Ytterligare ett "ta kort på mig själv i spegeln"-foto. Den uppmuntrar till det på något sätt.
Jag vill redan i förväg varna för att det här är ett, med mina mått mätt, ovanligt nördigt kamerainlägg med många bilder (visserligen brukar jag nörda loss ganska bra här ibland, men då gäller det oftast scootrar eller musik).
Jag har nu haft X100:an i lite mer än en vecka. Under den tiden har den varit med mig i stort sett vart jag än gått och jag har haft gott om tid att bli bekant med såväl dess fördelar som egenheter (eller vad vissa kanske skulle kalla nackdelar). Nu tänker jag inte ge mig in i någon långrandig recension här, sådana finns det redan gott om att läsa för den som orkar googla lite, men här är i alla fall några av mina slutsatser:
Till att börja med kan jag konstatera att jag vad jag hoppades X100:an skulle utgöra var ett lite mer portabelt alternativ till systemkameran för de tillfällen då jag inte orkar släpa på två kilo svart Nikon-metall. Den visade sig vara mycket mer än så. Känslan i denna lilla sak är nämligen så mycket mer än jag förväntat mig och på det sättet har den fått mig peppad på fotografi på ett sätt jag inte varit sedan jag köpte min allra första "riktiga" kamera för många år sedan. Jag har kommit på mig själv med att småfånigt flinande med kameran i hand hålla utkik efter bra motiv att fånga vid tillfällen som då jag är på väg hem från jobbet, vilket jag knappt kan komma ihåg när jag gjorde senast.
Att den dessutom tar riktigt, riktigt bra bilder gör ju inte saken direkt sämre. Visst, det vore orättvist att jämföra den med min Nikon D3, men jag vågar utan tvekan påstå att den faktiskt presterar bättre än min tidigare slit och slängkamera, en D80, och det är ju inte fy skam. Framförallt vinner den i sin förmåga att ta bilder i dunklare ljusförhållanden - inte bara på grund av objektivet med sin maxbländare på 2.0 utan framför allt på grund av att den hanterar riktigt höga ISO-värden med bravur. Faktum är att jag vid flera tillfällen gått så högt upp som till ISO 4000 utan att det blir helt skit av allt - visst finns brus då, konstigt vore det ju annars, men det är överraskande lite och duger defintivt till vardagsfotografering, bilder till nätet och sådana man inte skall trycka upp i alltför stora versioner. Det brus som finns är dessutomrelativt snyggt och nästan (men bara nästan) lite analogt i sin karaktär.
Faktum är att det nu känns onödigt att ens överväga att släpa med sig en DSLR om det inte är något speciellt jag är på väg för att fota. Så pass bra är den.
Därmed inte sagt att den är perfekt - långt ifrån. Den har sina egenheter - minst sagt. Att den är utrustad med fast objektiv (det går alltså inte att zooma) på 23 cm, vilket motsvarar ca en 35:a på fullformat, har vissa klagat på men det är faktiskt inte något jag stört mig på. Det är faktiskt nästan bra eftersom det tvingar en att tänka mer på hur man gör utsnitt och komponerar.
Då är det värre med autofunktionerna. Jämfört med Nikon (som jag är van vid) skiljer den sig rejält i hur den beter sig. Auto-ISO:n gör lite som den vill och den har en tendens att välja löjligt långa slutartider exempelvis. Bäst resultat får man om man kör manuellt i så stor utsträckning som möjligt, men då blir det å andra sidan riktigt, riktigt bra istället.
X100:ans största nackdel är i mitt tycke fokussystemet. Autofokusen är långt ifrån perfekt och andelen missade kort för min del var de första dagarna ganska stor. Tyvärr är det dessutom så gott som omöjligt att fokusera helt manuellt eftersom utväxlingen på fokusringen är så hög att man får snurra en tre, fyra helvarv för att ens komma i närheten. Jag har därför börjat använda den på manuell fokus, men ställt auto på AF/AE-L knappen som jag använder för att grundfokusera, sedan finjusterar jag manuellt. Då funkar det bra och när det det blir skarpt...oj, så skarpt det blir!
Kort sagt är detta verkligen ingen point-and-shoot kamera, och vill man ha en liten, enkel kamera som bara är att knäppa av skall man nog se sig om efter något annat. Vill man däremot ha ett mindre, och framförallt vansinnigt snyggt, alternativ till sin systemkamera men inte har lust att punga ut +50.000 för en Leica med objektiv samt inte har något emot att jobba lite med sin kamera är chansen att man kommer att älska X100:an stor.
Själv hoppades jag att den skulle bli en ny kompis att ha med mig i väskan till vardags. Men jag tror faktiskt att det jag fått är en riktig vän.
Lite fler bilder från min första vecka med X100:an finns
här.
Så här märkligt var skymningssljuset på vägen hem från jobbet här om kvällen. Vore det inte för X100:an hade jag knappast haft någon kamera med mig och fått det på bild. Häng hos vänner igår kväll. I dunkel mysbelysning. Inga problem.
En annan fördel med vikten och storleken jag inte tänkt på innan är att kameran blir lättare att hålla still. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/5 sekund! Skulle jag ens få för mig att försöka det med D3:an skulle det bilden bara bli en sörja. 
Scooterfika med Blacksmiths i onsdags. Här var det inte bara skymning utan efter att solen gått ned helt. Det enda ljus som fanns var det från gatlamporna en bit ifrån samt fönster. Inga problem.
Egentligen inget speciellt med den här bilden (även om den också är tagen sent på kvällen utan blixt). Kändes bara inte ok att inläggets enda scooterbild skulle vara på en relativt ny Vespa GTS, därför slänger jag med den här på min Touring som jag knäppte under ett tankstopp i torsdags.
Dagens:
Dum Dum Girls - There Is A Light That Never Goes Out
I lördags var det dags för den traditionella julfesten med mina vänner i Sweden Blues. Den här gången hölls den i Stockholm. Julbord (mycket julbord), dricka (mycket dricka) och goda vänner (mycket goda vänner) gjorde att det blev både sent och ganska livat. Så livat att vissa valde att sova från och till och grannarna var...ja, skall vi säga "mindre nöjda".
Dagens:
