Aj. Som. Fan.

På sätt och vis började det redan igår kväll. Eller till och med på eftermiddagen egentligen. Då började jag nämligen tycka att det kändes lite märkligt långt bak i munnen, där visdomstanden jag fick utopererad för ca två månader sedan en gång suttit. Det gjorde inte direkt ont utan det kändes bara...ja, konstigt är nog det enda passande ordet. Strax innan jag gick och lade mig tittade jag lite snabbt i spegeln och funderade som snabbast på om jag inte var lite svullen också...det var dock lite svårt att avgöra.

Svårt att avgöra huruvida jag var svullen eller ej kan jag dock inte påstå att det var när jag vaknade imorse. Helt plötsligt var det som om jag hoppat ett antal veckor tillbaka i tiden och var nyoperad igen. Alternativt att någon stoppat upp en biljardkula i kinden på mig. Konstigt nog gjorde det dock inte ont (förutom en viss spänning som antagligen härrörde från svullnaden) och därför blev jag inte orolig utan beslutade mig för att avvakta lite med att akut ringa ett akutsamtal. Jag antog (eller snarare hoppades kanske) på att bara var "en liten irritation" som skulle lägga sig av sig själv.

Framåt lunchtid kom jag dock på bättre tider och ringde ändå. Jag fick, eftersom tandvårdsspecialisten ligger rakt över gatan från mig, tid på en gång. Väl där konstaterades ganska omgående att jag med största sannolikhet hade en rejäl inflammation. Alltså var det dränering som gällde. Dränering - ni hör ju själva hur otrevligt det låter. Jag fick lägga mig till rätta på britsen varpå tandläkaren tog fram en spruta med kanyl stor som en trädgårdsslang som han tryckte ned i hålet där min tand en gång suttit och sedan sakta, sakta sköljde rent med koksaltlösning. Inte en, utan fyra gånger. Jag tyckte operationen och dagarna efter den var ganska jobbiga, men har hög smärtgräns. Jag har tatuerat mig, piercat tungan, vridit knäskålarna ur led ett tiotal gånger och fått näsan knäckt...inget av dem har varit så jobbigt att jag inte stått ut med det (därmed inte sagt att det varit kul direkt). Men smärtan den här gången var värre än något jag tidigare upplevt. Det blixtrade likt ett stroboskop framför mina ögon och jag trodde på allvar att jag skulle svimma. Uppenbarligen syntes det på mig också eftersom sköterskan plötsligt stod och höll mig i handen samtidigt som hon försiktigt klappade mig på armen. Smått förödmjukande, men samtidigt lite fint på något sätt.

När läkaren efter sisådär en fem minuter dränerat färdigt var jag fullständigt utpumpad. Käken kändes som om jag just gått en match mot Tyson och jag var svettig som om jag sprungit ett maraton. Som tur är återhämtade jag mig snabbt och när jag strax därefter kom ut från sjukhuset kände jag mig helt normal igen. På måndag morgon blir det återbesök med röntgen för att kolla så att det hjälpte och vad som egentligen orsakat att en inflammation uppstod så lång tid efter operationen när det var så gott som läkt...

För övrigt fick jag idag ett mycket trevligt telefonsamtal angående ett kommande engagemang som även, på sätt och vis, innebär en viss ljusning på jobbfronten för min del. Åtminstone för en tid. Men mer om det vid ett senare tillfälle...

Jag avslutar i stället med orden tandläkaren sade till mig medan han skickade ut mig med ett färskt recept penicillin i näven och ett löfte om att svullnaden skulle gå ned snabbt, kanske redan till imorgon:
"Såhär i efterhand, när jag vet hur många sprutor koksalt som krävdes för att få rent, kanske vi skulle ha bedövat innan."

Det menar du inte?

Dagens:
Scott Walker - Jackie

Världens sämsta bok.

För ganska länge sedan, närmare bestämt förförra sommaren, hälsade jag och Elle på min gamla vän Anna i Trollhättan. Då lånade hon ut en bok till mig. Enligt hennes utsago inte vilken bok som helst, utan världens sämsta bok.

Eftersom det av förklarliga skäl känts som om jag haft vettigare saker för mig har den blivit liggande i min bokhylla sedan dess. Men så påminde Anna mig om den för ett litet tag sedan och jag bestämde mig för att ge mig på den trots allt. Jag har alltid varit en sådan som läser mycket och är trots allt arbetslös nu. Vad passar då bättre än att för en gångs skull ge en riktigt dålig bok en chans? Dessutom har jag svårt att motstå en utmaning som denna eftersom jag är extremt envis i mitt läsande och så gott som alltid läser klart de böcker jag påbörjar. Hur tråkiga eller dåliga de än må vara.

Boken i fråga är någon slags deckare (tror jag) som heter Stormfällning och är skriven av en PG Strandberg (hoppas inte PG är en av de som har för vana att googla sitt eget namn för då kommer han nog att bli besviken nu) och herregud - Anna överdrev verkligen inte. Det här måste vara den absolut sämsta smörja som någonsin getts ut. Författaren hoppar mellan personer, tidsformer samt första- och tredjeperson lite som han vill. Han introducerar nya karaktärer på typ varje sida utan att egentligen introducera dem - helt plötsligt står det bara att "Börje" säger något utan att man ens fått information om att det var en Börje med i rummet. Han låter hela sidor bestå av tal, utan att förklara vem som säger vad. Dessutom verkar den, såvitt jag kan utröna, inte ha någon handling överhuvudtaget.

Den är verkligen fullkomligt, totalt och absolut oläsbar och nu ger jag upp. Jag kom femtio sidor.

Dagens:
Hot Chip - Slush

Snöslask, scooterister, soul och en tam trut som heter Börje.

Tåg som gick ungefär som de skulle. Spårvagn. Blött och jävligt. Dålig lukt men sköna människor. Lägenhet med terass på Andra Långgatan. Garagefest. Åka i bagageluckan på taxi. Fest på ett hotell. Vegoburgare sent på natten. Vurpor i snömodden. Sovsäck på soffa. Bli väckt av en tam trut som heter Börje. Världens största frukost. Fira 30-åring. Kolla på DVD om USAs största träff för kulspruteentusiaster. Årsmöte på EM Scooters. Köpa små prylar av gummi och ändå betala 200 kr. Förfest till förfesten i lägenheten. Förfest i scootergaraget. Bankett med vansinnigt god italiensk buffé. Buffékoma. Tillbaks till garaget. Soulastatics 12-årsjubileum på Pustervik. Dans till tre på natten. Rulla hem genom Göteborgsnatten. Sova. Bli väckt av Börje Trut än en gång. Äta ytterligare en jättefrukost. Mata Börje Trut. Åka spårvagn. Tåg som än en gång gick ungefär som de skulle. Komma hem.

En bra helg.

Dagens:
Dana Valery - You Don't Know Where Your Interest Lies

Oljiga händer, envisa bultar och fina foton.

Foto på Britt-Marie Wallins fina foton från årets Eskilsphenia.

Det har blivit mycket scooter den här veckan. Och mer kommer det att bli de kvarvarande tre dagarna.

Jag har bland annat spenderat en hel del tid i garaget, bråkandes med en envis Vespamotor. Planen var att demontera den helt till helgen, men det satte en skönt fastärgad motorbult punkt för någon gång under natten till i torsdags. Fram tills dess gick allt som en dans - har mer eller mindre plockat ned allt som går att plocka ned på personlig rekordtid men när det var dags att dela motorhalvorna för att komma åt växlar, vev och allt annat gottis därinne ville det sig inte längre. Den långa, genomgående bulten (som är ett ökänt problem på just P200-motorn) längst ned på motorblocket satt tvärfast och höll ihop motorn hur mycket jag än försökte med 556, värme och kraftuttryck. Övervägde nästan att hänfalla åt djuroffer en liten stund, men insåg snart att mitt vegeterianhjärta inte skulle klara det. Därför gav jag, vid halv tre på morgonen, upp istället. Nu ligger motorblocket på arbetsbänken, fortfarande i ett stycke och indränkt i ett härligt bad 556 i förhoppning om att det skall ha blidkat det något efter helgen.

Istället sätter jag mig om ett par timmar på tåget för att bege mig till Göteborg över helgen. Där vankas trevliga scooterister, årsmöte med SSK och Lambretta Club Sweden, bankett samt två kvällar utgång på den anrika soulklubben Soulastatics! 12-årsjubileum. Kommer, såklart, bli grymt som vanlig. Hoppas bara SJ tar mig fram och tillbaks någorlunda problemfritt och inte får för sig att ställa in tåget hem eller liknade...

Avslutningsvis tog jag och Elle en liten promenad ned till Eskilstuna Stadsmuseum här om dagen. Där är det fotoutställning på temat Eskilstuna 2009, och jag hade hört ryktesvägen att några bilder från Eskilsphenia skulle figurera i den. Snyggt fotat av min gode vän Jockes mor Britt-Marie. Och lite kul att hela tre bilder från vår "lilla" träff fått vara med bland de gissningsvis 70-tal foton som valts ut för att representera det gångna Eskilstuna-året!

Som sagt, när denna vecka gått över i nästa kommer det att ha blivit väldigt mycket scooter. I synnerhet om man tar i beaktning att det ännu är för kallt och snöigt för att faktiskt köra. Nästa vecka funderar jag på att pausa helt från allt som har med små tvåhjulingar att göra och istället fokusera på att se till att utnyttja den heminspelningsutrustning jag skaffat till att faktiskt få några låtar klara och lägga upp dem på den MySpace jag nyligen reggat i mitt namn...

Men känner jag mig själv rätt kommer jag inte att kunna låta bli att smyga ned i garaget en stund ändå för att åtminstone bli klar med nedmonteringen av den där förbaskat tjuriga motorn.

Dagens:
The Smiths - William, It Was Really Nothing

Vintergrillning.

Idag tog jag, Elle och Qusan en promenad till Skjulsta för att grilla. Det hade väl varit ok om det inte var för det faktum att jag bar ett par jeans på benen och ökenkängor i mocka på fötterna - jag trodde nämligen att vi skulle kunna gå på något så när plogade vägar dit, men istället fick vi pulsa fram genom snö som bitvis nådde nästan upp till knäna. Med andra ord var det mysigt i teorin, men åtminstone för min del mest kallt och fuktigt i praktiken.

Nåja - väl på plats var det i all fall ganska mysigt och sojakorven smakade fint. Hoppas bara mina stackars Clarks överlevde misshandeln.

Dagens:
Sharon Jones & The Dap Kings - I Just Dropped In To See What Condition My Condition Is In

Säsongspeppen börjar infinna sig...

Förra sommaren bevistade vi tre bröllop. I år visste jag inget vi skall på - tills idag då det här damp ned i brevlådan. Ante och Hanna i Göteborg har tydligen bestämt sig för att slå två flugor i en smäll och anordna ett tredagars scooterrun på Backamo lägergård (anrik scootermark där ett antal träffar anordnats tidigare år) och gifta sig som final på lördagen. Jag har redan nu på känn att det här kan komma att bli en av sommarens höjdpunkter...

Dagens:
Hot Chip - Thieves In The Night

Århundradets bild.

Jag snubblade över den här bilden på min scootervän Jonas facebook. Vem fotografen är framgår inte och trots att jag googlat på alla tänkbara sätt för att ta reda på det har jag inte lyckats. Klart är i alla fall att fotot, som förmodligen är taget 1929, hittades och lades upp på internet av en kille som kallar sig Sidecar Pete (följer ni länken kan ni läsa lite mer om traditionen som antagligen ligger bakom den märkliga situation som avbildas på fotot). Klart är också att det kan vara en av de bästa bilder jag någonsin sett.

Och framför allt står det klart att folk var betydligt tuffare för 80 år sedan - jag menar, titta bara på den! För det första kör de i en motordrome, även känt under benämningen wall of death (ni som inte vet vad det är kan läsa mer här). Bara det är hårt. Dessutom använder de två fordon, vilket brukar anses vara det ännu tuffare sättet att, om man nu prompt måste ge sig på det överhuvudtaget, köra i en sådan.

Men det är inte slut där: det vanligaste vid de tillfällen då man kör två samtidigt i en motordrome är att använda sig av motorcyklar. Fullt förståeligt, då att krocka i hög hastighet på en vertikal vägg är förmodligen det sista man vill (och det sista man gör) och det antagligen är lättare att undvika varandra med mindre fordon. Men inte dessa typer. Oh, nej - de här hårdingarna kör med en motorcykel och vad som ser ut att vara en mycket gammal racingbil. En racingbil med sidovagn, till råga på allt.

Det är dock, otroligt nog, inte slut där. Och här kommer det allra bästa: titta i sidovagnen. Nej, jag trodde inte mina ögon heller, men ni ser rätt. I sidovagnen sitter - ett lejon! Ja, just det - ett lejon. Djungelns konung. I en sidovagn. Fäst vid en bil. I hög hastighet. På en vägg. Tillsammans med en motorcykel.

Det, mina vänner, är vad jag kallar mod. Eller dumhet. Eller vansinne. Jag vet faktiskt inte vilket. Oavsett vilket är det en fantastisk bild som en gång för alla fastslår att vad vi än må försöka oss på med våra motorfordon idag kommer de alltid ha varit snäppet värre för 80 år sedan.

Dagens:
Timebox - Beggin'

Tvära kast.

Jag kommer att sakna dig, morfar.

Igår begravde vi morfar. Sådana ceremonier är aldrig kul, men det var i alla fall ett fint avslut som kändes honom värdigt. Mamma och mormor hade bett mig spela två sånger i samband med begravningen, vilket först mest kändes jobbigt men såhär i efterhand känns ganska bra. Morfar var ju trots allt musiker och förmodligen den som gett alla oss kusiner den musikaliska genen.

På kvällen spelade jag skivor på Hästpojkens gig. De var bra - betydligt bättre än på skiva, faktiskt. I ärlighetens namn var jag (av förståeliga skäl, kanske) inte särskilt upplagd för att bege mig ned till Raw och spela musik för ett gäng mer eller mindre berusade människor, men faktum är att det trots allt var rätt kul...och skönt att göra något som tog tankarna ifrån dagens tidigare, ganska sorgsamma, aktiviteter.

Dagens:
Staffan Percy - Drömmens Skepp

Sortera under RSS-flödet i kategorin: "Det är roligt för att det är sant".

Det är inte allt för ofta jag tipsar om andra bloggar här...ibland springer dock man på en sådan där som är alldeles för intressant eller alldeles för rolig för att inte dela med er andra.

Igår var jag och tog en pizza och semla (inte ihop) hos min gode scooterkamrat Mats och han tipsade mig då om just en sådan: Dagens lokaltidningsbesvikelse. Den kanske är gammal för er, vad vet jag? Jag hade i alla fall inte hört talas om denna pärla till humorblogg innan.

Dagens:
Pavement - Cut Your Hair

Fotoblogg - Ibland blir fel rätt.

Känslan att stå längst fram vid en stroboskopfylld konsert.

Dagens:
The Specials - Do The Dog

Second hand-pepp!

En av nackdelarna med att vara arbetslös är, såklart, att man har lite mindre pengar att röra sig med än då man arbetar dagligen. Detta kan i synnerhet utgöra ett problem om man, som jag, är något av en klädnörd. En av fördelarna är å andra sidan att man istället har lite mer tid över och därför faktiskt hinner ta en rejäl loppisrunda då och då - vilket som en ren bonus även kan hjälpa en att stilla klädbehovet utan att plånboken skriker alltför mycket i protest.

Det är smått sjukt hur mycket bra grejer man faktiskt kan hitta om man tar sig tid att rota igenom alla second hand-butiker och loppisars klädavdelningar för en gångs skull. Igår och idag har jag exempelvis plöjt igenom stora delar av Eskilstunas loppisutbud och kom hem med en riktigt snygg kavaj (som visserligen saknar en knapp, men sådant är ju lätt avhjälpt), ett par fina byxor och en rejäl slipsklämma. Total summa betalad: 80:-

Ja, jag är ganska nöjd.

Dagens fynd.

Dagens:
The XX - Islands

En dålig vana i ordets sanna bemärkelse.

På sin hemsida har Eskilstuna Kuriren en kommentarsfunktion som tillåter läsarna att säga vad de tycker om i stort sett allting som skrivs. Jag har under det sista året utvecklat en mycket dålig vana: så gott som dagligen surfar jag in på www.ekuriren.se och läser dessa kommentarer.

I så gott som alla fall utvecklas det hela till idiotiska diskussioner mellan ett fåtal personer (samtliga under alias) som inte tycks göra något annat än att hänga där och kommentera hela dagarna. Och oavsett vad artikeln handlar om går kommentarerna alltid ut på en (eller flera, eller ibland samtliga) av följande saker: att det, oavsett vad "det" nu må vara, beror på regeringens flathet i invandringsfrågan, att det är våran socialdemokratiska kommunalstyrelses fel, att man skall rösta på SD, att man inte skall rösta på SD, att polisen inte gör sitt jobb, att polisen ägnar sig åt fel saker, att dagens föräldrar är oansvariga, att alla andra som kommenterar är rasister eller att alla andra som kommenterar är socialdemokrater. Om artikeln sedan handlar om en misshandel, skolan eller snöröjning spelar ingen roll.

För att slänga sig med en gammal klyscha är det lite som att bevittna en trafikolycka: jag vet redan i förväg att jag kommer att bli irriterad, illamående och äcklad - ändå kan jag inte låta bli att titta. Och inte nog med det - jag brukar till och med kolla under "mest kommenterade" och välja ut de artiklar som verkar smaskigast. Gärna något som har med flyktingar, moskéer, någon som blivit arresterad för fortkörning eller en 14-åring som blivit rånad av en 18-åring (eller allra helst tvärtom) att göra. Sedan sitter jag där med mitt morgonkaffe framför datorn, läser och blir irriterad över hur idiotiska och inskränkta folk verkar vara.

Och så funderar jag lite och blir osäker på vad som egentligen är mest tragiskt: att skriva dumma, fördomsfulla och bittra kommentarer på en tidnings hemsida eller att dagligen surfa in och läsa dem, trots (eller ännu värre: på grund av) att man bara blir irriterad.

Dagens:
Tom Waits - Singapore

Fotoblogg - Medelålders män i ett garage.

"Medelålders män". Det var så vi i Lambretta Club Sthlm beskrevs i DN efter att vi arrangerat Scooterns Dag i Kungsträdgården i höstas. Inte helt ok, kanske. Nog för att vissa i klubben nog skulle klassificeras in i vad som kallas "medelålders" men på det stora hela vill jag trots allt påstå att flertalet medlemmar är en smula yngre det. Med andra ord kan man säga att vi har en gås oplockad med DN...de får vara glada att vi inte är HA.

Nåväl, det här inlägget får väl mest ses som ett tillägg till gårdagens. Lite fler bilder på när vi medelålders män hade mekfest i helgen finns här.

Dagens:
Lightspeed Champion - Faculty Of Fears

I maskinens tecken.

Den här lördagen gick i maskinens tecken - både bildligt och bokstavligt. Först i form av mekfest/garagekväll med mina kollegor i Lambretta Club Sthlm. Vi träffades vid scootergaraget på Söders höjder redan 16:00 för att ta ett par öl, planera sommarens aktiviteter och kanske försöka laga något som gått sönder (eller ha sönder något som egentligen fungerade skapligt innan - det där är något av en balansgång). Det var, som vanligt, ytterst trevligt. Vi mekade lite lagom mycket, planerade en hel del och drack desto mer. Mer eller mindre tvärtom emot vad som från början var tänkt med andra ord - men gott så. Vissa av oss (varav jag var en) rörde nog knappt ett verktyg på kvällen. Det kändes liksom inte så viktigt när man hade möjlighet att istället bara följa Antons jakt på lösningen av det stora bakaxelmysteriet (han LIS har tydligen en bakaxel som inte finns) samt iaktta Crispin utveckla sin alldeles egna metod att driva ur lager som bland annat innefattade släggor och kokplattor(!).

Planerades gjorde det också en hel del, som sagt. Det verkar bli en bra sommar med bara ett par större träffar, men desto mer små mysiga klubbaktiviteter. Förutom de traditionella LC Sthlm-arren som premiären, Scooterns dag och Mods Vs Rockers blir det Ålandstrippen, Eskilsphenia, Sauna Run i Finland samt diverse campingturer...och då har ännu inte det stora årsmötet där de andra Lammyklubbarna, SSK samt alla lokalfalanger tillakännager sina inplanerade aktiviteter varit ännu. Lovande, som sagt.

Slutligen delades även det ärofulla vandringspriset för "årets ras" ut. Detta år gick det till vår alldeles egna britt Mike som visserligen inte gjort någon särdeles dramatisk vurpa gångna säsong, men istället förmodligen spenderat mer tid på knä fastskruvandes blåset än han faktiskt suttit på sin scooter. Jag vill minnas att han tappade det fem gånger på vägen till Eskilsphena och förmodligen ungefär lika många på vägen hem till Stockholm igen...och då bör tilläggas att det bara var under en helg samt att det under hela sommaren såg ungefär likadant ut för honom varje gång vi åkte någonstans.

Vid tiosnåret var det dags för de andra att dra till Pet Sounds Bar medan jag och David istället rörde oss från scootergaraget för att möta upp min gamle gode vän Kalle vid Debaser Medis och ta tag i nästa maskin - Maskinen. I ärlighetens namn är jag kanske inget superfan, men då Kalle jobbar med dem och mer eller mindre var tvungen att bevista spelningen hängde jag såklart på när han föreslog saken. Som vanligt är det dock en helt annan sak att uppleva ett band live och det riktigt massiva, tunga liveljudet, lasershowen samt såväl bandets show som publikens pepp gjorde det till en riktigt trevlig liveupplevelse. En grym show, helt enkelt och extra kul att de hade med sig Marina Gasolina från Bonde Do Role som gäst.

Efter spelningen, lite allmänt häng och ett (förmodligen smart) beslut att skippa efterfest med bandet i något hyrt ut hus utanför staden rumlade jag och Kalle (David tog en taxi hem till sig) hem till honom i Årsta där jag hade en skön madrass förberedd på vardagsrumsgolvet.

Söndagen passerade snabbt hemma hos Kalle, fikandes och pratandes samt ätandes falafel från Sveriges bästa falafelhak, Palmyra, innan jag hoppade på tåget hem till Tuna något senare än planerat. Trött men glad. Och lite hängig. Av någon anledning brukar jag alltid känna mig så på vägen hem efter en lördagskväll i Stockholm. Jag vet inte varför - det måste ha något med storstadsluften att göra...

Dagens:
Maskinen feat Marina Gasolina - Dansa Med Vapen

Done.

Så var sologiget avklarat. Tänker inte ge någon långrandig redogörelse utan nöja mig med att säga att det gick bra och kändes som om det var uppskattat. Det var inte så jättemycket folk (ett 50-tal kanske) och de flesta av dem verkade egentligen vara rockrävar som var där för att de kände Carlings-gänget som DJ:ade (bortsett från de av mina vänner och bekanta som kommit förstås). Kanske inte riktigt "min" publik med andra ord, men jag fick trots det en hel del uppmuntrande kommentarer efteråt, så jag är helt klart öppen för en uppföljning om tillfälle ges.

En liten tändning, med andra ord...

Dagens:
Evie Sands - Picture Me Gone

Det rycker i handleden...

Typiskt. Mer snö. Jag som hade hoppats på att det skulle börja töa i veckan så jag kunde ta mig en liten scootertur utan att riskera liv och lem...

Nåja, som tur är har vi mekkväll/garagefest med Lambretta Club Stockholm på lördag. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag skall åka ännu, men nog vore det trevligt att träffa lite likasinnade, ta ett par öl och förstöra en motor eller två för att dämpa den värsta scooterabstinensen.

Jag kanske till och med skulle slå på stort och bygga något i den här stilen? Med tanke på hur det ser ut på gatorna just nu lär det ju ändå dröja till mitten av juni innan det är barmark igen...

Vänligen ignorera den något tveksamma musiken och att det är en tämligen ful liten Vespa PK-moped.

Dagens:
Madrugada - Black Mambo

Splittrad.

Jag brukar inte vara särskilt självutlämnande här på bloggen, det vet jag. Bloggande är kul men större problem, särskilt sådana som är lite känsliga, dryftar jag heller öga mot öga med vänner och familj.

Trots det tänker jag nu göra ett litet avkall från den saken och nämna att jag har en del saker att tänka på och ta ställning till på det musikaliska planet just nu. Saker som känns lite tråkiga och jobbiga att tänka kring på vissa sätt. Tänker inte gå in mer på detaljer än så just nu. De det gäller vet vad det handlar om och det är det viktiga.

Det må vara en klyscha, men ibland är att ägna sig åt musik tillsammans med andra väldigt likt ett kärleksförhållande. På såväl gott som ont och med allt vad det innebär av samhörighet, glädje, tvivel och ovilja att såra.

Det kommer såklart att lösa sig till det bästa på ena eller andra sättet, det vet jag. Men det känns inte mindre besvärande just nu för det.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Dieter Meyers Institusjon

Fotoblogg - Ego/promo.

Fick idag med ytterst kort varsel reda på att det önskades promofoton till affischerna inför torsdagens spelning. Därför slängde jag fram kameran och tog ett par snabba självporträtt. Att affischerna sedan inte hann gå till tryck med bilderna i alla fall på var i och för sig lite tråkigt men, nåja...nu har jag ju åtminstone några tuffa poserbilder om det skulle bli fler spelningar.

Dagens:
John Barry & Matt Monro - From Russia With Love

Reklam.

"Ur min skivsamling" är ett fint gammal klubbkvälls-koncept här i Eskilstuna som, vilket man kanske kan gissa av namnet, går ut på att någon eller några spelar sina favoritskivor. Det man lyssnar på hemma, helt enkelt. Det brukar vara mycket trivsamt och trevligt, men tyvärr har det varit en paus på ett par år. Nu återkommer dock konceptet och nypremiären sker på Raw på torsdag. Då står personalen från Carlings här i stan för musikvalet.

Nytt denna gång är att det även kommer att vara någon (eller några) som spelar en enklare, mer akustisk spelning varje gång. Och denna första torsdagskväll har jag blivit tillfrågad. Det skall bli kul - trots allt är det inte så ofta jag spelar solo, även om jag skriver en hel del som av olika anledningar inte riktigt känns som om det fungerar i bandsammanhang och därför bara blir liggande. Ett utmärkt tillfälle att testa de låtarna inför publik med andra ord.

Det enda lilla problemet skulle väl vara att många av låtarna, just på grund av att de bara blivit liggande, inte är riktigt färdigskrivna. Ännu. Jag har dock ett par dagar på mig innan det är dags, så med lite tur blir det jag, min gitarr och ett gäng låtar som är lite mer än halvklara tills dess som dyker upp på Raw nu på torsdag.

Dagens:
Belle And Sebastian - White Collar Boy

Fotoblogg - Obetitlad.

Hejdå morfar.

Dagens:
Tystnad

Orsaken till att man inte skall gå på recitationer...i alla fall inte innan man läst boken.

Har nu kommit en bra bit in i Nick Caves senaste roman The death of Bunny Munro som jag har sett fram emot att läsa ända sedan jag hörde honom läsa partier ur den på An evening with Nick Cave för en tid sedan. Den är ungefär som jag hoppats: mörk, tragisk, smått respektlös och fantastiskt rolig på samma gång. Samt, naturligtvis, otroligt välskriven - jag hade blivit mycket besviken om så inte var fallet eftersom just texterna var en av de saker som från början fick mig att falla för Saint Nick och jag dessutom förbehållslöst älskade hans förra (och fram tills nyligen enda) roman And the ass saw the angel.

Just språket är faktiskt en av de största behållningarna med boken och det som får denna egentligen ganska vardagliga historia om en smått alkolholiserad, sexbesatt dörrförsäljare som ger sig ut på en försäljningrunda mot döden med sin lille son i bilen efter sin frus självmord att bli något utöver det ordinära. Hans litterära stil är, precis som hans sångtexter, överbelamrad med liknelser, antydningar och ord - massor av ord. Det är fascinerande skrivet, även om man ibland går lite vilse i ordfloden, och jag är glad att jag läser den på originalspråket för det är omöjligt att föreställa sig hur det på något sätt skulle gå att översätta till svenska.

Det finns egentligen bara ett problem. Och det är just att jag hörde Nick själv recitera delar av boken för ett par månader sedan. Nu är det nämligen omöjligt att skaffa sig en egen uppfattning om hur meningarna skall utläsas och betonas: för varje rad jag läser hör jag bara Nick Caves barytonstämma i huvudet. Ibland så till den milda grad att jag tappar fokus på vad som egentligen står skrivet och tvingas läsa om samma stycke två, ibland tre, gånger för att det skall gå in.

Jag kan med andra ord konstatera följande: att läsa en bok efter att man hört författaren själv recitera samma text är lite som att se en film efter att man läst boken den bygger på. Kanske inte riktigt. Men nästan.

Dagens:
The Jesus And Mary Chain - April Skies

Miserabel helg,

Antar att det är på sin plats att jag ger en liten update på vad som egentligen försiggått tandmässigt.

I fredags morse gav jag mig alltså, med nerverna utanpå kroppen, iväg till käkkirurgen för att få den första av två visdomständer i underkäken bortopererad. Väl på plats fick jag en klä på mig en snygg pappersrock, plastpåsetofflor och en huvudbonad som liknade något en hemmafru i en brittisk sitcom från 70-talet skulle kunna ha på sig. Jag bjöds en något illasmakande shot lugnande och fick sedan lägga mig ned på en brits en dryg halvtimme i väntan på att drogerna skulle kicka in. Därefter leddes jag in i den lysrörsupplysta operationssalen där jag täcktes med gröna filtar. Sedan satte herr Kirurg igång att karva i munnen på mig. Ganska snart visade det sig ingreppet bli lite lurigare än vad som först sagts. Tydligen låg tanden djupare än de trott. Eller om det var rötterna som var längre. Jag vet inte. Något var i alla fall krångligare än beräknat och på grund av detta tvingades man slipa bort en skaplig bit ben från käken för att komma åt att spräcka tandskrället. Därför tog det hela, som var beräknat till mellan 15 och 45 minuter, närmare en och en halv timme.

Faktum är att jag själva operationen trots det inte var så farlig - den enda smärtan jag kände var i käkleden då käftis slet och drog för att komma åt. Bortsett från det var det enda obehaget ljudet från borren/slipen och knakandet från det stämjärnsliknande redskap han använde för att dela tanden. Lite läskigt, men inte smärtsamt. När det hela var över skickades jag med munnen full av tamponader och recept på diverse smärstillande tabletter och penicillin i näven omedelbart ut i väntrummet där min mor väntade (jag fick som sagt inte gå hem själv) .

Sedan var det bara att i godan ro sitta hemma och vänta på att bedövningen skulle släppa. Och oj, vad den släppte. Jag somnade på soffan och vaknade efter en stund med gråten i halsen och en känsla av att någon gått lös med tryckluftsborr i munnen på mig. En rejäl dos Citodon botade dock snabbt problemet och resten av fredagen spenderades i något dåsigt tillstånd. Jag svullnade dessutom rejält, som ni kanske sett på förra inlägget. Då bör jag även nämna att det kortet är taget i fredags kväll - när jag vaknade på lördagsmorgonen såg jag ännu värre ut.

Dagarna däremellan och det här inlägget har jag mestadels suttit instängd i lägenheten, smaskandes värktabletter och ätandes mat som inte kräver tuggning. Idag känns det ganska mycket bättre. Jag har trappat ned från Citodon till Ipren och är inte lika svullen längre (även om det fortfarande ser ut som om jag åkt på ett rejält kok stryk). Trots det väntar minst ca två veckor till med penionärsmat - eftersom de fick ta bort en del ben har jag fått order om att inte ge mig på något som kräver tuggning innan återbesöket den 4:e februari eftersom det finns frakturrisk om jag anstränger käkbenet. Lagom kul, med andra ord. Särskilt eftersom jag vet att det är dags att ta tanden på andra sidan så snart jag återhämtat mig från det här...

Och som om det inte räckte med det fick jag i fredags dessutom reda på att morfar ligger på sjukhuset och att prognosen ser mörk ut. Ingen toppenhelg, med andra ord.

Nåväl - för att vara lite positiv så kan ju saker och ting i alla fall bara bli bättre nu.

Dagens:
Björk - New World

"I am not an animal..."

...I am a human being!" - Ronnie, ca ett dygn senare och en visdomstand fattigare.

Dagens:
Eels - Novocaine For The Soul

Käftis, here I come!

Jag har haft tur och aldrig utsatts för några större prövningar hos tandläkaren. Aldrig haft ett hål eller behövt borra. Det värsta jag behövt göra är att skrapa lite tandsten samt prövat ut en tandställning (i och för sig fick jag som mycket litet barn framtänderna utdragna efter en otäck cykelvurpa, men det minns jag inte ens och således anser jag att det inte räknas). Jag har heller aldrig behövt operera mig - förutom att ha tagit bort två olyckligt placerade födelsemärken på halsen, men jag är inte så säker på att det ens kan räknas som operation (det ingreppet var visserligen ett äventyr i sig, men det är en annan historia som jag skall försöka komma ihåg att berätta vid något tillfälle).

Därför blev jag lite överaskad när jag nästan ett halvår efter mitt senaste besök hos tandläkaren fick en kallelse till käkkirurgen. Tydligen finns risk att visdomständerna på båda sidorna i min nedre käke kommer att orsaka kronisk inflammation i framtiden, därför skall de bort. Och det funkar såklart inte att bara dra ut dem heller...nejdå. Tydligen växer de snett in emot mina vanliga tänder, så imorgon bitti skall de ta den första genom att skära upp tandkötet i bakre delen av min mun, spräcka tanden, plocka ut delarna och sedan sy ihop. Proceduren skall tydligen ta någon timme. Sedan skickas jag hem (måste dessutom hämtas av min mamma eftersom de inte släpper iväg mig själv på grund av att jag skall skjutas full med lugnande innan operationen - total förödmjukelse, med andra ord) för att få läka någon månad innan det är dags för gadd nummer två att ryka.
Som om det inte räckte med det ligger tydligen någon stor nerv väldigt nära tänderna på båda sidorna, och jag löper därför stor risk att drabbas av bestående känselnedsättning i käken.

Jag är, naturligtvis, fullkomligt vettskrämd.

Dagens:
Shout Out Louds - Play The Game

Kepshets (aka Ronnies eviga stöttesten i grundskolevärlden).

Idag blev jag, eftersom jag meddelat dem att jag just nu inte har något jobb och därför finns tillgänglig som vikarie, inringd för att jobba lite på låg- till högstadieskolan jag jobbade på tidigare. Jag gjorde ett par timmar på fritidsverksamheten samt hade en lektion på högstadiet. Det sistnämnda påminde mig ganska omedelbart om något jag förträngt sedan jag slutade där: den eviga kepskonflikten.

Jag vet att jag sagt det förut, men det tål att upprepas: vad är det som är så otroligt hemskt med att bara låta eleverna behålla kepsarna på!? Förbudet mot huvudbonader leder ju enbart till en massa fullkomligt onödiga diskussioner i vilka jag känner mig som en lika stor idiot som eleverna antagligen anser mig vara då jag tjatar om något som i deras (liksom min) värld inte är något annat än en petitess. Nu gick halva lektionen åt till att försöka motivera varför de måste tas av, vilket jag finner fullständigt omöjligt att göra eftersom jag inte förstår det själv. Ännu mer så efter att sista tiden ha jobbat på gymnasiet där kepsar och mössor anses helt ok, något som fått mig att i ännu högre grad inse hur mycket onödig energi som slösas på att tjafsa om denna skitsak.

Jag är ledsen att säga det, men det är en fullständigt idiotiskt regel. Fortfarande.

Dagens:
Hawksley Workman - French Girl In LA

Projekt ansiktsbehåring.

Lite mer än en vecka sedan senaste rakningen - första trimningen just avklarad då det började bli en smula toffsigt.

I brist på vettigare saker att ägna mig åt mig har jag beslutat att genomföra ett litet experiment och låta skägget växa en smula. Det är visserligen sant att skäggväxt rent generellt inte riktigt går hand i hand med mina stilideal i övrigt - men vad tusan: något måste jag ju sysselsätta mig med.
Jag vill dock vara tydlig med att det inte är någon något buskage a'la Charles Manson jag siktar på. Målet är snarare ett välansat skägg i ungefär samma längd som håret jag har på huvudet - det vill säga kort.

Faktum är att jag genomförde ett liknande experiment för ett par år sedan. Den gången pallade jag lite mer än två veckor innan rakhyveln åkte fram igen. Det återstår att se om/hur länge jag lyckas hålla ut denna gång.

Dagens:
The Van Pelt - We Are The Heathens

Fotoblogg - Damen på täppan.

Eftersom det var en osedvanligt händelselös helg, som egentligen bara innehållit en relativt lugn fredagkväll (med ett snabbt besök på en fest) samt en ännu lugnare lördag (med ett snabbt restaurangbesök med mor, far och bror Gavelin) får det räcka med ett foto idag.

Dagens:
The Cinematic Orchestra - As Stars Fall

Ett fall och en lösning.

Här om dagen uppmärksammade en av killarna i Mondo Classic Scooter Society via deras mobilblogg mig på något ganska konstigt: tydligen figurerar min Touring i tyska Scootercenters senaste katalog.

Det hela var ett stort mysterium - hur hade den hamnat där? Jag kände själv varken igen bilden eller omgivningen (som bara består av en röd trävägg så det är i och för sig svårt att avgöra var den är tagen). Det hade inte varit så konstigt om den figurerade i något svensk sammanhang, eftersom jag åker på en hel del träffar och någon egentligen skulle kunna fota den när som helst. Men att den plötsligt dyker upp i en tysk postorderkatalog är en smula överraskande. Kul också, såklart. Men mest överraskande.

Lite skickligt internetgrävande av min gode scooteristkollega Ronny Nilsson i Stockholm gav dock svaret: tydligen är bilden tagen under förra årets EuroLambretta. Eftersom det är en stor träff med många internationella deltagare var förmodligen var några av Scootercenterkillarna där och passade på att fota den då den stod parkerad någonstans på träffområdet. Mysteriet löst. Jag kan slappna av. Skönt.

Sedan kan man ju i och för sig fundera över vad min Vespa hade på EuroLambretta att göra...men det är en annan historia.

Tysk katalog med bild på svensk scooter.
Foto: Någon av Mondo-grabbarna (vet inte vem)

Dagens:
Bob Hund - Ett Fall Och En Lösning

Och priset för mest missvisande filmomslag går till...

Igår bjöds det filmkväll med Maria och Peter. Vi såg den gamle actionräven Van Dammes senaste film, JCVD som är producerad i Belgien. I den spelar Jean-Claude sig själv och vi får följa en åldrande actionhjälte på nedgång. Han har svårt att få vettiga filmroller, har pengaproblem och ligger till råga på allt i vårdnadstvist om dottern med sin före detta fru. Desperat och en smula deprimerad tar han sin tillflykt till hemlandet. Saker och ting går dock snett och han blir inblandad i ett ganska snaskigt gisslandrama på ett postkontor i hemstaden Bryssel. Inte bara inblandad, förresten - polisen tror till och med att det är han som är den skyldige vilket sätter honom i en situation där han, för sitt eget och de andra i gisslans bästa, tvingas spela med och ta på sig skulden.

Filmen var någorlunda i mitt tycke. Inget jag kommer att minnas resten av livet kanske, men ganska annorlunda mot vad jag trodde. Det är dessutom kul att se att the muscles from Brussels har så mycket självdistans att han vågar sig på denna roll (eller vad man nu skall kalla det när han spelar sig själv) som är ganska självutlämnande.

Vad jag inte förstår är att filmen av någon anledning klassificeras som actionkomedi. Mycket märkligt då den snarare är ett tämligen tragiskt drama med inslag av svart komedi och thriller men innehåller ganska minimala mängder action.
Ännu märkligare är omslaget de valt att ge den svenska DVD-utgåvan. Det ser ut så här:
Jag vet inte var jag skall börja. Taglinen för det första: "I'm too old for this shit"!? Jag tror inte han sade något som ens liknade det i filmen. "I huvudet på Van Damme" därefter är bara en billig passning till Spike Jonez I huvudet på John Malkovich - en film som verkligen inte har någonting överhuvudtaget gemensamt med den här.

Och sedan kommer vi till det mest förbluffande: bilden. Den har verkligen ingenting med någonting att göra. För det första spenderar Van Damme större delen av filmen iklädd jeans, tröja och kavaj. Han har definitivt inte på sig morgonrock, speedos, security-tee och solglasögon en enda gång. Några coola hoppsparkar i stil med den han utför på bilden förekommer inte heller (även om han faktiskt får visa prov på att han inte tappat allt vid ett par tillfällen - dock inte riktigt i det sammanhang man förväntar sig). Kort sagt - jag har ingen aning om från vilken film den bilden är hämtad, men det är defintivt inte JCVD. Det är måste helt enkelt vara filmhistoriens mest missvisande omslag och någonting säger mig att en stor mängd action- och komedifans, om de väljer att hyra filmen utifrån det, kommer att bli mycket, mycket förvirrade och besvikna.

Dagens:
Burning Hearts - I Lost My Colour Vision

Tillbaks till ordningen.

Vid det här laget är nog min amerikanske gäst tillbaks hemma. Eller åtminstone på ett plan över Atlanten.

Det var faktiskt riktigt kul att träffa honom igen och att de två veckorna han spenderat i mitt kök har passerat förvånanasvärt smärtfritt. Han var en hänsynsfull gäst och med tanke på vad han gått igenom underligt nog inte alltför annorlunda mot vad jag mindes honom. Det enda som kändes en smula märkligt var att han på grund av sömnapné var tvungen att spendera varje natt med något som såg ut som en gasmask kopplat till en maskin som ibland lät som en dammsugare fastspänd över ansiktet. Faktum är att inte särskilt mycket utöver det vanliga (som ändå skulle hänt om han inte varit här) inträffat överhuvudtaget. Vi har varit ute ett par gånger, gått på stan och fikat. Jag trodde nog att han skulle vilja göra lite mer än så, men för honom var det tydligen gott nog att bara komma tillbaka till Sverige och se att det fortfarande fanns och var ungefär som han mindes det.

Därmed ej sagt att det inte är lite skönt att inte ha någon sovandes på golvet längre. Man blir lite bunden hur hänsynsfull gästen än är och vissa rutiner rubbas en smula. Bloggandet är, som ni säkert förstår, en av dessa

Därför känns det bra att nu kunna ta tag i saker och ting jag inte kunnat göra på ett par veckor. Känna mig arbetslös, komma igång med en motorrenovering och äntligen börja läsa The death of Bunny Munro som jag fick av Elle i julklapp, exempelvis.

Dagens:
Chuck Berry - Back In The USA

Brb.

Imorgon lämnar min amerikanske gäst Eskilstuna till förmån för först Stockholm och därefter planet hem till staterna. Med andra ord lär inläggsfrekvensen här öka en smula inom en snar framtid (det är helt enkelt svårt att finna ro för bloggande med en amerikan i lägenheten).

Innan dess ämnar jag spendera en kväll på krogen. Dan har lovat att bjuda som tack för att han fått bo här. Sådant uppskattas...

Dagens:
Vampire Weekend - California English

Oroa er inte.

Glad amerikan i pulkabacken.

Bristen på inlägg sista veckan beror inte på att något hemskt hänt. Det är helt enkelt bara så att bloggandet blir en smula lidande när man har vad som närmast kan beskrivas som en inneboende.

Hur som helst går allting fint - även om det faktiskt är en smula jobbigt att ha en tredje person i den lilla lägenheten. Och då bör påpekas att det i ärlighetens namn till och med kan kännas lite trångt i vanliga fall, då vi "bara" är två personer och en liten hund här.

Dan verkar nöjd i alla fall - vi har bland annat spenderat en kväll på krogen, varit i Stockholm, besökt Torshällas äldre delar, sett på film och gett honom chansen att på egen hand möta upp lite gamla vänner och bekanta. Han nog är en smula chockad över kylan, dock. Men det är å andra sidan jag också.

Dagens:
Morrissey - He Knows I'd Like To See Him

Decenniets första inlägg.

Först tänkte jag göra en sammanfattning över årets mest minnesvärda händelser. Sedan insåg jag att det inte bara är ett nytt år, utan faktiskt ett helt nytt decennium och att det följdaktligen borde vara en sammanfattning av de senaste tio årens mest minnesvärda händelser. Det känns alldeles för omfattande och jobbigt så istället nöjer jag mig med att bara hälsa alla ett gott nytt år - och årtionde.

Jag hoppas, och tror, tror det kommer att bli bra.

Dagens:
David Bowie - Life On Mars

Dagen D.

Idag kommer min amerikanske gäst hit. Det sista jag hörde av honom var ett meddelande häromdagen i vilket han berättade att hans plan skulle landa 11:10 på Arlanda. Jag frågade hur han tänkt sig komma hit - om han skulle ta tåget till Eskilstuna eller om han ville bli hämtad på flygplatsen. Nu är klockan 12:30 och jag har fortfarande inte hört något.

Det börjar ju lovande i alla fall.

Dagens:
Sam Cooke - Chain Gang

Korta konstateranden.

Ett par saker jag kommit underfund med sedan sist:

• Det är betydligt otäckare att åka pulka idag än det var när man var elva.
• Carcassonne är ett fantastiskt roligt sällskapsspel.
• Avatar är inte bara en bättre film än man tror när man ser reklamen - det är en mycket bättre film än man tror när man ser reklamen.
• Det är inte roligt att känna en rejäl förkylning smyga sig på.

Dagens:
Oingo Boingo - Capitalism

Fotoblogg - Dorlene Love @ Raw

På Balkan Beatz-kvällen häromsistens hade jag, för ovanlighetens skull, kameran med mig ut. Ett par av bilderna jag tog under kvällen var av Dorlene Love - bandet som spelade. Bilder som jag sedan glömde bort tills jag gick igenom fotomappen idag...

Dagens:
Dorlene Love - Exile Deluxe

Jultrött.

Jag gillar julen. Det har jag nämnt förut. Trots det är det skönt att den är över nu. Det har nämligen varit minst sagt späckat med intryck - julafton med familj, släkt och vänner, juldagfest med soul- och funktema, traditionsenlig Pipaluckgala på annandagen med DJ:ande och efterfest till tidigt på Centrallagret. Och julmat. Massor av julmat. Jag orkar inte ens gå in på detaljer mer än så. Kul har det varit, men ack så trött jag är nu. Jag är faktiskt nästan (men bara nästan) glad att jag är arbetslös nu så jag kan ta mellandagarna till att vila upp mig inför nyår.

Dagens:
Atomic Swing - Stone Me Into The Groove

Happy kwanzaa!

Och traditionsenligt är det ungefär samma bild som tidigare år...

Dagens:
Tommy Körberg - Oh, Helga Natt

Fotoblogg - Here, kitty kitty!

Dagens:
The Cure - Love Cats

En oväntad återvändare.

Ni kanske minns min gamle amerikanske vän Dan som jag skrev om för en tid sedan? Han som har...tja, upplevt lite jobbiga saker, så att säga? Om inte hittar ni inlägget om honom här.

Vi har ju som sagt hörts av ett par gånger om året sedan han kom tillbaks till verkligheten. Varje gång har han pratat om att komma och hälsa på Sverige igen och frågat om han i så fall kan bo hos mig. Jag har, självklart, sagt ja varje gång men, ännu mer självklart, förutsatt att det aldrig kommer att bli av.

Döm därför om min förvåning när jag ett par dagar efter vårat senaste samtal förra veckan nu fått ett meddelande om att han bokat biljett och kommer hit. Han reser från USA den 29:e december och åker hem egen 14:e januari. Jag är, milt uttryckt, en smula chockad...och kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det hela.

Visst, det skall bli kul att träffas igen efter tio år. Vi har trots allt varit med om en del tillsammans och det kan dessutom bli mycket spännande att höra honom berätta om sina upplevelser öga mot öga.

Men...två veckor är en lång tid att inhysa någon i en etta där det redan bor två personer. Särskilt när det rör sig om en person man inte träffat på så länge. Jag menar, det kan hända ganska mycket med folks personlighet på tio år och risken att man vuxit ifrån varandra och inte längre har så mycket gemensamt är stor nog utan att den ena parten gått igenom en rejäl psykotisk period, varit förföljd av CIA, blivit kidnappad av utomjordingar samt talat med gud under tiden som gått sedan man sågs sist.

Egentligen har jag ingen som helst rätt att gnälla. Jag har ju trots allt sagt att han är välkommen. Det är bara det att jag inte ens i min vildaste fantasi trodde att han faktiskt skulle få tummen ur och faktiskt komma hit. Särskilt inte i över två veckor. Det känns, ärligt talat, lite läskigt.

Nåväl - nu är i alla fall biljetterna bokade och han är på väg. Vi får helt enkelt hoppas att det blir trevligt och att vi fortfarande kommer bra överens. Samt att han inte glömmer sina mediciner hemma.

Dagens:
Beck - Loser

Lättförtjäna pengar.

Igår kväll var det DJ-stafett på Raw. Alla DJ:s som brukar spela där och på Café Sylvia var inbjudna. Vi var väl en 25 pers som skulle dela på två och en halv timmes speltid. Det blev självklart smått kaotiskt. Jag spelade typ två låtar och fick 200 spänn i dricks av en gäst (bör tillägga att jag försökte ge tillbaka pengarna, men det gick han inte med på). Ganska skaplig timlön, må jag säga.

Dagens:
Jackson 5 - I Want You Back

Till arbetsmarknadens förfogande.

Först sköta julshow med "ungdomarna" (jösses, vad löjligt det låter, men vad skall man annars kalla gymnasielever?) på skolan, därefter julklappsbyte med kollegorna, sedan julbord.

Och så, nu när jag kommit hem, detta:
Känns sådär om jag skall vara ärlig. Om ni sitter inne med ett skönt jobbtips är det här det perfekta läget att tipsa mig.

Nu skall jag trösta mig med glöggfest.

Dagens:
Tears For Fears - Shout

Cornelis Von Helvete.

Imorse när jag (med fara för liv och lem) cyklade till jobbet, som vanligt med iPoden på shuffle, dök en Turbonegro-låt upp i lurarna.

Inget speciellt med det (förutom att de är ett band jag inte reflekterat över på länge) om det inte vore för att jag lite senare idag fick tips om en artikel i Aftonbladet. I den står något som kanske är old news egentligen, men i så fall har i alla fall jag missat det tidigare: Cornelis Vreeswijks liv skall filmatiseras. Amir Chamdin, mest känd från Infinite Mass skall regissera. Och huvurollen spelas av - håll i er nu: Hank Von Helvete, till vardags sångare i Turbonegro.

Där snackar vi rollsättning som är lika otippad som genial.

Så här kommer han nog att se ut. Bilder lånade från nätet - fulphotoshoppande av mig.

Dagens:
Cornelis Vreeswijk - Polaren Pär På Socialen OCH Turbonegro - Get It On

Balkan beatz!

Jag ville väldigt gärna gå ned till Raw i lördags kväll. Då var det nämligen Balkan Beatz kväll och stället skulle få besök av DJ Tommi från Holland, en av Europas ledande balkan-DJs. Folk i allmänhet verkade dock tämligen oppepade och det såg länge ut som om jag skulle få bege mig ned själv. Efter att ha värmt upp med lite Blossa 09 på glöggkväll hos Fyris och Erika lyckades jag dock till slut tjata med mig Elle och Annelie ned till vad jag hoppades skulle bli en av de ösigare kvällarna på länge.

Det blev det också. Men tyvärr var det inte så många där för att uppleva det. Vi var nog inte mer än en 60-70 pers. Inte för att det gjorde så mycket - Tommis blandning av klezmer, mestizo och annan zigenarminnande balkanmusik (uppblandad med en hälsosam dos klassisk punkrock) fick golvet att koka ändå.

Kvällen bjöd även på livemusik från Dorlene Love, ett gäng svenskar som, såklart, bjöd på dragspel- och trumpetdriven balkan/punk/pop. Lite som ett The Pogues som sneglat mot Jugoslavien istället för Irland. Helt ok egentligen, men ställda öga mot öga mot Tommi och hans efterföljande DJ-set tedde de sig tämligen bleka. Den killen vet nämligen hur man sätter ett dansgolv i brand, även om det inte är mer än ett 20-tal personer som vågat sig ut på det. Det var helt enkelt ett jävla ös och vore det inte för min inbyggda svenska tillbakadragenhet hade jag antagligen slitit av mig i bar överkropp, halsat en flaska billig rysk vodka och vrålat "kalashnikov!" i sann Kusturica-anda.

Det enda negativa med kvällen är, som sagt, att det känns vansinnigt trist att inte fler letat sig dit. Med tanke på vilken stämning han lyckades piska fram med så lite folk hade det varit intressant att se vart kvällen tagit vägen om det varit lika mycket folk som under exempelvis en kväll med TBGWIO. Å andra sidan kanske det är lika bra att så inte blev fallet - risken är att varken Raw eller jag hade stått kvar efter kvällens slut i så fall.

Dagens:
Goran Bregovic & The Wedding And Funeral Band - Kalashnikov

Fotoblogg - Det är inte bara ett plagg som saknas...

Dagens:
The XX - Shelter

Vi syns på Tradera...

...sade en bandkollega till mig för inte så länge sedan när jag nämnde att min jobbsituation efter innevarande termin såg lite osäker ut.

Redan vid terminsstarten visste jag att det, på grund av orsaker jag inte kan förklara här, var oklart om jag skulle få stanna längre än till terminsbytet. Och för en tid sedan blev det klart att det ekonomiska underlaget för min anställning skulle försvinna. Skolledningen har dock hela tiden sagt att de gärna vill ha mig kvar och att en lösning skulle försöka hittas...men nu är det slutligen definitivt att min anställning inte förlängs. Två saker som är riktigt irriterande med situationen är att jag i samband med att jag bytte arbetsplats vid terminsstarten gick med på att det, tillsammans med facket, förhandlades fram ett avtal som säger att paragraf 5 i LAS (den som skulle garanterat mig fast tjänst) inte gäller i detta fall. Inte mycket att göra åt nu, men lite bittert känns det allt. Å andra sidan kanske jag hade blivit arbetslös redan i somras om jag inte gått med på det...
Dessutom har jag sedan en tid tillbaka planerat att starta eget vid sidan av - det måste jag också skjuta på nu eftersom jag förmodligen kommer att behöva stämpla vilket man inte får göra vid sidan av egen verksamhet om inte företaget varit igång i minst sex månader.

Visserligen är jag andra namn på kommunens LAS-lista vad gäller elevassistenter, men jag törs ändå inte hoppas alltför mycket på att få en ny anställning den vägen. Elevassistenter är ju det första man drar ned på såhär i kristider så jag tror inte direkt Eskilstunas skolor kommer att skrika efter mina tjänster...

Å andra sidan har jag länge känt att det kanske är dags att byta karriär och satsa på något som känns lite mer varaktigt. Visst, jag trivs bra med att jobba med det jag gjort sista tiden som det så fint brukar heta, men i ibland vara ganska krävande och psykiskt påfrestande. Dessutom har jag ärligt talat svårt att se mig själv jobbandes med "struliga ungdomar" eller vad man nu skall kalla det när jag är 50 år.
Frågan är bara vad jag i så fall skall inrikta mig på? Och hur? Jag har många saker jag skulle kunna tänka mig att göra, men vet inte riktigt hur jag skall ta mig an dem. Eller vad jag skall satsa på och hur...

Hur som helst blir jag alltså arbetslös från och med nästa fredag. Känns trist på flera sätt. Främst för att jag trivts otroligt bra under min tid på Rekarnegymnasiet, inte minst med kollegorna i arbetslaget. Jag får väl ta en sak i sänder efter det och hoppas att det löser sig. Och att saker och ting klarnar.

Tills dess får jag helt enkelt upprepa min bandkamrat Jonas ord från i höstas än en gång:
"Vi syns på Tradera".

Dagens:
New Order - Bizarre Love Triangle

Här skulle jag kunna droppa någon fyndig ordvits om hjulkul eller liknande. Men det tänker jag inte göra.

I lördags var det traditionsenlig julfest med scooterboys (och några girls, även om de inte var så många denna gång). Något måste vi ju hitta på nu när vädret gör att det inte är så behagligt att köra. I år var det Örebroarna som höll i den årliga festen - skönt att inte behöva åka så långt. Den var...tja, jag låter bilden ovan tala för sig själv.

Det var faktiskt julfest på fredagen också. Med jobbet. Inget ont om den, men i jämförelse med lördagens hulabaloo ter den sig en smula blek.

Dagens:
Dobie Gray - Out On The Floor

När fördomar kommer på skam.

Jag vill gärna se mig själv som ganska fördomsfri och försöker gå genom livet med en öppen, ödmjuk och tolerant syn på saker och ting. Men jag är inte mer än människa och som sådan är det näst intill omöjligt att inte hysa förutfattade meningar om vissa saker.

Två, visserligen ganska oskyldiga, saker jag mer eller mindre dömt ut är kriminalare i såväl bok- som filmform och remakes.
Jag gillar helt enkelt inte deckare - i synnerhet inte svenska sådana och har fått för mig att de är långtråkiga, fåniga och oengagerande. Vad gäller remakes på gamla filmer och tv-serier är de så gott som alltid sämre, fånigare och mer spekulativa än originalen och saknar, i brist på bättre ord, själ.

Båda dessa fördomar har jag fått överbevisade den senaste tiden - den första i form av Stieg Larsson. Redan när jag månglade skivor, film och ljudböcker på Rocks för ett par år sedan var han något av en storsäljare. Jag brydde mig inte om att kolla upp närmare vad det handlade om eftersom jag förutsatte att det bara var ytterligare en Wallander, Beck eller liknande - med andra ord fullkomligt ointressant i mina ögon. Eftersom hypen dock inte dött sedan dess utan till och med ökat ytterligare i och med filmatiserningarna bestämde jag mig för att trots allt ge böckerna en chans. Och, jävlar, vad spännande de är! Jag är helt tagen på sängen av det faktum att jag faktiskt tycker de är svinbra. Har just plöjt igenom bok två, Flickan som lekte med elden, och längtar nu efter att få ge mig på den avslutande Luftslottet som sprängdes. Där ser man. Det kanske bor ett litet kriminalromansfreak i mig trots allt.

Vad gäller remakes är det såklart nyversionen av V som fått mig att omvärdera mina åsikter. Jag älskade V förbehållslöst när jag var liten och spenderade många kvällar uppkrupen i soffan med en kudde i högsta hugg för att kunna gömma mig när det blev läskigt. Därför var det såklart med en rejäl dos skepsis jag mottog nyheten att de skulle spela in en nyversion. För ärligt talat - hur många remakes på tv-serier har varit bra tidigare? Knight Rider? Skulle inte tro det, va...

Men nyversionen av V är riktigt bra. I alla fall de fyra avsnitt jag sett hittills. Det känns som ett smart drag att de valt att egentligen inte använda något från den gamla serien mer än grundidén. Visst, det finns ingen korkad, god ödla som heter Willie. Utomjordingarna har inte grönt blod och använder inte laservapen (i alla fall inte än så länge). Och moderskeppen ser ut som något från Independence Day. Men inget av det gör särskilt mycket. Det enda jag egentligen saknar är de röda uniformerna och vinjetten - i övrigt är den klockren. Dessutom är besökarnas (självklart) kvinnliga ledare Anna faktiskt bättre, obehagligare och coolare än Diana någonsin var i originalet. Nu kan man bara hoppas att serien håller stilen och inte spårar ur alltför mycket...

Dagens:
Monty (feat Lorentz) - En Till Himmel

En klen tröst.

Ikväll är det dags för talkshow på Café Sylvia igen. Marcus Birro och Plura är gäster och Lill Lindfors skall gästa med husbandet. Jag var sent ute och fick inte tag på biljetter.

Lyssnade på Eldkvarn i iPoden hela dagen som tröst - det gick sådär.

Dagens:
Eldkvarn - Kärlekens Tunga

"What's this?" undrar Jack. Ja, inte är det snö i alla fall...

När jag sade att jag drömde om en vit jul var det inte riktigt detta jag syftade på.

I lördags åkte adventsljusstaken fram. Likaså julstjärnan till köksfönstret. Johan och Sara kom över. Glöggen värmdes. Vi såg på Tim Burtons The nightmare before christmas (den ultimata julfilmen). Vi drack lite mer glögg. Gick och tog en öl på Sylvia. Efterhängde lite i det Masserska/Petterssonska-residenset. Vaknade skapligt tidigt på söndagen. Gick på julmarknad i gamla stan. Tog det lugnt hemma. Avslutade dagen med ytterligare lite glögg samt Harry Potter.

Med andra ord skulle det ha varit en klockren första adventshelg och en skön start på det julmys jag är så svag för om det inte vore för den lilla detaljen att Eskilstuna plötsligt inte längre gick att se då jag vaknande på söndagsmorgonen - hela staden var nämligen insvept i en tjock, grötliknande dimma. Nåväl. "Det är ju i alla fall vitt", som en gammal vän sade.

Dagens:

Danny Elfman - What´s This?

Fotoblogg - Magiska musikögonblick,

I helgen spelade vi in ett par nya låtar med The Profondo Rosso. Man vet att en tagning är lyckad när solen plötsligt letar sig in genom fönstret och sveper in basisten i en varm, lummig halo av ljus.

Dagens:
King Crimson - The Great Deceiver

Filmblogg?

Insåg just att fyra av mina fem senaste inlägg på ett eller annat sätt varit filmrelaterade. Känns lite sådär, kanske. Fast å andra sidan: det är i alla fall ett avbrott från den senaste tidens frekventa scooterbloggande - och ett tydligt tecken på att säsongen är så gott som slut.

Bara för att fortsätta lite smått på filmtemat kan ju berätta att det verkar som om jag slipper fundera mer på hur jag skall göra med passet jag vann till Stockolms Filmfestival. Den drog nämligen igång i torsdags och jag har ännu inte sett röken av något festivalpass. Jag kontaktade faktiskt Sonic häromdagen och de beklagade att jag inte fått det samt förklarade att det inte var de som skötte utskicken utan att de bara vidarebefordrade vinnarnas uppgifter till festivalen som sedan skulle ta hand om det. Varför de sedan inte hört av sig till mig kunde de såklart inte svara på, men de lovade att höra efter och se till att jag fick ett svar från arrangörerna snarast. Det har jag ännu inte fått. Känns lite oseriöst av Stockholms Filmfestival och tråkigt för Sonic (även om jag såklart inte lägger någon som helst skuld på dem). Fast samtidigt lite skönt på sätt och vis - nu slipper ju jag vela över hur jag skall göra.

Idag har jag varit ledig som kompensation för att vi jobbade kväll på grund av öppet hus igår. Jag hade massor av högtflygande planer för saker jag skulle få gjort under dagen...och självklart har väldigt få av dem blivit verklighet. Skönt har det i alla fall varit. Dessutom behöver jag nog lite vila inför en helg innehållandes bland annat studiohäng med The Profondo Rosso (vilket drar igång om ganska exakt en timme) samt återföreningsfest med gänget som anordnade Kalles svensexa i somras.

Dagens:
Liars - Mr. You´re On Fire Mr.

Film är bäst på bio (i synnerhet katastroffilm) *SPOILER ALERT!*

Jag tittar en hel del på film. Ibland film som får en att tänka. Ibland film som berör. Ibland film som är genomtänkt. Ibland film som får en att skratta. Ibland film som gör en rädd. Ibland film som är spännande. Ibland film som underhållning. Ibland film som utbildning. Ibland film som är smart. Ibland film som är hjärndöd underhållning.

Och ibland känns det bäst med filmer där helt enkelt massor av stora saker går sönder. Igår såg jag 2012 på bio - och herrejösses vad saker gick sönder i den. Det måste vara katastroffilmernas katastroffilm. Andra liknande filmer nöjer sig med att låta någon båt, skyskrapa och i värsta fall storstad eller till och med ett land förstöras av ett vulkanutbrott, en storm, översvämningar eller asteroidnedslag - men den här rullen tar det hela tolv steg längre. Nu snackar vi fullskalig massförstörelse på planetär nivå - armageddon, jordens undergång, end of days och så vidare. Smart? Inte det minsta. Förutsägbart? I högsta grad. Underhållande? Vansinnigt.

Jag menar, i hur många tidigare filmer får man se stora delar av amerikanska västkusten sjunka till havets botten samt hela Yellowstones nationalpark förvandlas till en gigantisk vulkan - som inledning till katastrofen!? Att den dessutom innehåller några av de mest välgjorda specialeffekter jag någonsin sett gjorde självklart inte saken sämre.

Hade jag tittat hemma på TV:n hade jag antagligen bara tyckt att den var en skaplig katastroffilm i mängden. Men nu var det ju på bio jag såg den, och därför lyder min utsago: vilken satans åktur!

Betyg: 8 raserade skyskrapor av 10 (sett i relation till andra filmer inom samma genre)

Dagens:
...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - To Russia, My Homeland

På gränsen till läskigt.

Rekarnegymnasiets fikarum, 10-rasten idag:
Ronnie: Jag skall på bio ikväll.
Jimmy: Jag också! Vad skall ni se?
Ronnie: 2012.
Jimmy: Haha - det skall vi med! Jag skall gå med min mamma på 18:00 föreställningen.
Ronnie: Jag också! Hon älskar katastroffilm så vi brukar alltid gå när någon sådan visas...
Jimmy: Vi också.

Smått obekväm tystnad.

Dagens:
Montys Loco - Criminal

Up = Down.

Idag såg jag Up. Pixars senaste animerade film, ni vet?
Det kanske är mig det är fel på, men jag fann den en smula deprimerande och tragisk. Visst, de pratande hundarna och fågeln var rätt roliga, men i stort sett alla karaktärer var olyckliga, ensamma och egentligen ganska sorgliga.

Så skall man väl inte känna efter att ha sett en familjefilm?

Dagens:
Makthaverskan - Vi Var Människor Från Början

Slöbloggande.

Jag brukar, vilket jag tidigare nämnt, dra mig för att blogga roliga bilder, youtube-klipp och liknande. Det känns helt enkelt lite slött - åtminstone om inlägget enbart består av en/ett sådant. Trots det brukar jag ibland göra undantag om jag ramlat över något jag tycker är tillräckligt kul på nätet.

Den här hör definitivt till kategorin "sådant som är tillräckligt kul":


Dagens:
The Ordinary Boys - Weekend Revolution

Otur i turen.

Jag har notorisk otur i alla former av spel och tävlingar och antalet gånger jag vunnit något överhuvudtaget kan nog räknas på ena handens fingrar. Därför blev jag minst sagt överaskad när jag igår fick mail om att jag vunnit ett festivalpass till Stockholms filmfesival via tidningen Sonic. Om jag förstått det hela rätt ger det mig fri entré till samtliga föreställningar och evenemang under tillställningen. 180 filmer, ett par fester samt ett antal andra event i stil med intervjuer med regissörer och liknande!

"Grymt!" var min första reaktion...men sedan tänkte jag till lite och insåg att det finns ett stort minus: på grund av jobb och en del andra åtaganden kommer jag nämligen inte att kunna utnyttja det till fullo under särskilt många av de 12 dagar den varar. Det funkar ju liksom inte att sitta och åka fram och tillbaks på vardagskvällarna, även om det inte är överdrivet långt mellan Eskilstuna och Stockholm. Dessutom verkar passet endast gälla för en person (är dock inte säker på det eftersom jag inte fått hem det ännu), så även om jag skulle åka dit över helgerna skulle jag få springa runt på bio själv vilket ju inte känns överdrivet kul...

Det kanske får bli en Blocket-annons - hur trist det än känns.

Undrar om det sånt här folk brukar syfta på när de talar om "tur i oturen"...även om "otur i turen" kanske vore mer passande i detta sammanhang?

Dagens:
James Brown - Sex Machine

Fotoblogg - Personer med makt.

Maria Wetterstrand - enligt någon lista jag såg för en tid sedan 6:a på listan över Sveriges de politiker som har mest makt i Sverige. Tycker det syns tydligt på den Mr. Burns-minnande posen.

Janne Schaffer - musiksveriges mäktigaste tunga.

Båda bilderna är tagna under Sylvia Talkshow för ganska exakt en vecka sedan. Grattis till den lyckade premiären Jesper och Hjälmen!

Dagens:
Phoenix - The Consolation Prize

The brothers gonna work it out - fo' sho.

"Oljefatet". iPhone-fotat av Johan Masser.

Lördagen som gått var fylld till bredden. Rep med The Profondo Rosso hela dagen, sedan en snabb vända hem för att duscha och fräscha till sig. Därefter vidare hem till mor och far Gavelin för mat, dryck, sällskapsspel och samkväm. Trevligt värre - i synnerhet eftersom Elle körde bilen och vi därför inte behövde tänka på att strula med resan hem när det började bli dags att röra sig hemåt/utåt vid tio-snåret.

Hemåt i det här fallet innebar en snabb vända för lämna hunden samt ge Elle chansen att ta ett par öl innan vi fortsatte. Utåt innebar Raw där TBGWIO, ett dj-kollektiv/band som kombinerar skivspelande med en live-rytmsektion (bland annat bestående av min gode vän samt scooter- och bandkollega Jocke), skulle se till att det blev livat på dansgolvet. De bjuder på allt ifrån electro och dance till dängor från de flesta decennium samt brukar dessutom dela ut såväl percussion samt (i sann raveanda) glowsticks och liknande till publiken för att de skall få vara med på ett hörn. Allt ackompanjerat av stroboskop, laser och mickmastern/uppviglaren Gyysch bakom mikrofonen. Kort sagt brukar det vara ett sjöhelvetes ös.

När jag och Elle värmde upp så smått hemma plingade det plötsligt till i min telefon. Det visade sig vara ett MMS från grabbarna, föreställande ett obestämbart föremål i metall på vilket någon tejpat fast ett papper med texten Ronnie "Scooter" Gavelins oljefat. Under efterfesten på backstageområdet, sista natten av årets Hultsfredsfestival, spelade jag nämligen på just ett sådant (som "någon" lånat från det närliggande, övergivna Jägermeister-tältet) under deras set.
När vi väl kommit ned på Raw hann jag knappt beställa in en öl i baren förrän jag fann mig uppropad på scen och avklädd till linne (de kör nämligen med helvit klädsel så min bruna kavaj höll uppenbarligen inte måttet) med en trumpinne i ena handen och en tamburin i andra framför en uppochnedvänd kastrull fasttejpad vid ett synthställ. Raw var smockfullt, dansgolvet i extas och det var snart lika mycket folk på scen som nedanför. Gyysch hetsade på stämningen ytterligare i micken samt smällde av konfettibomber och jag gjorde mitt bästa för att hänga med Johan och Jocke på trummor respektive koskällor (vilket av någon anledning blev svårare och svårare ju längre kvällen gick)...

Jag hade sjukt kul - så kul att jag inte ens tog notis om att jag, antagligen på grund av min ovana hantering av percussioninstrument, nött upp ett stort sår på min högerhand förrän tamburinen på grund av blodvite började bli svår att hålla i. Det gjorde såklart ingenting och jag körde vidare ändå. Det var helt enkelt vansinnigt roligt och jag skulle kunna ha fortsatt ända till på söndagsmorgonen om det inte vore för att Raw stänger klockan två (nu fortsatte vi i och för sig på efterfest, men det är ju inte samma sak).

Vad säger man? TBGWIO - de killarna vet hur ställer till med fest. Tack.

Tv: Min hand vid stängning, iPhone-fotad av Jocke Wallin

Th: Pupliken, iPhone-fotad av mig.

Dagens:
Peter Gabriel - Sledgehammer

Sommarminnen.

De sköna originalmodsen i Sthlm Mods Scooter Club har gjort en liten film från Eskilsphenia (mest resan hit och kortegerkörningen) i somras som de lagt upp på YouTube. Kul att ha något att minnas scootersommaren 2009 av utöver en massa foton...tack!



Dagens:
Just Brothers - Sliced Tomatoes

En passande förklädnad.

På halloween-festen i lördags var jag utklädd till vampyr. Eller, tja, utklädd och utklädd - jag hade på mig en kavaj och ett par huggtänder. Kändes som en passande utstyrsel eftersom det är något väldigt snett med min dygnsrytm. Jag vaknar på morgonen och är totalt desorienterad tills jag ätit frukost och druckit ett par koppar kaffe - då är jag tillräckligt vaken för att ta mig till jobbet. Känner mig oftast ok där så länge jag håller mig sysselsatt, men när jag kommer hem kan jag knappt hålla ögonen öppna och slocknar allt som oftast på soffan ett tag. Vaknar ännu mer förstörd för att sedan sakta piggna till för att slutligen vara klarvaken lagom till kvällen - med resultatet att jag inte kan somna när det väl är dags att gå och lägga sig.

Den logiska slutsatsen att dra av detta är att jag inte borde sova på eftermiddagen (hur mycket både jag och hunden än uppskattar den lilla tuppluren ihop i soffan) eftersom det antagligen är den som gör att jag inte kan somna på kvällen. Därför har jag de sista dagarna försökt tvinga mig själv att inte slockna (till hundens stora besvikelse). Och ändå sitter jag här nu. Halv tolv. Pigg som en lärka.

Jag kanske helt enkelt borde skaffa ett nattjobb?

Dagens:
Julian Casablancas - 11th Dimension

Höstlov?

Shoppingresa till Västerås (fruktlös så när som på en mössa). Trevligt, lugnt pubhäng. Pälsängerinvasion i lägenheten med totalsanering som följd (jobbigt men såhär i efterhand skönt att slutligen ha tvingats till en rejäl storstädning). Räddning av Johans MacBook till sent på natten. Halloweenfest med övernattning i Torshälla. Plus annat småfix som att köra till pappersåtervinningen, tvätta och liknande. Allt på fyra dagar.

Höstlov. För de flesta som jobbar i skolan innebär det några lediga, slöa dagar. För mig innebär det uppenbarligen ett mer hektiskt schema än när jag jobbar.

Nåja. Imorgon återgår jag till jobbet igen. Skall bli skönt att få slappna av lite.

Dagens:
Port O'Brien - My Will Is Good