Summering 2006

Tänker följa Wallys exempel och summera året som gått i en mening:

2006:
Profondo Rosso på Klubb Soda, Kevin Rowland och The Killers på Katalin i Uppsala, Malmö, gräsänkling, Cannonball Run, midsommar på PG och Schampans land, ingen semester, camping, bad, hundpromenader i kvällsol, Rally Scandinavia, hundpromenader i morgonsol, börja blogga, Profondo Rosso på Sommarens Sista Suck, inspelning med Profondo Rosso, nypremiär för Raw, The Pippets, gräsänkling igen, Norrköping, tatuering, julbord, Elenor kommer hem, jul och...ja, vad som kommer nu återstår att se.

Tack för det här året!

Dagens:
Champagne och cigarr

Den värsta plattan hittills?

Precis när jag trodde att det kommit ut tillräckligt många skabbiga samlingsplattor i år släpps det ultimata bombnedslaget: Böndernas Bästa Kärlekslåtar. Ja. Det är precis vad det låter som
; en samling på två skivor där de sköna gubbsen från årets skandalomsusade dokusåpa-succé Bonde söker fru fått välja ut sina favorit-kärlekslåtar. Visst mår man lite illa bara av idén?

Låtlistan på skivan är naturligtvis en härlig sörja av dansband och schlager med så kallade "folkkära" artister som bland annat Shirley Clamp, Jill Johnson, Tommy Nilsson och så vidare. Av någon anledning är ett par skapligt trovärdiga namn som Jakob Hellman och Laleh också med, men det försöker jag förtränga bäst det går.

Jag tror inte ens det är böndernas favorit-kärlekslåtar egentligen...såvida de inte enbart lyssnar på svensk musik utgiven av ett enda skivbolag. Alla artister på plattan distribueras nämligen av Warner. Och det är Warner som ger ut skivan. Förmodligen har man bara slängt till bönderna en lista över de låtar man tycker skulle passa och sagt "Det här är de låtar vi har tillgång till. Välj ut de ni tycker är minst dåliga av dem".

Självklart är det allas våran favorit-bäver Bert Karlsson som ligger bakom detta geniala släpp. Säga vad man vill om Bert, men han har koll på hur han skall få folk att köpa skräp. För att använda sig av en klyscha lär han skratta hela vägen till banken...eller inspelningen av Du är vad du äter där han verkar vara med varannan vecka.

Det värsta med skivan är dock inte att den är ett så blatant försök att krama ur lite extra pengar ur ett redan totalt uttjatat tv-program. Det värsta är att den fungerar. Folk köper den.
"Bert sade på TV att det här kommer att bli julens och mellandagarnas storsäljare. Då måste den vara bra!", "Så romantiskt och fint att de fått välja sina favvo- kärleksbitar, "Det är ju så mysigt folkligt med bönderna. Den måste jag ha!"...och så vidare.

Grattis Bert. Du har inte bara tjänat en del stålar på en äckligt manipulativ skividé utan även än en gång lyckats bevisa att folkligt i det här landet alltför ofta är synonymt med infantilt.

Dagens:
The Cooper Temple Clause - Waiting Game

Den obligatoriska julsammanfattningen.

Så. Nu är julhelgen över. Tänkte försöka summera hur det varit och vad som gjorts.

Smygstartade julen i Onsdags genom att gå ned på Tomtenatta och inhandla ett par julklappar till mig själv. De bestod av ett par vansinnigt snygga byxor från Merde! och en silkesnäsduk. Byxorna är i svart manchester och lite baggy, vilket för mig är ganska ovanligt. Brukar inte gilla det, men de här kändes hur bra som helst när jag testade dem. De har dessutom kardborredetaljer som man kan använda för att snöra åt benen nere vid fötterna. En silkesnäsduk har jag letat efter ett tag. Vill ha den till bröstfickan på min rock och nu hittade jag slutligen en som passade färgmässigt.

I Fredags kom Elenor äntligen hem. Känns skönt. De dryga sex veckorna i Sydamerika hade gått bra och hon mådde fint, men var lite trött och sliten.

Lördagen jobbade jag sista dagen inför jul (det var totalt vansinne från öppning till stängning). När jag slutat för dagen tog jag bil hem till Elenors föräldrar där det vankades uppesittarkväll med öl och julgodis. Jag och Janne satt och pratade till närmare tre på morgonen.

Julaftonsmorgon var jag lite bakis, men det släppte efter julgröt och kaffe. Jag och Elenor bytte presenter redan på morgonen. Jag fick ett par alpacka-sjalar från Peru (sjukt mjuka och snygga), min favvo-parfym CK One , en bok om Kamikaze-piloter och väggklockan från Nostalgi-loppisen jag sneglat på sedan i höstas. Tack, baby!

Tog bilen hem till mina föräldrar. Mormor och Morfar (som alltid firar jul med oss) var redan där. Vi valde faktiskt bort Kalle. Jag, farsan och morfar drack whiskey och pratade istället. Vid fem var det dags för julkäk med tillhörande öl och snapsar. Därefter såklart paketöppning. Vi hade bestämt att vi inte skulle köpa så mycket och dyra presenter i år, trots det fick jag bland annat en snygg lampa, ett glöggset och ännu fler parfymer (fast av andra märken). Nu har jag dofter för alla tillfällen...Framåt midnatt tog jag en taxi tillbaks till Torshälla, där vi spelade sällskapsspel till sent på natten.

Juldagen åkte vi traditionsenligt hem till mina föräldrar för att äta julrester och för att Elenor skulle kunna berätta lite om sina Equador- och Peru-strapatser. Promenerade hem vid halv tolv. Alltså ingen utgång.

Annandagen var det tillbaks till jobbet igen. Slutade klockan 17.00 och hann därför precis hem för att förbereda mig inför kvällens plattvändande på Pipalucken på Raw. Jäklar, vilken kväll! Helt sjukt roligt! Massor av folk, glad stämning, fullt dansgolv...Vore det så roligt att spela skivor varje gång skulle jag med glädje ha det som heltidsjobb!

Dagen efter gick åt till att återhämta sig från föregående kväll, samt ta en liten vända på stan. Kvällen spenderades med Pingvinresan. Mycket bra film som jag varmt rekommenderar! Känns lite märkligt att bli så berörd av en film om kejsarpingviner att man nästan får en tår i ögat...

Summa summarum: en fin julhelg som innehöll såväl kära återseénden och familjemys som en rejäl dos party. Jag är i alla fall nöjd.

I julklapp till mig själv: ett par snygga braxor från Merde!.

Dagens:
The Mary Onettes - Lost

God hjul!

Dagens:
Glögg och pepparkakor

Det är svårt att se cool ut med bomull i näsan.

Igår kväll hände någonting som inte hänt sedan jag var liten...i alla fall inte så vitt jag kan minnas. Jag hade borstat tänderna, tagit ur linserna samt tvättat av ansiktet och skulle precis krypa till kojs när jag plötsligt började snörvla. Har visserligen känt mig lite förkyld på sistone, men man brukar inte bli så snorig så snabbt. Klev upp för att snyta mig och konstaterade då att jag inte var snuvig. Jag blödde näsblod. Rätt mycket också.

Det var bara att köra upp en rejäl bit bomull i näsan och sätta sig i soffan med huvudet uppvänt i väntan på att det skulle ge sig. Det tog ett tag. Jag fick byta bomullstuss tre gånger, så pass mycket blödde det.

Märkligt. En del brukar blöda näsblod ganska ofta, men jag kan inte ens minnas när det hände mig sist. Skulle gissa på att det var på mellanstadiet någon gång. Jag vet att det är fullt normalt att det händer ibland, ändå kan jag inte låta bli att bli en smula nojig...Hoppas att det här inte är början på en ny trend inom mina kroppsfunktioner.

Dagens:
Pinko Pinko - Nosebleed

Jag antar att jag helt enkelt är svag för saker med små hjul...

Sedan min andra cykel på kort tid försvann under mystiska omständigheter för ett par veckor sedan har jag använt Elenors. På Fredag kommer hon dock hem efter sex veckor i Equador och Peru, och hur kul det än skall bli att träffa henne igen medför det ett litet problem: hon kommer säkert att behöva sin cykel själv. Därför använde jag idag, som var min sista lediga dag innan julafton, till att (förutom att stresshandla julklappar och klippa mig) leta efter en begagnad hoj.

Vid cykelaffären bredvid Kafe Kaka (ni som är från E-tuna vet säkert vilken jag menar) hittade jag min nya cykel. Parkerad i cykelstället utanför, bland de andra begagnade cyklarna kallade den på mig: "Ronnie...köp mig! Cykla på mig!". Sagt och gjort. Nu står det en minicykel av det anrika märket Imperial nere i källaren tillsammans med scootrarna. Den är lite patinerad, medfaren och rostig och jag gillar den skarpt.

Den är förvånansvärt bekväm och lättcyklad, trots de små hjulen. Antar att utväxlingen är anpassad till hjulstorleken...Den är tvåväxlad (trampväxel, så klart) och lyset funkar. Det är nog faktiskt den första cykeln jag haft på tio år med fungerande lyse. Att den dessutom går att vika ihop på mitten för att packas ned i till exempel bakluckan på en bil är bara en bonus!

För att vara på den säkra sidan tänker jag förvara den i garaget när jag är hemma och skaffa en rejäl kätting att låsa fast den med på stan. Om någon norpar den här också törs jag lova att jag kommer att gå "falling down" on your asses!

Dagens:
Queen - Bicycle Race

Ronnie - snart i en fransk tidskrift nära dig!

Apropå det där med min modellkarriär så verkar det som om den kanske börjar röra på sig nu ändå!

Häromdagen upptäckte jag ett mail från en Theresia i min inbox. Hon bodde granne med oss på Hultsfred för ett antal år sedan (2000? 2001?) och var fotograf. På den tiden var hon ihop med en av killarna i punkrock-bandet The Ghoulies. De kände Outbreak-crewet rätt bra, och eftersom jag var där med dem hängde vi en del. En förmiddag när jag gled runt på camping-området yrvaken och sliten frågade hon om hon fick ta några bilder av mig.

Narcissistisk som jag är fick hon självklart det. Jag poserade glatt i nätbrynja framför husvagnar, tält och utslagna punkare. Det var väl en fyra-fem år sedan och jag har inte ägnat en tanke åt bilderna sedan dess.

Nu visade det sig att hon tydligen blivit kontaktad av Svenska Institutet, en statlig organisation av något slag vars uppgift enligt deras hemsida är att "att sprida kunskap om Sverige i utlandet och att stödja utbyte med andra länder inom kultur, utbildning, forskning och samhällsliv i övrigt" i syfte att "främja svenska intressen"...vad det nu innebär.

Hur som helst har de köpt 100 av de foton hon tagit på olika personer och platser runt om i Sverige de senaste åren. Dessa skall läggas upp i något slags arkiv kallat Svenska Bilder. Tanken är att exempelvis reportrar och journalister som skriver något om Sverige skall kunna surfa in där och hämta bilder de kan använda i sina artiklar, reportage eller vad det nu kan vara...

Med andra ord kan Jean-Pierre i Frankrike som skrivit en artikel om hur svenskar spenderar sin sommar kolla igenom arkivet och ladda hem en bild på till exempel moí (om han tycker den skulle passa) för att använda i artikeln...mot en viss avgift, förmodar jag.

Tydligen ville SI att alla personer som var med på något kort skulle tillfrågas om det var OK att bilden lades upp i registret, så hon hade spenderat de senaste tre veckorna med att desperat samla kontaktuppgifter.

Självklart sade jag att bilden fick användas. Ni kan se den här ovan, men jag måste erkänna att jag ställer mig en smula frågande till varför de ville ha just den. Tror inte jag ser sådär extremt arketypiskt svensk ut. Inte heller är det en mysig-svensk-sommar-bild direkt. Hur som helst känns lite kul att veta att man kan dyka upp på bild i någon utgåva någonstans, i vilket land och sammanhang som helst.

Synd bara att jag har nätbrynja, toksmala armar och ser ut att ha vattenskalle.

Dagens:
Lustans Lakejer - Läppar Tiger, Ögon Talar

Fira med Fyris; chapter 3.

Tisdagskvällen var ovanligt befriad ifrån märkliga incidenter...åtminstone med mina och Fiskens mått mätt. Vi möttes upp på Biskopen som vanligt. När jag kom dit var redan Fyris och, kvällen till ära, Ljungman där. Blir mer och mer övertygad om att Bishops Arms är stans bästa pub för varje gång jag är där. Man känner sig helt enkelt hemma så fort man kliver innanför dörrarna!

Vi blev sittande där en stund, drack öl och pratade med varandra och den nya bartendendern vars namn jag inte kan dra mig till minnes just nu...trevlig var han i alla fall. Dessutom visade det sig att han varit mod på yngre dar, så det blev lite scootersnack oss emellan...kul!

Eftersom Bishops stänger redan halv tolv på Tisdagarna fortsatte vi till Raw, där det var något slags efterhäng till ett kulturpris som delats ut samma dag i stan. Vid det laget var vi ganska bladiga (se bild) och kände oss inte helt bekväma i sammanhanget. De flesta andra var kostymklädda, hade varit på bankett (eller något liknande) och drack något glas vin. Följdaktligen rörde vi oss vidare till Time-Out när vi sörplat i oss de Jäger och Red Bull Fyris beställt in. På vägen dit fick vi den briljanta idén att jag skulle skjutsa Fyris och Ljungman skjutsa Punke (som hakat på efter Raw) för att vi skulle ta oss ned snabbare.

Låt mig uttrycka det såhär: Öl, Jäger och Red Bull samt cykel Fyris på pakethållaren = dålig kombination. Vi gick bokstavligt talat in i väggen. Väggen som hör till Dressman närmare bestämt. Som tur var utan skador på någonting förutom mitt vänstra pekfinger som skrapades ganska skapligt. Kände mig rätt tuff när jag sedan satt inne på Time-Out med blödande finger.

Time-Out var för övrigt så gott som tomt bortsett från oss, så vi satt mest och pratade...samt fotade Punke som ville ha tuffa bilder till sitt MySpace eller något liknande. Han och Ljungman gick lite tidigare, men jag och Fyris blev sittande tills de stängde.

Som sagt; en ganska sansad Tisdag för att vara oss, men ändå mycket trivsam.

Coola killar blöder rött.

Dagens:
LCD Soundsystem - North American Scum

För en sekund där trodde jag att min modell-karriär äntligen skulle ta fart...

På jobbet igår var det tokmycket folk, jag var ensam i butiken och telefonen ringde non-stop. Eftersom jag stod själv i kassan och det var kö en bra bit ut i butiken kunde jag inte svara, men när det ringde för typ tionde gången på en kvart frågade jag kunden jag hade just då om det gick bra att jag tog samtalet. Tänkte att det måste vara något viktigt eftersom det ringer så ihärdigt. Kanske är någon av cheferna som försöker få tag på mig...

Det var det så klart inte. Det var ett mycket märkligt och förvirrande samtal angående en reklamfilm för tvättmedel. Eftersom samtalet var till jobbet och det dessutom stod folk och väntade vid kassan var jag tvungen att hålla god min, trots att jag mot slutet började inse att det var någon som drev med mig.

Det visade sig senare vara Fyris. Vi skulle gå ut senare på kvällen (dags för ett av våra Tisdagshäng på Biskopen!) och han tyckte tydligen att det var lämpligt att utsätta mig för en tjuvringning som uppvärmning. Det var en sådan där där man styr vad som skall sägas genom att trycka på telefonens knappar, ni vet...

Han spelade dessutom in hela samtalet på sin telefon för att sedan skicka över det till mig. Om ni klickar här kan ni lyssna på det! (Jag har snott lite bandbredd från The Profondo Rosso genom att använda vår ftp. Sorry grabbar! Hittade ingen annanstans att lägga upp det...) Lägg märke till hur glad och trevlig jag försöker låta ända tills jag börjar ana oråd. Alltid lika service-minded...

Resten av kvällen utvecklade sig ungefär som mina och Fiskens Tisdags-kvällar brukar göra, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Dagens:
Bloc Party - Hunting For Witches

Svensk punkpop, skallskador och (nästan) slagsmål.

Det gångna helgen var min sista lediga innan jul. Riktigt händelserik blev den dessutom. I Fredags var det dags att vända plattor på Raw igen. Den här gången lirade MABD (eller Mattias Alkberg BD som de hette tidigare). Det var inte mer än skapligt med folk...eller faktiskt knappast ens det. Ändå var det jäkligt kul. De få som var där var på gott humör och skakade rumpa till stängning. Vad gäller MABD kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte...Gillar Alkberg skarpt i teorin. Han är skönt grinig och motvals (bara en sådan sak som han han nobbade sin grammis-nominering gör honom värd ett hurra). Gillar även hans texter, som känns lite som en blandning mellan Ebba Grön, Bruno K Öijer och Doktor Kosmos. Live har han tyvärr en tendens att låta lite illa. Främst på grund av att han brukar sjunga rätt falskt.

I Fredags satte han dock sången. Han sjöng till och med riktigt bra. Tyvärr lät banden ganska taskigt istället. Det var skränigt (inte på ett skönt punkigt sätt, utan bara skränigt i största allmänhet), inte helt tajt och kändes ostadigt...och vad pianisten höll på med var bitvis oförståeligt. Trots det gick det inte att låta bli att stå och småle vid flera tillfällen. Främst när de spelade min personliga favvo från nya plattan; Nere På Parkeringen samt under den gamla hiten Fyllskalle.

Lördagen bjöd på 30-års fest hos Carina med efterföljande utgång. Det var trevligt, men jag tänker inte gå in närmare på det. Det som hände efter krogen, däremot...

Mycket obehagligt. På vägen hem sprang jag och Erik på en kille utanför McDonalds. Han satt ihokurad på ett cykelställ. och vi såg på långt håll att något droppade från hans ansikte. En annan kille försökte prata med honom och när vi närmade oss reste sig plötsligt killen på cykelstället upp, slog runt ett halv varv och trillade baklänges rätt in i betongväggen. Han slog i bakhuvudet riktigt rejält och blev liggande lutad mot väggen. Vi rusade så klart fram för att kolla hur det gått med honom. Han var totalt utslagen, hade kissat på sig och ögonen for som flipperkulor i hålorna. På väggen där han slagit i huvudet hade blod stänkt åt alla håll och desutom hade han ett stort sår i pannan, ur vilket blod runnit ned i hela ansiktet och över tröjan.

Killen som stod bredvid kände honom inte utan hade hittat honom sittande på cykelstället, med ansiktet i händerna och blod droppandes mellan fingrarna. Vi ringde såklart ambulansen. Strax därefter kom en tjej rusande. Hon visade sig vara undersköterska så vi hjälptes med hennes instruktioner åt att lägga honom i framstupa sidoläge, täcka över honom med en jacka och försökte få honom att visa sig kontaktbar.

Plötsligt dök ett gäng tuffa killar i 25-års åldern upp och tyckte att de skulle hjälpa till. Den ena snubben ställde sig grensle över den utslagna stackaren och började försöka rycka upp honom på fötter, trots undersköterskans protester om att det inte var en bra idé eftersom vi inte visste hur skadad han var. Till slut fick han som stått och pratat med olycksoffret när vi kom nog och föste undan tuffa killen, som då fick tokspel. Han började knuffa och slå och vi som stod bredvid fick slita bort honom. Hur jävla dum i huvudet får man bli? Först försöka tvinga upp någon som verkar vara allvarligt skadad, sedan ge sig på den som försöker hjälpa honom? Uppenbarligen kände han inte ens killen, så varför ens lägga sig i? Om han nu inte var ute efter bråk i från första början, vilket är vad jag tror.

Precis då kom i alla fall både polisen och ambulansen och tuffa killarna lade benen på ryggen. Vettigt nog lades ingen fokus på dem (de fick löpa) utan de såg till att hjälpa den däckade istället. Han lades på bår och rullades in i ambulansen. Enligt ambulansmännen verkade det inte som om han skulle få några bestående men. Han var väldigt påverkad (av det ena eller andra) och hade antagligen ådragit sig en rejäl hjärnskakning, men hade i alla fall inte spräckt skallen, trots det obehagliga fallet. På vägen in i ambulansen kvicknade han faktiskt till och vi hann höra honom säga: "Doktorn...är jag döende?" innan dörrarna stängdes. Nästan lite komiskt...

Dagens:
MABD - Nere På Parkeringen

Jag vet inte vad du tycker om, så här får du Absolute Hits 2006. God Jul!

Sorry för den dåliga uppdateringstakten på sistone. Det beror mest på att jag har så mycket att göra just nu (se förra inlägget), men även på att det inte hänt så mycket. Inte så mycket som känns värt att berätta om i alla fall. Såvida inte någon skulle tycka det var intressant att läsa om hur många dåliga samlingskivor jag sålt och slagit in som julklapp de sista dagarna förstås...

Det är ett märkligt fenomen, där med jul och samlingskivor. Det släpps en otrolig mängd plattor med årets radioplågor på så här års. Alla innehåller ungefär samma låtar, ser ungefär likadana ut och är ungefär lika vidrigt dåliga. Dessutom heter alla någonting med "hits"; Absolute Hits, Hits 2006, Hits For Kids...Men det konstigaste är att de säljer i sådana sjuka mängder! Har folk verkligen så dålig fantasi? Personligen skulle jag hellre ge bort en gammal banan inslagen i julpapper än en samlingskiva, skräddarsydd för att passa i stort sett vem som helst.

"Jag har ingen aning om vad du önskar dig och känner dig inte tillräckligt väl för att veta vad du lyssnar på. Här får du en skiva med 30 olika låtar i varierande stil på. De flesta har du säkert hört 300 gånger för mycket på radion redan, men det finns kanske någon du gillar på den."

Dagens:
Moneybrother med Jerry Williams - Falling In Love (With Christmas Time)

Det går bra nu...eller?

Tänkte ägna det här inlägget åt att beklaga mig för ovanlighetens skull.
Det har varit lite uppförsbacke på sistone...minst sagt. Det är svårt att sätta ord på exakt på vilket sätt det är jobbigt, men jag tänker i alla fall försöka.

Har ni någonsin haft känslan av att alla de där sakerna som skall vara roliga och glädjebringande någonstans på vägen blivit jobbiga och istället för att vara livsberikande snarare kväver dig?

Är fullt medveten om att detta i mångt och mycket är mitt eget fel. Jag är helt enkelt lite för bra på att ta på mig grejer i tron att det skall bli roligt att hålla på med, utan att tänka på hur jag skall hinna med allt. Funkar väl bra så länge man pluggar eller jobbar timmar, men när man dessutom skall jobba heltid blir det svårt att hinna med. Följden av detta blir att mycket av spontaniteten i vardagen försvinner eftersom man måste se till att strukturera upp all ledig tid för att vara säker på att hinna med allt man tagit på sig. Det där att sätta sig med gitarren ett par timmar på kvällen om man får lust går liksom helt bort, och till och med en fika eller utekväll måste planeras ett par dagar i förväg för att man skall kunna klämma in dem. Om sedan ett par av grejerna dessutom strular så blir det hela ännu rörigare...

Det är lite så det känts på sistone. Addera sedan till ekvationen att det är julrush nu och att man då, om man knegar i handeln som jag gör, mer eller mindre jobbar twentyfourseven. Då är det inte så roligt längre. Är ingen höjdare när det sista man tänker på innan man somnar är alla grejer man behöver hinna med och det första man tänker på när man vaknar är...alla grejer man behöver hinna med.

Å andra sidan kanske det bara beror på hur jag tänker kring det? Om jag bara tog ett par dagar till att verkligen ta tag i saker och ting, hårdköra och få dem ur världen, kanske det skulle kännas lättare sedan? Fast som det varit på sistone känns det som om något nytt dyker upp så fort man klarat av en sak.

Missförstå mig inte, nu. Det är inte så att jag går runt och är helt deppad och mår dåligt av det här hela tiden. Till och från, faktiskt till och med ganska ofta, känner jag mig glad och avslappnad. När man är ute i goda vänners lag, hör en bra låt eller bara går på promenad med hunden. Trots det har alldeles för stor del av min tid på sistone gått åt till att oroa mig över hur jag skall hinna med allt utan att helt försaka alla livets små spontana glädjeämnen. Jag vet inte...känns som om jag behöver göra en rejäl upprensning bland mina åtaganden. Ta tillbaka mitt liv från mitt liv...om ni förstår vad jag menar?

Ledsen att jag gnäller. Men ibland känns det bra att skriva av sig...och det här är en alldeles utmärkt plats att göra det på. Inte sant?

Dagens:
Madrugada - The Kids Are On High Street

Plötsligt känns det där med att vänta ett par veckor rätt så vettigt...

Normalt sett när man tatuerar sig brukar de alltid säga att man skall vänta ett par veckor så att tatueringen hinner läka ordentligt för att sedan boka tid för ifyllning om det behövs. Eftersom maskinen inte fungerade riktigt sist och jag därför visste att inte färgerna tog som de skulle hade jag såklart ingen lust med det. Därför bestämde vi att vi skulle göra klart den igår kväll.

När Pehr hade tagit en titt på min underarm påpekade han att den var långt ifrån färdigläkt men sade att vi så klart kunde köra ändå om jag ville. Det är ingen som helst fara att göra det, men man bör vara medveten om att det gör rejält mycket mer ont än normalt både under själva tauerandet och efteråt eftersom man är och grottar runt i sår som ännu inte läkt. Tuff som jag är sade jag självklart att vi skulle köra ändå. Dels ville jag få den klar, dels har jag ganska hög smärtgräns...eller vill i alla fall tro att jag har det.

Damn, så fel jag hade. Har tatuerat mig ett antal gånger och inte tyckt det varit så farligt. Inte ens när jag tatuerade in två svalor vars vingspetsar snuddar vid nyckelbenen på bröstet, trots att det lär vara ett av de värsta ställena man kan köra på. Men den här gången...ajajaj.

Vi lade om konturerna så att de blev fetare, lade på mer av alla färger samt passade på att lägga lite färg i banderollen jag hade på samma underarm sedan tidigare. Det tog närmare en timme, men redan efter 10 minuter var jag genomsvettig och såg, enligt vittnen, väldigt sammanbiten ut. Mot slutet var det nästan så att det började svartna för ögonen. Har tidigare aldrig förstått hur somliga kan tycka det är så jobbigt att tatuera sig. Nu gör jag det.

För att inte tala om idag...när jag vaknade satt för det första tatueringen fast i mitt lakan. När jag duschade sved det som eld och nu, framåt kvällen, känns det som om någon gått loss på min underarm med en oslipad osthyvel.

Sensmoralen i detta är: när en tatuerare säger åt dig att något kommer att göra ont, tro på honom/henne. De vet vad de pratar om.

Dagens:
Massor av helosan-salva