Vi skall hänga upp er i era...

Av förklarliga skäll finns ingen bild på mig från i fredags. Här är i alla fall en rejält rockande gitarrist från en av de andra konstellationerna som uppträdde. Tyvärr uppfattade jag ej namnet.

Hitlistan är ett återkommande arrangemang här i Eskilstuna vid vilket ett ganska stort antal musiker, såväl okända lokala som kändare riksbekantingar, bjuds in för att tolka låtar på ett givet tema. Jag har varit med ett par gånger förut, såväl själv som i egenskap av inhoppande gitarrist med andras konstellationer, och när jag blev tillfrågad om att i gångna helgs upplaga dela scen med bland annat Lisa Miskovsky samt medlemmar från Sator och Backyard Babies behövde jag såklart inte fundera särskilt länge innan jag tackade ja.

Denna gång var dock upplägget på vissa punkter lite annorlunda än vid tidigare upplagor av Hitlistan. Dels fanns inget givet tema, man fick alltså spela i stort sett vad man ville (även om önskemål gavs om att det "gärna får vara på svenska). Dels fanns inget husband som kunde bistå med komp. För mig, som nu för tiden inte direkt är medlem i något band innebar kombinationn av dessa två vissa problem: jag blev nämligen tvungen att tänka ut två låtar helt på egen hand som skulle kunna fungera på enbart akustisk gitarr och ändå hålla stämningen uppe trots att de flesta andra som deltog skulle spela punk- eller rocklåtar.

Efter mycket klurande beslöt jag mig för att satsa allt på ett kort och ta chansen att äntligen få framföra lite Jaques Brel - om än översatt till svenska. Han är ju i mitt tycke en av de största låtskrivarna någonsin och det är sällan man får möjligheten att ge sig på något av honom i livesammanhang. Visserligen är hans låtar kanske inte något alla känner till, men jag resonerade som så att texterna till de låtar jag valde: Amsterdam (som heter samma sak på originalspråket) och Vid Molins Fontän (Les Bourgeois i original) borde vara tillräckligt slagkraftiga för att fungera i alla fall. I synnerhet om man lade ned lite tanke och själ i uppbyggnad och arrangemang under framförandet.

Trots det får jag väl erkänna att jag var en smula nervös när jag klev upp på scenen - inte så mycket för själva framträdandet i sig som för hur låtarna skulle tas emot. Inte minst eftersom publiken bestod till stor del av långhåriga rockers och bandet innan mig just bränt av en rejäl punkdänga i form av Ramones Sedated - en ganska rejäl kontrast till den akustiska och inledningsvis ganska eftertänksamma Amsterdam jag tänkt inleda med.
Det visade sig dock att jag inte hade något som helst att vara nervös för. Redan två verser in i Amsterdam började folk ropa uppmuntrande och när jag fortsatte med Vid Molins Fontän (för övrigt översatt till svenska av inga mindre än Hasse och Tage) fyllde publiken högljutt i det ord som utelämnas i slutet av refrängerna (om ni är nyfikna på vad jag menar finns Vid Molins Fontän i Tommy Körbergs version på YouTube) och tjoade "ge överklassen vad de tål!" i pauserna. Riktigt, riktigt kul och jag hade med glädje spelat både en eller två låtar till.

Lördagen skulle jag väl i ärlighetens namn helst ha spenderat i lugn och ro hemma, men det gick inte för sig eftersom det var dags för årsmöte med Lambretta Club Stockholm. Därför satte jag mig, i något slitet skick, på tåget strax innan lunch för att bege mig till huvudstaden. Jag tänker inte tråka ut någon med trista detaljer om vad vi diskuterade, det är ändå ointressant för alla utanför klubben, men det var såklart trevligt att träffa alla. Trots det gjorde jag något helt out of character och nöjde mig med den glögg och de öl som dracks under mötet för att ta ett tidigt tåg hem igen istället för att följa med mina klubbkamrater ut för att äta och dricka öl efter att mötet avslutats. Ibland måste även en sång- och dansman få chansen att återhämta sig lite.

Glögg, öl, kaffe och ostmackor. Allt man behöver på ett årsmöte.

Dagens:
Jaques Brel - Amsterdam

Lite krypiskt kanske, men...

...denna fredagskväll är det dags för Hitlistan (som vissa kanske känner igen ifrån tidigare inlägg) och mitt bidrag kommer att gå i detta tema. Fast ändå annorlunda.
Jag vill inte skriva mer nu - en förklaring kommer imorgon eller efter helgen.

Hur som helst är det en vansinnigt bra låt. Med en vansinnigt cool och samtidigt äcklig kille. Sådant kan man ju inte annat än gilla.

Dagens:
Jacques Brel -Les Bourgeois

"Vad har du för känsla i kroppen när du slår igång din Lambretta på morgonen?" "Ja - den startade!"

Dags för ännu ett scooterklipp. Den här gången är det från Sverige och består av min östgötske scooteristkollega Roger Källs som i den lokala TV-kanalen 24Correns motorprogram Asfalt pratar om scootrar, musik, mods och scenen i största allmänhet. Snyggt jobbat Roger!

Dagens:
The Isley Brothers - Behind A Painted Smile

Helgen.

Vår fredagsgäst tycktes lagom nöjd med beskedet att han var tvungen att gå hem i relativt skapligt tid eftersom vissa skulle upp klockan 6:30 dagen efter.

Det här var en jobbhelg och således blev det inga större äventyr för min del. Att bara dega hemma framför TV:n håller dock såklart inte så lite lagom lugna aktiviteter fanns det plats för ändå.

Min nya smidiga följeslagare var såklart med därför blir det inte mycket mer text än så här denna gång, men däremot två bilder.

Lördagen bjöd på soft häng med goda vänner man träffar för sällan. På lokal med nytaggad entré.

Dagens:
The Rumble Strips - Sweet Heart Hooligan

Undrens tid är inte förbi.

Plötsligt plingade det till i inkorgen. Och där var det: ett mail från Q-park angående parkeringsboten de gav mig för ett par veckor sedan. Och i det stod att de beslutat att avskriva ärendet.

Jag var tvungen att läsa det både två och tre gånger för att övertyga mig själv om att jag inte missuppfattat något, men nej. Q-Park, som är ökända för att lappa allt de kan lappa och aldrig, oavsett omständigheterna, godkänna invändningar har faktiskt avskrivit ärendet. Det hade jag inte förväntat mig. Inte det minsta.

Det rör sigtrots allt om ett företag som om man googlar lite på dem sägs betala bostadrättsföreningar för att få bevaka deras parkeringsplatser, skickar ut sina parkeringsvakter med snöskyfflar vintertid så att de skall kunna gräva fram markeringarna för att se om någon råkat parkera med något hjul utanför rutan, bötfällt folk som står på sina privata parkeringsplatser pga att deras parkeringsbevis legat lite undanskymt och vid ett tillfälle till och med lappat en bil som stod på en (korrekt parkerad) bärgningsbil eftersom man enligt dem "inte får stå två fordon i samma ruta". Och som konsekvent vägrat godkänna överklagan i samtliga dessa fall.

I mitt fall godkände skrev de dock överklagan utan mankemang. Det vore intressant att veta varför det gick igenom denna gång, men tyvärr står inte någon direkt motivering i beskedet. Det enda de skriver är:
"Med anledning av din invändning får vi härmed meddela att ärendet avskrivits.
avskrivningen får dock ses som en engångsföreteelse då parkerinsgreglerna som finns uppsatta på plats gäller för samtliga fordon, även mopeder och motorcyklar."

Jag vet inte alls vad det skall betyda, men har en teori om att det är så att jag faktiskt stod parkerad precis utanför det område de egentligen bevakar men att parkeringsvakten som lappade mig drog en chansning och gav mig en "kontrollavgift" (vilket är vad Q-Park väljer att kalla det istället för parkeringsbot) i alla fall. Om så är fallet kan/vill de såklart inte skriva detta i beskedet, därav den något luddiga formuleringen. Detta är dock så klart bara en tanke och ingenting jag har minsta lilla belägg för egentligen.

Oavsett orsak är jag naturligtvis både nöjd och glad över att slippa en minst sagt onödig utgift jag inte direkt räknat in i månadens budget. Kredd till Q-Park för det! Därmed inte sagt att jag ändrat mig gällande vad jag tycker om deras verksamhet på det stora hela...

Dagens:
Freddie Wadling - A View To A Kill

Precis så är det.

Jag har aldrig druckit en kaffe på Starbucks och kan därför omöjligtvis påstå mig veta något om hur de är. Men en sak är säker: de har i alla fall lyckats slå huvudet på spiken när det kommer till att förklara en stor del av vad som är så speciellt med att köra scooter i allmänhet, och Lambretta i synnerhet, i denna reklamfilm.

Dagens:
Corduroy - Money Is

Apropå det där med att ha kameran med sig...

Jag lovar att sluta tjata om hur praktiskt det är att plötsligt ha en kamera som inte är jobbig att bära med sig OCH kul att fota med samtidigt. Jag lovar verkligen - även om det förmodligen innebär att jag återgår till att tjata om scootrar istället.

Men inte än. Här är nämligen precis två sådana saker jag aldrig hade fått på bild om det inte vore för att jag hade X100:an i fickan:

Jag har ingen aning om vem Bengt är, men jag är övertygad om att han är en hyvens kille eftersom någon (antagligen hans son eller dotter) bemödat sig att bända loss en gatsten i Stockholm och ersätta den med ovanstående.

Höstkvällarna gör något märkligt med Eskilstunas träd.

Dagens:
Olle Ljungström - Norrländska Präriens Gudinna

Så här borde varje lördagskväll i Eskilstuna vara.

I lördags spelade Trummor & Orgel på Café Java. Kul med ett band av den typen här i stan - det var alldeles för länge sedan. Att stället är ganska litet och inte ens har en riktigt scen gjorde inte direkt saken sämre - tvärtom bidrog det bara till stämningen.

Den lilla publik som letat sig dit bjöds på en rejäl dos orgelgrooves av bästa sort. Trummor & Orgel brukar ju allt som oftast refereras till som Hansson & Karlssons arvtagare, men faktum är att jag haft ynnesten att se dem båda live och nog törs sticka ut hakan och påstå att jag faktiskt gillar Trummor & Orgel bättre. Det är smått ofattbart att endast två personer på två så "enkla" instrument kan få till en sådan tyngd i musiken. De har dessutom ett helt annat sorts sväng som faller mig i smaken mer än H&K:s (ännu) mer psykedeliska tongångar.

Kvällen avslutades med en fin liten soul-allnighter med Time Will Pass You By-grabbarna och arrangörs-Kolar bakom skivspelarna vilket verkligen var grädden på moset.
Trots att det inte var så mycket folk (kan vi ha varit 80 pers max?) så är detta helt klart en av de roligaste konserter/klubbkvällar jag varit på i Eskilstuna på länge.
Stort tack till Kolar mfl för ett grymt arrangemang. Mer sådant, tack!

Dagens:
Trummor & Orgel - Corduroy

Första veckan.

Ytterligare ett "ta kort på mig själv i spegeln"-foto. Den uppmuntrar till det på något sätt.

Jag vill redan i förväg varna för att det här är ett, med mina mått mätt, ovanligt nördigt kamerainlägg med många bilder (visserligen brukar jag nörda loss ganska bra här ibland, men då gäller det oftast scootrar eller musik).

Jag har nu haft X100:an i lite mer än en vecka. Under den tiden har den varit med mig i stort sett vart jag än gått och jag har haft gott om tid att bli bekant med såväl dess fördelar som egenheter (eller vad vissa kanske skulle kalla nackdelar). Nu tänker jag inte ge mig in i någon långrandig recension här, sådana finns det redan gott om att läsa för den som orkar googla lite, men här är i alla fall några av mina slutsatser:

Till att börja med kan jag konstatera att jag vad jag hoppades X100:an skulle utgöra var ett lite mer portabelt alternativ till systemkameran för de tillfällen då jag inte orkar släpa på två kilo svart Nikon-metall. Den visade sig vara mycket mer än så. Känslan i denna lilla sak är nämligen så mycket mer än jag förväntat mig och på det sättet har den fått mig peppad på fotografi på ett sätt jag inte varit sedan jag köpte min allra första "riktiga" kamera för många år sedan. Jag har kommit på mig själv med att småfånigt flinande med kameran i hand hålla utkik efter bra motiv att fånga vid tillfällen som då jag är på väg hem från jobbet, vilket jag knappt kan komma ihåg när jag gjorde senast.

Att den dessutom tar riktigt, riktigt bra bilder gör ju inte saken direkt sämre. Visst, det vore orättvist att jämföra den med min Nikon D3, men jag vågar utan tvekan påstå att den faktiskt presterar bättre än min tidigare slit och slängkamera, en D80, och det är ju inte fy skam. Framförallt vinner den i sin förmåga att ta bilder i dunklare ljusförhållanden - inte bara på grund av objektivet med sin maxbländare på 2.0 utan framför allt på grund av att den hanterar riktigt höga ISO-värden med bravur. Faktum är att jag vid flera tillfällen gått så högt upp som till ISO 4000 utan att det blir helt skit av allt - visst finns brus då, konstigt vore det ju annars, men det är överraskande lite och duger defintivt till vardagsfotografering, bilder till nätet och sådana man inte skall trycka upp i alltför stora versioner. Det brus som finns är dessutomrelativt snyggt och nästan (men bara nästan) lite analogt i sin karaktär.
Faktum är att det nu känns onödigt att ens överväga att släpa med sig en DSLR om det inte är något speciellt jag är på väg för att fota. Så pass bra är den.

Därmed inte sagt att den är perfekt - långt ifrån. Den har sina egenheter - minst sagt. Att den är utrustad med fast objektiv (det går alltså inte att zooma) på 23 cm, vilket motsvarar ca en 35:a på fullformat, har vissa klagat på men det är faktiskt inte något jag stört mig på. Det är faktiskt nästan bra eftersom det tvingar en att tänka mer på hur man gör utsnitt och komponerar.
Då är det värre med autofunktionerna. Jämfört med Nikon (som jag är van vid) skiljer den sig rejält i hur den beter sig. Auto-ISO:n gör lite som den vill och den har en tendens att välja löjligt långa slutartider exempelvis. Bäst resultat får man om man kör manuellt i så stor utsträckning som möjligt, men då blir det å andra sidan riktigt, riktigt bra istället.

X100:ans största nackdel är i mitt tycke fokussystemet. Autofokusen är långt ifrån perfekt och andelen missade kort för min del var de första dagarna ganska stor. Tyvärr är det dessutom så gott som omöjligt att fokusera helt manuellt eftersom utväxlingen på fokusringen är så hög att man får snurra en tre, fyra helvarv för att ens komma i närheten. Jag har därför börjat använda den på manuell fokus, men ställt auto på AF/AE-L knappen som jag använder för att grundfokusera, sedan finjusterar jag manuellt. Då funkar det bra och när det det blir skarpt...oj, så skarpt det blir!

Kort sagt är detta verkligen ingen point-and-shoot kamera, och vill man ha en liten, enkel kamera som bara är att knäppa av skall man nog se sig om efter något annat. Vill man däremot ha ett mindre, och framförallt vansinnigt snyggt, alternativ till sin systemkamera men inte har lust att punga ut +50.000 för en Leica med objektiv samt inte har något emot att jobba lite med sin kamera är chansen att man kommer att älska X100:an stor.

Själv hoppades jag att den skulle bli en ny kompis att ha med mig i väskan till vardags. Men jag tror faktiskt att det jag fått är en riktig vän.

Lite fler bilder från min första vecka med X100:an finns här.

Så här märkligt var skymningssljuset på vägen hem från jobbet här om kvällen. Vore det inte för X100:an hade jag knappast haft någon kamera med mig och fått det på bild.

Häng hos vänner igår kväll. I dunkel mysbelysning. Inga problem.

En annan fördel med vikten och storleken jag inte tänkt på innan är att kameran blir lättare att hålla still. Den här bilden är tagen med en slutartid på 1/5 sekund! Skulle jag ens få för mig att försöka det med D3:an skulle det bilden bara bli en sörja.

Scooterfika med Blacksmiths i onsdags. Här var det inte bara skymning utan efter att solen gått ned helt. Det enda ljus som fanns var det från gatlamporna en bit ifrån samt fönster. Inga problem.

Egentligen inget speciellt med den här bilden (även om den också är tagen sent på kvällen utan blixt). Kändes bara inte ok att inläggets enda scooterbild skulle vara på en relativt ny Vespa GTS, därför slänger jag med den här på min Touring som jag knäppte under ett tankstopp i torsdags.

Dagens:
Dum Dum Girls - There Is A Light That Never Goes Out

It´s all about rock'n roll, poetry and revolution.

Auster anno 2011 - lite gråare, lite ringrostigare. Lika arga.
Eventuellt dyker även ett filmklipp upp här på bloggen någon gång framöver.

En gång i tiden spelade jag i ett band som hette Auster. Vi var unga, pretentiösa, ganska arga och spelade runt tämligen frekvent under många år. Vi vann till och med, för att skryta lite, en ganska välrenommerad bandtävling och var ett tag innehavare av eptitetet "Eskilstunas nästa musikhopp". Jag fick skaka hand med Kaj Kindvall och vi var i kontakt med Ben Marlene samt spelade in en demo för Jimmy Fun, musikförlaget som ägdes av Per Gessle och som Brainpool låg på. Vi tyckte att det var vansinnigt stort då men naturligtvis ledde det inte till ett dugg och någon gång i början av 2000-talet lade vi ned - mycket på grund av att ingen av oss egentligen ville spela samma musik längre. Det är trots allt ganska svårt att samsas musikaliskt inom ett band som består av en hardcore/metal-trummis, en gitarrist som avgudar allt som kan beskrivas som indie, en basist som älskar Ulf Lundell och en sångare/gitarrist med modpreferenser.

Vi skilldes trots allt som vänner och har sporadiskt haft kontakt med varandra sedan dess - en öl då och då på någon uteservering, en fika någon eftermiddag och så vidare. Och för sisådär två år sedan nämnde någon av oss att det kanske vore kul att träffas vid något tillfälle för att se om vi fortfarande minns låtarna.

Det tillfället blev i onsdags kväll. Vi möttes upp i en lånad replokal, beväpnade med instrument, trumpinnar och (i vissas fall) en påse från Systemet för att se hur otighta vi skulle vara nu för tiden. Svaret visade sig vara - inte alls särskilt otighta. Visst, det tog lite tid att komma ihåg somliga partier och en och annan synkop satt inte riktigt där den skulle. Men på det stora hela lät det faktiskt...skapligt. Det hade nog ingen av oss trott. Själv är jag mest överaskad att jag fortfarande klara av de i vissa fall väldigt höga och skrikiga sångpartierna, eftersom jag inte ens försökt sjunga på det sättet sedan vi lade ned.

Det var faktiskt så pass kul att vi spontant sade att vi kanske skulle försöka träffas för att dra ett rep till framöver. Och kanske till och med försöka fixa en engångs återföreningsspelning ihop med något av de band vi brukade spela tillsammans med när det begav sig.

Om och när det blir återstår att se - med det tempo vi hållit hittills kanske vi med lite tur lyckas samordna ett rep till inom nästa år.

Dagens:
Auster - Murder Of Crows

Jag och mitt bord.

Redo för lite av det gamla goda ultravåldet.
Foto: Jenny Ström

BillyBob och Jessica från Stockholm Mods Scooter Club är inte bara två väldigt trevliga personer - de är också minst sagt bra på att arrangera fester och evenemang. Senast i somras låg de bakom den smått fantastiska Gotland Mod Weekendern och nu i lördags var det dags för halloween-hullabaloo deluxe. Jag och Elle velade länge angående vad vi välja för kostymer, men efter att ha sett om A Clockwork Orange förra veckan slutade det med att jag iklädde mig rollen som Alex DeLarge och Elle gick som mitt...bord. Kreativt så det förslår.

Med livemusik från Moving Sounds och The Crashbars, Batman som DJ, bar till självkostnadspris och kostymer från allt mellan zombies och vampyrer till Reinfeldt blev det en kväll att minnas länge. Åtminstone det som hände fram tills efter tolvslaget någon gång. Därefter är nog minnet en smula luddigt för flertalet av de närmare 140 festdeltagarna.

Stort tack till arrangörerna för ett grymt arr!

Dagens:
Ludvig Vans nionde.

Man vet att man är en fåfäng nörd...

...när man köper en kamera till och en bidragande orsak till köpet är att den matchar scootrarna bättre än den man redan har.

Nu är det såklart inte enbart därför jag skaffat den. Även om jag älskar min Nikon D3 går det ju inte att förneka att det är ganska jobbigt att släpa runt på en 2-kilos klump som dessutom är så gott som omöjlig att få ned i en vanlig väska, så en minst lika stor faktor i valet är att jag hoppas den skall få mig att bli bättre på att ha kameran med mig och ta bilder i vardagen igen.
Samtidigt är det faktiskt så att en "vanlig" kompaktkamera helt enkelt inte håller måttet vad gäller bildkvalitet för min del. Och eftersom jag inte har varken lust eller råd att lägga +50.000 kronor på en Leica med tillhörande objektiv men inte heller fått någon som helst känsla av de "semikompakter" (eller vad man nu skall kalla det) som ex Nikon V1 och Olympus EP-1 som jag känt på är nog Fujifilm X100, med sin APS-C sensor och fasta 23mm lins ett utmärkt val.

Att den här lilla rackaren sedan kommer att göra sig fantastiskt bra hängandes runt min hals när jag kör scooter är bara en bonus. Eller - nej, nu ljuger jag: faktum är att det nog var den avgörande faktorn i valet. Sådan är jag.

Dagens:
Herbie Hancock - The Naked Camera

Brotherhood.

Mina gothrockande bekanta i Brotherhood (ni som läst bloggen länge kanske även minns att jag gästspelat på gitarr med dem vid ett tillfälle) behövde lite promobilder inför sitt kommande skivsläpp. Och jag var såklart inte sen att ställa upp. Eftersom gothprylen inte riktigt är min kopp té tog vi oss ett snack innan och jag fick instruktioner som löd "tänk Sisters Of Mercy och Depeche samt gärna lite blåton och mycket svart". Sedan ville de gärna ha med sångaren Mickes Pontiac Firebird också. Således letade vi upp ett par tunnlar i trakten och så här blev resultatet.

Dessa i större version samt ett par bilder till finns här.


Dagens:
Sisters Of Mercy - Mother Russia

Rättshaveristen i mig vaknar.

Tur att jag hade iPhonen med mig och kunde föreviga boten där den satt.

Möttes av denna lilla överrasking som satt snyggt knuten på Lambrettans pakethållare när jag kom ut från ett ärende på stan i eftermiddags. Och slogs av två frågor jag skulle vilja ställa till Q-park:

1 - Var hade ni tänkt att jag skall sätta den parkeringsbiljetten!?
2 - Hur FAN har ni mage att bötfälla mig när jag står på en plats en vakt på precis samma parkering sagt att "det går bra att stå på utan biljett" när jag ställde ovanstående fråga till honom i somras?

Överklagan är redan inskickad och nu återstår att se vad de svarar. I ärlighetens namn har jag kanske inte jättestora förhoppningar då jag hört sedan tidigare att det här med att ge sig i kast med Q-Park är lite som att slåss mot väderkvarnar.
Men det finns samtidigt inte en chans att jag tänker betala 400:- till ett utsugarföretag som säger en sak och sedan gör en annan. Åtminstone inte utan att tjafsa en del med dem innan.

Frågan är bara vad jag gör om/när de inte godkänner min överklagan...jag påbörjade ju min förvandling till rättshaveristisk gubbe redan vid min tvist med Telia för ett par år sedan. Det kanske helt enkelt är bäst att ta steget fullt ut och börja skriva arga insändare i lokaltidningen nu.

Eller inte.

Dagens:
Mattias Alkberg - Don Quixiote

Dagens fynd.

Ett riktigt drömfynd: mönstret, färgerna...och kragen. Framför allt kragen!

Myrorna är förmodligen den second hand-affär här i stan där jag mest sällan hittar något av värde. De har trots sitt stora lager av någon anledning ganska få snygga plagg och de få gånger man hittar något skapligt är det ofta löjligt högt prissatt i förhållande till plaggets värde.
Någon gång ibland hittar man dock det där riktigt fina fyndet. Och det är för de tillfällena jag fortsätter gå dit trots att 9 av 10 besök slutar med att man inte har med sig någonting därifrån...utom möjligtvis en smula irritation över att de faktiskt verkar tro att det finns folk som vill betala 150 spänn för en urtvättad, sliten Ralph Lauren-piké (som förmodligen inte ens är äkta) i XL.

Jag har under årens lopp samlat på mig en närmast löjeväckande samling button down-skjortor - och en icke försumbar del av dem är från Ben Sherman. Trots det händer det rätt som det är att jag springer på ytterligare en jag vill ha. Och det finns till och med vissa jag letar smått efter.
En av de sistnämnda är de skjortor som Ben Sherman tillverkade i relativt liten upplaga i samband med sin "The great british escape"-kollektion från 2008. I synnerhet en mörkt blå med target-inspirerat mönster som jag småbittert ångrat att jag inte köpte på en gång ända sedan dess eftersom den sålde slut ganska snabbt och därefter varit nästan omöjligt att få tag på. I alla fall till vettigt pris.

Igår tog jag en vända på stan och bestämde mig för att ta en snabbtitt på Myrorna. Som vanligt utan förväntan om att hitta något alls av intresse. Och där hängde den. Helt oanvänd och dessutom i min storlek. Till ett minst sagt vettigt pris dessutom.

Det är det där 10:e besöket som gör de 9 fruktlösa värda mödan.

Dagens:
Hüsker Dü - Friend, You've Got To Fall

Konsten att vara läskig.

Om ett par helger skall vi på Halloweenfest med Stockholmsmodsen. Vi har såklart viss beslutsångest gällande vad vi skall klä ut oss till. Men...sen hittade jag denna bild i arkiven och inser att det inte är några problem för Elle. Allt hon behöver är en peruk och att röra lite på huvudet.

Dagens:
Club Killers - Kåldolmar & Kalsipper

Mera oktoberfest.

När det vankas fest i Kajutans scootergarage brukar man börja med att talka golvet - som sig bör.
Och framåt natten tenderar folk att bli lite ofokuserade - som sig bör.

Fler bilder från oktoberfesten i Malmö finns här.

Dagens:
Weezer - In The Garage

Att ladda batterierna.

Dennis. Och eld.

Det här var den första helgen på jag minns inte hur länge som var helt fri från några som helst bokningar. Inga scooterträffar, inga planerade fester, inga gäster, inga resor till annan stad och ingen form av jobbande. Fast nu är jag inte kanske inte helt sanningsenlig egentligen - det var faktiskt garagefest med mina klubbkamrater i LC Sthlm för att "fira" garagesäsongens inledning i fredags, men jag valde för ovanlighetens skull att inte delta denna gång - ibland behöver till och med jag en helg då man bara kan vara hemma och ta dagarna som de kommer istället för att spendera natten i någons gästsäng, soffa eller i värsta fall på någons köksgolv.

Hur som helst fungerar det ju så klart inte att inte göra något vettigt på en hel helg, därför såg vi till att dra ut och grilla med Elles släkt i Sundbyholm på lördagen för att åtminstone kunna påstå så här i efterhand att vi gjort någonting annat än att uggla i lägenheten och dricka vin.
Barn, hundar, höstsol och grillad (soja)korv. Nu återstår att se hur lång tid det tar att få röklukten ur parkan...

Dagens:
Samling - Deras Sanning Har Klor

Sådär, ja.

Ja, jag vet att han har en vit fluga enligt beskrivning i boken. Men jag ville ha en liten färgklick i tatueringen.

Jag är egentligen inte överförtjust i katter, utan mer av en hundsnubbe, men trots det har jag ända sedan jag läste Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita (för er som är riktigt nördiga finns en ganska djupgående analytisk site om denna fantastiska bok här) första gången tyckt att katten Behemot skulle göra sig väldigt bra som tatuering. Det har dock varit svårt att hitta rätt motiv...tills jag av en händelse snubblade över omslagsbilden från Harper & Rows utgåva av boken från 1967. Där var han - precis som han skall se ut. Behemot.

Och nu sitter han på min vänstra överarm.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Here upon these we build our barricade...och har oktoberfest.

Getting their kicks out on the floor @ Kajutan.

Den gångna helgen bjöd på lite äventyr i Sveriges nedre del. Vi drog nämligen till Malmö i lördags eftermiddag - ganska sent eftersom jag hade såväl gårdsstädning med bostadsrättsföreningen samt ett litet fotojobb att utföra innan vi kunde hoppa in i bilen. Därför körde vi direkt för att gå på oktoberfest med Malmöscooteristerna.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.

Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.

Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.

Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.

Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.

Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.

Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.

Kort sagt - det var en föreställning som på många sätt var fantastisk, men på vissa punkter saknade jag på något sätt den känsla jag fått då jag sett den traditionella uppsättningen. Å andra sidan kanske det bara beror på just ATT jag sett den flera gånger tidigare och om detta varit min första Les Misérables-upplevelse är det möjligt att jag upplevt den helt annorlunda.

Klart det måste vara ett Les Mis-klipp med också. Nu finns tyvärr inget alls ifrån Malmö Operas uppsättning på nätet, så därför blir det en random trailer från den klassiska varianten istället. Samma musik och minst lika pampigt dock.

Dagens:
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag