klarade sig utan problem med t-shirt och en tjock tröja dagtid.

Sammanfattningsvis blev jag väldigt positivt överaskad av staden. Faktum är att jag till och med stortrivdes! Skön atmosfär, trevliga innevånare, mycket historia och vackra omgivningar gjorde att av de storstäder jag besökt är Amsterdam den jag gillat absolut bäst hittills. Så länge ni kan acceptera att vissa i svenska ögon moraliskt tveksamma aktiviteter är vanligt förekommande och står ut med en hel del nedrökta britter och tyskar kan jag varmt rekommendera ett besök!

Dagens:
The Rumble Strips - No Soul