Som traditionen bjuder möttes de mest orädda i Blacksmiths upp idag för att trotsa halkan och köra en vända i stan och sedan skåla in det nya året i (alkoholfritt) bubbel.
I år var uppslutningen lite mindre än vanligt, antagligen på grund av det minst sagt halkiga väglaget, därför blev det "bara" jag och Janne som körde samt Jocke som dök upp i följebil.
Hur som helst, nu är scooteråret ordentligt avslutat - trots halkan utan nya repor på någon scooter, brutna ben eller ens så mycket som ett däcksläpp.
Nu bär det vidare till nästa nyårsfirande. Denna gång utan alkoholfritt bubbel.
Av förklarliga skäl fick man inte fota under föreställningen, men jag knep i alla fall en bild vid applådtacken.
De som känner mig, eller läst här på bloggen tidigare, vet detta redan men en av mina största guilty pleasures är musikaler. Fast egentligen är det inte så guilty eftersom jag inte skäms över det direkt. Och det gäller enbart "riktiga" musikaler - popskräp som Grease och Fame har jag inget till övers för direkt. För mig är det full-on symfoniorkester och nästan ingen talad dialog som gäller om det skall funka.
Hur som helst - Jesus Christ Superstar kan väl sägas vara den som lagt grunden till detta då jag matades med den skivan av min mor redan som barn. Jag har dock aldrig sett den "på riktigt" så därför passade jag på att köpa biljetter till den uppsättning som går på Göta Lejon just nu i julklapp till mig och Elle. Samt bjöd med morsan, eftersom det trots allt var hon som fick mig att börja gilla den.
Igår begav vi oss till Stockholm för att se den och mina förhoppningar var såklart ganska höga. Jag har ärligt talat egentligen lite svårt för Ola Salo, som spelar huvudrollen i denna uppsättning, men hade på förhand en känsla av att just rollen som Jesus skulle kunna passa honom perfekt...vilket den såklart gjorde också. I övrigt var det väl som det skall vara på en riktigt musikal - pampigt värre, imponerande scenbygge, sjukt duktiga sångare och en sjujävla show.
Intressant vinkling av Salo att framställa Jesus som ganska kokett. Någon slags rockstjärne-Jesus med hybris typ, vilket ytterligare förstärkes av de moderniserade scenkostymerna - solglasögon, läderbyxor, vit kråsskjorta med mera. Lärjungarna å andra sidan såg mest ut som valfri medlem ur Iron Maiden eller Motörhead, det judiska prästerskapet och fariséerna som italiensk maffioso och de romerska soldaterna som naziskinheads. Allt inramat av en scendekor bestående av rostig plåt, galler och diverse gammalt bråte som kundvagnar och kylskåp.
En annan intressant aspekt av Salos rolltolkning var att fokus plötsligt tycktes hamna mer på Judas, spelad av Patrik Martinsson, som nästan kändes som föreställningens egentliga huvudperson och även dess good guy - den enda som genomskådar storhetsvansinnet och masspsykosen de andra drabbats av och inser vad det kommer att leda till om inte någon, närmare bestämt han, ser till att sätta stopp för det även om det innebär att han måste handla emot sitt eget samvete samt kampen med sig själv detta leder till. Allt medan Jesus å andra sidan är alltför upptagen med att självgott sola sig i glansen av sig själv och inte inser vad som är på väg att hända förrän det gått alltför långt och hans öde redan är bestämt. Intressant, minst sagt.
Så, ja - kort sagt var det väl värt biljettkostnaden och om ni har minsta lilla intresse av musikalisk teater, eller åtminstone står ut med det, rekommenderar jag varmt att se den. Den går till slutet av Mars.
Bara för sakens skull slänger jag med trailern från uppsättningen också.
Långledigt. Julfirande med familjen. Frosseri i julmat. Juldagsutgång med dans på Funky Christmas. Träff med gammal god vän för att catcha upp. Alles gut.
Soul Sounds höll ställningarna på Funky Christmas.
Farsan var inbjuden som hedersgäst när vi för en gångs skull var i Tuna.
Så var det äntligen dags för årets julfest med Blues Scooter Club. Denna gång i Eskilstuna.
Vi hade hyrt hela Hotell Eskilsgården och i ärlighetens namn var jag faktiskt en smula nervös - de här tillställningarna har ju en tendens att spåra en smula och eftersom vi även skall ha årsmöte med SSK på samma plats i februari vill man ju inte bränna alla broar.
Nu visade det sig som tur är att min nervositet var totalt obefogad. Personalen på hotellet var minst sagt avslappnad och ingenting vi gjorde verkade kunna chocka dem. Inte ens Bluestomten utan byxor, män som dansar (och kramas) i bar överkropp, lek med kristallkronor eller att vi sent på natten mer eller mindre lyckades bränna upp stereon. Tvärtom verkade de mest tycka det var roligt.
I övrigt var det som det skall: god mat, lite lekar, en hel del dans och mängder av sprit.
För första gången sedan jag och Elle träffades för över elva år sedan har vi plats med en riktig julgran. Extra fint då att vi dessutom fick en av Skandiamäklarna som tack för att vi såväl köpte huset som sålde lägenheten via dem. Trevligt!
Jodå. Det var precis lika bra som för 14 år sedan. Kanske till och med bättre.
Och jodå, vi stod längst fram. Och jodå, vi skrek med. Och jodå, vi röjde som dårar.
Men nej - jag kunde faktiskt gå dagen efter. Fast lite träningsvärk hade jag allt.
Enligt Refused själva är det här deras sista turné någonsin, vilket således innebär att lördagens spelning var deras sista i Stockholm någonsin. Å andra sidan sade de för 14 år sedan att de aldrig någonsin kommer att återförenas och bad media bränna alla foton på dem så man vet ju aldrig, men om man förutsätter att de menar allvar denna gång så:
Hejdå Refused! Tack för de här åren och alla fantastiska spelningar. Ni har tagit uttrycket "to go out with a bang" till en ny nivå.
Punkrockpublik i internetåldern.
Ett par iPhone-filmade videoklipp måste jag såklart bjuda på också. Ursäkta den kassa kvaliteten. Först och främst - introt (med ett litet gästspel av Fyris). Här har vi ett band som vet hur man gör entré. Peppen var total!
Och sedan, såklart, Rather Be Dead. Fortfarande en av de mest effektiva livelåtarna någonsin. Och Dennis Lyxzén är fortfarande en av de bästa frontmän man kan ställa på en scen. Som synes hade jag tagit en paus från piten och ställt mig vid sidan av scenen för att hämta andan här.
Om de är ens hälften så här bra på lördag räcker det för mig.
Jag förstår att det är lätt att få intrycket att jag inte lyssnar på någonting som är gjort efter 1980, eller åtminstone inte något som låter som om det var gjort efter 1980. Men det är inte riktigt sant.
Det var sommaren 1998 och i efterhand skulle vi komma att kalla den för "festivalsommaren". Även om jag egentligen mest lyssnade på indie och punk lyssnade de flesta av mina vänner på hardcore.
Vårt lilla Eskilstuna-crew kallade sig EAHC och åkte land och rike runt på festivaler, spelningar och demonstrationer. Vi hade flera band, varav jag (förutom mitt "riktiga" rock/popband Auster) var med i HC/crustbandet Slaktad.
Som sagt var de andra i gänget större HC-fanatiker än vad jag är, men det fanns ett band som jag avgudade lika mycket som mina vänner. Det var Refused. Jag gillade dem redan på deras första album, men när deras tredje, och sista album, The Shape Of Punk To Come släpptes knockades jag total av denna veritabla käftsmäll av nyskapande punk...om man ens kan kalla den eklektiska blandningen av klassisk punkrock, hardcore, metall, elektronisk musik, jazz, pop, rock och alla andra musikstilar man kan tänka sig, kryddad med en rejäl dos politik, för punk.
Jag tror vi såg Refused 20 gånger den sommaren. I alla fall kändes det så. De spelade på varenda festival och vi åkte på varenda festival. Varje gång (nästan) stod vi längst fram och skrek med i vartenda textrad.Varje gång röjde vi som dårar. Varje gång var Refused lika bra. Sedan lade de ned.
Sedan dess har deras rykte, trots att de inte spelat tillsammans på 14 år, bara växt och växt. Idag är de ett av de mest legendariska banden i världen inom sin genre. Och i somras återförenades de för att genomföra avskedsturnen som aldrig blev av. De spelade inför tiotusentals personer på amerikanska festivalers största scener och alla som såg dem var lyriska.
På lördag återförenas det gamla EAHC-crewet för att i en hyrd minibuss bege sig till Stockholm och Globen Annexet när Refused spelar. Vi kommer att stå längs fram och skrika med i varenda textrad. Och kanske röja som dårar...även om risken är att vi inte kommer att kunna gå dagen efteråt i så fall.
Idag kom snökaoset till Eskilstuna, som det brukar heta på kvällstidningsjargong.
Med andra ord är det inte att tänka på att köra scooter eller meka...faktum är att det till och med är så gott som omöjligt att komma in i garaget i nuläget. Jag hade någon slags naiv förhoppning om att kunna komma i ordning där under veckoslutet, men för tillfället kan man nätt och jämnt ens ta sig fram till garageporten, så det känns som om jag får skjuta det på framtiden.
Ett positivt sätt att se på saken är dock att jag nu istället får tid att med gott samvete ägna mig åt lite musik med gott samvete. Särskilt nu när jag har en "ny" gitarrförstärkare tillverkad av samme gitarrist/Blacksmiths-medlem vid namn Lars som jag nämnde i förförra inlägget.
Under företagsnamnet ReVintage förser han vintage-törstande gitarrister landet över med handtillverkade helrörsförstärkare (så kallade boutique-stärkare) av bästa möjliga kvalitet och tillverkade av handplockade komponenter. Och när jag av en ren slump nämnde att jag funderade på att skaffa en bra lite mindre förstärkare som skulle fungera att använda på scen men ändå inte ta så mycket plats hemma sade Lars att han hade en av sina som stod oanvänd hemma och att jag kunde få (eller snarare på obestämd tid "låna") den. Det kallar jag vänlighet! Fast å andra sidan är det klart att vi hjälper varandra när vi båda kör scooter och dessutom nästan är grannar.
Den låter fantastiskt - och att den dessutom är snygg gör ingenting. Inte ens Elle gnällde när jag ställde upp den hemma.
Tack Lars! Nu har jag något att göra tills det tinar upp lite.
Jobbhelg igen. Tämligen lugnt med andra ord - men jag passade i alla fall på att göra lite annat också. Bland annat slinka ned på Josefs House Of Blues efter att jag klivit av för att lyssna på när min(nästan) granne, även medlem i Blacksmiths, Lars leverade lite jump-blues med sina kollegor i E-Flat Jump. Med blåssektion och allt. Svängigt så det räcker och blir över.
