Fotoblogg #10 - Underground.

Dagens:
The Jam - Down In The Tubestation At Midnight

Plötsligt gick jag på mellanstadiet igen.

När jag var tio-elva år var min stora dröm att bli arkeolog.
Jag trodde dock att det innebar att man fick bära en tuff hatt, springa runt i grottor undvikandes fällor och slåss mot nazister. När jag insåg att så inte var fallet lade jag ganska snabbt de yrkesplanerna på hyllan.

Orsaken till min missuppfattning var naturligtvis Indiana Jones-filmerna. Jag älskade verkligen dem. Därför har jag naturligtvis sett fram emot att få se den nya Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull.
Idag var det äntligen dags. Eftersom farsan, som är ganska svårflörtad vad gäller film, också gillar Indy släpade jag med mig honom och mamma också.

Jag var lite orolig innan -nya delar av filmserier man gillade som barn brukar ju kunna förstöra mer än de tillför- men det fann jag snart vara helt onödigt.

Visst, den innehöll några CGI-animationer man gott klarat sig utan (vilket är mer en regel än ett undantag när George Lucas har ett finger med i spelet idag) men i övrigt var det action, one-liners, mer action, onda soldater, fällor, arga infödingar och ännu mer action i vanlig ordning. Med andra ord en klassisk Indiana Jones-film - serverad precis som man vill ha den.
Till och med twisten emot slutet (som var ganska oortodox ur en Indy-vinkel sett men som jag inte tänker avslöja här) fungerade -trots att jag när jag insåg varthän det barkade först trodde att det skulle bli pannkaka av hela filmen.

Jag satt med ett fånigt leende större delen av de dryga två timmarna och det leendet är fastetsat i mitt ansikte ännu.
Utan tvekan en 8 av 10!

Dagens:
The Decemberists - The Infata

Blanka papper.

Det är alltid lite läskigt när det är dags att besikta någon av scootrarna. Även fast jag vet att jag tar väl hand om dem är jag nervös för att jag missat något. Varje gång.
Icke desto mindre rullade jag iväg från bilprovningen utan någon anmärkning på min Vespa Touring 1960 idag.

Skönt - inte minst eftersom P200an står delvis demonterad i mitt garage i väntan på reservdelar. Det har nämligen visat sig att den tog mer stryk än jag först trodde under Cannonball och att en "complete engine teardown" som det dramatiskt nog kallas därför nu stundar.

Tur att mina föräldrar gav mig tillåtelse att beställa de reservdelar och specialverktyg jag anser mig behöva i födelsedagspresent. De betalar.
Undrar om de insåg vad de gjorde när de bestämde sig för det?

Dagens:
The Pogues - Dirty Old Town

Där snackar vi överaskning.

London var det, ja...
Trots att Elle bokade resan för typ ett halvår sedan hade jag inte anat någonting. En bidragande orsak till det kan nog vara att hon varit sjukt hemlig och att de enda små ledtrådar hon gett mig varit vilseledande manövrar. Exempelvis sade hon redan för länge sedan att vi skulle vara kvar i Sverige och ta bilen ned emot Göteborg. Dagen innan, när jag frågade vad jag skulle packa, sade hon åt mig att ta med någorlunda varma kläder samt en ficklampa.
Som om det inte räckte med det hade hon slängt in sovsäckar i bilen när hon kom för att hämta mig i torsdags.

Efter att ha kört ett par kilometer bad hon mig kolla i handsfacket. Där låg en instruktionsblankett till Arosfortet. "Kul", tänkte jag och trodde jag skulle få åka och leka Fångarna På Fortet - när hon i själva verket bara lagt dit för att inte jag skulle fundera över varför vi körde mot Västerås när hon sagt att vi skulle nedåt i Sverige.
Således anade jag ingenting. Inte förrän vi svängde in på Västerås flygplats och hon berättade vad vi egentligen skulle göra.

Jag har inte varit i London sedan jag och några goda vänner gjorde ett tappert försök att flytta dit för många år sedan. Vi blev inte kvar så länge som vi hoppats (det var ju en alldeles för kul stad för att man skulle orka söka något jobb), men jag har velat åka tillbaka länge. Eftersom Elle dock varit där oräkneligt antal gånger har det inte blivit av. När vi väl rest någonstans har det känts mer lockande att åka till platser där ingen av oss varit.

Väl på plats kom jag dock genast ihåg varför jag tycker om staden så mycket. Vi hade, såklart, en riktigt bra weekend - hängde på pubar, spatserade i Camden (där vi käkade födelsedagstårta vid slussarna), shoppade (men inte så mycket), drack öl i Hyde Park och var på en asdålig klubb i Soho (men hade kul ändå).

Och dessutom var en del av presenten även, som sagt, att Elenor fixat biljetter till Lord Of The Rings. Den dyraste produktionen på Londons musikalscener hittills. Enligt en uppgift jag såg någonstans hade bara scenbygget gått lös på 25 miljoner!
Den var naturligtvis helt absurd. Scenografin var gigantisk och uttrycket "spektakulär" är inte ens i närheten nog för att beskriva ljusshowen och specialeffekterna. Folk hängde från scenen i vajrar, hoppade på styltor och försvann i tomma intet. Löv blåstes ut bland publiken, saker exploderade och orcher dök upp bland publiken. Det var, kort sagt, en show utan dess like och är man det minsta svag för överdrivet pampiga scenshower gick det naturligtvis inte att göra annat än att bara falla pladask. Se bara klippet nedan. Och då är det ändå en av de mindre spektakulära effektscenerna...



För att sammanfatta det hela var det med andra ord en riktigt, riktigt bra helg och en present utan dess like!
Nästa år fyller Elenor 30. Jag har redan ångest över hur jag skall kunna övertrumfa det här...

Dagens:
Blur - London Loves

London calling.

Ja, visst är det en fantasilös titel på det här inlägget. Men eftersom Elenor, efter att ha utsatt mig för en avledande manöver värdig ett proffs, tog mig till London över helgen kan jag inte tänka mig någon mer passande. Det kallar jag en överaskning av rang - och jag anade verkligen ingenting.
Förutom att dricka öl i Hyde Park, hänga i Camden, gå på pubar och spatsera kring Piccadilly hade hon även även fixat biljetter till Lord Of The Rings. Ja, precis - musikalen. De av er som läst min blogg ett tag minns ju kanske att musikaler är min stora guilty pleasure.

Vi kom hem sent igår kväll, jag jobbat hela dagen idag och strax kommer mina och Elles föräldrar hit på försenat födelsedagsfika. Därför blir det ingen ingående beskrivning av vår London-weekend just nu. Den kommer senare.

Men jag är nöjd. Mycket nöjd. Och fortfarande överaskad.

Dagens:
Morrissey - Hairdresser On Fire

Into the blue...

Om en halvtimme kommer Elenor och hämtar mig på jobbet. Jag har ingen aning om vart vi skall eller vad vi skall göra. Det enda jag vet är att min födelsedag skall firas och att vi kommer hem igen på söndag.

Det känns kul. Och lite läskigt samtidigt...

Dagens:
Veronica Maggio - Ingen Kommer Undan (Inte Ens I Sverige)

Emma må vara kunnig, intressant och rolig - men när det kommer till scootrar har hon en del att lära.

Idag var vi på föreläsning med jobbet.
Det var Emma Hamberg som skulle tala. Om ni inte vet vem det är så är hon serietecknare, förre detta journalist/redaktör på några tjejtidningar och har numera sadlat om till författare.
Det är hon som ligger bakom serien Singel I Stan, som gick i DN förut, och som skrivit Linas Kvällsbok-böckerna.

När jag var på väg därifrån på min scooter gick hon förbi mig, gjorde tummen upp och sade:
"Vilken snygg moppe!"

Plötsligt blev föreläsningen lite sämre...

Dagens:
Amen Corner - Our Love (Is In The Pocket)

"Att inredningsblogga utan bilder är som att släppa en demo utan ljud" sade han...

Således:


Så här ser mitt allrum (eller vad man nu skall kalla det; vardagsrum, sovrum - ja, typ allting utom hall, kök och toalett) ut idag.

Håll till godo, Johan.

Dagens:
The Notwist - The Devil, You And Me

Killen med ögonmåttet slår till igen.

Köpte ett apsnyggt 50-tals sideboard på Röda Korsets loppis förra veckan.
Det var, såklart, alldeles för stort för att få in i någon som helst bil. Alltså bad jag dem köra hem det.

När jag väl fick hem det var det, såklart, alldeles för stort för att ha som jag tänkt mig också.
Därför blev jag tvungen att börja möblera om för att få plats med det. Och ni vet väl hur det är? Flyttar man på en sak måste man genast flytta på minst en till, vilket leder till att ytterligare två måste flyttas. Och på grund av det måste ett par tavlor flyttas, vilket leder till att lampan på väggen plötsligt belyser fel och därför måste monteras om - och så vidare...

Nu är det i alla fall klart - och jag är ganska nöjd med resultatet.
Därmed inte sagt att jag vill göra om det inom en snart framtid. Eller någonsin, egentligen.

Jag måste börja ta med mig måttband när jag går på loppis.

Dagens:
Patrick Wolf - Get Lost

Fotoblogg #10 - Kul för hela familjen.

Dagens:
Billy Stewart - Summertime

Secret Agent Man.

Igår var det personalfest. Igen. Vi höll till på skolan, i musiksalen närmare bestämt. Därför blev det såklart lite jammande när en del mat och tillräckligt mycket dryck inmundigats.
Senare på kvällen åkte en del av oss in till stan. Jag och ett par arbetskamrater gick till Raw.

När vi framåt natten satt vid ett bord och pratade sade en av mina kollegor att det var "kul" att se mig spela på festen innan och att jag verkade känna så mycket folk ute. Hon hade hört av folk på skolan att jag var "sådan" men verkade ändå lite överaskad.

Ibland känns det som om jag lever ett dubbelliv. Ansvarfull kille som jobbar med ungdomar på dagarna, men något helt annat egentligen.
Lite som Bruce Wayne och Batman. Eller någon hemlig agent från en tuff 60-talsserie.

Dagens:
Johnny Rivers - Secret Agent Man

Ung och, framförallt, ganska fräsch.

Fotot är "lånat" från familyliving.se

Om exakt en vecka fyller jag 30.
När jag var 24-25 kändes 30 år asgammalt. För att inte tala om när jag var 20 - då var en 30-åring i stort sett i samma ålder som ens föräldrar. I alla fall rent teoretiskt.

Men nu, när jag själv nästan är där, verkar det inte alls särskilt farligt. Jag känner mig inte ett dugg annorlunda idag än när jag var 25 och upplever ingen direkt press att "växa upp" ifrån omvärlden heller vilket nog egentligen är det de flesta oroar sig mest över.

Hur som helst- idag satt jag och slötittade i ett nummer av den ganska saggiga inredningstidskriften Family Living på jobbet (hur det kommer sig att den fanns där är en bra fråga - hur det kommer sig att jag började bläddra i den en ännu bättre).
I den fanns en artikel om The Ark-Jepson, hans flickvän, hans barn och deras 70-talsinredda hem.

Men allvarligt talat - hur ser mannen ut egentligen? Blir han inte bara mer och mer lik Björn Ulvaeus för varje foto som tas på honom?
Och då syftar jag inte på en ung, fräsch Hootenany Singers-Björn. Snarare på en lite äldre tärd-efter-en-uppslitande-skilsmässa-från-Agnetha Fältskog-Björn.
Och då är han ändå bara 33.
33, alltså. 3 år äldre än mig.

Det är lite skönt att inte bara få känna sig ung, utan även ganska fräsch.

Dagens:
No Age - Sleeper Hold

Det här är ju en riktig guldgruva...

Vill egentligen inte vara tjatig och göra flera inlägg om samma ämne inom så kort tid, men efter scoopet i Piteå Tidningen häromdagen har jag fastnat totalt och spenderat viss tid de sista dagarna med att leta fler icke-nyheter.
Här är ett par godingar jag inte kan låta bli att delge er...men sedan får det räcka:


Nr 1 är från Allehanda (Örnsköldsvik). nr 2 från Piteå Tidningen och nr 3 från Västmanlands Läns Tidning.
Nu lovar jag att inte posta mer tidningsnotiser...på ett tag i alla fall.

Dagens:
The Bandwagon - Breakin' Down The Walls Of Heartache

Fotoblogg #9 - Cool Ljekatt.

Dagens:
The Last Shadow Puppets - The Age Of The Understatement

Vad är väl rån och misshandel jämfört med detta?

Snublade över Piteå Tidningens webupplaga idag.
Det tycks råda viss nyhetstorka i Norrland...

Dagens:
Tom Waits - Tango ´Til They're Sore

Glada kossor, pizza och grus.

Alldeles för tidigt igår förmiddags klämde vi in oss i den lilla blå skalbaggebilen -Elle, Johan, Sara och jag- och satte kursen mot Julita gård för att titta på övertända kossor som släpps ut på grönbete. Sedan fortsatte vi till en vattenfylld grusgrop. Grundtanken var att ta ett svalkande dopp, men då ingen av oss kände för att dela badvatten med sisådär en miljon grodyngel nöjde vi oss med att äta pizza och sedan bara dega bort eftermiddagen i solen vid vattenbrynet.

Allt som allt en mycket bra söndag. Förmodligen den bästa hittills i år.

Även om jag är en smula besviken på att till och med vallhunden gav en bättre show än kossorna...

Dagens:

Markus Krunegård - Den Som Dör Får Se/Markus Kyrkogård

Fotoblogg #8 - På väg.

Dagens:

The Bostweeds - Faster, Pussycat! Kill! Kill!

En vän med en bil.

När man är en kille med uruselt ögonmått är det tur att det finns vänner med stort bagageutrymme som ställer upp på kort varsel.

Tack, PG. Du är sannerligen en räddare i nöden! 

Dagens:

Kelley Polar - Entropy Reigns (In The Celestial City)

Red eyes, whitewalls and blue smoke.

Rubriken på detta inlägg är även namnet på en bok om den amerikanska scooterscenen, skriven av Colin Shattuck. Den verkar ärligt talat inte särskilt bra, men jag lånar titeln ändå eftersom den sammanfattar förra helgen ganska bra - trots att jag inte har vita däcksidor på scootern jag körde. Cannonball Scooter Run 2008 visade sin nämligen vara det kanske tuffaste Cannonballet hittills. Såpass tufft att jag faktiskt inte ens orkat göra ett inlägg om det förrän idag - ganska exakt en vecka efter att jag åkte iväg!

Jag gick såklart ut stenhårt och började med att köra fel redan på vägen dit. Eftersom jag dessutom var lite däst sedan kvällen innan (se förra inlägget) hade jag till råga på allt inte kommit iväg hemifrån förrän ganska sent. Därför var klockan så mycket som strax över elva på kvällen när jag väl anlände i Missmyra, ett par mil utanför Linköping, där årets basecamp var beläget.

Duktigt nog gick jag och lade mig ganska snart efter den obligatoriska välkomstölen - starten skulle ju trots allt gå redan klockan nio nästa morgon.

Ett Cannonball Run är en navigeringstävling som går på tid och körs på allmänna vägar. Ni kanske sett den tidiga 80-talsfilmen med Burt Reynolds? Det här är ungefär samma sak - fast på scooter. Man får ett antal checkpoints skall passeras och uppgifter som skall utföras. Sedan får man navigera sig fram bäst man kan med hjälp av karta och kompass (GPS är strängt förbjudet). För varje utförd uppgift får man tidspålägg/avdrag och det lag som vid tävlingens slut har bäst tid vinner. Det gäller således att köra snabbt, navigera rätt och att lyckas väl vid de olika stationerna.

Varje år brukar arrangörerna försöka hitta på någon ny twist. I år var temat "vilse på slätten". Vi fick en lista med 25 kyrkor, sorterade i bokstavsordning. Vid varje kyrka fanns en skylt med en bokstavskombination och vår uppgift dag 1 var att samla ihop samtliga bokstäver. Vi skulle dock inte ta dem en efter en som på lappen.

Nej, tricket var att välja den ordning som ledde till kortast färdssträcka - enligt uppgift ca 35-40 mil om man körde rätt.

Det gick såklart åt helvete.

Man kör i lag och redan på vägen till första checkpoint började växlarna på Lambrettan strula för min lagkamrat Mats Kola (nej, det är inget smeknamn - han heter så). När vi väl nått fram till själva kyrkan fick han inte längre i någon annan växel än trean. Efter att han spenderat uppåt en timme skruvandes vid vägkanten konstaterade vi att bulten som håller växelföraren på plats gått av inne i gängan. Det vara bara att ringa på vrakbilen som fick komma och köra både Mats och hans scooter tillbaks till basecamp för att försöka få tag på reservdelar. Vi bestämde att jag skulle fortsätta själv och försöka beta av så många checkpoints som möjligt under tiden.

Därefter gick allt toppen ett bra tag - solen sken, Vespan gick som en dröm och de Östergötländska vägarna var såväl fantastiskt vackra som roliga att köra. Kyrka efter kyrka betades av och efter ett tag var jag riktigt stolt över mina kartläsarskills!

Fotot ovan till höger taget av Fredrik Fogelqvist

Runt två/halv tre ringde Mats och sade att Lambrettan var fixad. Vi bestämde oss för att mötas upp vid Linköpings domkyrka, som var den checkpoint jag hade markerat som nästa.

Det var nu allt började gå snett. Till att börja med lyckades jag inte ens hitta en väg som gick ända fram till kyrkan. När jag väl gjort det och mött Mats hittade vi inte ut igen. Sedan började det regna. Dessutom upptäckte vi att typ hälften av de vägar vi tänkt ta visade var grusbelagda (grus och scootrar kommer som ni kanske förstår inte riktigt överens). Snart var vi -såklart- vilse. På slätten. Och hade helt tappat bort vår planerade rutt.

Envisa som vi är gav vi dock såklart inte upp. Vi plockade varenda checkpoint, trots att regnet kom och gick och att det mörknade så att Mats, vars framlykta givit upp, blev tvungen att köra jämsides med mig på de smala, becksvarta skogsvägarna för att se någonting överhuvudtaget de sista två timmarna.

När vi väl gick i mål för dagen var klockan tjugo i elva. Efter nästan 13 timmar i sadeln, och närmare fyra timmar efter det näst sista laget.

Eftersom det såklart blev lite fest på kvällen kändes det som om man knappt hunnit sluta ögonen när det var dags att gå upp och ta tag i tävlingens andra etapp. Som konstigt nog gick betydligt bättre! Dag 2 fick vi istället ett antal checkpoints som skulle besökas i en bestämd ordning. Vid varje station skulle någon form av, mer eller mindre scooterrelaterad, uppgift utföras - allt ifrån slalomkörning till att släcka brinnande dockor, välta tunnor med brandspruta, stapla och klättra på drickabackar samt räkna antalet flygplan tillverkade av Saab utanför Flygvapenmuseumet i Linköping. För att bara nämna ett par saker. Snabbt gick det också. Vi startade 10.00 och var tillbaks vid basecamp, nybastade och försedda med varsin öl strax innan 16.00.

Nu räckte det såklart inte till för att rädda oss. Vid prisceremonin visade det sig att vi, föga överaskande, kommit toksist (ej räknat med de som brutit på grund av rasade scootrar). Vilket inte gjorde så mycket eftersom vi fick stående ovationer och blev hedersutnämnda till 2008 års mest envisa scooterister - eller de mest korkade (de flesta vettiga människor skulle nog ha avbrutit när det började regna, mörkna och Mats framljus lagt av). Ett nytt däck fick jag trots det med mig hem i pris.

Festen efteråt var som det brukar på de här arrangemangen. Dans, bastubad, mer dans, dans i bar överkropp och jäger med red bull. Fantastiskt.

Dagen efter vaknade jag sådär lagom tärd, käkade frukost, duschade och packade sedan på scootern för sätta mig och köra de nästan 16 milen hem. Med tanke på att mitt bakdäck någongång under runnets gång fövandlats till slicks (ALLT mönster var bortnött) gick det över förväntan - jag kunde lika gärna blivit stående med punktering eller, ännu värre, blivit överaskad av en regnskur och fått vattenplaning.

När jag framåt eftermiddagen rullade in scootern i garaget kunde jag konstatera att jag, enligt trippmätaren, tillryggalagt en bra bit över 100 mil på lite mer än tre dagar. Kanske inte så konstigt då att jag, när jag gick ned för att ta P200:an till jobbet morgonen efter, upptäckte en rejäl pöl med bensinblandad olja under den. Tur att jag har Touringen att köra tills jag fixat det. Förmodligen är det en packbox som gått.

Det var det värt. Utan tvekan.

Nu är det bara något mer än mer än en månad kvar till Eurolambretta...

För er som vill se lite fler bilder finns det här.

Dagens:

R. Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Bara amatörer går ut på Valborgsmässoafton.

De sista åren har jag valt att inte gå ut på valborg eftersom det känns lite som att gå ut på midsommar eller julafton - det vill säga inte helt OK.

Men igår hamnade jag på Raw ändå - dock inte som gäst. Bob Log III skulle lira och jag blev inringd för att DJa med kort varsel.

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om Bob Log. Det är liksom lite svårt att veta hur man skall förhålla sig till ett enmannaband som glider upp på scen iförd någon slags glansig tracksuit och motorcykelhjälm med en telefonlur inbyggd som mikrofon, spelandes slidegitarr med händerna och trummor med fötterna. Bra är inte rätt ord. Snarare märkligt. När han började bjuda upp tjejer från publiken för att sitta i hans knä medan han spelade gick det inte att göra mer än att kapitulera och inse att han hur som helst förmodligen var bland det mest underhållande jag sett på Raws scen på länge.

Själva skivspelandet gick bra fram till halv två då de någonting gick väldigt snett. Plötsligt smällde det till i högtalarna och allt tystnade. Vi fick aldrig någon riktig klarhet i vad som egentligen hände, men förmodligen blev de nya stegen stället införskaffat överhettade och lade av. Efter cirka en kvart lyckades vi få ljud i monitorerna åtminstone, men då var skadan redan skedd och folk hade börjat droppa av. Tråkigt, men tyvärr sådant som händer och ingenting att göra åt. Skönt att veta att det åtminstone inte var mitt fel.

Nu sätter jag mig strax på scootern för att köra nästan 16 mil till Missmyra (strax utanför Linköping). Där skall jag delta i Cannonball Scooter Run. Det kommer, såklart, att bli helt fantastiskt. Men jag misstänker att jag kommer att vara ganska mör efter att ha kört fram och tillbaks till basecamp (det är drygt 16 mil enkel resa) PLUS de 70-80 mil man kör under själva tävlingen när jag kommer hem på söndag.

Dagens:

Secret Affair - Time For Action (den enda låt som alltid gäller när det är dags för scooter-run).