...det var vad Bob Hund kallade Roskilde-publiken under sin återföreningsspelning tidigt i söndags kväll.Ett mycket passande epitet om ni frågar mig. Sällan har jag sett en större samling risiga människor på en och samma plats. Närmare 100.000 pers som samlas för att dricka sprit, campa och se band på ett stort fält är ingen vacker syn. Tro mig.
Och när det hela kulminerade natten till måndagen nåddes höjder av grisighet jag inte trodde var möjliga annat än i stridszoner. Tält brändes, folk rullade nakna i leran, hånglade i diken och betedde sig som allt annat än civiliserade människor i största allmänhet. Fantastiskt underhållande!
Självklart gjorde vi annat än att förundrat betrakta spektaklet. Vi hann se lite musik framföras live också. Bland det bästa var -otippat nog- Jay-Z och The Streets. My Bloody Valentine gick självklart inte av för hackor heller. Neil Young var till en början riktigt, riktigt bra men eftersom gubben aldrig slutade spela och dessutom avslutade med 20 minuter mer eller mindre bestående av bara gitarrsolo tröttnade man lite.
En av de största överaskningarna var Grinderman med Nick Cave i spetsen. Jag hyser ju, som ni kanske vet, en närmast förbehållslös beundran av honom. Men plattan med hans nya rockprojekt Grinderman som släpptes förra året tycker jag är riktigt kass. Trots det var konserten sjukt bra. Den numera ganska gamle Nick Cave uppvisade en energi som jag inte trodde han hade längre och låtarna som på skiva mest låter som en trött gammal mans försök att rocka lite lät live nästan precis som hans tidiga sologrejer. Att han dessutom avslutade med att köra en av mina favorit Bad Seeds-låtar, Tupelo, gjorde inte saken sämre. Självklart föll jag pladask.
Festivalen största besvikelser utgjordes av Radiohead (alla andra verkade älska spelningen - jag tyckte mest den kändes oengagerad och trött) och, tyvärr, MGMT.
MGMT har enligt mig släppt en av årets hittills bästa plattor. Jag hade redan innan hört att de skall vara betydligt rockigare live än på skiva, men var inte förberedd på att de skulle låta som ett kasst lightrock-band från 80-talet. Ärligt talat - kitsch i all ära, men 10 minuters tapping-solon framförda av en inhyrd gitarrist i pannband funkar inte för mig. Inte för Van Halen och inte heller för MGMT. Hur ironiska de än må vara.
Festivalen största miss var såklart att jag inte tog med mig kameran. Visserligen var det ett i högsta grad överlagt beslut - jag ville inte behöva oroa mig för att den skulle bli stulen, förstörd eller borttappad hela tiden. Men ändå...med tanke på vad som under hela festivalen försigick på campingen hade jag förmodligen kunnat ta några av de bisarraste korten i mitt liv om jag haft den med.
Det mest otippade med hela äventyret har dock inget med festivalen att göra egentligen. Det är att jag kom hem från Danmark med en Lambretta.
Ja - ni läste rätt. Redan på fredagen hörde två goda scooterkamrater av sig och tipsade om en, enligt dem, mycket fräsch LI Silver Special serie 3 från -66 som var till salu i Halland.
Jag ringde upp säljaren omedelbart och vi beslutade att jag skulle höra av mig på söndagen eller måndagen. Så - på vägen hem tog vi vägen förbi Halmstad så att jag kunde provköra den. Ett par till var mycket intresserade men han lovade mig ändå att få betänktetid till dagen efter. Visserligen är det inte exakt den modell jag tänkt mig från början, men efter att ha funderat lite (samt talat med min vän Mats och fått höra att han eventuellt kan tänka sig att byta den mot sin TV175 om jag bestämmer mig för jag hellre vill ha en sådan) ringde jag Halmstad och sade att jag tar den. Den är totalrenoverad för ca tio år sedan och därför i bra skick - om än i visst behov av omsorg och polering. På fredag får jag den hemlevererad hit (skönt att slippa åka och hämta den). Då skall jag putsa upp den lite, ge den en översyn och sedan boka besiktningstid så snart som möjligt!
Kort sagt - en mycket lyckad första semestervecka.
Dagens:
Grinderman - Tupelo (live på Roskilde)
No comments:
Post a Comment