Stockholm Kallar!

Sent i Fredags eftermiddag anlände jag till Örnboet efter en skön och problemfri (sånär som på en felkörning) scootertur på dryga 12 mil. Örnboet är en lägergård i Sköndal drygt en mil utanför Stockholm, precis vid sjön Flaten. Den ägs av Unga Örnar, vilket är lite lustigt i sammanhanget då UÖ såvitt jag vet tar avstånd från alkoholförtäring. Den här helgen skulle Örnboet nämligen vara platsen för Stockholm Kallar, årets första scooter-run för min del...och dessa brukar involvera en viss mängd alkohol.

Nåväl. Jag parkerade bland de andras scootrar på uppfarten och begav mig omedelbart till baren för att sedan med en tysk smuggelöl i handen glida runt och kolla in området. Det visade sig vara lite färre deltagare än förväntat, gissningsvis drygt 30 pers som kom på scooter och bodde kvar samt ytterligare ett 20-tal som endast var där för festen på kvällarna. Det gjorde inte så mycket. Faktiskt gjorde det nästan det hela roligare eftersom det blir mer avslappnat och familjärt när man är så pass få. Kul också att vi fått finbesök av en ensam italienare som killarna från Svarta Hästen Scooter Firm lärt känna när de var i London för ett par månader sedan.

Efter att ha utväxlat kramar och hälsningsfraser med alla jag inte träffat på ett tag gav jag mig på att slå upp tältet....vilket gick sådär. Hade fått med mig ett helt nytt tält som farsan köpt billigt på Netto. Eller, enligt honom var det i alla fall ett tält. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var det. Det var ett vindskydd. Antar att det är för att undvika sådant de säger att man skall pröva att slå upp tältet på gården innan man beger sig iväg. Som tur var kom min favvo-scooterboy Jonathan (som var hemma från sitt jobb i Abu Dhabi helgen till ära) till min räddning och erbjöd mig en plats i sitt tält.

Snart nog var festen i full gång med allt vad innebär på ett scooterrun. Folk drack, dansade, drack lite till, bastade och badade, drack ännu mer, mekade och drack slutligen för mycket.

På Lördagsmorgonen vaknade jag med en känsla av att något krupit in och dött i min mun. Jag kravlade mig ut ur tältet och stapplade upp till lägergården för att ta del av gratisfrukosten och fick omedelbart frågan om ifall jag hört om olyckan. Det hade jag inte så jag blev snabbt uppdaterad.

På festen kvällen innan var det två rookies på plats. Små modskillar i 18-årsåldern som gick i scootertankar och därför ville komma och se hur det går till på ett scooterrun. Tydligen hade två av deltagarna (tänker inte nämna namn) bestämt sig för att skjutsa dem till bussen på morgonkvisten, efter att alla andra lagt sig. De kom dock inte så långt som till busshållsplatsen eftersom den ene av dem frontade med en björk med full gas. Han och passageraren studsade ut i vägen varpå de två som låg bakom tvingades väja. De lyckades undvika att köra över de två killarna på vägen men smällde istället in i den kvaddade scootern. De två modsen klarade sig med ett skakat ego och lite skrubsår och lyckades ringa ambulansen, men det hade gått värre för våra Stockholmsvänner. Mer än så var det ingen som visste, eftersom sjukhuset vägrade lämna ut någon mer information än att den ene av dem låg under operation.

Detta lade en liten sordin på stämningen på förmiddagen, men vid lunch fick vi reda på att operationen var klar och läget stabilt. Han som körde först och smällde med björken hade brutit lårbenshalsen riktigt allvarligt och opererats i över fyra timmar men låg nu på uppvak. Han som körde efter hade brutit nyckelbenet och väntade på vård. Båda hade riktigt ont och var skakade, men skulle bli fullt återställda.

Efter detta besked slappnade vi alla av. Vissa började öla igen och det diskuterades vem det var som försökt göra upp en brasa kvällen innan med brännmärken i golvet och brandlarm som resultat, samt vems briljanta idé det var att försöka hugga loss nyss nämnda brandlarm med yxa för att få tyst på det.

Vi som ännu inte börjat dricka bestämde oss för att åka och hälsa på olycksoffren. Vi blev en liten kortege på ett tiotal scootrar som brände in till Stockholm och SöS. Där blev vi med viss tveksamhet insläppta. Det kan ha berott på att vi var ett gäng rätt slitna figurer i kängor, hjälm och jeans, harrington eller bomber-jackor. Det kan även ha berott på att Jonathan hade på sig en sheik-dräkt han köpt hemma i Abu Dhabi.

Vi överlämnade cigg, snus och godis samt försökte få reda på vad som egentligen hänt, men det gick sådär. Förmodligen på grund av att båda var fullpumpade med sköna smärtstillande medel.

Efter att ha från den ene ha fått till svar "jag känner ingenting i benet, men resten av kroppen mår skiiiiitbra!" kände vi att det räckte. Vi drog och käkade den största pizza jag någonsin sett, sedan körde vi tillbaks till Örnboet.

Lördagskvällen utvecklade sig ungefär som kvällen innan, minus olycka. Därför var jag rätt tärd när jag vaknade av värmen på söndagsmorgonen. Ett snabbt dopp gjorde dock att jag piggnade till. Framåt eftermiddagen kände jag mig tillräckligt fräsch för att våga sätta mig på Vespan och köra hem. Tog en liten omväg för att skjutsa in Judas (ja, han heter så), som missat bussen, in till stan innan jag begav mig ut på landsvägen.

Det var fantastiskt skönt att köra hem med vinden piskandes i ansiktet och den här gången lyckades jag undvika att hamna fel också. Följdaktligen tillryggalade jag hela sträckan på dryga två timmar (inklusive ett par pauser) och var hemma vid fem på kvällen...men då hade jag kört en smula fortare än tillåtet.

Jag är nöjd och belåten men trött efter helgen och är nu tillbaka på jobbet. Trots att jag egentligen skulle vilja sova en vecka. Minst.

Dagens:

R. Dean Taylor - There´s A Ghost In My House