En smärre övertändning samt en rejäl besvikelse.

Har varit peppad ända sedan snacket började gå kring det här runnet tidigt i våras, men efter att nu ha sett reklamfilmen är jag fullständigt övertänd.
Det här har potential att bli precis hur grymt som helst.



Från och med imorgon har jag semester en dryg vecka. Otroligt skönt, även om våra planer att åka på Roskilde-festivalen tyvärr verkar skita sig trots att inträdet enligt de ursprungliga uppgifterna redan var fixat. Riktigt, riktigt surt. Nu måste vi hitta på något annat kul istället...någon som har några förslag? Det får inte kosta för mycket och kräva lång planering.

Dagens:
The Rumble Strips - No Soul

Vi håller på traditionerna...

Den traditionella svenska midsommaren innehåller umgänge med nära och kära, snaps, potatis, sill, öl, lekar, regn samt Tomas Ledin och Gyllene Tider.

Alla dessa ingredienser ingick i årets firande...bortsett från sill, Tomas Ledin och Gyllene Tider. Men det är tre ingredienser jag uppriktigt talat klarade mig fint utan. Dessutom bjöd midsommaren 2007 bland annat på en snabbvisit med mat och lekar i Torshälla, dans till schlager på en dansbana i Tummelsta, klättring på veterantraktorer, nakenlopp på en åker, rom och kola samt nästan ingen sömn alls.

Tack, mina vänner! På grund av er är midsommar en av få högtider som faktiskt lever upp till förväntningarna år efter år...









Dagens:
Editors - An End Has A Start

Get ya hair cut!

Jag var och klippte mig igår. Jag har kört på quiffen nästan ett år nu och för att få håret att ligga bakåt som det skall använder jag pomada. Pomada har en tendens att smälta och rinna ned i ansiktet när det är varmt ute (inte så trevligt) så jag tänkte att jag att jag skulle pröva något annat under sommaren. Jag hade tänkt mig någon lite mods/Paul-Weller-på-äldre-dagar-inspirerad frisyr och gjorde mitt bästa för att förklara vad jag menade för frisören. Det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig, kanske...

Nåja. Jag vänjer mig säkert. Om inte annat växer det ut igen. Och så finns ju alltid hårtrimmern om jag skulle få nog...

Dagens:
Public Enemy - Night Of The Living Baseheads

Visa. Ett utmärkt sätt att betala vart i världen du än befinner dig...så länge du inte är på Åland.

Efter jobbet i Fredags kväll packade vi så snabbt vi kunde, drog på oss skinnställen och hoppade på P200:an för att sätta kurs mot Kapellskär och Ålandsfärjan. Det var dags för Lambrettaclub Stockholms årliga Ålandstripp. Ett ganska avslappnat arrangemang (jämfört med hur det kan gå till på våra träffar) som mest går ut på att man åker till Åland, kör runt lite, dricker öl och bor på hotell en natt. För första gången skulle Elenor följa med på ett scooter-run och vi hade bestämt oss för att åka redan på fredag kvällen och övernatta i kapellskär eftersom färjan gick 9.00 på Lördagsmorgonen. Jag hade bokat en stuga på Kapellskärs Camping för att vi skulle slipa släpa med tält och grejer på scootern, eftersom det kändes som om det skulle vara jobbigt nog att köra de dryga 20 milen med ett par dagars packning och Elenor bakpå. Planen var att komma dit framåt kvällen och ta en öl i godan ro innan vi gick och lade oss, men på grund av en kombination av att vi kom iväg mycket senare än tänkt samt Eniros värdelösa vägbeskrivningar (från och med nu lovar jag att enbart använda mig av riktiga vägkartor) var vi inte framme förrän framåt natten. Därför var det bara att kasta i sig i säng för att hinna med ett par timmars sömn innan vi skulle möta upp Stockholmarna vid färjan.










Vi var väl ca 30 personer på ett 20-tal scootrar och orsakade ett och annat höjt ögonbryn då vi trängde oss förbi bilarna ombord på Ålandsfärjan. Solen strålade, så efter det obligatoriska besöket i taxfree-butiken spenderades resten av resan på soldäck pratandes om vad som hänt sedan sist vi sågs.

När vi anlänt i Mariehamn begav vi oss i samlad trupp till hotellet vi skulle bo på. Det låg mitt i centrum och vi hade till vår stora glädje fått en hel korridor för själva! Fantastiskt, eftersom det verkade vara någon slags knattefotbollsturnering i stan som var överfull med skrikande barn i färglada t-shirts.

I vanlig ordning bestämde sig vissa för att hoppa över ride-outen och stanna kvar på hotellet för att festa (i och för sig med ursäkten att de var tvungna att meka med Karins scooter som rasat på färjan, men alla visste varför de ville stanna egentligen). Trots det var vi väl ändå en 20 personer som, guidade av Ålands kanske ende scooterist som var trevlig nog att möta upp oss, gav oss i väg på de Åländska vägarna. Vi var ute i närmare fyra timmar och hann bland annat se gamla fästningar, bli överraskade av kor och käka Ålandspannkaka med grädde och sviskonkräm (riktigt gott, även om krämen såg ut som bajs). Dessutom tankade vi på den coolaste mack jag någonsin varit på. Den hade förmodligen sett exakt likadan ut sedan 50-talet. Och ägdes fortfarande av samma gubbe också. Han hade inte ens läsare till pumpen, utan var och en fick säga hur mycket han tankat så räknade gubben ut med miniräknare hur mycket vi skulle betala.

Dessutom konstaterade vi att inga mackar på Åland tar Visakort. Eller faktiskt inte svenska kort överhuvudtaget. De tar Visa, Mastercard, AmEx och så vidare från de flesta andra länder. Men tydligen inte Sverige. Vad är grejen med det? Är vi så opålitliga?

Tillbaks på hotellet öppnades den första ölen fortare än kvickt. Snart var det rena rama korridorsfesten, komplett med bärbar stereo och taxfree-sprit. Av någon anledning hade någon med sig en hårtrimmer, och detta i kombination med att David fick nys om att jag hade med mig skofett, ledde till att folk började klippa varandra samt polera varandras kängor. Något som kändes helt logiskt då, men såhär i efterhand nog tedde sig lite märkligt...

Efter att ha fått oss en tillsägelse från hotellpersonalen om att vi "måste sluta gå ut på taket och röka eller sova på gatan" (ni får föreställa er den finlands-svenska accenten) bestämde vi oss för göra stan istället. Det kanske kommer som en överraskning för er som läser detta, men Mariehamn har verkligen inget vidare uteliv. Efter mycket om och men landade de flesta på ett ställe som närmast liknade en skabbig kvarterskrog, fast större. Dessutom hade de ett riktigt dåligt metal-coverband som hette "Made In Thailand" och bestod av...you guessed it: thailändare. Fyndigt. Med risk för att låta fördomsfull måste jag påstå att Metallica- och Maiden-covers taskigt framförda av ett gäng headbangande dvärgar på finsk/thailändsk brytning inte var någon höjdare.

Vi gjorde dock det bästa av situationen och var så pass gott humör när vi kom tillbaks till hotellet att vi hängde i korridoren en bra stund till innan vi slutligen kröp till kojs och slocknade.

Morgonen efter väcktes vi flera gånger av scootrar som kickade igång och varvade på gården utanför. "Fy fan, vad onödigt" tänkte jag och somnade om. Gång på gång. Tills telefonen på hotellrummet ringde. Det var Henke som undrade varför inte vi åkt ned till färjan som alla andra. Vi var nämligen tvungna att vara ombord om tre kvart.

På något otroligt sätt hann vi både duscha samt packa ihop allting och ändå ta oss ned till färjan i tid, där vi möttes av de andras applåder. Hemresan var betydligt lugnare än resan dit. Dels var de flesta ganska tärda, dels regnade det. Regnet gjorde även att färden hem från Kapellskär till Eskilstuna blev lite tristare än jag och Elenor hoppats på, men vi får väl vara nöjda att vi tog oss hem de dryga 20 milen i regn utan några som helst problem förutom bortdomnade händer och stumma rumpor.

Jag hade, som vanligt när det gäller de här grejerna, riktigt kul och jag tror att Elenor hade det också. Dessutom måste jag ge henne en eloge för att hon pallade att sitta bakpå de sammanlagt närmare 50 milen vi tillryggalade under helgen utan att gnälla! Trots sömnbrist, regn och viss bakfylla.

Ålandsgänget -07

Dagens:
Devo - Mongoloid

Då kör vi igen.

Ja, jag har varit väldigt dålig med att uppdatera på sistone. Har helt enkelt haft fullt upp med annat och därför varken haft ork eller inspiration att blogga.

Nu i helgen bär det av på scooter för att göra Åland med Stockholmarna. Dessutom skall Elenor följa med för första gången. Skall bli intressant vad hon tycker. Ålandstrippen, som arrangemanget heter, är ganska lugnt och civiliserat jämfört med hur det brukar gå till på våra runs och fokuserar mest på samkväm och utflykter. Dessutom bor vi på hotell. Tror det kan bli både kul och trevligt och misstänker att Elenor kommer att anse detsamma.

Vi kommer hem på Söndag, och framåt nästa vecka bör allt ha lugnat sig för mig. Då skall jag lämna en ordentligt redogörelse för såväl helgen som vad som händer i övrigt. Jag lovar.

Dagens:
The Police - Fall Out

Angående det här med bloggande...

Ibland känner jag att jag skulle vilja skriva något som är intressant på riktigt. Ett välinitierat ställningstagande i samhällsdebatten, ett filosfiskt resonemang som verkligen är tänkvärt eller åtminstone ett inlägg som har någon form av djupare mening eller relevans överhuvudtaget. Samtidigt vill jag inte vara alltför pretentiös eller djupsinnig. Behålla någon form av lättsamhet.

Och så slutar det hela med att jag bara lämnar ännu en redogörelse för vad som hänt sedan sist. Den här gången följer jag Calles exempel och gör det kortfattat, i lösryckta ord. Det kanske blir mindre långdraget då, vilket känns som en bra grej.

Jobb, camping i Sandviken, myggbett, solsvedd rygg, mindre jobb, Scooteristen, inskrivning på arbetsförmedlingen (mer om detta vid ett senare tillfälle), träning, Slagstaglass, veteranfordonskväll på Strömsholmen, spela skivor för ett tomt Raw, Ljungman och Knuttens lantställe (öl, vin, grill, spontant nakenlopp, sova på golv, frukost i solen), flagande rygg, Skjulsta - åskregn.

Dagens:
Mark Ronson - Toxic

Ibland kan lite information vara mer än man behöver...

Liksom så många andra har jag knutit min blogg till Google Analytics.
Via det kan man få en mängd underhållande statistisk information angående ens blogg; man kan se hur många besökare man haft , från vilka länder och städer de kommer samt hur de hittat dit.

I mitt fall visar Google Analytics bland annat att jag har mer än fyra gånger så många besök från Västerås som från Eskilstuna senaste tiden. Lite otippat eftersom jag trodde att den här bloggen mest lästes av de närmast sörjande, vilket innebär att merparten av besöken borde vara från Eskilstuna (med några ströträffar från andra delar av landet där vänner och bekanta finns utspridda). Vet att Calle fick ett liknande resultat, men inte vad det beror på. Västeråsarna gillar oss väl, helt enkelt...

Det roligaste med Google Analytics -och jag tror det är denna funktion 99% av alla som använder sig av det är ute efter- är dock att man kan se vilka sökord på Google som genererat besök på ens sida.

Jag har upptäckt något märkligt med min sökordslista. De flesta resultaten kommer inte som någon chock; "Make This Precious", "Tatuering", "Rawbar", "Italia +gitarrer", "Gustavsbergs toaletter" (ok, den var lite otippad men jag har ju trots allt skrivit om min trasiga toalettstol) och så vidare...Men så, en bit ned på listan:
"Liten kuk".

Det var överraskande. Dels för att någon faktiskt googlat "liten kuk", dels för att det lett denne någon till min blogg. Ännu märkligare är att man ytterligare några platser ned finner:
"Världens största penis".

Mycket underligt, då jag faktiskt inte kan dra mig till minnes att jag skrivit om manliga könsorgan överhuvudtaget. Varken små eller stora sådana.
Å andra sidan kanske någon av er som brukar läsa min blogg kan rätta mig på den punkten?

Dagens:
Bruce Springsteen With The Sessions Band - Eerie Canal (Live In Dublin)

Är det här vad som menas med bitterljuvt?

Ibland har man en sådan där helg som lämnar en med en känsla av melankoli, fast den egentligen varit riktigt bra. Vet ni hur jag menar? Det är underligt. Man borde vara nöjd och tillfreds men istället känns det lite sorgset, eftersom man vet att året oftast bara rymmer ett par sådana, trots att man egentligen skulle vilja ha det så hela tiden.

Det här var en sådan helg. Eller åtminstone Lördagen. En sådan där dag då man glömmer alla sina vardagliga bekymmer för ett tag. En sådan där dag då allting tycks klaffa och sluta lyckligt. Även sådant som egentligen gått snett.

Jag, Elenor, Fisken och Erika fick inte åka flotte, vilket jag fått i present av Elenor. De som höll i uthyrningen ansåg att det blåste för mycket. Vi hamnade istället hos PG och Schampan på landet. Vi grillade inte (som jag tänkt göra), utan jag stekte över deras spis. Solen gassade, vi drack vin, pratade, fotade och lekte med en död ekorre. Jag och Elenor åkte ifrån de andra tidigare för att gå på släktträff (fast jag egentligen helst ville vara kvar). Vi mötte upp dem andra igen lite senare och hamnade på Vikingaspelen i Torshälla. Trots det var vi knappt nere på själva Vikingaspelen utan spenderade större delen av tiden på en fest.

Jag tror inte jag tänker gå in på närmare detaljer än så. Vill ni veta lite mer kan ni läsa på Fiskens blogg.

Med risk för att låta jobbigt nöjd och Ledin-sommarlycklig var det sådär härligt spontant och skönt som bara dagar på sommaren då man börjat dricka vin alldeles för tidigt kan bli. Visserligen kanske kvällen kunde ha slutat bättre i vissa bemärkelser, men det är sådant som händer. Och nu känns det lite tomt. Jag vill inte jobba fler helger. Särskilt inte nu på sommaren. Och jag vill att det skall vara sommar ett år till. Minst.


Dagens (eller, egentligen Lördagens):
Vitt vin ur tetrapack

Du har inte förfestat förrän du varit på förfest hos Gabriel.

Det finns Lördagsunderhållning som är bra, Lördagsundehållning som är dålig, Lördagsunderhållning som är genialisk och så finns det Förfest Hos Gabriel. Ett program som är fullständigt overkligt. Tydligen har det visats ett tag nu, men jag har lyckats missa det helt...fram tills i Onsdags kväll då Elenor, som sett ett avsnitt någon gång tidigare sade att jag måste kolla på reprisen.

Låt mig säga såhär: det måste ha brunnit rejält i skallen på någon av SVTs programchefer när de valde att lägga det här programmet Lördagskvällar. På bästa
sändningstid.

Gabriel - som har förfestens - fullständiga namn är Gabriel Forss. Han är tidigare mest känd som ledare för gospelkören One Voice (som även figurerar som kör i programmet). Nu har han axlat rollen som program/allsångsledare för SVTs Lördagssatsning: ett underhållningsprogram med kristna förtecken, bestående av lika delar kända gäster, musikaliska framträdanden, allsång och medryckande glädje.

Resultatet är fullkomligt surrealistiskt. Gabriel själv ger ett minst sagt obehagligt intryck då han klädd i glansiga scenkostymer sjunger, dansar och pratar sig igenom programmet tillsammans med en fullständig vansinnig studiopublik (i kläder som väl skall föreställa hippa men ser ut som något hämtat från en dålig postorderkatalog) som börjar skaka hysteriskt på rumpan så fort minsta lilla ton tas.

Att dessutom de stackars gästartisterna inte verkar ha fått information om vilken slags program det är de skall medverka i gör det hela ännu mer overkligt. Det är mycket underligt, men fantastiskt underhållande, att se till exempel Tommy Nilsson eller Dogge Doggelito med chock i blicken ställas inför en Hannibal Lecter-leende Gabriel (som antagligen tycker att han ser mystisk och sexig ut med den minen) som ställer frågor i stil med: "Ja, vi befinner oss i hänryckelsens tid. Känner du dig hänryckt!?"

Kort sagt: Förfest hos Gabriel är inte likt någon förfest jag varit på. Någonsin. Det är förfesternas motsvarighet till Twilligth Zone. Och jag åser spektaklet storögt och med gapande mun. Med en öl i handen.

Dagens:

Mark Ronson - Pretty Green