Det här med semester är ett hårt jobb.

Julen anses traditionellt vara en tid för avslappning, kontemplation och umgänge med släkt och vänner. En tid för att hämta andan och ladda batterierna i det nordiska vintermörkret.

Dock inte om man heter Ronnie. Visst har det varit umgänge med släkt och vänner så det står det härliga till - vilket så klart varit trevligt. Alltifrån uppesittarkvällar, julfirande med familjen och fika med kompisar från förr såväl som från nu. Men det har även varit sena kvällar, fester, DJande samt ännu fler sena kvällar.

Och det är inte slut än; ikväll skall jag träffa min gode vän Kalle. Det skall såklart bli kul - vi träffas alldeles för sällan sedan han flyttade till Stockholm. Men eftersom jag satt hemma hos Mogge till fyra i morse och lyssnade på några låtar han skrivit och som jag eventuellt skall sjunga på skulle det faktiskt kännas ganska skönt att bara ta det lugnt hemma. Och på Måndag är det nyårsafton vilket förmodligen kommer att leda till ännu en sen kväll.

Missförstå mig inte nu - hela julen har varit lyckad och jag har haft både trevligt och roligt. Men allt som allt kommer jag att inte att ha varit hemma och degat i soffan mer än två kvällar när ledigheten är över på onsdag.

Julefrid - my ass.

Dagens:
Truly Smith - My Smile Is Just A Frown (Turned Upside Down)

Ajdå.

Läste just att det enligt några så kallade bloggexperter krävs i genomsnitt sex inlägg per dag för att en blogg skall bli riktigt välbesökt.

Då är det väl kört för mig. Trist.

Dagens:
Arcade Fire - Rebellion (Lies)

Mitt i natten.

Jag kom just hem. Klockan är tjugo över tre och jag har spelat skivor på Pipalucken - festen/konserten som tagit plats på Annandag Jul varje år sedan slutet av åttiotalet....om inte längre.

Jag har spelat varje Pipaluck de senaste fem åren eller något liknande. Normalt sett skulle jag aldrig göra ett inlägg såhär efter att precis ha kommit hem från krogen. Men ikväll får bli ett undantag. Till att börja med verkade det bli helt värdelöst, eftersom jag spelade i den så kallade "loungen" och därför hade toalettkön som enda publik. När sista bandet spelat färdigt rasslade det dock bara till och plötsligt var det fullsatt, svetttigt och sjukt bra stämning. När jag tvingades avsluta runt två för att stället stängde var rummet fortfarande fullt med folk som sjöng vidare på avslutningsspåret och vägrade gå. Det slutade med att vakterna fick gå in och styra ut folk.

Det är sådana här kvällar som får mig att minnas varför jag håller på med att spela skivor. Jag blir påmind om varför jag älskar Pipalucken, Raw och alla gästerna.

Tack!
Nu skall jag äta nattpasta.

Nattens:
Jackson 5 - Blame It On The Boogie

God jul!

Dagens:
Hello Saferide - iPod X-mas

Glöggparty hos Calle B.

Jag och Elle var inbjudna till Carl Braunerhielms mytomspunna glöggkväll igår. Har inte varit där något tidigare år och det kändes som lite av en ära att bli inbjuden till denna mytomspunna tillställning - trots att det där med att han serverar glöggen ur sitt badkar visade sig vara en myt.

Vi introducerade oss för Calle samt de övriga gästerna, blev försedda med starkvinsglögg, tog oss en rundtur i hans minst sagt fullbelamrade bostad (han sparar ju på saker - inga speciella grejer, utan saker i största allmänhet), fick en titt på den berömda "spargranen", skrev i gästboken och avslutade med en liten pratstund med amanuensen själv. Den gode herr Carl är verkligen en underbar människa - och trots att han börjar bli väldigt gammal och tyvärr en smula gaggig fortfarande väldigt sympatisk och framförallt rolig i all sin underlighet. Han berättade för oss om hemtjänsten som hjälper honom, förklarade att han faktiskt själv inte dricker glögg utan föredrar svartvinbärsbrännvin eller kaffe samt beklagade att vi inte kommit tidigare år (i hans "ungdoms dagar") då det var betydligt mer drag på glöggpartyt. Åtminstone tror jag att det var vad han sade - han har blivit så pass gammal att det tyvärr är lite svårt att förstå allt han säger.

Faktiskt något av en perfekt inledning på julledigheten och jag hoppas verkligen att glöggträffen på Herr Carls Gränd (ja, den är döpt efter honom) blir av nästa år också.

Ni som inte vet vem Carl Braunerhielm är kan titta på det här klippet från Kanal 5s 100 Höjdare.

Dagens:
Lacrosse - New York Or Alingsås

Balanskonstnären.

Jag är en människa med många intressen. Jag älskar först och främst musik - såväl att spela och skapa (låter pretentiöst, visst) som att DJa. Jag har mina scootrar. Sista året har jag börjat fotografera. Jag tycker om populärkultur - film, litteratur och allt annat som kan knytas till begreppet. Jag gillar kläder och mode.

Alla dessa kostar på - i tid och pengar eller både och. Med andra ord blir det en evig balansgång mellan vad som egentligen driver en och sådant man måste göra för att kunna ägna sig åt det.

Det här har bitvis varit ett bekymmer då jag tvingats prioritera bort sådant som är viktigt för mig - vilket lett till stress och bristande inspiration. Även Elenor, mina vänner och andra som betyder något har i viss mån blivit lidande.

Nu känns det dock som om jag börjat finna någon slags balans i tillvaron. För första gången på länge känns det som om tiden räcker till någorlunda. Det känns skönt och jag hoppas det håller i sig.

Dagens:
Catherine Wheel - Shocking

Julstök - bokstavligt talat.

Jag är inte överdrivet kristen av mig, men jag gillar julen. Faktiskt är den -i konkurrens med midsommarafton- min favorithögtid. Jag är ju på många sätt en väldigt aktiv och tidvis stressad människa, därför känns tända ljus, glöggdrickande och att umgås med familjen skönt rogivande.

Men det här med julpynt...jag vet ärligt talat inte. I förrgår åkte kartonger fyllda med alla julgrejor man samlat på sig under åren ned från vinden för att plockas upp i lägenheten. Det är tomtar, grisar och glitter till förbannelse och jag tvingas, trots att Elenor förmodligen kommer att bli vansinnigt irriterad över det, inse följande: lagom är bäst. Ljusstakar, adventstjärnor och annat julmys i all ära - men bor man i en mindre lägenhet i vilken man lagt ned lite energi på att fixa till det så man trivs kanske man skall hoppa över alla porslinsgrisar, julkrubbor och annat krims-krams. Det gör inte så att det blir sådär gemytligt och myspysigt som man förväntar sig. Det blir mest rörigt.

Dagens:
Hot Chip - Wrestlers

Svåra beslut.

Igår vid lunch ringde de och frågade om jag kunde DJa på Nybron på kvällen. Jag sade, helt sanningsenligt, att jag inte kunde. Dels eftersom jag redan gjort upp andra planer, dels eftersom jag jobbat hela veckan (samt ändå spelar på Raw ikväll) och därför kände att jag ville ha en helt ledig kväll.

Med andra ord hade jag mer än godtagbara orsaker till att tacka nej. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite dålig. Det skulle ju trots allt gett ett trevligt (om än inte jättestort) och inte minst oväntat tillskott i plånboken lagom till jul. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite taskigt - som om jag lämnat dem i sticket. Trots att jag vet att det inte på något som helst sätt är min plikt att ställa upp. Särskilt på så kort varsel.

Det är konstigt hur man fungerar ibland.

Dagens:
Toots & The Maytals - 54-46 Was My Number

Att köra sin kredd i botten.

Jag inser helt och fullt att det här inte kommer att se bra ut i mångas ögon och att min musikaliska trovärdighet riskerar att få sig en rejäl törn. Ändå kan jag inte låta bli.

Satt i bilen på väg hem idag. Bilstereon rullade. Inklämd mittemellan ett par av P3s mindre roliga plojinslag (är det för övrigt bara jag som tycker det känns som om hela deras utbud bestått av putslustiga program med småironiska sketcher på sista tiden?) spelades...ja, se själva nedan.

Dagens:
Britney Spears - Piece Of Me

Vissa dagar känns det som om jag är med i ett avsnitt av Friends.

Det är något konstigt med grannhuset. Det verkar som om åtminstone minst en lägenhet i det byter innehavare varannan vecka. Och alla som flyttar in är relativt unga. Jag tror faktiskt aldrig jag sett någon som sett ut att vara över 35 där.

Men det märkligaste är att alla som bor där verkar ha en gemensam nämnare: de gillar att vandra runt nakna, eller åtminstone ganska lättklädda, med persiennerna uppfällda.
Missförstå mig inte nu; jag är absolut ingen tjuvkikare. Men från mitt vardagsrumsfönster har man mycket bra insyn till lägenheterna mittemot. Och då är det svårt att inte lägga märke till om en granne står i diskar i underkläderna...

Det var nämligen så det började: redan första året jag bodde här stod grannen vars kök vetter mot min balkong och diskade. I kalsongerna. Varje gång man gick ut på balkongen...eller i alla fall kändes det så. Efter en tid flyttade han och ersattes av en ny kille, som även han gillade att spatsera runt lättklätt - även om han nöjde sig med med mjukbyxor och bar överkropp. Strax därefter flyttade en kille in i lägenheten bredvid. Han tog det hela ett steg längre genom att faktiskt glida runt i bara badhandduk eller helnäck. Och sedan har det bara rullat på: lägenhet efter lägenhet har bytt innehavare. Och typen av människor som gillar att vara hel- eller halvnakna verkar vara klart överrepresenterade bland dem.

En annan minnesvärd granne är killen som ställde sängen så att man såg rätt in på den genom fönstret och sedan låg och kollade på TV hela kvällarna. Självklart i bara underkläder. För att inte tala om de två tjejerna som jag och Elenor fick syn på en kväll för kanske två år sedan - de dansade runt som tokar i lägenheten iklädda -just det- bara underkläder. Senast i raden är en kille som flyttat in på nedervåningen och har sin dator precis vid fönstret. Vid den verkar han spendera väldigt mycket av sin lediga tid. Självklart i kalsonger.

Jag förstår det inte och tycker det är lite obehagligt. Vad är det med folk i det huset? Förstår de inte att vi som bor mittemot ser rätt in? Jag vill verkligen inte titta på dem när de springer runt där, men när man har stora fönster på den ena väggen i ens vardagsrum och man har full insyn till grannhuset går det liksom inte att undvika.

Dagens:
Peeping Tom - Mojo

Vad som skrämmer mig är att jag tyckte squaredance var rätt kul.

Jag är nästan lite orolig. Det har varit för många fester med tema för mig på sistone för att det skall kännas helt ok. Den senaste i raden var en personalfest - med cowboytema. Tacky så det skriker om det, men ändå ett ganska välkommet avbrott från de julbord som man normalt måste gå på så här års.

En lokal på skolan hade gjorts om till saloon för kvällen, komplett med svängdörrar, höbalar och kaktusar (av trä). Som sagt - tacky så det skriker om det.
Personalbandet jag är en del av (ja, vi har ett sådant) spelade väl valda countrylåtar, det fanns amerikansk öl och grillades cowboymat på gården. Jag säger det igen - tacky så det skriker om det. Det arrangerades till och med en grundkurs i squaredance - komplett med inhyrd caller och allt.

Jag har kommit underfund med att tricket för att ha trevligt på sådana här kvällar är att helt enkelt släppa alla pretentioner. Bara acceptera att, ja - visst är det fånigt, men ändå rätt kul. För det tycker jag faktiskt det kan vara. Någon djupt liggande del av mig gillar det här med lekar, utklädnader, frågesporter och liknande. Om man bara kan finna modet att bejaka dessa sina mörkare sidor kan en personalfest med exempelvis cowboytema vara riktigt underhållande. Hur okreddigt det än må vara.

Dagens:
Band Of Horses - Is There A Ghost

Britpopfest, någon?

Matte bjöd på Springsteen-fest i Lördags. Det var Bruce-quizz, Bruce-så skall det låta och bara Bruce-låtar på stereon hela kvällen. Kvällens höjdpunkt var när Linus, bekvämt tillbakalutad i en mysig fåtölj i sann sagofarbroranda berättade om hur det gick till när han träffade Bossen i egen hög person. Det här med temafester är kanske inte så dumt ändå.

Fredagens spelning med Lillasyster ids jag inte kommentera mer än genom att konstatera att det var knökfullt. Något som säger mer om folks smak än om Lillasyster.

Dagens:
Bruce Springsteen - Thunder Road