Apropå det där med att ha kameran med sig...

Jag lovar att sluta tjata om hur praktiskt det är att plötsligt ha en kamera som inte är jobbig att bära med sig OCH kul att fota med samtidigt. Jag lovar verkligen - även om det förmodligen innebär att jag återgår till att tjata om scootrar istället.

Men inte än. Här är nämligen precis två sådana saker jag aldrig hade fått på bild om det inte vore för att jag hade X100:an i fickan:

Jag har ingen aning om vem Bengt är, men jag är övertygad om att han är en hyvens kille eftersom någon (antagligen hans son eller dotter) bemödat sig att bända loss en gatsten i Stockholm och ersätta den med ovanstående.

Höstkvällarna gör något märkligt med Eskilstunas träd.

Dagens:
Olle Ljungström - Norrländska Präriens Gudinna

Så här borde varje lördagskväll i Eskilstuna vara.

I lördags spelade Trummor & Orgel på Café Java. Kul med ett band av den typen här i stan - det var alldeles för länge sedan. Att stället är ganska litet och inte ens har en riktigt scen gjorde inte direkt saken sämre - tvärtom bidrog det bara till stämningen.

Den lilla publik som letat sig dit bjöds på en rejäl dos orgelgrooves av bästa sort. Trummor & Orgel brukar ju allt som oftast refereras till som Hansson & Karlssons arvtagare, men faktum är att jag haft ynnesten att se dem båda live och nog törs sticka ut hakan och påstå att jag faktiskt gillar Trummor & Orgel bättre. Det är smått ofattbart att endast två personer på två så "enkla" instrument kan få till en sådan tyngd i musiken. De har dessutom ett helt annat sorts sväng som faller mig i smaken mer än H&K:s (ännu) mer psykedeliska tongångar.

Kvällen avslutades med en fin liten soul-allnighter med Time Will Pass You By-grabbarna och arrangörs-Kolar bakom skivspelarna vilket verkligen var grädden på moset.
Trots att det inte var så mycket folk (kan vi ha varit 80 pers max?) så är detta helt klart en av de roligaste konserter/klubbkvällar jag varit på i Eskilstuna på länge.
Stort tack till Kolar mfl för ett grymt arrangemang. Mer sådant, tack!

Dagens:
Trummor & Orgel - Corduroy

Första veckan.

Ytterligare ett "ta kort på mig själv i spegeln"-foto. Den uppmuntrar till det på något sätt.

Jag vill redan i förväg varna för att det här är ett, med mina mått mätt, ovanligt nördigt kamerainlägg med många bilder (visserligen brukar jag nörda loss ganska bra här ibland, men då gäller det oftast scootrar eller musik).

Jag har nu haft X100:an i lite mer än en vecka. Under den tiden har den varit med mig i stort sett vart jag än gått och jag har haft gott om tid att bli bekant med såväl dess fördelar som egenheter (eller vad vissa kanske skulle kalla nackdelar). Nu tänker jag inte ge mig in i någon långrandig recension här, sådana finns det redan gott om att läsa för den som orkar googla lite, men här är i alla fall några av mina slutsatser:

Till att börja med kan jag konstatera att jag vad jag hoppades X100:an skulle utgöra var ett lite mer portabelt alternativ till systemkameran för de tillfällen då jag inte orkar släpa på två kilo svart Nikon-metall. Den visade sig vara mycket mer än så. Känslan i denna lilla sak är nämligen så mycket mer än jag förväntat mig och på det sättet har den fått mig peppad på fotografi på ett sätt jag inte varit sedan jag köpte min allra första "riktiga" kamera för många år sedan. Jag har kommit på mig själv med att småfånigt flinande med kameran i hand hålla utkik efter bra motiv att fånga vid tillfällen som då jag är på väg hem från jobbet, vilket jag knappt kan komma ihåg när jag gjorde senast.

Att den dessutom tar riktigt, riktigt bra bilder gör ju inte saken direkt sämre. Visst, det vore orättvist att jämföra den med min Nikon D3, men jag vågar utan tvekan påstå att den faktiskt presterar bättre än min tidigare slit och slängkamera, en D80, och det är ju inte fy skam. Framförallt vinner den i sin förmåga att ta bilder i dunklare ljusförhållanden - inte bara på grund av objektivet med sin maxbländare på 2.0 utan framför allt på grund av att den hanterar riktigt höga ISO-värden med bravur. Faktum är att jag vid flera tillfällen gått så högt upp som till ISO 4000 utan att det blir helt skit av allt - visst finns brus då, konstigt vore det ju annars, men det är överraskande lite och duger defintivt till vardagsfotografering, bilder till nätet och sådana man inte skall trycka upp i alltför stora versioner. Det brus som finns är dessutomrelativt snyggt och nästan (men bara nästan) lite analogt i sin karaktär.
Faktum är att det nu känns onödigt att ens överväga att släpa med sig en DSLR om det inte är något speciellt jag är på väg för att fota. Så pass bra är den.

Därmed inte sagt att den är perfekt - långt ifrån. Den har sina egenheter - minst sagt. Att den är utrustad med fast objektiv (det går alltså inte att zooma) på 23 cm, vilket motsvarar ca en 35:a på fullformat, har vissa klagat på men det är faktiskt inte något jag stört mig på. Det är faktiskt nästan bra eftersom det tvingar en att tänka mer på hur man gör utsnitt och komponerar.
Då är det värre med autofunktionerna. Jämfört med Nikon (som jag är van vid) skiljer den sig rejält i hur den beter sig. Auto-ISO:n gör lite som den vill och den har en tendens att välja löjligt långa slutartider exempelvis. Bäst resultat får man om man kör manuellt i så stor utsträckning som möjligt, men då blir det å andra sidan riktigt, riktigt bra istället.

X100:ans största nackdel är i mitt tycke fokussystemet. Autofokusen är långt ifrån perfekt och andelen missade kort för min del var de första dagarna ganska stor. Tyvärr är det dessutom så gott som omöjligt att fokusera helt manuellt eftersom utväxlingen på fokusringen är så hög att man får snurra en tre, fyra helvarv för att ens komma i närheten. Jag har därför börjat använda den på manuell fokus, men ställt auto på AF/AE-L knappen som jag använder för att grundfokusera, sedan finjusterar jag manuellt. Då funkar det bra och när det det blir skarpt...oj, så skarpt det blir!

Kort sagt är detta verkligen ingen point-and-shoot kamera, och vill man ha en liten, enkel kamera som bara är att knäppa av skall man nog se sig om efter något annat. Vill man däremot ha ett mindre, och framförallt vansinnigt snyggt, alternativ till sin systemkamera men inte har lust att punga ut +50.000 för en Leica med objektiv samt inte har något emot att jobba lite med sin kamera är chansen att man kommer att älska X100:an stor.

Själv hoppades jag att den skulle bli en ny kompis att ha med mig i väskan till vardags. Men jag tror faktiskt att det jag fått är en riktig vän.

Lite fler bilder från min första vecka med X100:an finns här.

Så här märkligt var skymningssljuset på vägen hem från jobbet här om kvällen. Vore det inte för X100:an hade jag knappast haft någon kamera med mig och fått det på bild.

Häng hos vänner igår kväll. I dunkel mysbelysning. Inga problem.

En annan fördel med vikten och storleken jag inte tänkt på innan är att kameran blir lättare att hålla still. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/5 sekund! Skulle jag ens få för mig att försöka det med D3:an skulle det bilden bara bli en sörja.

Scooterfika med Blacksmiths i onsdags. Här var det inte bara skymning utan efter att solen gått ned helt. Det enda ljus som fanns var det från gatlamporna en bit ifrån samt fönster. Inga problem.

Egentligen inget speciellt med den här bilden (även om den också är tagen sent på kvällen utan blixt). Kändes bara inte ok att inläggets enda scooterbild skulle vara på en relativt ny Vespa GTS, därför slänger jag med den här på min Touring som jag knäppte under ett tankstopp i torsdags.

Dagens:
Dum Dum Girls - There Is A Light That Never Goes Out

It´s all about rock'n roll, poetry and revolution.

Auster anno 2011 - lite gråare, lite ringrostigare. Lika arga.
Eventuellt dyker även ett filmklipp upp här på bloggen någon gång framöver.

En gång i tiden spelade jag i ett band som hette Auster. Vi var unga, pretentiösa, ganska arga och spelade runt tämligen frekvent under många år. Vi vann till och med, för att skryta lite, en ganska välrenommerad bandtävling och var ett tag innehavare av eptitetet "Eskilstunas nästa musikhopp". Jag fick skaka hand med Kaj Kindvall och vi var i kontakt med Ben Marlene samt spelade in en demo för Jimmy Fun, musikförlaget som ägdes av Per Gessle och som Brainpool låg på. Vi tyckte att det var vansinnigt stort då men naturligtvis ledde det inte till ett dugg och någon gång i början av 2000-talet lade vi ned - mycket på grund av att ingen av oss egentligen ville spela samma musik längre. Det är trots allt ganska svårt att samsas musikaliskt inom ett band som består av en hardcore/metal-trummis, en gitarrist som avgudar allt som kan beskrivas som indie, en basist som älskar Ulf Lundell och en sångare/gitarrist med modpreferenser.

Vi skilldes trots allt som vänner och har sporadiskt haft kontakt med varandra sedan dess - en öl då och då på någon uteservering, en fika någon eftermiddag och så vidare. Och för sisådär två år sedan nämnde någon av oss att det kanske vore kul att träffas vid något tillfälle för att se om vi fortfarande minns låtarna.

Det tillfället blev i onsdags kväll. Vi möttes upp i en lånad replokal, beväpnade med instrument, trumpinnar och (i vissas fall) en påse från Systemet för att se hur otighta vi skulle vara nu för tiden. Svaret visade sig vara - inte alls särskilt otighta. Visst, det tog lite tid att komma ihåg somliga partier och en och annan synkop satt inte riktigt där den skulle. Men på det stora hela lät det faktiskt...skapligt. Det hade nog ingen av oss trott. Själv är jag mest överaskad att jag fortfarande klara av de i vissa fall väldigt höga och skrikiga sångpartierna, eftersom jag inte ens försökt sjunga på det sättet sedan vi lade ned.

Det var faktiskt så pass kul att vi spontant sade att vi kanske skulle försöka träffas för att dra ett rep till framöver. Och kanske till och med försöka fixa en engångs återföreningsspelning ihop med något av de band vi brukade spela tillsammans med när det begav sig.

Om och när det blir återstår att se - med det tempo vi hållit hittills kanske vi med lite tur lyckas samordna ett rep till inom nästa år.

Dagens:
Auster - Murder Of Crows

Jag och mitt bord.

Redo för lite av det gamla goda ultravåldet.
Foto: Jenny Ström

BillyBob och Jessica från Stockholm Mods Scooter Club är inte bara två väldigt trevliga personer - de är också minst sagt bra på att arrangera fester och evenemang. Senast i somras låg de bakom den smått fantastiska Gotland Mod Weekendern och nu i lördags var det dags för halloween-hullabaloo deluxe. Jag och Elle velade länge angående vad vi välja för kostymer, men efter att ha sett om A Clockwork Orange förra veckan slutade det med att jag iklädde mig rollen som Alex DeLarge och Elle gick som mitt...bord. Kreativt så det förslår.

Med livemusik från Moving Sounds och The Crashbars, Batman som DJ, bar till självkostnadspris och kostymer från allt mellan zombies och vampyrer till Reinfeldt blev det en kväll att minnas länge. Åtminstone det som hände fram tills efter tolvslaget någon gång. Därefter är nog minnet en smula luddigt för flertalet av de närmare 140 festdeltagarna.

Stort tack till arrangörerna för ett grymt arr!

Dagens:
Ludvig Vans nionde.

Man vet att man är en fåfäng nörd...

...när man köper en kamera till och en bidragande orsak till köpet är att den matchar scootrarna bättre än den man redan har.

Nu är det såklart inte enbart därför jag skaffat den. Även om jag älskar min Nikon D3 går det ju inte att förneka att det är ganska jobbigt att släpa runt på en 2-kilos klump som dessutom är så gott som omöjlig att få ned i en vanlig väska, så en minst lika stor faktor i valet är att jag hoppas den skall få mig att bli bättre på att ha kameran med mig och ta bilder i vardagen igen.
Samtidigt är det faktiskt så att en "vanlig" kompaktkamera helt enkelt inte håller måttet vad gäller bildkvalitet för min del. Och eftersom jag inte har varken lust eller råd att lägga +50.000 kronor på en Leica med tillhörande objektiv men inte heller fått någon som helst känsla av de "semikompakter" (eller vad man nu skall kalla det) som ex Nikon V1 och Olympus EP-1 som jag känt på är nog Fujifilm X100, med sin APS-C sensor och fasta 23mm lins ett utmärkt val.

Att den här lilla rackaren sedan kommer att göra sig fantastiskt bra hängandes runt min hals när jag kör scooter är bara en bonus. Eller - nej, nu ljuger jag: faktum är att det nog var den avgörande faktorn i valet. Sådan är jag.

Dagens:
Herbie Hancock - The Naked Camera

Brotherhood.

Mina gothrockande bekanta i Brotherhood (ni som läst bloggen länge kanske även minns att jag gästspelat på gitarr med dem vid ett tillfälle) behövde lite promobilder inför sitt kommande skivsläpp. Och jag var såklart inte sen att ställa upp. Eftersom gothprylen inte riktigt är min kopp té tog vi oss ett snack innan och jag fick instruktioner som löd "tänk Sisters Of Mercy och Depeche samt gärna lite blåton och mycket svart". Sedan ville de gärna ha med sångaren Mickes Pontiac Firebird också. Således letade vi upp ett par tunnlar i trakten och så här blev resultatet.

Dessa i större version samt ett par bilder till finns här.


Dagens:
Sisters Of Mercy - Mother Russia

Rättshaveristen i mig vaknar.

Tur att jag hade iPhonen med mig och kunde föreviga boten där den satt.

Möttes av denna lilla överrasking som satt snyggt knuten på Lambrettans pakethållare när jag kom ut från ett ärende på stan i eftermiddags. Och slogs av två frågor jag skulle vilja ställa till Q-park:

1 - Var hade ni tänkt att jag skall sätta den parkeringsbiljetten!?
2 - Hur FAN har ni mage att bötfälla mig när jag står på en plats en vakt på precis samma parkering sagt att "det går bra att stå på utan biljett" när jag ställde ovanstående fråga till honom i somras?

Överklagan är redan inskickad och nu återstår att se vad de svarar. I ärlighetens namn har jag kanske inte jättestora förhoppningar då jag hört sedan tidigare att det här med att ge sig i kast med Q-Park är lite som att slåss mot väderkvarnar.
Men det finns samtidigt inte en chans att jag tänker betala 400:- till ett utsugarföretag som säger en sak och sedan gör en annan. Åtminstone inte utan att tjafsa en del med dem innan.

Frågan är bara vad jag gör om/när de inte godkänner min överklagan...jag påbörjade ju min förvandling till rättshaveristisk gubbe redan vid min tvist med Telia för ett par år sedan. Det kanske helt enkelt är bäst att ta steget fullt ut och börja skriva arga insändare i lokaltidningen nu.

Eller inte.

Dagens:
Mattias Alkberg - Don Quixiote

Dagens fynd.

Ett riktigt drömfynd: mönstret, färgerna...och kragen. Framför allt kragen!

Myrorna är förmodligen den second hand-affär här i stan där jag mest sällan hittar något av värde. De har trots sitt stora lager av någon anledning ganska få snygga plagg och de få gånger man hittar något skapligt är det ofta löjligt högt prissatt i förhållande till plaggets värde.
Någon gång ibland hittar man dock det där riktigt fina fyndet. Och det är för de tillfällena jag fortsätter gå dit trots att 9 av 10 besök slutar med att man inte har med sig någonting därifrån...utom möjligtvis en smula irritation över att de faktiskt verkar tro att det finns folk som vill betala 150 spänn för en urtvättad, sliten Ralph Lauren-piké (som förmodligen inte ens är äkta) i XL.

Jag har under årens lopp samlat på mig en närmast löjeväckande samling button down-skjortor - och en icke försumbar del av dem är från Ben Sherman. Trots det händer det rätt som det är att jag springer på ytterligare en jag vill ha. Och det finns till och med vissa jag letar smått efter.
En av de sistnämnda är de skjortor som Ben Sherman tillverkade i relativt liten upplaga i samband med sin "The great british escape"-kollektion från 2008. I synnerhet en mörkt blå med target-inspirerat mönster som jag småbittert ångrat att jag inte köpte på en gång ända sedan dess eftersom den sålde slut ganska snabbt och därefter varit nästan omöjligt att få tag på. I alla fall till vettigt pris.

Igår tog jag en vända på stan och bestämde mig för att ta en snabbtitt på Myrorna. Som vanligt utan förväntan om att hitta något alls av intresse. Och där hängde den. Helt oanvänd och dessutom i min storlek. Till ett minst sagt vettigt pris dessutom.

Det är det där 10:e besöket som gör de 9 fruktlösa värda mödan.

Dagens:
Hüsker Dü - Friend, You've Got To Fall

Konsten att vara läskig.

Om ett par helger skall vi på Halloweenfest med Stockholmsmodsen. Vi har såklart viss beslutsångest gällande vad vi skall klä ut oss till. Men...sen hittade jag denna bild i arkiven och inser att det inte är några problem för Elle. Allt hon behöver är en peruk och att röra lite på huvudet.

Dagens:
Club Killers - Kåldolmar & Kalsipper

Mera oktoberfest.

När det vankas fest i Kajutans scootergarage brukar man börja med att talka golvet - som sig bör.
Och framåt natten tenderar folk att bli lite ofokuserade - som sig bör.

Fler bilder från oktoberfesten i Malmö finns här.

Dagens:
Weezer - In The Garage

Att ladda batterierna.

Dennis. Och eld.

Det här var den första helgen på jag minns inte hur länge som var helt fri från några som helst bokningar. Inga scooterträffar, inga planerade fester, inga gäster, inga resor till annan stad och ingen form av jobbande. Fast nu är jag inte kanske inte helt sanningsenlig egentligen - det var faktiskt garagefest med mina klubbkamrater i LC Sthlm för att "fira" garagesäsongens inledning i fredags, men jag valde för ovanlighetens skull att inte delta denna gång - ibland behöver till och med jag en helg då man bara kan vara hemma och ta dagarna som de kommer istället för att spendera natten i någons gästsäng, soffa eller i värsta fall på någons köksgolv.

Hur som helst fungerar det ju så klart inte att inte göra något vettigt på en hel helg, därför såg vi till att dra ut och grilla med Elles släkt i Sundbyholm på lördagen för att åtminstone kunna påstå så här i efterhand att vi gjort någonting annat än att uggla i lägenheten och dricka vin.
Barn, hundar, höstsol och grillad (soja)korv. Nu återstår att se hur lång tid det tar att få röklukten ur parkan...

Dagens:
Samling - Deras Sanning Har Klor

Sådär, ja.

Ja, jag vet att han har en vit fluga enligt beskrivning i boken. Men jag ville ha en liten färgklick i tatueringen.

Jag är egentligen inte överförtjust i katter, utan mer av en hundsnubbe, men trots det har jag ända sedan jag läste Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita (för er som är riktigt nördiga finns en ganska djupgående analytisk site om denna fantastiska bok här) första gången tyckt att katten Behemot skulle göra sig väldigt bra som tatuering. Det har dock varit svårt att hitta rätt motiv...tills jag av en händelse snubblade över omslagsbilden från Harper & Rows utgåva av boken från 1967. Där var han - precis som han skall se ut. Behemot.

Och nu sitter han på min vänstra överarm.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Here upon these we build our barricade...och har oktoberfest.

Getting their kicks out on the floor @ Kajutan.

Den gångna helgen bjöd på lite äventyr i Sveriges nedre del. Vi drog nämligen till Malmö i lördags eftermiddag - ganska sent eftersom jag hade såväl gårdsstädning med bostadsrättsföreningen samt ett litet fotojobb att utföra innan vi kunde hoppa in i bilen. Därför körde vi direkt för att gå på oktoberfest med Malmöscooteristerna.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.

Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.

Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.

Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.

Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.

Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.

Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.

Kort sagt - det var en föreställning som på många sätt var fantastisk, men på vissa punkter saknade jag på något sätt den känsla jag fått då jag sett den traditionella uppsättningen. Å andra sidan kanske det bara beror på just ATT jag sett den flera gånger tidigare och om detta varit min första Les Misérables-upplevelse är det möjligt att jag upplevt den helt annorlunda.

Klart det måste vara ett Les Mis-klipp med också. Nu finns tyvärr inget alls ifrån Malmö Operas uppsättning på nätet, så därför blir det en random trailer från den klassiska varianten istället. Samma musik och minst lika pampigt dock.

Dagens:
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag

Sköna sporttyper.

Som jag nämnde för ett tag sedan bjöds det ju på umgänge under sportiga förhållanden med gamla goda vänner för ett tag sedan. Själv valde jag dock att inte delta i tävlandet, utan släpa runt på kameran istället. Nu har jag äntligen tagit mig tid att kolla igenom bilderna.
Resten finns här.

Nu drar jag och Elle till Malmö något dygn för att insupa två vitt skilda typer av kultur. Mer om det nästa vecka.

Dagens:
Den Svenska Tystnaden - Elvira Ut Ur Dimman

Keep on keepin´on!

Av någon anledning verkar det som om det alltid kommer att par filmer om samma tema inom ganska kort tid efter varandra. Den här gången är det som tur är inte två filmer om spöken i TV-apparater eller något annat sådant det rör sig om - utan två filmer om northern soul.

Nu är det ju i och för sig över ett år sedan Soulboy släpptes, men när det rör sig om ett så pass smalt fenomen får väl ändå två filmer på inom loppet av mindre än två år anses vara ganska nära inpå varandra. Soulboy må ha varit småmysig, men i ärlighetens namn var den egentligen inte mycket mer än en helt vanligt pojke-möter-flicka-i-dansammanhang-rulle a´la Dirty Dancing och skulle precis lika gärna kunna ha handlat om lambada eller vilken dansfluga som helst.

Den här gången verkar det, åtminstone av trailern att döma, röra sig om en lite mer seriös skildring av den brittiska northern soul-scenens glansdagar och jag, liksom säkert många andra med mig, ser fram emot premiären någon gång nästa år med spänd förväntan.

Dagens:

Dobie Gray - Out On The Floor

Så kan det gå.

Jag har tagit för vana att försöka ha åtminstone något mer än text i varje inlägg på sistone. Ett foto, ett filmklipp, en länk eller vad som helst.

Den här gången har jag dock varken en bild jag känner passar. Eller ett filmklipp. Eller en länk.
Därför blir det bara text denna gång ändå. Kort och koncist:

I måndags var det tio år sedan jag och Elle träffades. Så vi passade på att förlova oss.

Dagens:
Leonard Cohen - Take This Waltz

Supermåndag.

Kaffepaus vid Kvicksund under söndagens höstrideout.

Det kan nog inte bli mycket mer måndag än det är på en måndag som infaller efter en helg innehållande födelsedagsfest för Elenor på fredagen, DJ:ande på 40-årsfest på lördagen och en söndag bestående av såväl höstrideout till Tidö slott med Blacksmiths (samt vår Nykvarns-hangaround) och firande av Elles födelsedag igen (om än under mindre festliga omständigheter än på fredagskvällen.

Dagens:
Mattias Alkberg - 80 Vårar

Kommentarerar överflödiga...

Så här skall det se ut.

...eller jo - en förresten: hur FAN kör de!?

Dagens:
Hoga Tumse Kai Bih Saamna - eller vad låten ovan nu heter.

Enjoy yourself!

Någon har varit snäll nog att lägga upp hela konserten på YouTube.
Det här är del fyra av fem och mitt favoritparti börjar någonstans krin 2:30.
Notera de uppsträckta händerna längs fram i mitten - några av dem är antagligen våra.

Jadå. Konserten i söndags levde upp till förväntningarna. Med råge. Faktum är att jag nätt och jämnt slutat svettas ännu.

Efterfesten var inte att leka med heller och även därifrån lider jag fortfarande sviter i form av viss träningsvärk i dansmusklerna. Jag valde att lämna kameran hemma denna gång för att istället se till fokusera på att enbart ha så roligt det var möjligt. Som tur är tyckte tydligen Fred Perry att vi som var där behövde något för att minnas hur det var, så de såg till att dokumentera festen och har lagt upp det hela i ett fotoalbum på Facebook.

Att jag dessutom fick en ny kompis och sängkamrat i form av den ett och ett halvåriga bullmastiffen Doris som något brutalt, men kärvänligt, pressade sig ned bredvid mig i bäddsoffan hos Challe och Nicklas omgående efter att jag rumlat hem till dem efter att festen avslutats framåt natten var en ren bonus. Tack till er alla tre - för såväl sovplats som sovsällskap.

Dagens:
The Specials - You're Wondering Now

Rör ihop några goda vänner, en friidrottsarena och öl...

...addera skinande höstsol och lägg efter en stund till efter sport-häng hos någon som har en jättestor projektorskärm i vardagsrummet samt avsluta kvällen med ett par öl till ute på krogen i samma trevliga sällskap så har du receptet för en riktigt bra lördag.

Nu hoppar jag snart in i en bil för att åka till Stockholm och dansa längst fram vid Cirkus scen till Specials. Det kommer också att bli grymt.

Dagens:
Specials - Monkey Man

Mera Mods. Och Rockers.

Så här såg det ut på dagen...

...och så här på kvällen.

Fler bilder finns här.

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

Illavarslande flyt.

Det går rätt bra nu. Eller i alla fall idag.

I morse fick jag ett samtal från optikern om att mina nya/gamla glasögon var klara - en vecka innan utsatt tid.

Strax därefter fick jag ett samtal från mitt "vanliga" jobb om att jag fått ett längre vikariat och således kommer att jobba enligt schema minst ett par månader framåt, eventuellt längre. Slut på sista minuten-inrigningar och svårigheter att planera mer än någon vecka framåt med andra ord.

Och alldeles nyss fick jag en inbjudan till The Specials officiella after show party efter giget på söndag.

Med tanke på att jag inte brukar ha sådana här turdagar sitter jag nu bara och väntar på att något skall hända. Att teveapparatern fattar eld, en explosion ifrån garaget eller att jag plötsligt självantänder till exempel.

Dagens:
The Duckworth Lewis Method - Mason On The Boundary

Parka power.

Jag måste såklart nämna att jag fick med mig en ny parka från Mods vs rockers förra helgen också. Min gamla M51-kopia från Ben Sherman har varit en riktigt trotjänare såväl sommar- som vintertid under många år, men har denna sista sommar börjat falla i bitar. Således är det med viss sorg jag nu förpassat den till garaget för att tjänstgöra som mekjacka...men att jag har en ny, fin och framför allt äkta M65 fishtail från amerikanska armén gör att det känns lite mindre sorgligt.

Jag har faktiskt haft en M65 i min ägo tidigare - den var dock i storlek medium. Och när det kommer till M65:or är medium stort. Mycket stort. Löjeväckande stort till och med. Därför sålde jag den vidare och har sedan dess letat lite halvhjärtat efter en M65 eller M51 i small eller mindre, något som visat sig vara lite lurigt att hitta - åtminstone till ett något så när vettigt pris.

Det var alltså en riktig lyckträff att min kompis Andreas (som för övrigt, enligt andra, är min dubbelgångare - men mer om det i ett senare blogginlägg) visade sig ha en i small till salu, just när jag precis bestämt mig för att acceptera att min gamla Ben Sherman-trotjänare dragit sin sista suck.

Således har jag nu en klassisk M65:a i min ägo. Så gott som ny (den var helt oanvänd när Andreas köpte den och han har sedan bara burit den vid ett tillfälle), i vettig storlek, med färdigomsydd huva (med fuskvargpäls dessutom - flott skall det vara) och komplett med urtagbart foder vilket gör den varm som få. Till ett relativt fördelaktigt pris.

Dessutom kunde jag under lördagsnattens strapatser konstatera att den även fungerar utmärkt som sovsäck om man behöver sova på en bänk på Stockholms centralstation.

Dagens:
Secret Affair - Glory Boys

Rudis i Scootering!

Som ni kanske minns var jag i Stockholm och plåtade min president och vän Christian från Lambretta Club Stockholm och hans nyligen ihopbyggda 60/70-talsracerstylade Lambretta TV175 för Scootering Magazine tidigt i våras. Nu är numret äntligen ute och jag kan lägga upp bilderna här.Det känns såklart kul att få med ett gäng bilder i vad som trots allt är världens största scootertidning. Inte minst eftersom det visade sig vara hela två uppslag (alltså fyra sidor) nu när jag har tidningen i min hand! Synd visserligen att Scootering envisas med att lätta upp bilderna väl mycket (eller om det beror på trycket) men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Fler av bilderna finns här.
Dagens:
The Vaccines - Post Break-Up Sex

Blue smoke, whitewalls and red eyes.

Stockholm, Sankt Eriksbron kl 12:00 i lördags.
Fler bilder kommer inom en snar framtid.

"Bättre sent än aldrig" heter det ju, så här kommer en liten redogörelse av förra helgens eskapader. En riktigt lång sådan dessutom - men så var det ju också en minst sagt händelserik helg.

Man skulle kunna säga att det blev ett helsikes flängande och inte mycket sömn i helgen...men faktum är att det vore en underdrift. Jag gick all in på sömnbristen redan på fredagen genom att direkt efter att dagens jobb var avklarat bege mig ned i garaget för att i sista sekund (finns det något annat sätt?) ge mig på att försöka få den röda TV175:an körklar inför lördagen och Mods vs rockers i Stockholm genom att helt enkelt låna baknavet från Silver Specialen. Nu är såklart "helt enkelt" inte rätt uttryck egentligen, eftersom sådana här grejer sällan, om någonsin, är så enkla som man tror. Därför blev väl närmare ett på natten innan jag slutligen gick till sängs och jag var således inte helt pigg och fräsch när det var dags att kravla sig 06:00 morgonen (ok - jag erkänner att de där ölen som slank ned medan jag skruvade kan ha haft lite att göra med saken också) för att packa, kicka igång scootern och bege mig mot Stockholm.

På vägen dit stannade jag till och mötte upp en god vän. Vi körde därefter tillsammans på varsin Lambretta TV175 mot Stockholm och centralen för att där plocka upp Elle, som beslutat att ta tåget till Stockholm eftersom hon skulle vidare på 30-årsfest i Södertälje efter dagsaktiviteterna, och placera henne bakpå min hoj.

När vi anlände till St Eriksplan, där modsen skulle samlas, en kort stund senare var det redan fullt av glänsande plåtscootrar och gröna parkas och efter att ha hälsat på alla goda vänner gav president Christian från Lambretta Club Stockholm traditionsenligt en genomgång av den kommande dagen innan det var dags att starta scootrarna och köra tillsammans mot St Eriksbron för att möta upp rockersgänget.

Vi var först på plats och fick vänta en stund på att våra nemesis och deras maskiner skulle dyka upp från andra hållet. Spänningen var olidlig och "we are the mods!"-ropen samt tvåtaktssmattret ekade mellan husen. Hur många skulle de vara? Och hur många var vi egentligen?
Snart nog syntes ett rökmoln i horisonten och på given signal startade vi och körde i samlad trupp för att möta våra ärkefiender halvvägs. Det tutades, skreks, hyttes med nävar och lukten av bränt gummi spred sig över området.

När våra två läger passerat varandra och vi hetsat färdigt fortsatte vi på varsitt håll ut till Vinterviken för att göra upp på riktigt. Om detta hade varit i England för 50 år sedan hade det antagligen skett med hjälp av nävar, kängor och kanske vissa tilltyggen. I Stockholm 2011 valde vi dock att bevisa vem som var starkast på ett lite mer civiliserat sätt: dragkamp. Som modsen vann. So much for de stora, manliga rockersen och deras muskler.

Efter att ha släpat ett gäng rockers hängade i repet några meter längst med gräset åkte vi vidare genom Stockholms gator - denna gång tillsammans som såta (nåja) vänner. Känslan av ljudet, rökutvecklingen och lukten som uppstår när 150+ gamla tvåhjulingar kör tillsammans är svår, om inte omöjlig, att beskriva i ord. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det är mycket, mycket maffigt.

Slutmålet var som vanligt Nytorget där vi ställde upp oss för räkning av antalet fordon. Tyvärr fann vi oss, än en gång, vara fåtaliga. Om än med knapp marginal - rockersasen vann för fjärde året i sträck med 78 mullrande, oljdedrypande motorcyklar mot 75 stilrena, glänsande scootrar.
Men, som jag sagt tidigare år - egentligen gör det inte så mycket. Vi vet ju alla att hur många fler än oss de än må vara på papperet så vinner stil och finess över läder och brutalitet alla dagar i veckan.

Nåväl, efter att ha skjutsat Elenor till stationen och så hon kunde ta sig till tidigare nämnda födelsedagskalas i Södertälje drog jag och några till och käkade indiskt, medan jag funderade för fullt på hur jag skulle lägga upp kvällen. Jag ville ju självklart delta i kvällens festligheter, men samtidigt fira födelsedagsbarnet. Efter att ha gnuggat geniknölarna en stund (och fått lite idéhjälp av andra) lyckades jag formulera vad som åtminstone på papperet framstod som en fantastisk plan. Jag grenslade således min scooter än en gång och brände snabbt av milen mellan Stockholm och Södertälje för att förfesta på Elles kusins 30-årsfest. Anlände vid 18, umgicks och drack några öl för att sedan ta mig till tågstationen och hoppa på 22-pendeln tillbaka till Stockholm där jag mötte upp några av de andra och bi begav oss mot Kolingsborg - kanske mera känt som nattklubben i den klassiska kalkonrullen G - som var platsen för kvällens begivenheter.

Totalt fyra band spelade - soultjejerna (som iofs har en kille med) i The LaVettes och skagubbarna i TicTox representerade oss mods och Bulldog Mack samt The Bonks spelade rock för rockarna. Jag behöver väl knappast nämna vilka som regerade såväl på scen som på dansgolvet? Dessutom lirade ett antal DJ:s från båda läger, av vilka jag var en.

Om jag skall vara helt ärlig är minnena från festen en aning luddiga av någon anledning, men jag spelade i alla fall skivor både själv samt ihop med min gode vän(inna) Challe. Tror även jag körde lite ihop med Tailor Bob och Henrik. I övrigt har jag svaga minnen av att vi pogade i bar överkropp till TicTox avslutning bestående av covers på Pretty Vacant och Love Will Tear Us Apart - ett minne jag antar att stämmer av blåmärkena på mina ben och armar att döma.

Det var någon gång i den vevan min på papperet så briljanta plan för kvällen och natten fallerade. Med besked. Jag lyckades nämligen på något vis tappa bort min sovplats och tyckte istället att det kändes som en utmärkt idé att helt enkelt stanna uppe och ta första pendeln till Södertälje istället för att försöka ordna en soffa hos någon annan att sova på. Jag menar, min scooter stod ju redan i Södertälje och Elle var där så varför inte bara åka dit på en gång?
Vad jag missade att ta med i beräkningarna var flera saker. Exempelvis att klubben stängde 03:00 men Centralen öppnar först klockan fem på morgonen. Och att första pendeln till Södertälje går 07:00 på söndagar. Och att de jag skulle till bor lite utanför stan och jag därför var tvungen att ta bussen från Östertälje station - som gick ungefär en timme efter att tåget skulle vara framme.

Således promenerade jag genom en huvudstad natten sänkt sig över till tågcentralen där jag snällt fick vänta en och en halv timme tillsammans med allsköns turister, a-lagare och langare på att bli insläppt. För att därefter, något skamset, kapitulera och inse att jag omöjligt skulle kunna hålla mig vaken i väntan på tåget, svepa in mig i parkan, fluffa upp väskan till något som åtminstone nästan fungerade som kudde och lägga mig tillrätta på en av bänkarna därinne. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte situationen kändes en smula pinsam, men samtidigt kan jag åtminstone vidhålla att jag höll träffens tema natten ut (de av er som sett Quadrophenia förstår nog var jag menar). Som tur är kvicknade jag till vid halv sju, precis innan vakterna anlände och började peta på alla de andra sömntutorna på Centralen, så jag begav mig till perrongen mitt tåg skulle gå ifrån.

När jag väl kommit till Östertälje station fick jag vänta ytterligare en timme på att min buss skulle anlända. Och inte nog med det - sedan fick jag promenera ett par kilometer till Elles kusin, iklädd fodrad parkas trots strålande solsken och med endast något mindre än en och en halv timmes sömn i kroppen. När jag väl kom fram var de flesta i huset redan vakna och efter att ha bjudits en rejäl frukost (samt ett par något förvånade blickar) kände jag mig otroligt nog ganska skaplig.

Här skulle man kunna tro att helgens strapatser var över - men så är såklart inte fallet. När jag väl framåt eftermiddagen kände mig något sånär redo att bege mig hemåt kom jag nämligen inte längre än till strax utanför Nykvarn förrän jag kände ett ryck i gashandtaget och plötsligt inte hade annat än tomgång. Som vid det här laget van Lambrettist hade jag såklart verktyg med mig, och efter att ha demonterat förgasaren insåg jag att trotteln slitits ut så att den lilla arm som styr gaspådraget inte längre fick fäste.

Som tur är bor min gode vän Mats i krokarna och ett snabbt samtal till honom senare var han på väg till min undsättning, med förhoppningsvis de reservdelar jag behövde. Jag skall bespara er historien om den irriterande motorcykelgubbe som stannade till medan jag väntade och skulle berätta hundra skrönor om hans ungdomstid då han "också körde Vespa" och hoppar istället till när Mats anlände. Såklart utan just de delar jag behövde.

"Nöden är uppfinningarnas moder" brukar det ju dock heta så tack vare lite riktigt grottmek som bland annat involverade brunnslock och hammare var jag efter ett tag på väg igen (om än med en förgasare som vissa delar på aldrig mer kommer att gå att återställa till sitt forna jag). Visserligen fick jag stanna och riva ned förgasaren samt hamra lite till i Strängnäs eftersom skiten släppte igen, men den gången gick det fortare eftersom jag dels visste var felet låg denna gång, dels inte behövde oroa mig för att skada något som jag inte redan hade förstört.

Otroligt nog var jag trots allt detta hemma redan vid halv nio på kvällen - helt förstörd vid det laget, men ändå hemma.

Och just ja - nämnde jag att mitt lyse lade av på vägen hem också?

Ett litet filmklipp jag hittade på YouTube från mötet på St Eriksbron.

Den uppmärksamme kan se mig och Elle passera vid ca 1:22.

Dagens:
Herbie Goins & The Night Timers - Cruisin'

Idag smäller det.

Design: Anton Ivanov

...´nuff said.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Mer Specials...

Monkey man!

I brist på bättre saker att blogga om, och som ett led i mitt uppeppande inför den 18:e September, kommer här två The Specials-klipp till. Från Glastonbury 2009 denna gång.

Too much, too young!

Dagens:

The Specials i största allmänhet.

Do the dog!

Live på Jools Holland förra året. Gubbarna kan fortfarande.

Söndagen den 18:e September kliver The Specials upp på Cirkus i Stockholms scen. Lite äldre, lite gråare men enligt de recensioner jag läst sedan deras återförening precis lika bra som för mer än tre decennier sedan.

Biljetterna är fixade, kostymen är pressad, kängorna polerade och jag är redo för skanking!

Dagens:
The Specials - Gangsters

I ride a GS scooter with my hair cut neat, I wear my war time coat in the wind and sleet...

Ja, jag har postat mer eller mindre identiska inlägg här och på Blacksmiths-bloggen. Ibland är jag slö helt enkelt. Bilden är, som ni nog förstår, en printscreen från länktipset nedan.

På lördag är det dags för årets viktigaste kraftmätning: välklädda, snygga och stilsäkra mods på sina italienska fullblod skall för femte året i rad göra upp med läderklädda, skabbiga och pomadaslemmiga rockers samt deras oljedrypande maskiner på Stockholms gator under Mods vs Rockers.
De sista åren har tyvärr motorcykeldräggen haft övertaget, men i år är det väl ändå dags för ett tronskifte?

Bara för att peppa ännu mer bjussar jag här på en liten guide till hur du blir coolaste katten på två små hjul: It's a mod mod mod world. Håll till godo!

Dagens:
The Who - I've Had Enough

Nya gamla glasögon.

Eftersom mitt ena par glasögon plötsligt gick av i somras och mitt andra börjar bli ganska slitna och repiga har jag länge känt att jag borde skaffa nya, men inte hittat rätt bågar - förrän idag då jag sprang på dessa på en av mina favorit secondhand-affärer Esters här i Eskilstuna.

De är riktigt gamla, verkar vara av bra kvalitet och heter Whitneys. Mer vet jag inte.
Nu återstår bara att ta reda på om någon optiker kan tänka sig att sätta nytt glas i dem.

..och uppenbarligen börjar det bli dags att skaffa nytt rakdon också.

Dagens:
Velvet Crush - This Life Is Killing Me

Run and party i bilder.

Som sagt är det svårt att beskriva Run and party i ord - därför kommer här ett par foton som får tala för sig själva. Resten av bilderna hittar ni här.

Dagens:
Max Romeo - I Chase The Devil

Only in Nybro.

Team Nytan har stannat till för att kolla om det där med vindkraftverks-buller verkligen är så störande som det påstås under Öland Runt...

Nybro. Smålands djupaste skogar. Fullt av mygg, allsköns djur och förmodligen en hel del mystiska trolltyg. Samt nu i helgen ett gäng småhjuliga plåtfordon, gummirök, och massor av goda vänner.

Run and party i Nybro är utan tvekan det roligaste man kan åka på i scootersverige idag. Jag menar, var annars får man hjälp av ett gäng unga grabbar att packa av scootern från släpet när man anländer? Var annars kan man dansa till DJ Mambas tyska schlager-kavalkad tills solen går upp? Var annars levereras öl till tältet via walkie talkie-beställning? Run and party är helt enkelt inte som något annat scooterrun. Och det går inte att göra annat än att älska såväl det som Stickan och Spetan som lägger ned på gränsen till löjligt mycket tid varje år på förberedelser så att de av oss scooterister som beger oss till Svartbäcksmåla, Nybro varje sensommar skall få oss en minst sagt oförglömlig upplevelse.

I år hade de dessutom satsat lite extra och bjöd på tävling i form av Öland Runt, en navigationstävling med diverse kluriga uppgifter att lösa på vägen samt halsbrytande inslag i stil med kastvindar som hotade att utan förvarning slunga en av de kringelikrokande småvägarna samt spännande kopplingsras med bärgning som följd halvvägs över Ölandsbron. Riktigt roligt alltså, och att undertecknad tillsammans med sina lagkamrater från LC Sthlm i Team Nytan dessutom lyckades knipa tredjeplatsen var bara en bonus (även om det var skönt att bevisa både för mig själv och alla andra att jag faktiskt kan komma på något annat än sista plats i sådana här tävlingar).

Fast ärligt talat går det inte riktigt att beskriva Run and party i ord (och egentligen vet jag inte om jag, för alla inblandades skull, bör försöka heller). Så småningom kommer lite bilder att komma upp här som förhoppningsvis talar för sig själv. Tills dess nöjer jag mig helt kort med att konstatera att tacka Stickan och Spetan med crew för en träff som, precis som tidigare år, är ganska så mycket precis så kul som det är möjligt att ha på två hjul.

Ett par rom & cola innanför västen och peppande tillrop kan få vem som helst att förneka det jobbiga i däckbytet som man har framför sig efter sådana här övningar. Jag själv inkluderad av detta filmklipp att döma.

Dagens:
Wencke Myhre - Er Hat Ein Knallrotes Gummiboot

Ett sista inlägg om Eskilsphenia då...

Perka on the move.

Det blev inte så många bilder tagna under Eskilsphenia förra helgen - jag hade helt enkelt fullt upp med att samordna och arrangera.
Några hann jag dock knäppa av under uppställningen vid Café Norr samt det inofficiella lilla Blacksmiths-förhänget på min bakgård. De bilderna hittar ni här.

Dagens:
Girls - Broken Dreams Club

På Blå med Divine Comedy?

Jag satte den här låten som "Dagens" redan förra tisdagen. Inte så mycket för låtens skull, egentligen. Visserligen är jag, vilket jag tidigare tagit upp här på bloggen, ganska förtjust i Neil Hannon och hans Divine Comedy men At The Indie Disco är på intet sätt en av deras bättre låtar. Den är faktiskt till och med en ganska bagatellartad liten pryl om man jämför med epos som The Dogs And The Horses, Bad Ambassador eller Gin Soaked Boy.

Nej, det var texten som fick mig att välja den, så nu när jag hittade ett YouTube-klipp med fokus på just den kan jag såklart inte göra annat än posta det här. Den är nämligen en nästan löjligt exakt beskrivning av hur det kunde vara på Rummet under den gamla klubben Blås storhetstid här i Eskilstuna. Jag tror nog inte att någon av oss som hyste minsta lilla uns förkärlek till indie under 90- och 2000-talet samt bodde i Eskilstuna kan påstå något annat. Och som en av de som var resident DJ:s där, åtminstone de sista åren, kan jag dessutom inte annat än känna mig lite extra glad över det...eller borde jag känna mig skyldig?

Dagens:
The Divine Comedy - At The Indie Disco

Fast egentligen vill vi ju hellre vara hårda än charmiga...

Det är kanske inte helt kosher att fota av en dagstidning och lägga upp såhär, men eftersom artiklen inte fanns med i nätversionen av tidningen gör jag det ändå. För mitt eget samvetes skull vill jag dock nämna att det är Joakim Serrander som skrivit och fotat.
Klicka på bilden för att se den i lite större version så det går att läsa.

Eskilsphenia fick såväl första som sista sidan i måndagens utgåva av tidningen Folket. Kul! Men...varför stavar alla alltid fel på scooter?

Dagens:
Holy Ghost! - Static On The Wire

Nu är det bara ett år kvar till nästa gång.

Jösses, vilken helg. Strålande sol (som det alltid är när vi kör Eskilsphenia), nytt deltagarrekord med över 50 scootrar på plats, massor med åskådare, en riktigt bra fest på kvällen...ja, kort sagt gick det mesta som på räls. Visst, vissa små knölar i vägen uppstår alltid. Och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var det minsta jobbigt att arrangera en sån här grej och att jag inte var dödstrött nu såhär ett par dagar efter. Men det var det värt.

Stort tack till alla scooterister från land och rike runt, alla som hjälpte till under dagen på något sätt och, framför allt, mina kollegor i Blacksmiths Scooter Club. Nu är det snart dags att börja planera inför Eskilsphenia 2012...

Dagens:
The Style Council - Shout To The Top

Dåliga ursäkter.

Sorry för den dåliga uppdateringstakten. Det har varit mycket nu med jobb, mekande och förberedelser inför Eskilsphenia.

Efter helgen lugnar det sig och då kommer uppdateringsfrekvensen antagligen att öka.

Dagens:
Richard Hawley - Tonight The Streets Are Ours

Sjösättning!

Dagens inlägg blir kort och koncist:

www.blacksmithsscooterclub.se

Du är grym, Jocke.

Dagens:
The Divine Comedy - At The Indie Disco

Klubbdags.

Den 20:e augusti är det dags för Elle och hennes kompanjoner i Klubb Paviljongen att köra en repris på deras succéartade premiärkväll i våras.

Tyvärr befinner jag mig i ett tält i Nybro tillsammans med scooterister från hela sverige då (vi skall alltså inte bo i samma tält utan bara vara i Nybro tillsammans) och kommer därför att missa kalaset, men jag tackade i alla fall ja till att ta några nya bilder på dem - kanske lite för att döva mitt dåliga samvete, det erkänner jag.

Så - här är ett gäng DJ:ande tjejer på ett rapsfält.

Dagens:
The Style Council - Speak Like A Child

Jodå - visst är det så han skall se ut.

Jag har aldrig varit, och kommer antagligen aldrig att bli, någon kattmänniska. Trots det är en av mina litterära favoritkaraktärer den skjutglada, vodkadrickande och talande katten Behemot från Michail Bulgakovs fantastiska Mästaren och Margarita (för övrigt en av de bästa böcker jag någonsin läst).

Jag har tidigare tänkt tanken att han nog skulle utgöra ett alldeles utmärkt tatueringsmotiv, men inte riktigt vetat hur han i så fall skulle kunna se ut förrän jag sprang på den här bilden, tagen från en amerikansk (tror jag) Signet Classics utgåva av boken från 1967, och insåg att det är precis så jag tänkt mig Behemot ända sedan jag läste boken första gången.

Nu återstår bara att klura ut vart han i så fall skulle kunna sitta, bestämma mig för en tatuerare jag tror kan göra honom rättvisa samt, framför allt, tänka över om jag verkligen vill ha en svart katt med pistol någonstans på kroppen resten av livet.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Det går aldrig så snabbt och enkelt som man tror.

Så här börjar det...

Tisdagen var en ledig dag för mig, så vi (Elle och Qusan fick också följa med) bestämde oss för att kombinera nytta med nöje och dra till Taxinge Slott för att möta upp Mats och fika samt hämta ett par specialverktyg jag saknar i nuläget men behöver för att få den röda Lambrettan på vägarna igen. Jag har tänkt införskaffa egna sådana eftersom de behövs rätt som det är, men det känns lite onödigt att beställa dem för att kunna plocka isär motorn och kolla vad som behöver bytas för att sedan göra ytterligare en beställning av reservdelar. Betydligt enklare då att låna verktygen av någon som har dem och sedan beställa egna samtidigt som reservdelarna.

Efter att ha fått oss en rundtur i slottsparken och druckit kaffe samt käkat svindyr tårta på slottsfiket drog vi hem till Matte och inventerade lite. Eftersom alla vi som håller på med det här är något av skrotsamlare bar det sig inte bättre än att vi lyckades gräva fram samtliga delar som jag i nuläget vet kommer att behöva bytas på TV175:an, så med lite tur kan jag ha den på två hjul igen snart utan att behöva beställa en massa prylar från utlandet. Dessutom fick jag också med mig en ny stötdämpare till Silver Specialen, eftersom den befintliga känts rätt svampig sista tiden.

Således gick jag direkt ned till garaget när vi kommit hem framåt kvällen för att byta stötdämpare så att den var helt i ordning ich körklar innan jag började med TV:n...det skulle jag inte ha gjort. För som vanligt är saker aldrig så enkla som man tänkt sig. Eller, om de faktiskt är så enkla som man tänkt sig, så upptäcker man alltid att något annat är sönder när den första grejen är åtgärdad. Så var fallet även denna gång: när jag hissade upp hojen för att byta dämpare upptäckte jag ett glapp i bakhjulet och innan jag visste ordet av var klockan halv ett på natten och hela kopplingen samt delar av växellådan låg utspridda över garagegolvet. Där någonstans insåg jag att det var dags att ge upp för natten och försöka få några timmars sömn för att sedan sätta ihop allt efter jobbet.

Nu är den i alla fall ihopplockad och fullt fungerande igen. Jag blev till och med klar i så pass god tid att jag hann träffa några av de andra i Blacksmiths för att ta en tripp till Sundbyholm på kvällen och sedan pysa över till vännerna Johan och Sara för lite häng på deras balkong. I helgen börjar jag plocka isär den röda med förhoppning om att ha den klar till Eskilsphenia nästa helg, men det återstår väl att se hur det går med den saken. Som sagt - saker tenderar ju sällan att gå så lätt som man tror...

Bjussar på några iPhone-foton nedifrån garaget också. Håll till godo.

...och så här slutar det.

Dagens:
Screamin' Jay Hawkins - Little Demon