Överleva med god marginal var dock jag nära att inte göra i helgen, kan jag berätta. Jag drog nämligen till Stockholm för att bevista den årliga scooterpremiären. Eftersom det fanns överhängande risk för att det skulle regna både på lördagen och söndagen valde jag att ta tåget - var sådär peppad på att sitta och köra scooter ensam i regn hela den tråkiga vägen till huvudstaden. Jag beslutade helt enkelt att det kanske var värt att stå över kortegekörningen till förmån för att hålla sig torr och slippa förkylning.
På något sätt fick dock min gode kamrat Henrik reda på det och ringde mig tidigt på lördagsförmiddagen, när jag var på väg till tåget, för att erbjuda mig en lånehoj. "Ytterst changtilt av honom" tänkte jag och vände hem igen för att hämta en hjälm i garaget (som tur är var jag för en gångs skull ute i god tid till tåget och hann därför).
Väl i Stockholm presenterade Henrik mig för sin lagom inkörda Vespa Sprint -67 med strokad P200-motor (förtydling för er som inte håller på med gamla scootrar: det betyder att den är ganska snabb). "Sweet", svarade jag. "Har den några egenheter jag bör känna till".
Henrik svarade att "nejdå - förutom att du måsta hålla choken utdragen manuellt när du kickar".
Nu var det ju inte riktigt så, vilket blev ytterst uppenbart när jag stannade vid utfarten från garaget i väntan på att portarna skulle öppnas och upptäckte att den saknade bromsar. Alltså började jag började rulla baklänges ned för den tio meter långa, ganska branta backe som leder upp ur scootergaraget vid Nytorget. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse och hade jag inte i sista sekund lyckas lägga i en växel för att få stopp på motorn samtidigt som jag stoppade scootern med bröstkorgen (med tappad luft och en sträckning i nacken som resultat) hade jag suttit snyggt insmetad i betongväggen vid backens slut.
Det var dock inte slut där. Efter att ha fixat bromsarna vid uppsamlingsplatsen utanför Sjöhistoriska museumet (ja, jag körde dit utan broms) drog den ca 70 scootrar långa kortegen iväg. Jag tyckte jag hade blivit kompis med Sprinten nu och drog därför vid en lämplig raksträcka på lite för att komma förbi de andra och lägga mig lite längre fram i tåget. Ungefär precis när hastighetsmätarens nål passerade 70-strecket började något kännas väldigt konstigt. Plötsligt liksom hoppade hela främre delen av scootern fram och tillbaks i sidled och jag fick snabbt applicera de nu fungerande bromsarna för att inte smälla rätt in i någon av de andra stackars scooteristerna eller den mötande trafiken.
Vid nästa rödlyse körde Tobias, ännu en scooteristbekant, upp jämsides med mig med stora ögon. Han hade sett allt och frågade om det var Henkes Sprint jag lånat? Därefter upplyste han mig om att den tydligen varit rejält krockad och att Henrik rätat ut den med hjälp av garagedomkraft(!). Alltså var den ramsned så det räcker och blir över. Jaha. Det förklarade ju de något tveksamma vägegenskaperna.
Nåväl - jag överlevde i alla fall och efter att jag insett att det inte var någon idé att försöka köra över 60 med hojen blev resten av kortegekörningen riktigt njutbar (förutom kylan och regnet då). Tvåtaktssmatter, blårök som stack i näsan och stora ögon på de flesta flanerande Stockholmare vi passerade. Precis som det brukar vara.
Efter kortegen blev det, såklart, lite garagehäng. Därefter indiskt käk, förfest och sedan fest på River Club - anordnad av relativt nystartade Stockholm Mods Scooter Club. Med liveband, en enorm mängd olika DJ:s och allt annat som hör till.
Allt som allt en bra dag och kväll alltså. Men jag undrar fortfarande vad för oförrätt jag utsatt Henrik för och sedan sedan glömt bort eftersom han uppenbarligen försökte döda mig och få det att se ut som en olycka.
Undertecknad på potentiellt mordvapen.Foto: Ronny Nilsson
Dagens:
Tony Clarke - Landslide
No comments:
Post a Comment