En tioårings dröm...

När jag växte upp i Lagersberg var min största dröm att äga en likadan cykel som de äldre killarna man såg glida runt hade. En tuff och snabb cykel med smala hjul, många växlar och kanske viktigast av allt: bockstyre. Jag fick aldrig någon sådan eftersom mina föräldrar tyckte att jag var för liten och de levde i villfarelsen att det var mycket svårare att cykla på en sådan än med en vanligt styre. När jag väl var gammal nog för att kunna hålla ordning på en dyrare hoj var det såklart ingen som körde med bockstyre längre; då var det mountain-bikes som gällde och jag fick en sådan istället. Den blev naturligtvis stulen efter bara någon månad.

Sedan dess har jag avverkat ett antal cyklar av varierande stil. Den jag saknar mest är min militärcykel som någon bestämde sig för att ta med hem från Fristadstorget för ett par år sedan och den mest udda var förmodligen en liten blå mini-cykel som gick att fälla ihop för att man skulle kunna ta med den i bagageluckan på bilen.

Fram till för en tid sedan körde jag med en röd Skeppshult. Det var en bra och pålitlig cykel, men uppenbarligen sliter jag något oerhört på mina hojar för i vintras drog bakhjulet sin sista suck. Det var vint, axeln började ge sig och efter att ha fått sju punkteringar på en månad insåg jag att det nog bara var att köpa en nytt bakhjul eller en ny cykel (vilket förmodligen skulle kostat lika mycket). Dumsnål som man är blev det såklart aldrig något av med det, utan jag har "lånat" farsans cykel sedan dess. Han har dock hela tiden tjatat på att han vill ha tillbaka den, så när Elenors mamma sade att hon hade hittat en jag kunde få gratis av någon bekant till henne nappade jag såklart.

Så, häromdagen fick jag hem min nya cykel. Den var lite rostig och sliten, växlarna fungerade inte och den hade inget lyse. Men den hade även smala däck, många (om än ej fungerande) växlar och bockstyre! Jag har tvingats konstatera att det inte alls känns lika hett att äga och cykla på en sådan här 18 år efter att den var ens största dröm. Körställningen är ganska obekväm (jag funderar därför på att vika upp styret som de riktigt tuffa killarna gjorde när det begav sig) och jag har tvingats inse att mina föräldrar kanske hade rätt angående skillnaden mellan bockstyre och vanligt: den är faktiskt en smula ostadig och svårstyrd. Men framförallt känner man sig lite fånig på den. Det tar emot att säga, men samtidigt som den är asball (det är ju trots allt cykeln jag alltid velat ha) så tycker jag nog att den är rätt...ful. Faktiskt.

Trots allt känner jag mig rätt nöjd. Vänjer jag mig vid min nya cykel kommer jag säkert att tycka den är lättmanövrerad, stadig och skön att cykla på samt tuff och läcker. Det måste jag. Trots allt är det ju inte särskilt ofta en barndomsdröm går i uppfyllelse.

Dagens:
Kasabian - Shoot The Runner