MTV Music Awards nästa?

Slog på TV'n när jag käkade frulle idag. Lät MTV rulla. Det blev reklampaus. En reklamfilm var från EF Språkresor. Blev lite förvirrad, eftersom jag tycket jag kände igen låten men inte kunde placera den. Satte nästan i halsen när jag kom på det. Vad fan...det är ju jag!

Så här är det: för rätt länge sedan, sisådär ett och ett halvt/två år sedan ringde JP mig. Han och en bekant från Umeå, Freddan, höll på att spela in några låtar denne Freddan skrivit, men var inte riktigt nöjda. De hade kommit fram till att kör behövdes för att få ett "större" sound och att det skulle vara falsettkörer.
- "Du kan väl sjunga i falsett, Ronnie?"
-"Jovars."
-"Lust att komma och lägga lite körer?"

Sagt och gjort. Jag begav mig upp dit och fick höra låten, som skulle heta "We Are The People"...tror jag i alla fall. Den var väl, i mina öron, helt ok men inget jättespeciellt. Jäkligt välproddad, såklart. JP är ju grym på sådant.

Hur som: Jessica, JP's flickvän, hade redan lagt en kör så vi delade på en flaska vin och jag tänkte ut några skapliga stämmor till som som vi spelade in. Sedan var det inget mer med det. Ett par veckor efteråt var jag upp till JP igen och fick höra slutresultatet. Det lät väl bra, men de visste inte vad de skulle använda inspelningen till och sedan dess har jag inte tänkt mer på den.

Det var den låten som var med i reklamen på MTV. Tydligen har de sålt den till EF. Jag hörs i och för sig inte mycket alls, men finns i alla fall där i bakgrunden, ackompanjerandes bilder av ungdomar som springer på gräsmattor, minglar i storstan och ser lyckliga ut i slow-motion. Märkligt...klart man drömt om att spelas på MTV som ung kille i band, men jag hade inte förväntat mig att det skulle vara i en reklamfilm för EF Språkresor.

Dagens:
Swan Lake - Widow's Walk

Byggare Bob vs Ronnie.

Jag vet inte riktigt vad jag gjort byggarbetarna som håller på och renoverar fasaden på huset jag bor i, men det är tydligt att jag upprört dem på något sätt då de tycks ha inlett någon slags terror-kampanj emot mig. Det första de gjorde när renoveringen påbörjades var såklart att slänga upp byggnadsställnigar runt hela huset. Ingenting mer med det egentligen, men tyvärr gjorde det att alla bilar blev tvungna att parkera snett för att få plats. Dessutom ställde de upp en container längst in på gården, vilket gjorde att alla parkeringsplatser förskjutits ett par meter ut mot gatan. Slutresultat: en parkeringsplats mindre på gården så länge ställningarna och containern står kvar. Gissa vem som fick offra sin?

När sedan renoveringen påbörjades började arbetarna av någon märklig anledning hänga på min balkong för att ta en fika, ciggarrettpaus och så vidare. Det är självklart helt lugnt med mig, om det inte vore för en liten detalj. De lyckas av någon anledning alltid passa in sina kaffe/rök-pauser med min frukost/lunch/kvällsmat. Sätt er in i min situation; går upp vid halv åtta, trött och degig som få, fixar lite kaffe och kanske ett par mackor och sätter mig sedan i soffan för att försöka kvickna till framför tv'n. I bästa fall har jag morgonrock på mig, i värsta underkläder. Då hörs plötsligt en duns och två byggare dimper ned på min balkong från taket, tänder en cigg och börjar diskutera programmet som rullar på min tv!

Droppen var dock imorse. Kom i säng alldeles för sent igår. Tror inte jag slocknade förrän framåt en halv tre/tre, trots att jag skulle vara på jobbet kl 9 i morse. Innan dess skulle jag även hinna uppvakta Elle, som fyller idag. M a o var jag tvungen att gå upp vid åtta senast för att hinna och till råga på allt led jag redan av viss sömnbrist efter helgens eskapader. Blev väl en fyra timmar sömn Lördagsnatten. Guldläge...

Klockan halv sju imorse ansågs tydligen renoveringen klar och byggjobbarna började riva ställningen kring huset. HALV SJU! Och självklart började de vid min balkong. Så, efter att ha fått sova sisådär tre och en halv timme för andra natten i rad väcktes jag av ljudet av hammare mot plåt, en radio på högsta volym och snack om vad byggarna skulle käka idag; kebab eller pizza? Det var bara att gilla läget och gå upp, då de uppenbarligen inte hade några planer på att sluta förrän de rivit hela ställningen.

Kära byggare: Jag kapitulerar. Nu orkar jag inte längre. Berätta vad jag gjort för oförrätt gentemot er så skall jag försöka gottgöra den så gott det går. Ni vinner. Låt mig bara sova i natt...

Dagens:
Frank Black - Headache

Allt som allt en rätt bra Torsdag...

Idag var jag helledig. Jag har en förmåga att inte kunna slappna av och stressa upp mig även de dagar jag är ledig (faktiskt till och med nästan mer då) eftersom jag då känner att jag måste hinna med allting jag inte hunnit med övriga dagar. Idag blev dock en riktigt skön dag.

Vaknade vid 10 snåret, utsövd och nöjd. Gick upp, käkade frukost och gjorde kaffe för att sedan sätta mig vid datorn. Där passade jag på att dona lite med Scooteristen (Svenska Scooterklubbens medlemstidning) och slö-MSN:a lite samtidigt. Efter en stund pulande med det kopplade jag in min iPod för att tanka på den med lite nya grejer. Upptäckte då att Apple lagt ut en ny uppdatering av programvaran. Grejtans! En del nya flashiga funktioner och finesser har lagts till, men framförallt har de äntligen lyckats ordna så att man kan spela upp en skiva kontinuerligt utan att det blir en liten paus mellan varje spår, något som stört mig oerhört när jag lyssnat på vissa plattor. Jag köpte min Pod för snart ett år sedan, och blir bara mer och mer nöjd hela tiden...Den har verkligen blivit helt oumbärlig för mig! Passade på att tanka ned programmet goPod och blåsa bort volymspärren på den när jag ändå var i farten. Har tänkt göra det ända sedan jag köpte iPoden, men det har aldrig blivit av. Nu är det i alla fall gjort. Skönt att kunna få så pass mycket volym i lurarna att man slipper bli överröstad av folk som pratar runt omkring en när man t ex sitter på en buss.

Därefter kom Elle hem från att ha varit på kommunen och fixat med sitt ex-jobb. Eftersom hon tog körkort i Måndags (Whooo-peee!) och fått låna sina föräldrars bil tog vi den och åkte ut till Skogstorp. Där köpte vi varsin pizza som vi sedan krubbade loss på i Rosenforsparken som blivit något av vårt smultronställe under sommaren. Det är sjukt mysigt där och nästan inga verkar känna till den...

Efter att ha hängt där och låtit hunden springa av sig lite åkte vi hem. Känns lite märkligt att åka bil när jag var passagerare och Elenor körde eftersom det alltid varit tvärtom tidigare. Hon sköter hon sig dock bra bakom ratten. Till och med förvånansvärt bra för någon som bara haft körkort ett par dagar...

Väl hemma igen bar det av till gymmet med den nyladdade iPoden i fickan. Har varit skrämmande dålig på att träna den här sommaren, särskilt med tanke på att jag tidigare oftast kört ett par-tre gånger i veckan, men de sista veckorna har jag försökt komma igång på riktigt igen. Funkar rätt bra nu. Var där tre gånger förra veckan, och idag var tredje gången denna. Satsar på att hinna med åtminstone ett pass till innan helgen är över.

Apropå iPoden så lyssnade jag lite smått på nya Lemonheads och Red Sparowes under träningen. De var väl sådär båda två. Lemonheads lät som de alltid gjort, och Red Sparowes-plattan är säkert bra men funkade inte riktigt under de omständigheterna. Då kom jag på att jag för en tid sedan tankade hem en ny platta av Weird Al Yancovic. Tyckte han var apkul på högstadiet och får erkänna att jag än idag har en viss förkärlek till hans buskisversioner av diverse toppliste-hits. Ok....han är ju inte direkt bra på det sättet man tycker "normal" musik är bra, men icke desto mindre fick ett par spår på plattan mig att fnissa okontrollerat, vilket resulterade i lite märkliga blickar från de övriga gymgästerna. Nu snackar vi knappast en skiva som kommer att bli soundtracket till min höst, men icke desto mindre är Rage Against The Machine-pastichen I´ll Sue You (som inte är baserad på någon speciell låt utan bara en drift med bandet i allmänhet) samt Polkarama (ett polkamedley baserat på diverse av det senare årets hittar, något han brukar göra på varje platta) vansinnigt kul. Försök lyssna på dem och inte åtminstone småle. I dare you!

Nu skall jag till repan för att träffa Alex och fortsätta lägga gitarrspår på vår senaste inspelning.

Allt som allt en rätt bra Torsdag...och ett rätt tråkigt inlägg på bloggen. Får sluta posta när jag inte är bitter eller upprymd över något. Jag ber härmed alla som läser detta om ursäkt för att jag slösat bort ett par värdefulla minuter av er kväll.

Dagens:
Weird Al - Polkarama

EtothaLtothaTtothaOtothaN!

Gamle gode Elton John har onekeligen varit lite småmärklig de sista åren...men nu verkar det slutligen ha slagit runt fullständigt! Det mesta han lyckats klämma fram sedan 80 talets början har väl varit såsigt at best, trots att han precis i början av sin karriär faktiskt lyckades få till ett par riktigt skapliga dängor.
Kanske känner han även själv att han tappat stinget lite på senare dagar eftersom han gått ut på bland annat BBC News och förkunnat att han vill släppa en rap-platta.

Hans nya platta, The Captain And The Kid (Där ser man. En ny platta. Varför har man inte hört något om det tidigare?), kommer ut nu i September, men han har redan börjat planera nästa släpp. Om Elton får som han vill kommer han, enligt egen uppgift, då att samarbeta med bland annat Pharrell, Timbaland, Snoop och Kanye West. "I want to bring my song and melodies to hip-hop beats" säger han och berättar vidare att skivan skall proddas av Dr Dre eftersom Elton är ute efter ett sound "a bit like no Diggity by Blackstreet". Inte nog med att han numera ser ut väldigt mycket som Peter Griffin (se bild) och vill bli gangsta; han är uppenbarligen ute efter det allra senaste hip-hop-soundet! Att han ännu inte frågat de övriga inblandade verkar inte bekymra honom särskilt mycket.

Sir Elton är faktiskt ingen duvunge på hip-hopscenen. På 2001 års grammis-gala tog han Didos plats under Eminems framförande av Stan. Eminem har dessutom tidigare använt sig av refrängen till Elton John-låten Indian Sunset när han remixade Tupacs Ghetto Gospel.

"It may be a disaster, it could be fantastic, but you don't know until you try" säger han själv. Jag vet vad jag satsar på i alla fall...

Dagens:
David & The Citizens - A Heart & A Hand & The Love For A Band

Vet är det som händer egentligen?

Jag vet att i stort sett varenda person med en blogg i Sverige redan gjort minst ett inlägg om valet. Jag tror inte heller att jag har något nytt att tillägga egentligen. Ändå känner jag mig tvungen att skriva lite om det som inträffat de senaste dagarna...

Jag är inte på något sätt förvånad över att det blåa blocket tog hem segern. Faktum är att jag haft det på känn hela tiden. Därmed inte sagt att jag är nöjd med utfallet. Jag kan inte påstå att jag velat se Socialdemokraterna vid makten ytterligare fyra år, inte heller Vänsterpartiet trots att jag alltid sett mig själv som en kille med hjärtat till vänster. Faktum är att jag inte sympastiserar helhjärtat med något av partierna i nuläget. Självklart oroar jag mig, som så många andra, för vad regeringskiftet kommer att innbära för de redan nu mer utsatta individerna i samhället, miljön o s v...men samtidigt hoppas jag att detta i förlängningen kan leda till något gott. Tror det är det enda vi kan göra nu.

Som jag ser det finns det två möjliga scenarion:

1. Moderaterna och de övriga partierna i Alliansen för en politik som faktiskt fungerar, exemplevis kanske arbetslösheten minskar och med det bidragsberoendet. Alla blir nöjda. Med tanke på hur det gick sist de satt vid makten håller jag mig dock skeptisk till att så blir fallet. Ja, jag är medveten om att vi redan hade lågkonjunktur vid regeringskiftet den gången och att det därför på många sätt var ett sjunkande skepp Bildt o Co tog över, men de gjorde inte direkt något som förbättrade situationen.
   
2. Den nya blåa regeringen misslyckas kapitalt; ekonomin körs i botten, klassklyftorna ökar ytterligare, arbetslösheten ligger kvar på samma höga nivå etc, etc...Folket rasar i missnöje. De andra partierna, och i synnerhet då Socialdemokraterna, tvingas tänka över och göra ändringar i den politik de förespråkar och vid nästa val får vi en ny regering som faktiskt lyckas förändra saker till det bättre på riktigt. Vem vet, kanske till och med ett nytt parti lyckas ta sig in i riksdagen för första gången på...ja, vad som känns som första gången någonsin!

Jo, jag är fullt medveten om att det förmodligen inte kommer att bli på något av dessa sätt. Det troligaste är att den nya regeringen genomför vissa mindre förändringar. Några till det bättre, andra till det sämre. Nästa val kommer det att bli jämnt mellan blocken igen. De enda partierna som egentligen har någon chans är Socialdemokraterna och Moderaterna, och vilket av dem det blir spelar egentligen ingen större roll längre. I alla fall är det så jag känner det just nu.

Jag antar att vårat enda alternativ nu är att blicka mot framtiden, hålla tummarna och hoppas på det bästa.

Vad som är etter värre är Sverigedemokraternas framgångar...ärligt talat:
Karlshamn; 4 mandat. Eslöv; 6 mandat. Helsingborg; 6 mandat. Kävlinge; 6 mandat. Landskrona; 12 mandat!!!? Och till råga på allt har de till och med lyckas knipa en plats i kommunfullmäktige här i Eskilstuna...

Detta är ändå bara ett litet urval av de kommuner där SD innehar stolar i kommunfullmäktige. Vad är det som pågår egentligen? Är vi verkligen så korkade/dumma/själviska? Jag skäms å min hemstad, och hela Sveriges, vägnar...

Dagens:
Marvin Gaye - What's Goin' On?

Ahoy, me hearties!

I Eskilstuna Kurirens 7 dagar-del skrivs det om ett helt genialiskt påfund: Talk Like A Pirate Day. Om man idag glider runt och pratar som en pirat är nog risken stor att man uppfattas som antingen märklig, obehaglig eller fullständigt från vettet. Troligtvis alla tre. Syftet med Talk Like A Pirate Day är att man en gång dag per år, närmare bestämt den 19:e September, skall kunna leva ut sina piratdrömmar utan att förlora vänner, jobbet och sin värdighet.

Sweet, säger jag! I år infaller den 19:e September på Tisdag, och jag är riktigt sugen på att gå till jobbet i full piratmundering med hatt, lapp över ögat, träben; ja, rubbet (kanske till och med en papegoja på axeln) och bara köra piratlingo hela dagen...

Kund:"Har ni Peter Jöbacks nya?"
Ronnie: "Aye, be you mightily sure you want that record? I think people who buy that kind o' o'errated crap should be keelhaued. Gar. "
Kund:"Ursäkta?"
Ronnie:"Arrr, me get sick from listenin' t' him. Somebody should put´m in Davey Jones´locker, ye scalawag! Gar, where can I find a bottle o'rum?"
Kund:"Oooookej...jag kanske skall gå någon annanstans..."
Ronnie:"Yarr, me matey."

Dagens:
Sammy Davis Jr - You Can Count On Me

Den ädla konsten att förlora en folkomröstning.

Om det mot all förmodan skulle vara någon utöver det fåtal personer jag känner till som läser min blogg och de inte vet var Torshälla ligger så är det ett litet samhälle med ca 13600 innevånare, beläget strax utanför Eskilstuna. Om nu strax utanför är rätt ord...det enda som egentligen ligger emellan är ett litet fält. Om det inte vore för Torshälla-skylten skulle man inte tro att man passerat stadgränsen än.

Torshälla var en egen kommun tills någon gång på 70-talet, då det blev en del av Eskilstuna. Mer eller mindre ända sedan dess har vissa av innevånarna där kämpat för att Torshälla återigen skall bli en egen kommun. Och nu, den 17:e September är det äntligen dags för folkomröstning i frågan! Självklart propagerarar alla "Torshälla som egen kommun"-förespråkare järnet, även om jag tyvärr tror att det stora flertalet av de Eskilstuna-bor som inte har några nämnvärda band till Torshälla ställer sig ganska likgiltiga till frågan.

Jag kan på många plan förstå varför de vill att Torshälla skall bli eget igen, i synnerhet de av innevånarna vars släkt bott där i många led...Staden är ändå 700 år gammal och har varit sin egen ända fram tills för lite mer än 30 år sedan. Men allvarligt, den annonsen som Torshälla Stads Vänner hade i gårdagens Smé-Journalen (Eskilstunas förnämsta gratisblaska) lär inte vara rätt sätt att få folk på sin sida. Vet inte om jag skall se det hela som stor underhållning eller bli förbannad över att man kan tro att något dylikt skall vara till hjälp.

Rubriken på annonsen är, som synes ovan, Folkomröstning 17/9 om att Torshälla skall bli egen stad. För det första, säger man verkligen så? Borde det inte vara Folkomröstning om huruvida Torshälla skall bli egen stad eller något sådant?
Sedan ges ett antal skäl till att rösta ja:

1. Torshälla egen ort - egen stad: Jo, ni skrev det i rubriken. Dessutom är även det konstigt formulerat. Är det ett påstående, en fråga eller vad?

2-6. Närhet är en styrka, eget ekonomisk ansvar o.s.v: Ok. Här finns det viss poäng. Jag kan förstå vad de är ute efter. Tänker inte gnälla på det.

7. Om Torshälla blir fritt får vi tillbaka Posten. För att i egna kommuner måste det finnas en post: Jag är inte så säker på att ett eget postkontor måste finnas i en kommun. Dessutom har många som bor i centrala Eskilstuna lika långt, om inte längre, till närmaste "riktiga" postkontor än det är från Torshälla till deras närmaste. Och skaffa en jäkla korrekturläsare!!! Jag blir galen!

Sen kommer mellanrubriken: Det kan i alla fall inte bli sämre än idag!
Jo. Det kan det nog. Ni kunde bo i Afghanistan till exempel...

Det är inte slut än. Nu följer ett antal skäl att inte rösta nej.

1-3. Kan förlora stadsnämnd och förvaltning, beroende av Eskilstunas kommunledning och biblioteket i farozonen: Ännu några rätt vettiga motiveringar. Bra jobbat! Men ni borde jobba lite på det där med interpunktation. Dessutom skall det väl vara stor bokstav efter en punkt även om punkten inte borde sitta där?

4. Står vårt Systembolag i farozonen?: Men vafan...nog för att det är en allmän fördom att Torshälla till stora delar är bebott av alkoholiserade finnar, men det är väl onödigt att spä på det ytterligare? Vad är det som säger att systembolaget skulle vara i fara, förresten? Har några indikationer getts på att det kanske skall stängas? Och i så fall, kommer det att göra någon skillnad ifall Torshälla är en egen kommun eller inte? Dessutom är den här punkten inte en motivering. DEN ÄR EN FRÅGA!

Slutligen: le grande finale; Allt blir sämre än idag!
Va!? Skrev ni inte nyss att det i alla fall inte kunde bli sämre än idag?

Sorry. Tidigare var jag helt neutral i frågan och hade till och med en liten idé om att rösta ja för Torshälla Stads Vänners skull (de har ju ändå kämpat så länge), men nu tror jag det blir ett nej i ren protest. Det kanske bara är jag som retar upp mig på idiotsaker på grund av allmän bitterhet, men så är det. Kanske inte riktigt den effekt som var tänkt, va?

Vill ni veta mer om Torshälla Stads Vänner rekommenderar jag att ni tittar in på deras hemsida.

Dagens:
Mars Volta - Meccamputechture

Nördblogg

Jodå. Det här skall jag fixa till nästa säsong.



Dagens:
The Fratellis - Chelsea Dagger

Missade bussar, taskiga vägbeskrivningar och trasiga ögon.

Kvällen igår var trevlig, även om den inte blev riktigt som jag tänkt mig.
Till att börja med hade jag o E bestämt möte med Ljungman och Knutten för att ta bussen till Måsta dit Agne har flyttat. I vanlig ordning var vi ute i sista sekund (vilket såklart var mitt fel) och på grund av det missade vi bussen...minst sagt grinigt, eftersom jag hann se bussen svänga runt hörnet. Efter att ha ringt och informerat Alj och Knut om det inträffade bänkade oss vid ån och tog en öl i väntan på nästa buss som gick en halvtimme senare.

Fick en vägbeskrivning till festen via sms: "Kliv av vid andra hållplatsen efter bron. In bland de vita husen. Längs till vänster." Tack för den. Solklar vägbeskrivning. Efter att ha letat oss igenom alla vita hus i Måsta hittade vi slutligen till Agne och Sara där trevligt umgänge tog vid.

Faktum var att umgänget var så trevligt att vi glömde bort att bussen ned på stan gick 23.17. Jag var tokpeppad på att dra ned till Nybron och lyssna på när Daniel och Fredrik spelade skivor och försökte därför övertala någon att haka på i en taxi in till stan, men det var lönlöst. Att ta en taxi själv kändes lite väl kostsamt (har jag nämnt att jag är en snål jävel?), så jag insåg att det bara var att gilla läget, dricka upp mina Harboe och vänta tills några andra ville ge sig för kvällen för att kunna dela på en bulle. Det blev såklart inte förrän det var alldeles för sent för att hinna gå ut, vilket i o f s inte gjorde så mycket eftersom jag, liksom de flesta andra på festen, var apradar vid det laget.

Hemfärden är lite luddig, men jag minns med säkerhet att ett gäng människor satt i ring på golvet, höll varann i händerna och sjöng med i Cat Stevens-låtar på bästa frireligiösa manér när vi gick så jag antar att var på tiden att vi avlägsnade oss...

Vaknade i sängen framåt morgonen med en känsla av att något dött och ruttnat i munnen på mig och en plötslig förståelse för hur en klubbad säl måste känna sig. Insåg dessutom ganska snabbt att jag glömt ta av mig linserna innan jag slocknade på kvällen. Fint att stå och sälja skivor i Cityhuset med blodröda ögon, frossa, pajjad kista och huvudvärk.

Det är kul att gå på fest.

Dagens:
Aspirin

Tråkig hårdrock och lördagsplaner.

Står och lyssnar på Audioslaves nya platta Revelations och konstaterar att den är aptråkig. Som den musikaliska allätare jag är gillade jag en del av Soundgardens material när det begav sig. RATM har jag också diggat en del i mina tonårsdagar; åtminstone tyckte jag första plattan var bland det coolaste jag hört när jag var fjortis.
Så, ser man på det logiskt borde Audislave vara bra. Men...nej. Har försökt analysera vad som är fel och kommit fram till följande:

Det som gjorde att Soundgarden funkade var melodierna, orkestreringen och arrangemangen. Och de elementen stod bandet som helhet för. Chris Cornell är utan tvekan en mycket kompetent sångare (jag gillar även hans soloskiva men det beror nog mest på att den låter rätt mycket Jeff Buckley och jag är en sucker för Jeff) - men han är en hårdrocksångare. Visst, han är grym när han tonar ned de tendenserna som på en del Soundgarden-prylar och soloplattan, men för det mesta är han bara en skicklig hårdrockssångare. Och en ganska tråkig sådan dessutom.

Det som gjorde Rage Against The Machine bra var mixen av riffande kombinerat med influenserna från HC och hip-hop, och de känns det som att det var Zach DeLa Rocha som stod för. Ta bort honom, och vad får man kvar? Ett tungt riffande hårdrocksband med funktendeser. Dessutom ett ganska tråkigt sådant. Visst, de har fått till några effektiva riff, men hårddrar man saken var det trots allt tidigare nämnda mix av influenser som gjorde att det fungerade.

Slutsats: Ta en ganska tråkig, om än skicklig, hårdrockssångare och kombinera honom med ett ganska tråkigt tungt riffande hårdrocksband och vad får man. En menlös, tråkig hårdrockssörja. Låter logiskt, eller hur?

Idag är det lördag och då är det fest...som reklamlåten nästan går. Det är min jobbarhelg den här veckan så jag skall stå i Tuna Park till fem, men ikväll blir det inflyttnings-/födelsedagsfest hos Agne och Sara. Det känns fint. Förhoppningsvis lyckas jag dessutom övertala åtminstone någon på festen att fortsätta ned på Nybron och Cirkus Soda framåt natten.

Hade tänkt gå på skiva hos Fyris igår, men valde att stanna hemma efter som jag jobbar idag. Shit. Betyder det att jag börjar bli vuxen? Eller har jag, som Fisken antydde, blivit en workaholic? Tror jag bestämmer mig för att det bara handlar om sunt förnuft...känns bäst så. Tanken på att stå själv i butiken imorgon med två dagars ackumulerad bakfylla känns så där. Var nog rätt val att ta det lugnt igår ändå.

Tänkte försöka hinna med lite scooter-mek mellan jobbet och ferren också, men vi får se hur det blir med det. Inga större ingrepp den här gången, men tomgången skulle behöva ställas på vardags-Vespan och då är det kanske läge att rensa luftfiltret och kolla tändstiftet samtidigt. Kanske t o m byta olja i växellådan...det skulle jag behövt göra för ett bra tag sedan egentligen.



Dagens:
Ja, inte fan är det Audioslave i alla fall.

En tioårings dröm...

När jag växte upp i Lagersberg var min största dröm att äga en likadan cykel som de äldre killarna man såg glida runt hade. En tuff och snabb cykel med smala hjul, många växlar och kanske viktigast av allt: bockstyre. Jag fick aldrig någon sådan eftersom mina föräldrar tyckte att jag var för liten och de levde i villfarelsen att det var mycket svårare att cykla på en sådan än med en vanligt styre. När jag väl var gammal nog för att kunna hålla ordning på en dyrare hoj var det såklart ingen som körde med bockstyre längre; då var det mountain-bikes som gällde och jag fick en sådan istället. Den blev naturligtvis stulen efter bara någon månad.

Sedan dess har jag avverkat ett antal cyklar av varierande stil. Den jag saknar mest är min militärcykel som någon bestämde sig för att ta med hem från Fristadstorget för ett par år sedan och den mest udda var förmodligen en liten blå mini-cykel som gick att fälla ihop för att man skulle kunna ta med den i bagageluckan på bilen.

Fram till för en tid sedan körde jag med en röd Skeppshult. Det var en bra och pålitlig cykel, men uppenbarligen sliter jag något oerhört på mina hojar för i vintras drog bakhjulet sin sista suck. Det var vint, axeln började ge sig och efter att ha fått sju punkteringar på en månad insåg jag att det nog bara var att köpa en nytt bakhjul eller en ny cykel (vilket förmodligen skulle kostat lika mycket). Dumsnål som man är blev det såklart aldrig något av med det, utan jag har "lånat" farsans cykel sedan dess. Han har dock hela tiden tjatat på att han vill ha tillbaka den, så när Elenors mamma sade att hon hade hittat en jag kunde få gratis av någon bekant till henne nappade jag såklart.

Så, häromdagen fick jag hem min nya cykel. Den var lite rostig och sliten, växlarna fungerade inte och den hade inget lyse. Men den hade även smala däck, många (om än ej fungerande) växlar och bockstyre! Jag har tvingats konstatera att det inte alls känns lika hett att äga och cykla på en sådan här 18 år efter att den var ens största dröm. Körställningen är ganska obekväm (jag funderar därför på att vika upp styret som de riktigt tuffa killarna gjorde när det begav sig) och jag har tvingats inse att mina föräldrar kanske hade rätt angående skillnaden mellan bockstyre och vanligt: den är faktiskt en smula ostadig och svårstyrd. Men framförallt känner man sig lite fånig på den. Det tar emot att säga, men samtidigt som den är asball (det är ju trots allt cykeln jag alltid velat ha) så tycker jag nog att den är rätt...ful. Faktiskt.

Trots allt känner jag mig rätt nöjd. Vänjer jag mig vid min nya cykel kommer jag säkert att tycka den är lättmanövrerad, stadig och skön att cykla på samt tuff och läcker. Det måste jag. Trots allt är det ju inte särskilt ofta en barndomsdröm går i uppfyllelse.

Dagens:
Kasabian - Shoot The Runner

Vi kan i alla fall konsten att hänga backstage.

Male bonding när den är som vackrast...

Dagens:
The Profondo Rosso - Sjörövar'n

Visade min TV något annat än resten av landets apparater på 80-talet?

Härmed står jag i dubbel tacksamhetsskuld till Virrki. I vintras fick jag krascha hos honom och Josefina på kort varsel när min planerade sovplats bestämde sig för att sticka utomlands och nu har han hjälpt mig att lösa ett av min barndoms stora mysterier. I sin blogg har han länkat till ett youtube-klipp av en tv-serie som förföljt mig i många år.

Här är det på sin plats att klargöra att då de flesta verkar ha starka eller traumatiska minnen (eller både och) av tv-serier som Vilse I Pannkakan, Professor Balthazar eller Solstollarna (kanske den ondaste av alla 80-tals serier), är det några helt andra tv-serier som jag inte kunnat släppa. Fyra av dessa verkar dessutom ingen utom jag ha något minne av, och de har märkligt nog alla utomjordingar med i storyn. Vill inte tänka på vilka slutsatser man skulle kunna dra om mig utifrån det...jag är väl helt enkelt en nördig snubbe.

Hursomhelst, den ena av dessa handlade om en liten kille som får besök av nån slags utomjording i form av en blå dimma (Wheee för 80-talets special-effekter!) som kommer in genom hans sovrumsfönster...Det är den Jimmy nu länkat till. Tydligen heter den Chocky. Så...nu kan jag släppa den.

Tre serier återstår dock att ta reda på vilka de är. Minnena av dem är lite luddiga, men det här är vad jag minns av dem i alla fall:

Den ena utspelade sig i någon slags framtid där jorden invaderats av rymdvarelser som förflyttade sig i jättestora trebenta maskiner (lite HG Wells-inspirerat, sådär). Har för mig att den handlade om några överlevande människor som försökte bekämpa de elaka rymdisarna...

I den andra serien var det en snubbe med tuff bil som fick nån slags dräkt av ett UFO. Dräkten gav honom superkrafter och sedan sprang han runt och räddade folk till höger och vänster (Shit, vilken superstory!). Minns nästan ingenting av den utom att han i ett avsnitt slogs mot ett monster på någon slags kraftverk och att jag tyckte det avsnittet var asläbbigt.

Den tredje och sista serien är det verkliga mysteriet. Ingen utom jag verkar nämligen ha sett den, så jag har börjat fundera på om jag kanske drömt ihop alltihop som barn. Dessutom är mina minnnen av den minst sagt luddiga. Vad jag minns (och det behöver inte nödvändigtvis betyda att det var vad den handlade om) är att den utspelade sig till stor del i ett hus som låg vid ett träsk. På taket till huset (eller ladan bredvid) satt en vindflöjel eller liknande i form av en blomma. Den hade "mystiska" krafter och jag vill bl a minnas att den någongång fick en bil att köra ned i träsket. Seriens huvudperson var en tjej och i sista(?) avsnittet träffade hon ett gäng aliens som hade ett konstigt märke i pannan...samma märke som hon hade i handen. Makes perfect sense, eller hur?

Jaha. Då har jag fått ur mig det. Om någon känner igen något av dessa förvirrade minnesfragment kan ni väl hojta till. Det vore skönt att få bekräftelse på att man inte fantiserat ihop hela sin barndoms tv-tittande...

Dagens:
The Rapture - Get Myself Into It

Det är ju en Mustang jag skall ha!

Denna, min första lediga helg på bra länge, hade jag tänkt festa till rejält och hade planer på att åka till Stockholm Lördagen, då det var både Scooterns Dag och Pop Dakar. Bestämde mig i sista sekund för att skippa det till förmån för soft häng hemma. Det var med viss tveksamhet skall erkännas, men så här i efterhand känns det som ett utmärkt val. Riktigt skönt att faktiskt känna sig utvilad och fräsch en söndag!

Fredagskvällen spenderades hos Alj och Knutten, där vi spelade nya Buzz. Det finns få saker som är roligare än att få briljera med sina kunskaper i fullkomligt onödigt vetande om musikhistoria (i synnerhet om man inte har så mycket i övrigt att briljera med) och jag var därför lite skeptisk till denna nya version som är mer inriktad på allmänbildning i stort. Det visade sig dock vara om möjligt ännu mer lattjo än gamla Buzz. Efter ett antal timmars Buzzande tröttnade man dock och det bar hemåt.

Lördagen började med en loppisrunda som tyvärr inte gav mer än ett par halvdana cd-skivor för en tia styck.

På eftermiddagen bar det hem till Elles föräldrar för att kolla på Jannes nyligen inföskaffade Mustang -67. Där kan man snacka bil. Trodde alltid att jag inte gillade muskelbilar, men efter att ha blivit råimpad först av Mickes Firebird och nu Jannes Mustang börjar jag inse att jag nog har en liten rocker inom mig. Jo...jag kan nog tänka mig själv bakom ratten på en sådan. Jag har ju redan skaffat frippan.

Fast min ekonomi tillåter nog inte mer än Kalervos WV Derby -78 som inte ville starta när den skulle provköras förra veckan. Anders, om du läser detta: finns det ett fungerande batteri i den nu?

Söndagen har använts till att städa och gå till pappersinsamlingen och avslutades med dokumentären Världens Största Penis på Kanal 6. Kanske inte den mest stimulerande Söndagen i mitt liv, men precis vad jag behövde...en slapp söndag, alltså; inte en dokumentär om stora könsorgan.

Janne:"Hmmm...det var nog en miss att köpa den där Mustangen. Den tar bara en massa plats. Ronnie, vill du kanske ta den? Du får den gratis, bara jag blir av med den."
Ronnie:"Nja...vet inte om jag har plats med den egentligen. Men eftersom det är du så...ok, då."


Dagens:
Potatismos med Quorn-filéer.

I blog, therefore I am.

Jaha. Det är väl här man skall dra alla slitna klicheér angående första blogposten...jag tänker dock försöka hålla mig till den klyscha jag döpt denna första post till och kallt konstatera att även jag, inspirerad av alla vänner och bekanta vars bloggar jag tjuvläst det senaste året (åtminstone vissa av dem vet vilka de är), nu fallit till föga och bestämt mig för att börja blogga.

Må så vara att den förmodligen bara kommer att läsas av ett fåtal närmast sörjande (och kanske även kommer att finnas tämligen ointressant även av dem). Who cares?

Nej; det ligger ingen djupare tanke bakom bloggens namn. Det råkar helt enkelt vara en av de bästa låtarna med ett av de bästa banden! Vet ni vilka det är och håller med skall ni ha en eloge för er goda smak. Vet ni inte vilka det rör sig om (vilket jag verkligen hoppas att det inte finns någon som läser det här som inte gör) kan ni se det här som mitt första musiktips. Vet ni vilka det är men tycker de är dåliga kan ni sticka och brinna.

Dagens:
Let´s Make This Precious - Ja, vilka är det nu då?