Pennybridge - AKA Lilla Cicilien

Foto: Elenor Kuhlin

För ganska exakt en vecka satte sig jag och Elenor på min Lambretta och begav oss mot Örebro för The Mondo Job. På lördagen skulle den gnällbältska huvudstaden nämligen förvandlas till stridsplats för scooterburna maffiafamiljer för en dag - åtminstone var det det lilla man kunde utläsa av den något hemlighetsfulla förinfo grabbarna i Mondo lämnat ut i förväg. Vi åkte dock inte hela vägen, utan stannade för mat, lite öl, förmek och övernattning hos Jörgen i Arboga på vägen innan vi tidigt på lördag förmiddag begav oss mot Pennybridge.

Där bjöds vi på ett scooterrace utan dess like - vi fick kryssa runt halva Närke i jakt på checkpoints, svara på frågor om Örebros kriminella historia, hämta pengar från skumma typer i parkeringshus, besöka Kumlaanstalten (eller i alla fall dess utsida), köra upp för gigantiska brinnande slagghögar, spela poker, ha en shootout med de andra lagen i form av Lazergame och sist men inte minst köra hinderbana och utföra en klassisk maffiatystning av Homer Simpson med hjälp av soft air-gun. Det var, kort sagt, bland de roligaste race jag någonsin haft äran att delta i. Och då har jag inte ens nämnt festen på kvällen där jag förutom att bara hänga och dricka öl DJ:ade och det dessutom tillkännagavs att vårat lag (som självklart hette Blacksmiths) bestående av mig, Elenor och min ständiga race-vapendragare Mats Kola, lyckats knipa bronsplaceringen!

Nu undrar ni säkert hur det kommer sig att jag inte skriver om det förrän nu om det var så jäkla roligt?
Förklaringen är lika enkel som självklar:
Sedan förra fredagens inlägg har jag bland annat tagit ett par öl med gamla vänner på stadens uteserveringar, jobbat en hel del, spenderat tid med att lära känna min nya kamera, hittat vad som kan vara världens snyggaste regnrock på Myrorna, bestyckat om och försett farsans Vespa med nytt blås (den fungerar till såväl hans som min stora glädje igen nu), besiktigat Touringen (som självklart gick igenom utan anmärkning), skrivit ett par nya låtar, varit på promenader i solen och picknickat.

Sist men inte minst har jag och Dawid färdigställt ytterligare en låt med vårat lilla synthprojekt (som numera fått namnet The Splinters). Den heter The Game Of Lying och jag föreslår att ni går hit för att lyssna och rösta på den - tydligen ligger vi på gränsen till att ta oss in Soundklicks top 100-lista under kategorin electronic!

Med andra ord har jag, precis som man bör när sommaren börjar kännas av på riktigt och energin återvänder, fokuserat mindre på internet än vanligt och istället levt livet på riktigt.
Makes sense, right?

Dagens:
The National - Bloodbuzz Ohio

Nu kör vi!

Wish me luck.

Dagens:
Spencer Davis Group - I'm A Man

Så blev Råttans lycka nästan jord.

I onsdags hade vi mekkväll med Blacksmiths Scooter Club i mitt garage (det vill säga jag mekade medan Johan och Jocke satt på trädgårdsstolar bredvid och drack öl). Den mesta energin ägnades åt Råttan som ännu inte hoppat igång...men i alla fall börjar visa någon form av livstecken.

För att göra en lång historia kort rev jag, genom att kannibalisera min andra Touring en smula för att ersätta diverse sönderdragna låsringar och annat kul, loss svänghjulet och kunde konstatera att någon verkar ha bytt såväl brytarspetsar som intern tändspole nyligen - det såg helt nytt ut därinne! Dock hade samma någon glömt att sätta tillbaks krysskilen som håller svänghjulet i rätt position när han/hon remonterade, så det är kanske inte så underligt att jag inte lyckats få någon gnista...svänghjulet snurrade ju lite som det ville när man kickade.

Som den sanne scootermek jag blivit under de sista åren hade jag dock såklart en sådan liggande i mitt reservdelslager och efter att ha återmonterat allting (rätt den här gången) kunde vi till stor kollektiv glädje (och en liten elchock för min del) konstatera att tändningen verkade fungera igen! Dock bara till och från...det verkar nämligen som om allting inte riktigt sitter kopplat där det skall (exempelvis tycks det inte vara jordat någonstans överhuvudtaget) och eftersom elsystemet uppenbarligen är hemmavirat med diverse olikfärgade kablar tidigare nämnda någon haft liggande i byrålådan och ihopkopplat med hjälp av ett halvt butikslager sockerbitar kan det nog tänkas ta lite tid att luska ut vilken sladd som skall gå vart.

Därför gav vi upp där någonstans och gick upp till mig för att dricka lite mer öl och lyssna på musik istället.

Allt som allt en trevlig kväll som även om vi inte lyckades fullt ut åtminstone tog oss en bra bit närmare lösningen! Tack, kära klubbkamrater. Nästa gång lyckas vi kicka igång den, eller hur?

Foto: Johan Masser

Dagens:
Atomic Swing - In The Dust

Det är alltid kul att få paket på posten...

...men vissa paket är lite roligare än andra. Nu saknar jag bara att få igång Råttan samt ett schysst trim till Lammyn sedan är sommaren gjord!

Dagens:
The Divine Comedy - The Pop Singer's Fear Of The Pollen Count

Fotoblogg - Mordvapnet.

Lite fler bilder från helgens scooterpremiär i Stockholm hittar ni här.

Dagens:
Belle And Sebastian - I Fought In A War

På gränsen till mordförsök.

Jag antar att ni är nyfikna på hur det gick för Elle och Veronica? Jag kan med glädje meddela att det gick bra - kanske lite för bra. De varken såg eller hörde ett enda spöke och det enda de hade med sig hem i bagaget var minnet av en trevlig helg och en lätt bakfylla (huruvida det sista kan tänkas ha något att göra med deras oemottaglighet för eventuella övernaturliga existenser låter jag vara osagt). Elle var dock nöjd i alla fall - både med resan, den vackra miljön och att de överlevde med god marginal.

Överleva med god marginal var dock jag nära att inte göra i helgen, kan jag berätta. Jag drog nämligen till Stockholm för att bevista den årliga scooterpremiären. Eftersom det fanns överhängande risk för att det skulle regna både på lördagen och söndagen valde jag att ta tåget - var sådär peppad på att sitta och köra scooter ensam i regn hela den tråkiga vägen till huvudstaden. Jag beslutade helt enkelt att det kanske var värt att stå över kortegekörningen till förmån för att hålla sig torr och slippa förkylning.
På något sätt fick dock min gode kamrat Henrik reda på det och ringde mig tidigt på lördagsförmiddagen, när jag var på väg till tåget, för att erbjuda mig en lånehoj. "Ytterst changtilt av honom" tänkte jag och vände hem igen för att hämta en hjälm i garaget (som tur är var jag för en gångs skull ute i god tid till tåget och hann därför).

Väl i Stockholm presenterade Henrik mig för sin lagom inkörda Vespa Sprint -67 med strokad P200-motor (förtydling för er som inte håller på med gamla scootrar: det betyder att den är ganska snabb). "Sweet", svarade jag. "Har den några egenheter jag bör känna till".
Henrik svarade att "nejdå - förutom att du måsta hålla choken utdragen manuellt när du kickar".

Nu var det ju inte riktigt så, vilket blev ytterst uppenbart när jag stannade vid utfarten från garaget i väntan på att portarna skulle öppnas och upptäckte att den saknade bromsar. Alltså började jag började rulla baklänges ned för den tio meter långa, ganska branta backe som leder upp ur scootergaraget vid Nytorget. Det hela höll på att ta en ände med förskräckelse och hade jag inte i sista sekund lyckas lägga i en växel för att få stopp på motorn samtidigt som jag stoppade scootern med bröstkorgen (med tappad luft och en sträckning i nacken som resultat) hade jag suttit snyggt insmetad i betongväggen vid backens slut.

Det var dock inte slut där. Efter att ha fixat bromsarna vid uppsamlingsplatsen utanför Sjöhistoriska museumet (ja, jag körde dit utan broms) drog den ca 70 scootrar långa kortegen iväg. Jag tyckte jag hade blivit kompis med Sprinten nu och drog därför vid en lämplig raksträcka på lite för att komma förbi de andra och lägga mig lite längre fram i tåget. Ungefär precis när hastighetsmätarens nål passerade 70-strecket började något kännas väldigt konstigt. Plötsligt liksom hoppade hela främre delen av scootern fram och tillbaks i sidled och jag fick snabbt applicera de nu fungerande bromsarna för att inte smälla rätt in i någon av de andra stackars scooteristerna eller den mötande trafiken.

Vid nästa rödlyse körde Tobias, ännu en scooteristbekant, upp jämsides med mig med stora ögon. Han hade sett allt och frågade om det var Henkes Sprint jag lånat? Därefter upplyste han mig om att den tydligen varit rejält krockad och att Henrik rätat ut den med hjälp av garagedomkraft(!). Alltså var den ramsned så det räcker och blir över. Jaha. Det förklarade ju de något tveksamma vägegenskaperna.

Nåväl - jag överlevde i alla fall och efter att jag insett att det inte var någon idé att försöka köra över 60 med hojen blev resten av kortegekörningen riktigt njutbar (förutom kylan och regnet då). Tvåtaktssmatter, blårök som stack i näsan och stora ögon på de flesta flanerande Stockholmare vi passerade. Precis som det brukar vara.
Efter kortegen blev det, såklart, lite garagehäng. Därefter indiskt käk, förfest och sedan fest på River Club - anordnad av relativt nystartade Stockholm Mods Scooter Club. Med liveband, en enorm mängd olika DJ:s och allt annat som hör till.

Allt som allt en bra dag och kväll alltså. Men jag undrar fortfarande vad för oförrätt jag utsatt Henrik för och sedan sedan glömt bort eftersom han uppenbarligen försökte döda mig och få det att se ut som en olycka.

Undertecknad på potentiellt mordvapen.

Foto: Ronny Nilsson

Dagens:
Tony Clarke - Landslide

We are going to die out here!

Elle spenderar helgen tillsammans med sin bästa kompis Veronica i Borgvattnet. I ett av Sveriges mest hemsökta hus. Mitt i Jämtland. I vildmarken. Där det, enligt informationen, inte finns någon mobiltäckning.

Blair Witch Project någon?

Dagens:
Toots And The Maytals - Pressure Drop

Fotoblogg - Ställd mot elden.

Dagens:
Jakob Dylan - We Don't Live Here Anymore

Fråga: hur vet man att man firar Valborg i Torshälla?

Svar: man tar en titt på brasan. Brinner lågorna i färger som de normalt sett inte borde göra (exempelvis grönt och blått) kan man misstänka att man befinner sig i Torshälla. Om resterna efter att brasan brunnit ned ser ut att kunna innhålla rester av solstolar, odefinerbara metallbitar och annat mer eller mindre onämbart kan man vara ganska säker på saken.

Med andra ord kan jag med ganska stor säkerhet säga att det var i just Torshälla, med Elles släkt, jag spenderade min Valborgsmässoafton. Det var trevligt.

I övrigt har jag, sedan mitt förra inlägg som publicerades för alldeles för länge sedan, bland annat fotat en hel del, mekat med Råttan och konstaterat att den inte har någon gnista (vet inte varför ännu eftersom jag inte hunnit/orkat felsöka så mycket, men misstänker en död tändspole) och varit på veteranmarknad i Västerås för att inhandla en del praktiska saker till garaget, tagit en öl på balkongen med Johan, spontantfikat med Dawid och Ellen som var på Parken Zoo-besök samt tagit tag i patch- och klistermärkesbeställning åt Blacksmiths. Gott så.

Dagens:
Jónsi - Go Do