Dagens ros går till Lillen.

Hade tänkt skriva ett kort, koncist inlägg om hur ovärt det kändes att gå upp 06:30 imorse för att ta mig till jobbet efter en veckas ledighet, men så hände något i eftermiddags som fick mig att tänka om.

Direkt efter jobbet plockade jag upp hunden hemma för att åka till mina föräldrar och be mor min om hjälp med att lägga upp byxbenen på kostymen jag skrev om härom dagen (är inte tillräckligt skicklig med nål och tråd för att fixa sådant själv). På vägen dit svängde jag förbi postservice på Coop för att skicka iväg ett gäng Vespa-fotlister jag sålt till en bekant i Örebro.

Viktigt att nämna här är att låset till dörren på förarsidan sedan en tid tillbaks varit sönder och att man därför måste gå in via passagerarsidan för att öppna dörren inifrån. Nu hade jag lite bråttom - därför hoppade jag snabbt ur bilen, slog igen dörren...och kom på att nyckeln satt kvar i tändningslåset.
Dörren till passagerarsidan var låst och kvar i bilen var inte bara Qusan, utan även min väska innehållandes hemnycklarna. Naturligtvis var grannarna, som har huvudnyckeln till huset, inte hemma vilket gjorde att jag inte kunde ta mig in i lägenheten för att hämta bilens reservnyckel. Eller ned i garaget för att hämta verktyg heller, för den delen.

Efter mycket om och men fick jag låna de enda verktyg som fanns att tillgå från Coop - en morakniv och en hammare. Som ni säkert förstår var de inte till någon hjälp överhuvudtaget. Trots det försökte jag desperat bända, pilla och tvinga upp dörren till bilen under en lång stund - allt medans Qusan gjorde sitt bästa för att krafsa sönder insidan av dörren.

Så, plötsligt dök en gammal festivalpolare jag inte sett på många år, Lillen, upp från ingenstans. Han trollade fram en verktygslåda ur sin bil och visade sig vara en smärre MacGyver. Efter en dryg timmes slit hade vi, med hjälp av bland annat en gammal avbruten tumstock, silvertejp i mängder, skruvmejsel och en låstång lyckats montera bort ena sidofönstret så att jag, till diverse förbipasserandes stora nöje, kunde kravla mig in och låsa upp dörren.

Inte nog med att Lillen räddade min dag; så fort bilen var öppnade fortsatt han vidare för att köra en god vän till akuten. Han bör, med rätta, ha känt sig som en sann hjälte - själv kände jag mig mest som ett dåligt skämt.

Dagens:
Babian - Jag Exploderar Om Du Säger Nej