Och så var det det där med Mando Diao-kvällen...

Jag antar att Eskilstuna är vad som brukar klassas som en mellanstor stad. För stor för att vara en småstad, men inte tillräckligt stor för att vara en metropol. När man bor i en stad av den storleken är det oundvikligt att ibland få känslan av att man känner i stort sett alla. Vilket nog beror mycket på att man när man går ut på krogen, fikar eller bara tar en vända på stan oftast träffar på ungefär samma personer. Därför är det skönt att ibland få bekräftat att så inte är fallet...dock inte nödvändigtvis på det sätt det skedde i Lördags.

Mando Diao, som på något mystiskt vis gått och blivit Sveriges största rockband, skulle spela på Raw då. Från början skulle vi gått dit med jobbet men av någon anledning hoppade en efter en av tills det bara var jag kvar som tänkte gå. Visserligen tycker jag inte att de är sådär extraordinärt bra, men då biljetterna sålt slut två veckor i förväg antog jag att det skulle bli en bra kväll. Och en sådan vill man ju inte missa.

Märkligt nog verkade det inte som om någon jag pratat med skulle dit, men då E-tuna är en sådan där mellanstor stad och Raw är stället jag både jobbar på och oftast går till när jag skall ut gick jag dit själv. Lär väl träffa massor av bekanta människor där, resonerade jag.
Tog ett par öl med Elenor hemma och släntrade ned till Raw vid elva-snåret bara för att mötas av kö ända ut på parkeringen! -Värt, tänkte jag. Lär vara massor av bekanta ansikten där. Det här kan bli kul! Tackade min lyckliga stjärna för att jag extraknäcker där och därför slipper köa och gick in bara för att mötas av...ett hav människor jag aldrig tidigare sett!

Mycket konstigt. Det var verkligen totalt fullproppat, men det tog mig ändå närmare tjugo minuter att lokalisera ett enda känt ansikte. Faktum är att jag, trots att det var över 250 gäster, nog kan räkna antalet personer jag känner tillräckligt väl för att ens hälsa på fingrarna!

En bidragande orsak till detta är nog medelåldern som inte kan ha legat på mer än 18½. Högst. Vilket för övrigt även märktes på antalet tjejer som antingen låg utslagna i loungen eller blev hjälpta ut av vakterna. Tror faktiskt att jag, utan att överdriva, såg minst fyra-fem stycken stackare i det tillståndet bara under första tjugo minuterna!

Nu blev det som tur var en skaplig kväll ändå. Mando Diao levererade vad man förväntade sig av dem och jag kan inte förneka att de är ett grymt liveband! Efter att de spelat färdigt såg jag till att prata, dansa och umgås med de jag kände och det var riktigt trevligt, men inte hälften så fartfyllt som jag hoppats att det skulle bli.

Kul ändå att upptäcka att det faktiskt finns så mycket folk som går ut och som man aldrig tidigare sett...även om orsaken till att man inte känner igen dem i huvudsak är att man är tio år äldre.

Dagens:
Electric Soft Parade - If That´s The Case, Then I Don´t Know