En magisk kväll med en fet Mr. Auer.

Ibland läser man eller hör folk tala om konserter och föreställningar som "en magisk kväll". Jag har alltid tyckt att det låter lite fånigt och överromantiserat. Trots det kan jag nog inte beskriva Söndagens konsert med Jon Auer som något annat än just magisk.

Han spelade på Crescendo i Norrköping, en liten lokal som i normala fall används som jazzklubb.
Lokalen var liten. Väldigt liten. Det i kombination med att det inte var mer än uppskattningsvis ett 50-tal besökare gjorde att stämningen blev väldigt intim. Nästan familjär.

Jon Auer, ensam med sina gitarrer, tilltalade oss i publiken som om vi satt i hans vardagsrum och snackade snarare än som ett gäng trötta svenskar på en dåligt besökt konsert en söndagskväll. Han berättade historierna bakom låtarna, drog andekdoter från sin tid med Posies och Big Star, pratade om forna vänner och kärlekar samt skämtade. Det var nog det som förvånade mig mest: trots att låtarna han skriver som soloartist är melankoliska och ämnena de behandlar ofta ganska tunga var han fantastiskt rolig! Bitvis var det nästan stå-upp standard på mellansnacket vilket, trots att det lät skulle kunna bli pannkaka av alltihop, fungerade alldeles utmärkt. Förmodligen på grund av att skämten utgjorde en ganska välkommen kontrast till de i övrigt ganska mörka ämnen texterna behandlar.

Jon själv var långt ifrån den taniga inderock-kille han en gång varit och såg numera snarare ut som en kokainpluffsig Michael Moore. Men röstmässigt levererade han fortfarande till 100%. Han både sjöng och spelade gitarr fantastiskt bra och när han halvvägs in i konserten gick ut i publiken och ställde sig på en tom ölback bara en halvmeter från där jag och Jonas satt för att spela Posies låt Throwaway, helt utan vare sig förstärkare eller mikrofon, för att sedan åter ställa sig på scenen och avsluta med Coming Right Along var kvällen fulländad.

Dagens:
Jon Auer - Coming Right Along