Stockholm Kallar!

Sent i Fredags eftermiddag anlände jag till Örnboet efter en skön och problemfri (sånär som på en felkörning) scootertur på dryga 12 mil. Örnboet är en lägergård i Sköndal drygt en mil utanför Stockholm, precis vid sjön Flaten. Den ägs av Unga Örnar, vilket är lite lustigt i sammanhanget då UÖ såvitt jag vet tar avstånd från alkoholförtäring. Den här helgen skulle Örnboet nämligen vara platsen för Stockholm Kallar, årets första scooter-run för min del...och dessa brukar involvera en viss mängd alkohol.

Nåväl. Jag parkerade bland de andras scootrar på uppfarten och begav mig omedelbart till baren för att sedan med en tysk smuggelöl i handen glida runt och kolla in området. Det visade sig vara lite färre deltagare än förväntat, gissningsvis drygt 30 pers som kom på scooter och bodde kvar samt ytterligare ett 20-tal som endast var där för festen på kvällarna. Det gjorde inte så mycket. Faktiskt gjorde det nästan det hela roligare eftersom det blir mer avslappnat och familjärt när man är så pass få. Kul också att vi fått finbesök av en ensam italienare som killarna från Svarta Hästen Scooter Firm lärt känna när de var i London för ett par månader sedan.

Efter att ha utväxlat kramar och hälsningsfraser med alla jag inte träffat på ett tag gav jag mig på att slå upp tältet....vilket gick sådär. Hade fått med mig ett helt nytt tält som farsan köpt billigt på Netto. Eller, enligt honom var det i alla fall ett tält. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var det. Det var ett vindskydd. Antar att det är för att undvika sådant de säger att man skall pröva att slå upp tältet på gården innan man beger sig iväg. Som tur var kom min favvo-scooterboy Jonathan (som var hemma från sitt jobb i Abu Dhabi helgen till ära) till min räddning och erbjöd mig en plats i sitt tält.

Snart nog var festen i full gång med allt vad innebär på ett scooterrun. Folk drack, dansade, drack lite till, bastade och badade, drack ännu mer, mekade och drack slutligen för mycket.

På Lördagsmorgonen vaknade jag med en känsla av att något krupit in och dött i min mun. Jag kravlade mig ut ur tältet och stapplade upp till lägergården för att ta del av gratisfrukosten och fick omedelbart frågan om ifall jag hört om olyckan. Det hade jag inte så jag blev snabbt uppdaterad.

På festen kvällen innan var det två rookies på plats. Små modskillar i 18-årsåldern som gick i scootertankar och därför ville komma och se hur det går till på ett scooterrun. Tydligen hade två av deltagarna (tänker inte nämna namn) bestämt sig för att skjutsa dem till bussen på morgonkvisten, efter att alla andra lagt sig. De kom dock inte så långt som till busshållsplatsen eftersom den ene av dem frontade med en björk med full gas. Han och passageraren studsade ut i vägen varpå de två som låg bakom tvingades väja. De lyckades undvika att köra över de två killarna på vägen men smällde istället in i den kvaddade scootern. De två modsen klarade sig med ett skakat ego och lite skrubsår och lyckades ringa ambulansen, men det hade gått värre för våra Stockholmsvänner. Mer än så var det ingen som visste, eftersom sjukhuset vägrade lämna ut någon mer information än att den ene av dem låg under operation.

Detta lade en liten sordin på stämningen på förmiddagen, men vid lunch fick vi reda på att operationen var klar och läget stabilt. Han som körde först och smällde med björken hade brutit lårbenshalsen riktigt allvarligt och opererats i över fyra timmar men låg nu på uppvak. Han som körde efter hade brutit nyckelbenet och väntade på vård. Båda hade riktigt ont och var skakade, men skulle bli fullt återställda.

Efter detta besked slappnade vi alla av. Vissa började öla igen och det diskuterades vem det var som försökt göra upp en brasa kvällen innan med brännmärken i golvet och brandlarm som resultat, samt vems briljanta idé det var att försöka hugga loss nyss nämnda brandlarm med yxa för att få tyst på det.

Vi som ännu inte börjat dricka bestämde oss för att åka och hälsa på olycksoffren. Vi blev en liten kortege på ett tiotal scootrar som brände in till Stockholm och SöS. Där blev vi med viss tveksamhet insläppta. Det kan ha berott på att vi var ett gäng rätt slitna figurer i kängor, hjälm och jeans, harrington eller bomber-jackor. Det kan även ha berott på att Jonathan hade på sig en sheik-dräkt han köpt hemma i Abu Dhabi.

Vi överlämnade cigg, snus och godis samt försökte få reda på vad som egentligen hänt, men det gick sådär. Förmodligen på grund av att båda var fullpumpade med sköna smärtstillande medel.

Efter att ha från den ene ha fått till svar "jag känner ingenting i benet, men resten av kroppen mår skiiiiitbra!" kände vi att det räckte. Vi drog och käkade den största pizza jag någonsin sett, sedan körde vi tillbaks till Örnboet.

Lördagskvällen utvecklade sig ungefär som kvällen innan, minus olycka. Därför var jag rätt tärd när jag vaknade av värmen på söndagsmorgonen. Ett snabbt dopp gjorde dock att jag piggnade till. Framåt eftermiddagen kände jag mig tillräckligt fräsch för att våga sätta mig på Vespan och köra hem. Tog en liten omväg för att skjutsa in Judas (ja, han heter så), som missat bussen, in till stan innan jag begav mig ut på landsvägen.

Det var fantastiskt skönt att köra hem med vinden piskandes i ansiktet och den här gången lyckades jag undvika att hamna fel också. Följdaktligen tillryggalade jag hela sträckan på dryga två timmar (inklusive ett par pauser) och var hemma vid fem på kvällen...men då hade jag kört en smula fortare än tillåtet.

Jag är nöjd och belåten men trött efter helgen och är nu tillbaka på jobbet. Trots att jag egentligen skulle vilja sova en vecka. Minst.

Dagens:

R. Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Time for action!

I förmiddags gick jag igenom P200:an en sista gång. Kollade alla vajrar, spände bromsarna, ställde tomgången och bytte olja i växellådan. Alldeles strax nu drar jag på mig skinnstället (ja, jag använder ett sådant när jag skall åka lite längre sträckor) och beger mig emot sjön Flaten strax utanför Stockholm. Där är det dags för Stockholm Kallar, årets första scooter-run...eller åtminstone det första inom landets gränser.

Det kommer säkert att bli en helg med trevligt sällskap, bra musik, öl och scootrar. Good times guaranteed, som man säger....

Förhoppningsvis blir jag inte stående halvvägs med en rasad motor.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

En splittrad helg.

Det här har varit en helg med mycket skilda intryck.

I fredags hade jag en lite för tidig födelsedagsfest. Ungefär de man kunde förvänta sig skulle dyka upp gjorde det, inklusive en del goda vänner jag träffar alldeles för sällan som till exempel Kalle och Ludde. Dessutom fick jag bonusbesök i form av ett gäng 17-åriga emo/punk/hc-kids som dök upp i sällskap med en gäst jag tänker låta förbli anonym. De var trevliga på alla sätt och vis, men jag måste erkänna att det var en smula märkligt. Inte minst eftersom den ena av dem spenderade större delen av tiden de var hos mig sittandes på vardagsrumsgolvet med mobilen tryckt emot örat, lyssnandes på musik.

Intressant var även presenten jag fick av bandet (och Lexy); en bok om lastbilschaffisar, en flaska Stolichnaya och en burk pickles. Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i något av de två sistnämnda, men tydligen är det något av en rysk tradition att dricka vodka (vilket väl de flesta redan vet) och äta pickles till (vilket i alla fall inte jag visste). Vi var så klart tvungna att testa redan på festen och det var över förväntan gott. En ganska pikant smakbrytning (som man brukar säga) uppstod mellan vodkan och de ättiksinlagda gurkorna. Faktiskt så pass gott att alla pickles och nästan hela vodkaflaskan tog slut.
Detta resulterade i sin tur i att mina minnen av festens sista timme är en smula dimmiga. Jag är dock ganska säker på att vi hade kul. Åtminstone om jag skall gå på hur jag mådde dagen efter. Ett stort tack till alla som kom!

Helgen i övrigt bjöd på bland annat grillning hos Elenors föräldrar i Torshälla, bäversafari (en ganska lyckad sådan eftersom vi faktiskt såg en bäver...eller åtminstone svallvågorna efter en), gårdstädning med bostadsrättsföreningen, kort utflykt till Jäder samt gratulerande av Elenors syster som fyllde 16.

Men den händelse som är mest nämnvärd är inte lika kul: på Söndagen dök farsan helt oförväntat upp på förmiddagen och berättade att han precis skjutsat min mamma till akuten.
Av hänsyn till morsan tänker jag inte gå in på exakt vad det var hon lades in för (åtminstone inte förrän jag kollat med henne om det är ok att jag tar upp det här), men jag kan säga så pass mycket som att det inte var någon form av olycka utan snarare en "åkomma" och att hon fick stanna kvar över natten. Nu visade det sig som tur var att det inte var något allvarligt. Men det är ändå en obehaglig sak att få höra.

Hur kommer det sig att man, trots att läkarna sagt att det med största sannolikhet inte är något farligt, föreställer sig allting mycket värre än det egentligen är tills man fått träffa personen och med egna ögon se att han/hon är ok? Jag menar, de borde ju veta bäst.

Hon fick i alla fall komma hem redan dagen efter och blev inte ens sjukskriven så uppenbarligen var det ingen fara på taket. Trots det var det ett lite omskakande avslut på en i övrigt fin-fin helg.

Pickles. Yummy.

Dagens:
The Fashion - Like Knives

Ett litet tillägg...

Inte ofta jag postar två gånger samma dag. Men efter att ha kikat in på min egen blogg på jobbet idag började jag fundera på en sak:

Det ser bra ut vad gäller radbrytningar, bildernas placering och liknande i Mozilla Firefox hemma hos mig men är helt skevt i Explorer på jobbet.Irriterande.
Ser det lika knepigt ut hemma hos er som använder Explorer eller är det just i datorerna på jobbet det blir fel?

Keeping Myself Busy...

Före och efter

Sedan förra Torsdagen har jag:

• Varit och sett på Shout Out Louds tillsamans med Calle. Vi hade trevligt och SOL var bra. Dock inte fullt så bra som jag hoppats. Å andra sidan kanske jag hade lite väl höga förhoppningar med tanke på att jag tycker nya skivan är helt suverän.
• Spelat skivor på Raw i Lördags. Såg ut att bli en katastrofkväll med noll gäster då vi konkurerade med både ESC och hockeyn men utvecklade sig till en av de roligaste kvällarna på länge! Grymt! Tack alla som var där!
• Fixat med scootrarna och grejerna som kom från SIP Scootershop förra veckan. Nu är jag och min nypimpade P200 mer än redo för Stockholm Kallar nästa helg!
• Hängt med Johan och Sara samt deras grannar på uteplatsen som hör till deras nya lägenhet. Mycket trivsamt.
• Fått hjälp av Carina att klippa Qusan. Hon var snäll nog att komma över med hundtrimmer, karda och allt annat man behöver häromkvällen för att visa mig och Elenor hur man går tillväga när man klipper sin hund själv. OK, slutresultatet kanske inte blev riktigt så jämt och snyggt som hos en riktig frisör men med tanke på hur mycket pengar vi kommer att spara in på att göra det själva gör det inte så mycket.
• Jobbat vidare på mitt sista nummer av Scooteristen. Det börjar bli klart nu, vilket ärligt talat känns väldigt skönt. Att göra tidningen har varit kul, men väldigt energikrävande.

Utöver detta har jag jobbat, spelat gitarr, tränat och fotat precis som vanligt. Inte så konstigt att jag känner mig en smula trött idag kanske...

För övrigt tänkte jag ha lite födelsedagshäng hemma hos mig imorgon. Inget storstilat eller så. De som känner sig manade kan komma över och ta några öl samt umgås, bara...
Finns ni på min bloggroll är ni varmt välkomna. Gör ni inte det kan ni säkert få komma ändå, bara jag vet vilka ni är.

Dagens:
Bonde Do Role - Marina Do Barrio

Jag som trodde boten var nådd förra sommaren.

Jag undrar om jag någonsin kommer att upphöra att förvånas över vad den svenska musikindustrin spyr ur sig. Ja, jag skriver just "den svenska musikindustrin". Det känns nämligen som att vissa av de artister och låtar som tillåts bli storsäljare här faktiskt är betydligt sämre än det som släpps i till exempel USA eller Storbritannien. Nog för att radiohitsen där kan vara nog så tillrättalagda, menlösa och plastiga. De är i vilket fall som helst tusen gånger bättre än många Sveriges radiohits. Jag menar, tänk efter. Vi låter Markoolio och Linda Bengtzing hamna på topplistan!

Sämst av alla är de så kallade "sommarplågorna". Av någon anledning är det en ganska stor grej att utse årets sådan varje sommar och jag trodde i min enfald att det absoluta lågvattenmärket nåddes förra året i och med Basshunters Boten Anna.

Oj, så fel man kan ha. I år har nämligen Warner lyckats gräva fram Frida. Hennes låt Dunka Mig Gul Och Blå marknadsförs till och med från skivbolagts sida som "årets sommarplåga". Så säkra är de på sin sak. Låten är precis lika usel som man kan tänka sig. Om man ens skall kalla det låt. Det är snarare en sångslinga som upprepas runt runt över ett tråkigt beat och en akustisk gitarr. Första gången jag hörde den käkade jag frukost och kollar på Aftonbladets nya tv-kanal (som för övrigt utgör ett riktigt lågvattenmärke i sig, men mer om det någon annan gång) och höll, bokstavligt talat, på att kvävas av min morgongröt när Frida uppträdde i studion. Inte enbart för att låten är så usel, utan även för att hon innan hon spelade den förklarade att den var ganska tragisk och handlade om kärlekstörstande människor som är beredda att gå med på vad som helst för att få lite mänskligt närhet.

Inte för att krossa dina illusioner, Frida, men jag tror inte det var därför bolaget signade dig och valde att släppa den låten som singel samt marknadsföra den som sommarplåga. Jag tror att de såg möjligheten att dra in stora pengar på en låt som är perfekt för fulla, sommarkåta svennar att sjunga med i på uteserveringarna i sommar. Om det är ett allvarligt budskap bakom texten är det minst sagt otydligt och jag törs nästan lova att det kommer att gå de flesta presumtiva köpare av singeln förbi.

Det är en riktigt, riktigt dålig text och att låten dessutom sjungs på skånska gör inte saken bättre. Skånska kan vara fantastisk charmigt och höja en låt rejält. Se till exempel Familjen och Bob Hund. Om låten å andra sidan är dålig, kan det göra den ännu sämre.
Allvarligt talat: "Jaug behöuver lete värjme...au de skau jau fåu. Pompa maj gäul au blau"...det funkar inte.

Om det här blir årets sommarplåga kommer jag garanterat att tappa förtroendet för svenska folket en gång för alla.

Dagens:
Vad som helst utom Frida - Dunka Mig Gul Och Blå. Och då menar jag verkligen vad som helst!

En trevlig överraskning.

Runt klockan 12 idag ringde det på dörren hemma hos mig. När jag öppnade stod ett UPS-bud utanför med en kartong full av grejor jag beställt från SIP Scootershop i Tyskland. En mycket trevlig överaskning, i synnerhet eftersom jag fick bekräftelsen på att sakerna packats först i förrgår! Två dagar från Tyskland till min dörr i Sverige. Det får man väl anse vara skapligt snabbt levererat?

Det enda smolket i bägaren är att ett par saker var restnoterade. Det kromade svänghjulsskyddet och den enda saken jag beställt till Touringen (den äldsta av mina scootrar); en klämbackspegel till benskölden. Ingen katastrof dock, då det mesta jag beställt den här gången var rent kosmetiska prylar och ingenting som krävs för att de skall fortsätta rulla (förutom de nya blinkersglasen till P200:an som den aldrig skulle gå igenom besiktningen utan).

Vad som är lite märkligt är att tidigare då jag beställt från SIP har UPS ringt någon dag innan grejorna kommit hem och avtalat tid med mig. Den här gången dök de bara upp och det var enbart tur att jag inte var hemma. Undrar vad som hade hänt om jag inte varit det? Hade jag fått betala för en extrautkörning då?

I vilket fall som helst är det löjligt hur nördig jag är vad gäller vissa saker. Jag blir helt till mig när jag får hem sådant här och vill helst ner i garaget och börja dona på en gång. Nu går så klart inte det, men förhoppningsvis får jag de timmar som behövs över ikväll eller de närmaste dagarna...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Kontroll På Kontinentet

Ett långt och övervägande postivt inlägg om tre aktiva dagar.

Jag är medveten om att det kanske inte är särskilt intressant att läsa om hur roligt/trevligt jag haft. Det är säkerligen betydligt roligare med bittra, besvikna inlägg. Men ibland har man en sådan där guldhelg som det bara inte går att säga något negativt om.

Den här helgen (i viljen jag även räknar in måndagen eftersom jag var ledig då också) var en sådan. Det började redan i fredags med att den sjukt snygga Cheap Monday-kavajen jag köpt över internet anlände. På kvällen gigade The Mary Onettes på Raw. Jag spelade skivor och det var tyvärr sådär med folk och därmed upplagt för en halvdan kväll. Bandet var dock så fantastiska att de vägde upp allt. Faktum är att de var så bra att de under låten Pleasure Songs från senaste skivan gav mig gåshud, något som inget av de band som spelat på Raw tidigare lyckats med, även om ett par av dem varit mycket bra.

På lördagen var det dags för årets första veteranmarknad på Aros flygfält strax utanför Västerås. Klockan tio på Lördagsförmiddagen hämtade Elenors pappa oss utanför lägenheten. Visst, jag var lite trött och hängig efter kvällen innan men inte värre än att det gick att avhjälpa med lite kaffe. Nu hittade jag visserligen ingenting alls på marknaden (hade hoppats komma hem med åtminstone en gummi-bussning som skall hålla choken på plats på min Vespa Touring) men det var ändå en trevlig utflykt.

Vi var hemma igen vid tre-snåret och beställde då pizza från Nejlikan för att sedan ta bilen ut till Stenby gård för att käka den och kika på djuren. Det var otroligt kul att se Qusans reaktion på grisar, ankor, getter och får. Någonstans, djupt i hennes gener ligger nog lite jaktinstinkt begraven. Men nu snackar vi väldigt djupt. Hon verkade nämligen mest förvirrad. Vi passade även på att ta en promenad i skogen bakom och konstaterade att det faktiskt är väldigt vackert där. Skumt att man inte upptäckt det tidigare.

På kvällen satt vi och junade lite på balkongen och bestämde oss lite spontant för att gå ut och ta ett glas. På något sätt hamnade vi på Dannes Bar där det var karaokekväll och de enda gästerna förutom mig och Elenor var ett sällskap på fyra-fem personer samt tre killar som var upptagna med att spela biljard. Vi drack ett par öl och jag passade på att sjunga Suspicious Minds innan vi gick hem. Karaoke är underskattat.

Nej. Det är inte slut än. På Söndagen tog vi bilen tillbaks till Kronskogen, bakom Stenby Gård. Den här gången med filt, picknick, lite att läsa samt gitarren. Vi placerade oss i en lite avskild glänta och låg sedan kvar där tills framåt eftermiddag/tidig kväll. Riktigt skönt att bara dega, läsa och spela gitarr i solen.

Framåt fyrasnåret fick jag ett lite märkligt sms från Fisken i vilket han förklarade att han varit på konfirmationsfest och var packad. På en söndagseftermiddag. "Kul för honom", tyckte jag och tänkte inte mer på det. När vi kommit hem lite senare ringde han dock upp och frågade om jag inte ville gå ned på Biskopen för att ta en öl och snacka lite. "Vad fasen", tänkte jag. "Jag är ju ändå ledig imorgon". Sålunda hoppade jag in i duschen för att fräscha upp mig och tog cykeln ned till Bishops Arms. Firren var redan på plats och var väl i ärlighetens namn ganska mycket bladigare än jag (trots att jag druckit ett par öl medan jag gjorde mig i ordning). Vi blev kvar där tills de stängde klockan tio. Då föreslog Fisken att vi skulle gå hem till honom och fortsätta. Han behövde ändå hjälp med att ta ut en grej på gitarr. Väl hemma hos honom åkte vinet fram och vi blev sittande till sent på natten. Vet inte hur mycket vin vi gjorde slut på, men det var hur som helst mer än jag tänkt mig.

Måndagen var jag ändå tvungen att pallra mig upp tidigt, eftersom jag lovat Elenor som nyligen fått jobb på en dagverksamhet för pensionärer att komma dit och spela lite gitarr för åldringarna. Jag spelade lite Cornelis, Taube och liknande svenska vis-standards och det var faktiskt riktigt roligt. De må vara gamla, gaggiga och förvirrade men de är samtidigt väldigt postiva och uppskattande. Jag blev tillfrågad att komma tillbaks vid ett senare tillfälle igen och det kommer jag med glädje att göra!

Slutligen passade jag på att ta en sväng förbi Micro på vägen hem för att ta del av deras specialerbjudande på Meguiars produkter för frodonsvård. 10% rabatt samt få tre till priset av två om köpet betalas med Micro-kortet. Kom hem med såväl lack- och kromrengöringsprodukter som carnaubvax och en tvätthandske i microfiber. Nu skall scootrarna få sig en rejäl uppfräschning! Skall bli spännande att se om Meguiars produkter är så bra som det sägs...

Om du orkat läsa hela vägen ner hit är det nog på sin plats att be om ursäkt för det kanske onödigt långa och tråkigt positiva inlägget. Men det är sällan man upplever en helg som känns så pass perfekt som denna gjort, därför kände jag mig tvungen att skriva det.
Hoppas ni återkommer ändå.

Dagens:
Manic Street Preachers - Rendition

Jo, visst är han skicklig. Men hans repertoar verkar lite begränsad...

Dagens inlägg är förmodligen ganska ointressant för de som inte bor i Eskilstuna. Gör du inte det vet du nämligen inte vilka jag syftar på. De av er som är från stan har å andra sidan knappast kunna missa dem. Killarna som brukar sitta nere på stan och spela dragspel i förhoppning om att folk skall skänka pengar till dem.

De är väl en två-tre stycken i varierande ålder som brukar sitta utspridda över hela centrum. Alla trakterar sina dragspel ganska skickligt, även om jag egentligen tycker att det generellt är ett ganska otäckt instrument. Eller, alla spelar åtminstone ganska bra. Den yngste av dem (han som brukar sitta utanför Gallerian och Systemet) verkar nämligen bara kunna en enda låt. Jag vet inte om man kan säga att någon är skicklig bara för att han kan spela en enda låt perfekt.

Jag har nämligen passerat honom flera gånger i veckan sista två månaderna och varje gång (nu menar verkligen varje gång) har han spelat Kaomas gamla hit Lambada. Den minns ni väl? Det var den irriterande låten som gjorde lambada till världens populäraste dans under ett par månader i slutet av 80-talet. Runt, runt, runt...samma slinga. Utan slut. Han spelar den perfekt, utan ett misstag. Men han spelar ingenting annat. I alla fall inte så vitt jag hört.

Kan han inte spela någonting annat? Om han nu kan spela annat, varför gör han inte det? Och hur står folk som har butiker i närheten ut med att höra samma låt repeteras i oändlighet dagarna i ända? Hur står han själv ut? För det kan väl inte vara så att det är en slump; att han faktiskt spelar annat men att jag bara råkat passera just de mer än 20 gånger han spelat Lambada?

Det är ett mysterium.

För att nu byta ämne helt så innefattar Dagens den här gången en artist jag aldrig trodde jag skulle förekomma där. Det är nästan med viss skamsenhet jag skriver det:

Dagens:
Laakso feat. Peter Jöback - Italy Vs. Helsinki

Tur att man har ett öppet sinne.

Sisådär, ja.

Den här veckan känns det lite mer representativt...

Dagens:
Nick Cave And The Bad Seeds - Brother, My Cup Is Empty