Visa. Ett utmärkt sätt att betala vart i världen du än befinner dig...så länge du inte är på Åland.

Efter jobbet i Fredags kväll packade vi så snabbt vi kunde, drog på oss skinnställen och hoppade på P200:an för att sätta kurs mot Kapellskär och Ålandsfärjan. Det var dags för Lambrettaclub Stockholms årliga Ålandstripp. Ett ganska avslappnat arrangemang (jämfört med hur det kan gå till på våra träffar) som mest går ut på att man åker till Åland, kör runt lite, dricker öl och bor på hotell en natt. För första gången skulle Elenor följa med på ett scooter-run och vi hade bestämt oss för att åka redan på fredag kvällen och övernatta i kapellskär eftersom färjan gick 9.00 på Lördagsmorgonen. Jag hade bokat en stuga på Kapellskärs Camping för att vi skulle slipa släpa med tält och grejer på scootern, eftersom det kändes som om det skulle vara jobbigt nog att köra de dryga 20 milen med ett par dagars packning och Elenor bakpå. Planen var att komma dit framåt kvällen och ta en öl i godan ro innan vi gick och lade oss, men på grund av en kombination av att vi kom iväg mycket senare än tänkt samt Eniros värdelösa vägbeskrivningar (från och med nu lovar jag att enbart använda mig av riktiga vägkartor) var vi inte framme förrän framåt natten. Därför var det bara att kasta i sig i säng för att hinna med ett par timmars sömn innan vi skulle möta upp Stockholmarna vid färjan.










Vi var väl ca 30 personer på ett 20-tal scootrar och orsakade ett och annat höjt ögonbryn då vi trängde oss förbi bilarna ombord på Ålandsfärjan. Solen strålade, så efter det obligatoriska besöket i taxfree-butiken spenderades resten av resan på soldäck pratandes om vad som hänt sedan sist vi sågs.

När vi anlänt i Mariehamn begav vi oss i samlad trupp till hotellet vi skulle bo på. Det låg mitt i centrum och vi hade till vår stora glädje fått en hel korridor för själva! Fantastiskt, eftersom det verkade vara någon slags knattefotbollsturnering i stan som var överfull med skrikande barn i färglada t-shirts.

I vanlig ordning bestämde sig vissa för att hoppa över ride-outen och stanna kvar på hotellet för att festa (i och för sig med ursäkten att de var tvungna att meka med Karins scooter som rasat på färjan, men alla visste varför de ville stanna egentligen). Trots det var vi väl ändå en 20 personer som, guidade av Ålands kanske ende scooterist som var trevlig nog att möta upp oss, gav oss i väg på de Åländska vägarna. Vi var ute i närmare fyra timmar och hann bland annat se gamla fästningar, bli överraskade av kor och käka Ålandspannkaka med grädde och sviskonkräm (riktigt gott, även om krämen såg ut som bajs). Dessutom tankade vi på den coolaste mack jag någonsin varit på. Den hade förmodligen sett exakt likadan ut sedan 50-talet. Och ägdes fortfarande av samma gubbe också. Han hade inte ens läsare till pumpen, utan var och en fick säga hur mycket han tankat så räknade gubben ut med miniräknare hur mycket vi skulle betala.

Dessutom konstaterade vi att inga mackar på Åland tar Visakort. Eller faktiskt inte svenska kort överhuvudtaget. De tar Visa, Mastercard, AmEx och så vidare från de flesta andra länder. Men tydligen inte Sverige. Vad är grejen med det? Är vi så opålitliga?

Tillbaks på hotellet öppnades den första ölen fortare än kvickt. Snart var det rena rama korridorsfesten, komplett med bärbar stereo och taxfree-sprit. Av någon anledning hade någon med sig en hårtrimmer, och detta i kombination med att David fick nys om att jag hade med mig skofett, ledde till att folk började klippa varandra samt polera varandras kängor. Något som kändes helt logiskt då, men såhär i efterhand nog tedde sig lite märkligt...

Efter att ha fått oss en tillsägelse från hotellpersonalen om att vi "måste sluta gå ut på taket och röka eller sova på gatan" (ni får föreställa er den finlands-svenska accenten) bestämde vi oss för göra stan istället. Det kanske kommer som en överraskning för er som läser detta, men Mariehamn har verkligen inget vidare uteliv. Efter mycket om och men landade de flesta på ett ställe som närmast liknade en skabbig kvarterskrog, fast större. Dessutom hade de ett riktigt dåligt metal-coverband som hette "Made In Thailand" och bestod av...you guessed it: thailändare. Fyndigt. Med risk för att låta fördomsfull måste jag påstå att Metallica- och Maiden-covers taskigt framförda av ett gäng headbangande dvärgar på finsk/thailändsk brytning inte var någon höjdare.

Vi gjorde dock det bästa av situationen och var så pass gott humör när vi kom tillbaks till hotellet att vi hängde i korridoren en bra stund till innan vi slutligen kröp till kojs och slocknade.

Morgonen efter väcktes vi flera gånger av scootrar som kickade igång och varvade på gården utanför. "Fy fan, vad onödigt" tänkte jag och somnade om. Gång på gång. Tills telefonen på hotellrummet ringde. Det var Henke som undrade varför inte vi åkt ned till färjan som alla andra. Vi var nämligen tvungna att vara ombord om tre kvart.

På något otroligt sätt hann vi både duscha samt packa ihop allting och ändå ta oss ned till färjan i tid, där vi möttes av de andras applåder. Hemresan var betydligt lugnare än resan dit. Dels var de flesta ganska tärda, dels regnade det. Regnet gjorde även att färden hem från Kapellskär till Eskilstuna blev lite tristare än jag och Elenor hoppats på, men vi får väl vara nöjda att vi tog oss hem de dryga 20 milen i regn utan några som helst problem förutom bortdomnade händer och stumma rumpor.

Jag hade, som vanligt när det gäller de här grejerna, riktigt kul och jag tror att Elenor hade det också. Dessutom måste jag ge henne en eloge för att hon pallade att sitta bakpå de sammanlagt närmare 50 milen vi tillryggalade under helgen utan att gnälla! Trots sömnbrist, regn och viss bakfylla.

Ålandsgänget -07

Dagens:
Devo - Mongoloid