"En viss överrepresentation av gröna parkas".

Det är väl sisådär en två decennier eller så sedan Gotland Mod Run arrangerades senast. Förra helgen var det dock dags igen, denna gång i Stockholm Mods Scooterclubs regi och under ett nytt namn: Gotland Mod Weekend.

Det rörde sig alltså mer om än modträff än ett scooterrun denna gång...åtminstone i teorin. I praktiken innebar det egentligen inte mer än att det var en liten andel fler gröna parkas på deltagarna än på ett ordinärt scooterrun - vilket egentligen inte säger så mycket eftersom det brukar vara ganska många sådana även i vanliga fall.

Jag och Elle fuskade på grund av diverse orsaker och tog bilen dit men jag hade, tack vare den gode gotlänningen Chrille Gottberg, ordnat i förväg så att en lånescooter skulle finnas tillgänglig på ön.

Vi var mellan 20 och 30 personer som möttes upp i Nynäshamn på fredagsförmiddagen för att ta färjan över till Visby och det fängelse, numera vandrarhem, som samtliga skulle bo på.
Strålande sol, skönt häng på fängelset, pubkväll, en rideout till havet på riktigt härliga vägar tillsammans med Visby Vespa Club och avslutningsvis ett eget rum med dansgolv på anrika Visbyklubben Munkkällaren (där undertecknad även körde en liten DJ-session tillsammans med min kamrat Jonathan från LC Sthlm) - allt detta tillsammans gjorde att det, trots att vi inte var så många, blev en bra helg. En riktigt bra helg till och med. Att jag och Elle dessutom lyckades boka om så att vi fick plats på den tidigare färjan tillbaks till fastlandet på söndagen och därför slapp komma hem sent på natten gjorde inte direkt saken sämre.

På de flesta sätt kan väl denna träff alltså sägas vara raka motsatsen till Norgerresan här om veckan. Där Norge var stort, kallt och rörigt var Gotland Mod Weekend litet, soligt och väldigt väl uppstyrt. Eller som Billy Bob så väl uttryckte det då det något storögt konstaterades att både grill, dieselaggregat och ljudanläggning fanns med under lördagens rideout till stranden: "Nu åker ni med Stockholm Mods, inte scooterklubben".

Och just ja - vi lyckades komma med i lokalpressen också.

Dagens:
The Who - Sea And Sand

Mera Norge.

Den som vill se fler bilder från Norge och Vespa World Days hittar det här.

Dagens:
Peter Bjorn And John - Eyes

Kallt, rörigt och...askul.

Det är nu över en vecka sedan jag kom hem från Norge och Vespa World Days. Och faktum är att jag till och med hunnit med ytterligare en träff sedan dess...men den får ett eget inlägg snart istället.

Hur var det då? Jo, det var löjligt kallt. Träffen tog plats i Gjøvik som ligger några mil från Lillehammer. Alltså högt upp. Att lägerplatsen dessutom var belägen högst upp på en kulle (eller snarare ett mindre fjäll) gjorde inte såklart inte att kylan blev direkt mindre bitande. Att vi sov tretton pers i ett militärtält med kamin hjälpte inte ett dugg och efter att ha spenderat första natten (då temperaturen enligt uppgift kröp ned emot någon minusgrad), då jag vanan trogen sov iklädd i stort sett bara underkläder, skakandes så mycket att jag höll farsan och Mogge som sov bredvid mig vakna genom att vibrera som en eltandsborste bestämde jag mig helt enkelt för att inte ta av varken parka eller kängor mer under resten av träffen. Punk så det förslår, men ack så mycket varmare.

Det var dessutom smått katastrofalt arrangerat. Jag har visserligen viss erfarenhet av hur det är attt försöka knyta ihop ett run och vet hur svårt det kan vara att få allt under till och med en mindre träff. Därför har jag full förståelse för att saker kan gå snett under en träff så stor som Vespa World Days. Men nu blev det nästan löjligt: att vissa problem uppstår är oundvikligt, men när ens land får äran att arrangera en av de större träffarna i världen och man vet att folk reser från hela världen, i många fall på scooter (jag pratade bland annat med en portugis som spenderat två veckor i sadeln för att ta sig till Gjøvik), är det närmast respektlöst att slarva så mycket som det gjorts i detta fall. Några smakprov:

Tydligen lever norrmän på smörgåsar. Därför bestod de utlovade lunchpaketen (mat skulle ingå i anmälningsavgiften) av tre smörgåsar: en med skinka, en med korv och en med ost. Tanken var tydligen att vi vegetarianer alltså skulle överleva på en ostmacka om dagen.
Frukosten bestod av rostbröd, orostat eftersom brödrost inte fanns att tillgå, och sylt. Samt kaffe som bereddes i en (ja, just det - EN) Moccamaster. Strax över 900 scooterister från hela världen skulle alltså förses med kaffe från en normalstor hemmakaffebryggare. Jag har på fullt allvar aldrig sett en person med mer panik i ögonen än den stackars herre som under frukosten stod och stirrade ut bryggaren i väntan på att nästa kanna skulle bli klar medan kön av smått bakfulla och kaffesugna gäster ringlade lång ut från frukosttältet.
Den stora rideouten till Lillehammer på lördagen blev avklippt på mitten och eftersom vi inte fått någon info om exakt var vi skulle och det varken fanns någon personal som åkte längre bak i kortegen eller någon man kunde ringa för att få info blev vi ett hundratal personer som förvirrat cirkulerade runt på måfå i centrum en bra stund utan att ha en aning om var vi skulle innan vi efter ungefär en halvtimme lyckades hitta de andra.
Det blev varken några fungames eller concours de elegancé som det brukar vara på de här större träffarna.
Vid lördagen stora galamiddag fanns visserligen en vegetariskt huvudrätt, men vi som inte äter kött fick vara utan förrätt.
Underhållningen på kvällarna bestod av irländska (läs - norrmän som låtsade vara irländare) trubadurer på torsdagen och ett 70-talshårdrockscoverband på fredagen - inga DJ:s och inget dansgolv. På lördagen spelade iofs ett riktigt bra 60-talstributeband, men efter att de spelat kvar vid tiosnåret på kvällen stod runt 900 partysugna människor något överraskat kvar i det tysta partytältet. Det fanns nämligen ingen DJ denna kväll heller...och dessutom hade bandet tagit med sig ljudanläggningen.
Att allt dessutom är löjligt dyrt i Norge var visserligen inte arrangörernas fel, men gjorde därmed inte saken bättre. Särskilt inte för den gode svenskkollega som något chockad kom tillbaks efter att ha varit inne i stan för att "fylla på förråden" och berättade att han fått betala nästan 400 NOK för ett sexpack folköl, ett paket cigg, en snusdosa och en påse chips.

Men, trots alla dessa smärre katastrofer var det samtidigt helt fantastiskt. Svensklägret som vi döpte till Gjøvik Soul Club, komplett med danstält och allt, var helt klart träffens partyräddare. Vi inte bara såg till att hålla tempot igång på campingen till tidigt på morgnarna utan räddade även festen på lördagsnatten genom att flytta hela partyutrustningen, inklusive mp3-spelare, bergssprängare och discokula till partytältet på festivalområdet för att åtminstone någon form av musik skulle finnas där. Vi fick vara med på bingolotto. Det burnades och kördes spontandragrace i var och vartannat hörn. Man träffade folk ifrån hela världen och av alla sorter - allt från pensionerade italienska gubbar som kört Vespa sedan 50-talet till dyngraka tyska scooterboys i jeansväst och cammobyxor. Vägarna kring Lillehammer var helt fantastiska och utsikten magnifik - Norge är verkligen ett nästan löjligt vackert land. Och att köra i en flera kilometer lång kortege med scooterister från hela världen på sådana vägar är så klart alltid en svårslagen upplevelse. Och sedan är det ju inte varje dag man får se tolv tyska akrobater på fyra 50-tals Vespor.

Jag vill dessutom tillägga att jag numera vet att det aldrig är så skönt att duscha som när man kommer hem efter att ha spenderat tre dygn sovandes (det lilla man sovit) i ett militärtält med 12 snarkande Örebroare, iklädd parka och kängor samt samma jeans och tröja dygnet runt.

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

Inte nog med att ni är brottslingar, ni har taskig tajming också.

Idag hade jag ett tight schema. Minst sagt...jobb, möten och sedan tvätta samt serva Touringen och packa inför Norge och Vespa World Days som vi drar till tidigt imorgon.

Klart att några pajsare skulle välja att råna banken i Flen och ge sig in i eldstrid med polisen lagom tills jag var på väg hem från Västerås idag bara därför. Tre timmars bilkö, poliser och insatstyrka med automatvapen. De kollade igenom vartenda fordon som var på väg till och från Västerås och vore det inte för att jag var så stressad hade jag nog tyckt det hela var riktigt spännande - det är ju trots allt inte varje dag en polis beväpnad med automatkarbin kollar igenom ens bil.

Som ett resultat av detta lilla äventyr rasade dock hela mitt noggrant planerade dagsschema och jag hann inte hunnit med hälften av det jag skulle göra under dagen vad gäller såväl mailande och jobb som fixande med Vespa och packning. Nåja...nu är det sen kväll och jag är nästan ikapp. Vi fuskar och kör släp (inte ens jag är så hård att jag tänker köra original-Touring tur och retur när enkel resa är cirka 50 mil) så jag kan väl alltid sova i bilen på väg dit. Det är ju ändå jag som styrt upp det mesta, så jag kan med gott samvete delegera den uppgiften till någon annan.

Jag har inte har någon lust att dra på mig onödiga räkningar i form av surfande från iPhonen utomlands så det lär bli radiotystnad från min sida såväl här som Twitter och Facebook tills jag är hemma på söndag kväll. Om det inte finns wifi i Gjøvik förstås, men den chansen känns ganska liten.

Så, ha en trevlig helg - det tänker jag garanterat ha.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Sneakersjakten.

Bilden är fullånad från internet.

Sommaren börjar krypa närmare och tills den måste man ju såklart ha ett par schyssta sneakers. Nu har jag visserligen en skosamling som redan är lite väl stor egentligen, men det känns inte som om någon av de skor jag redan äger är riktigt anpassade för skönt häng i solen. Ökenkängor, Doc Martens, brogues och alla de andra olika typer av skinnskor som står i min klädkammare må vara snygga skor enligt mig, men de är inga höjdare att ha på sig en hel dag i sommarvärme. Och sneakers har jag av någon anledning inga nu sedan jag slet ut mina trotjänare, ett par Adidas Handball Spezial som hängt med i flera år, förra sommaren och med viss sorg i hjärtat tvingades förpassa dem till sopkorgen.

Därför har jag ägnat mig åt ett visst mått av sneakersjakt senaste tiden. Något som visat sig lurigare är förväntat. Jag vill nämligen ha ett par som är snygga, inte alltför vanliga och dessutom gärna med, så klart, en viss retrotouch. Adidas Handball och Gazelle har jag redan jobbat mig igenom några stycken och de känns därför inte så kul längre. Och detsamma kan ju i ännu högre grad sägas gälla Converse All-Stars som ju dessutom egentligen inte ens är särskilt bekväma. Idag ramlade jag dock över en variant på nätet som jag tror kan bli ganska perfekt - Adidas Volley Plimsolls. Slimmade, retro på en snyggt sätt och finns dessutom i en ganska läcker orange nyans som lär se grym ut till ett par lagom inslitna jeans. Det enda som jag kanske är lite tveksam till är mönstret på sulan. Jag tror att det kan vara snyggt, men det är svårt att avgöra säkert utan att se dem på riktigt.

Jag skall avvakta lite för att fundera en extra vända samt för att se om jag kanske springer på några andra sneakers när jag drar till Vespa World Days i Norge nästa vecka. Men risken är överhängande att det blir till att beställa ett par Adidas Valley Plimsolls efter nästa vecka trots allt. Inte minst eftersom de finns att få tag på till det facila priset av 499:-....

Dagens:

Run DMC - My Adidas

Helgbloggaren.

Elle poserar som om hon var född bakom DJ-båset.

Eftersom det där med att vara tyst på vardagarna och sedan blogga igen lagom till helgen verkar ha blivit min grej är det väl lika bra att fortsätta på linjen även denna vecka.

Om någon undrar hur det egentligen blev förra lördagen kan jag berätta att jag på något mystiskt sätt faktiskt lyckades pussla ihop allt och hann med allt: såväl dop och modskväll som Elles DJ-premiär.

Dopet var ett mysigt hemmadop och mycket trivsamt. Det gick helt ok att spela, trots att akustiskt gitarr egentligen kanske inte är det ultimata instrumentet för att kompa psalmer, och Elles och min dopgåva i form av den egenskrivna låten Solformad verkade gå hem hos både föräldrar och övriga dopbesökare. Vad Julina, den egentliga mottagaren, tyckte var dock lite svårt att avgöra - hon var lite för upptagen med att verka undra varför någon just doppat hennes huvud i vatten. Fikat var gott också.

Sedan blev det eftermiddagståg till Stockholm på vilket jag av en ren slump träffade goda vänner som var på väg till Cat Stevens-konsert och följde med dem för lite uppvärmning på Belgobarens uteservering. Där fick jag chansen att på Agnes inråda prova körsbärsölen Kierk som var...intressant. God är nämligen inte rätt ord för en smakupplevelse som väl närmast kan beskrivas som en IPA som någon doppat en sug-o-läsk i. Kvällen fortsatte sedan med goda scootervänner på Regents Bar där vi, såklart, diskuterade trim, fast-flowkranar samt såg Stockholm Mods Clubs alldeles egna allstar-band The Crashbars framföra powerpop och modgroovelåter av högsta klass.

Jag är ärligt talat själv överraskad av det faktum att jag på något sätt lyckades slita mig från det trevliga hänget på Regents Pub för att ta mig till centralen och sista tåget hem - men inte ett dugg ångerfull. Klubb Paviljong hade nämligen sett till att Filial hemma i Eskilstuna var smockfullt och jag kan knappt minnas när jag såg så mycket folk dansandes här i stan sist. Alla inblandade gjorde ett klockrent jobb, men uteserveringen som Karin och Karin fick att gunga totalt i baktakt är värd ett extra omnämnande. Men bäst var såklart Elle som framstod som om hon stått bakom skivspelarna hela sitt liv och inte, som det egentligen var, faktiskt egentligen sett ett mixerbord på nära håll först ett par timmar tidigare. Sista timmen, då samtliga arrangerande tjejer körde tillsammans på stora golvet, lyfte stämningen till närmast euforiska höjder och när lysena slutligen tändes och det var dags att gå hem var det absolut ingen som hade lust med det och därför fortsatte kvällen med efterfest på Centrallagret tills solen gick upp.
Kort sagt - en total succé.

Söndagen fick jag i och för sig betala dyrt för såväl allt flängande mellan olika aktiviteter och städer. Jag var, för att slänga sig med klyschor, helt enkelt inte den piggaste laxen i forsen. Men det var det värt. Stort tack till Madde, Dennis och Julina, alla goda scootervänner (med extra betoning på Stockholm Mods) och framför allt Klubb Paviljongen-tjejerna för en mycket bra lördag. Så pass bra att det inte ens gjorde så jättemycket att jag missade den traditionsenliga kortegen på lördagens scooterpremiär i Stockholm.

The Crashbars @ Regents Bar. Biff! Bang! POW!

Dagens:

Monica Zetterlund - Stick Iväg Jack

Svåra val.

Varför måste allt alltid hända på samma gång för mig? Smaka bara på idag: vi har just kommit tillbaks från dop av Elles systerdotter Julina (där jag för övrigt agerade dopmusikant samt framförde en låt jag och Elle skrivit som dopgåva, men mer om det en annan gång).

Samtidigt som vi befann oss på denna trevliga tillställning körde mina vänner i Stockholm kortege ihop med en herrans massa andra scooterister under Stockholms Scooterpremiär.

Ikväll, eller snarare om ett par timmar, är vi inbjudna på 30-årsfest, men jag har sedan länge planerat ansluta mig till de andra i Stockholm för att gå på modsklubb. Som om det inte räckte med detta kör Elle och hennes kompisar sin klubb Paviljongen på Filial här i stan för första gången...och jag vill ju såklart helst inte missa hennes premiär som DJ heller.

Jag är, med andra ord, en smula rådvill i vad jag skall göra...och hur. Hyser dock just nu någon slags löst formulerad plan om att försöka hinna med ett snart gående tåg för att festa med mina scooterbröder i Stockholm, gå på modsklubb och sedan hinna med ett sent tåg hem igen i förhoppning om att kunna se åtminstone en liten stund av Elle bakom skivspelarna.

Önska mig lycka till!

Dagens:
Edwin Starr - Stop Her On Sight (S.O.S)

Only in Torshälla.

Återigen en only in Torshälla: valborgsmässoeld som matas av grävmaskin.

Förra helgen (ja, nu är jag sen igen) bjöd både på överraskningsfest för den gode Fyris och valborgsfirande i Torshälla - och sedan tillbaka till residens Fyhrqvist. Det var kul.

Dagens:
Yuck - Shook Down

Vårpremiär med Blacksmiths SC.

Idag var det äntligen dags för vårpremiär med Blacksmiths SC Eskilstuna. Egentligen tjuvstartade vi för ett par helger sedan med ett litet planerings möte inför den stundande resan till Norge och Vespa World Days, men det var idag den officiella premiären skedde. En kort tur genom Tuna och sedan fika på den soliga uteserveringen vid sköna Café Norr fick räcka denna gång eftersom de fem av oss som deltog hoppades att få tillökning av Jocke som befann sig i garaget mekandes med sin Vespa 50. Det fick vi också, men tyvärr kom han på minicykel istället för scooter. Vi får väl försöka få ändring på det under kommande vecka.

Sedan gick i och för sig den soliga uteserveringen från att vara just solig till att snarare bli vad som närmast kan beskrivas som orkandrabbad under den stund vi satt där, men det kvittar egentligen - det här kändes ändå som en ganska fin uppvärmning inför kvällen valborgsfirande.
Dagens:
Crystal Stilts - Through The Floor

Cute overload.

För ungefär en månad sedan nämnde jag här på bloggen att jag fått ynnesten att spendera en eftermiddag på Parken Zoo tillsammans med deras nytillskott: babydjuren miniatyrflodhästen Oliver och jättemyrsloken Eskil. Då kunde jag inte posta några riktiga bilder, eftersom artikeln jag tog bilderna till inte publicerats ännu. Nu har den dock kommit ut och därför känns det som dags att visa hur en av de bästa (eller i alla fall gulligaste) eftermiddagarna i mitt liv såg ut.

Att beskriva känslan av att en knappt fyra månades flodhästunge kommer fram och buffar på ens ben eller att en myrslok slickar en på handen är faktiskt så gott som omöjligt, så därför låter jag bilderna tala för sig själva. Håll i er - för nu blir det gulligt så det förslår!

Fler bilder finns här.

Dagens:
James och Karin - Djurens Brevlåda

Så hur var påsken då?

En bild säger mer än tusen ord brukar det ju heta - därför nöjer jag mig med att skriva "jovars" och posta denna.

Dagens:
Screamin' Jay Hawkins - Voodoo

Att blogga ikapp.

Ok...update var det, ja. Här följer en ganska rejäl lista, för nog har det hänt en del både kul och märkliga saker på sistone - jag har:

DJ:at på en skön Fritidsgår'n-kväll på Filial och under samma kväll spelat Vespa-avgasrör med Brothers Gonna Work It Out.
Varit på scooterfika/vårpremiär med Blacksmiths under vilken vi även passade på att planera en del inför den stundande trippen till Norge och Vespa World Days om ganska exakt en månad.
Hängt i en lägenhet med uteplats i form av ett torn med glasgolv.
Hälsat på min gode vän Kalle i Älvsjö - ett besök som spontant utvecklades till en lite för sen grill- och utekväll med besök på Kvarnen som avslutning
Blivit vittne till en brand på Stockholm Södra tågstation - en brand som fick till följd att jag även fick spendera ett antal timmar på centralen i väntan på att tågen skulle börja gå igen.
Stoppat ett tåg(!) eftersom den nyopererade herren bredvid mig drabbades av någon slags infarkt och utstått arga blickar från mina medpassagerare eftersom vi på grund av detta blev ytterligare någon halvtimme försenade i väntan på ambulans i Nykvarn.
Hängt på balkongen.
Jobbat med både det ena och det andra.
Picnicat i skogen.
Mekat med både mina egna och andras scootrar.
Lekt med tanken att starta ett skaband.

Samt en hel del annat som jag inte ämnar gå in på här eftersom jag varken har ork eller tror någon skulle finna det särskilt intressant.

Sådär. Nu är jag ikapp. Mot påskmiddag i Torshälla!

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

Skärpning Ronnie...än en gång.

Nu har det gått nästan en vecka utan att jag skrivit här igen. Det är inte ok. Verkligen inte.
Men, det har ju trots allt blivit vår och jag har dessutom haft ett par minst sagt röriga dagar så det har helt enkelt känts som det funnits bättre saker att göra än sitta framför en datorskärm och knappa på ett tangentbord bara för sakens egen skull.

Just nu har jag dock en bra orsak att ta mig tid att skriva: jag sitter nämligen i fikarummet på min gode vän Kalles kontor i Stockholm, utan någonting dom helst att göra (har inte ens med mig en bok) och väntar på att han skall ha jobbat klart för dagen så vi kan bege oss hem till honom för att grilla. Det är inte alldeles omöjligt att en öl eller två slinker ned också.

Egentligen borde jag väl gå igenom lite av vad som hänt sedan sist, men det får komma i nästa inlägg (som jag härmed lovar mig själv dyrt och heligt inte skall dröja ytterligare en vecka). Jag skriver nämligen detta från min iPhone. Och den är visserligen bra på de flesta sätt men när det kommer till att knåpa ihop längre inlägg på en blogg måste jag tyvärr tillstå att den är långt ifrån optimal.

Så, tills nästa gång: nu skall det grillas!

Dagens:
Blondie - Heart Of Glass

Det tog bara lite mer än ett år längre tid än planerat...

...men nu är i alla fall den nya tatueringen på plats och således båda mina val vad gäller fordon (om jag inte räknar bilen och cykeln) representerade på högerarmen. Perfekt nu när det börjar bli läge för kortärmat...

Dagens:
Det Vackra Livet - Askan

Svett, rökrockar och en stor röd scooter.

Affärer görs bäst Hugh Hefner-style.
Foto: Elenor Kuhlin

Så var det äntligen dags - i lördags lånade vi farsans Alfa (man måste ju göra sådant här med stil), kopplade på släpet och begav oss till Ola och Nina samt deras son Einar på Östgötaslätterna för att hämta hem en väldigt röd och väldigt fin Lambretta TV175 -60 som från och med nu skall husera i mitt garage istället för deras förråd.

Som ren bonus fick vi oss en riktig helkväll med god mat, vedeldad finsk bastu i bästa finntradition, ett inte helt försumbart antal kalla öl, gitarrspelande på kvällen samt tre pappkassar blandade LP-skivor.

En riktigt fin lördag och söndag, inte bara för att jag äntligen fick hem nytillskottet utan inte minst för det trevliga sällskapet.

Se så bra vi gör oss ihop!
Foto: Elenor Kuhlin

Dagens:
Lolita Pop - Tarzan On A Big Red Scooter

Genialitet på skånska.

Hörde jag någon säga: "genialiskt"?

Bob Hund är ett av de där banden som har funnits med mig länge, ända sedan gymnasietiden faktiskt, men som jag samtidigt aldrig varit ett jättefan av. Jag har helt enkelt länge tyckt att de varit bra - men inte mer än just bara "bra". Visst har de gjort en del riktiga dängor till låtar - Ett fall och en lösning, deras skånska version av Pere Ubus klassiska Final Solution, är exempelvis fantastisk. Likaså Nu är det väl revolution på gång? som jag spelat på hög volym för dansgolv många sena nätter då jag DJ:at. Men ändå har på något sätt det där lilla extra, det där som tar ett band från bra till riktigt bra saknats i mina öron.

Tills nu. Efter ett uppehåll på många år, förutom ett par ströspelningar på festivaler och liknande, släppte Bob Hund just skivan Det överexponerade gömstället. Och den är bra. Riktigt bra. På alla, absolut alla, punkter: musiken, instrumenteringen och, framförallt, texterna. Just lyriken har alltid varit lite av Bob Hunds storhet, men på Det överexponerade gömstället har Thomas Öberg verkligen överträffat sig själv. Det är precis som det alltid varit klurigt, fyndigt, tänkvärt och allvarligt på samma gång - fast denna gång ännu klurigare, fyndigare, mer tänkvärt och allvarligare.

Som om det inte räckte med det har Martin Kann (Bob Hunds ständiga formgivare, som bland annat även låg bakom det klassiska omslaget till deras skiva Omslag: Martin Kann) överträffat sig själv och fått till det kanske bästa svenska skivomslag jag någonsin sett.

Kort sagt: hela alltet är genialiskt och jag har snöat in fullständigt. Gott så.

Om ni har Spotify kan ni lyssna på Det överexponerande gömstället här.

Dagens:

Bob Hund - Popsång (Mot Min Vilja)

Röda Faran välkomnas till familjen!

Eftersom jag hade fullt upp med att gasa runt på östgötaslätten blev inga bilder tagna förutom en snabb iPhone-bild vid vägkanten. Finns dock viss risk att nytillskottet i scooterfamiljen kommer att figurera en del här framöver ändå...

Hoppsan. Jag råkade visst köpa en till Lambretta i helgen.
Egentligen väcktes dock tanken redan på vägen hem från årsmötet i Malmö då jag samåkte med Ola och Nina från Östergötlands vidder och vi (såklart) började diskutera vilka scootrar man verkligen skulle vilja ha.
Jag nämnde då att jag alltid gillat Lambrettas serie 2:or, särskilt TV175:orna, varpå Ola och Nina tittade smånöjt på varandra och sade att de händelsevis råkade ha en sådan stående som de egentligen tyckte var för fin för att i stort sett aldrig köras och därför funderat på att sälja. Kunde jag vara intresserad av den, kanske?

Klart jag kunde. Det ena ledde till det andra och efter att ha funderat, klurat och räknat på om jag hade råd och plats med den åkte jag i lördags ut på vischan kring Linköping för att sparka däck och provköra. Provturen, som skulle vara ett par varv runt deras gård, slutade på en tre-fyra mil, vilket väl säger det mesta om hur jag och scootern kom överens.

Så, efter att ha avrundat dagen med prutning samt pannkakor och kaffe i Ola och Ninas kök, satte jag mig i bilen och åkte hem igen. Med en väldigt röd Lambretta TV175 serie 2:a från 1961 i min ägo.

Nu återstår bara att få hem den samt sälja av en annan scooter för att såväl finansiera nytillskottet som frigöra plats i garaget.

Dagens:
Ocean Colour Scene - The Riverboat Song

Only in Tuna.

Igår kväll befann vi oss i ett garage. Närmare bestämt på invigning av ett sådant. Tillsammans med diverse jänkebilsförare, rockers och annat löst folk. Samt Sator. Det var onekeligen en smula otippat att de skulle dyka upp och köra ett par låtar. Och ännu mer otippat att de rev av en cover på den kanske bästa powerpopdänga som någonsin skrivits.

Nu drar jag till Linköping för att provköra en Lambretta TV175 serie 2. Bara sådär.

Dagens:
Sator - Teenage Kicks (live i ett garage någonstans i Eskilstuna)

Flavours of the month - mars 2011.

Jag har ju lite smått lovat mig själv att försöka lägga ut en Spotifylista med de låtar jag lyssnat mest på varje månad..och det löftet ämnar jag hålla.

Så - här är mars månads lista. Gammalt, nytt, högt, lågt, souligt, rockigt, vackert, fult, finstämt och stökigt blandat om vartannat. Precis som min musiksmak, med andra ord.

Dagens:
Suburban Kids With Biblical Names - Studenter På Flak

Musikerhumor.

Jag har ett svagt minne av att jag postade några sådana här klipp för väldigt, väldigt länge sedan. Men då hade jag ännu inte sett detta, som med största sannolikhet är det roligaste av dem alla.
Genialiskt på så många punkter att det inte går att sätta i ord. Särskilt partiet vid ca 1:55.



När vi ändå är inne på ämnet musik, om än förhoppningsvis inte fullt lika skrattframkallande sådan, kan jag ju passa på att nämna att tog jag mig tid att spela in en ny låt här om dagen och lägga upp den på MySpace (som för övrigt, för att citera en fyndig vän, nu för tiden bara tycks användas av musiker och tatuerare). Låten heter The Damnation Game och finns här.

Dagens:
Dire Straits - Sultans Of Swing

En liten teaser...igen!

Det lär dröja innan de "riktiga" bilderna kommer upp här eftersom jag inte ens vet i vilket nummer artikeln skall vara med, men här är i alla fall en som kom med i farten när vår klubbkamrat Patrik kikade förbi för att kolla läget.

Bara för att jag skrev sist att jag nästan aldrig postar sådant som har med fotouppdrag att göra här blir det två i rad nu. I fall på sätt och vis - i det här fallet rör det sig visserligen egentligen om något jag gjorde lika mycket för skojs skull, men det skall i alla fall publiceras så småningom.

Min scooterbroder och president Christian skall nämligen vara med i ett kommande nummer av engelska Scootering tillsammans med sin nycustomiserade och nästan löjligt snygga Lambretta TV175 serie 3:a . Till det behövs såklart lite bilder och eftersom tidningen inte har några fotografer stationerade i Sverige frågade han om jag kunde tänka mig att ta några - vilket såklart inte var något jag direkt behövde fundera över innan jag sade ja till.

Således begav jag mig till Stockholm igår för att flänga runt i jakt på platser som kunde tänkas matcha en blå och orange ganska elak Lambretta. Någon slags ursprungstanke att hålla till kring Hammarbyhamnen och kanske Vemodet fanns, men av någon märklig anledning slutade det med att vi spenderade större delen av tiden i en tunnel.

Dagens:
The Who - 5:15

En liten teaser...

Jag publicerar i stort sett aldrig sådant som relaterar till fotouppdrag och liknande här på bloggen - mest på grund av att jag vill hålla den privat och därför inte tycker det hör hemma här.
Men vissa saker kan man bara inte låta bli att nämna. Som exempelvis när man får chansen att spendera en eftermiddag på Parken Zoo tillsammans med en bebisflodhäst och en bebismyrslok och deras stolta mammor.

De flesta bilderna vill/bör/kan jag inte lägga upp. Inte än i alla fall. Räkna dock med att de kommer så småningom när allt är klart.

Så...här är ännu mera djur!

Dagens:
I Am Kloot - Lately

Decisions, decisions...

Behöver jag en Lambretta till? Kan jag ekonomiskt sett rättfärdiga ett inköp av en Lambretta till? Kan det kanske vara värt att sälja en av Vesporna för att delfinansiera en Lambretta till? Och skulle det ekonomiskt sett hjälpa mig att rättfärdiga ett inköp av en Lambretta till?

Usch, vad jobbigt det blev nu...

Dagens:
The Merton Parkas - You Need Wheels

Tonåringen.

När jag tittar tillbaka på de senaste inläggen inser jag att det blivit väldigt mycket djur här på bloggen sista tiden. Ormar, ankor och, kanske framför allt, hundar i överflöd. Man skulle nästan kunna tro att jag så sakteliga håller på att förvandla detta till en djurblogg.

Så är inte fallet, men trots det kommer här ännu ett hundrelaterat inlägg:
Idag fyllde Qusan tretton år. Tanken var att fira det genom att gå tillbaka till Café Voff (se detta inlägg) och bjuda henne på något gott. Nu visade sig tyvärr nämnda café ha stängt idag så vi fick snabbt tänka ut en plan b: långpromenad i vårsolen med picknick på en solig kulle och skinka åt födelsedagsbarnet.

Det funkade också ganska fint.

Dagens:
Josh T Pearson - Woman, When I've Raised Hell

Att se saker positivt.

Det skall tydligen snöa imorgon.
Jag tänker inte sparka in öppna dörrar genom att gnälla över hur trist det känns, att jag är trött på snö, att det räcker nu och så vidare.
Istället konstaterar jag bara att det är skönt att jag tog ut Lambrettan på lite vårrastning idag medan tid ännu fanns. Nu har jag stillat abstinensen för ett par dagar framåt i alla fall...

Dagens:
Grandaddy - The Crystal Lake

Mindre välkomna vårtecken...

Inte mycket till bild kanske, men jag skulle vilja se er krypa närmare med bara ett fast 50mm-objektiv på kameran...

Apropå vårtecken sprang jag på den här gynnaren och hans kompis som låg och gottade sig i solen under en skogspromenad med hunden igår. Sol och tö i alla ära så är nog det faktum att de här rackarna börjar krypa fram (samt tidigare nämnda pollen) en av få saker jag inte gillar med våren.

Dagens:
Gruff Rhys - Conservation Conversation

Igår hade Orup fel...

...Stockholm var allt annat än kallt. Det var tvärtom sol, vår och, med tanke på mina kliande ögon och rinnande näsa, antagligen pollen i luften.

Dagens:
Orup - Stockholm

På tal om hundar...

...här är några sådana som är rätt peppade på att få komma ut ur transporten och springa.
Bilden är tagen i samband med att Elle åkte hundsläde i Sälen för ett tag sedan.

Dagens:
Phil Ochs - White Boots Marching In A Yellow Land

Uppstoppade djur, låtskriveri och caféer för hundar.

Vi hann med en hel del i helgen...samtidigt som vi på något konstigt sätt inte gjorde någonting vettigt egentligen.
Relativt lugn hemmafest med goda vänner i husets festlokal (komplett med snacks, dansbandsposters och små uppstoppade djur), promenad i solen samt ett par halvtaffliga försök från min och Elles sida att skriva musik tillsammans.

I söndags tog vi dessutom mod till oss och besökte slutligen Café Voff - hundfiket som öppnade på Klostergatan 14 här i Eskilstuna för ett tag sedan. Det är någonting med tanken på ett hundcafé som avskräckt mig hittills av någon anledning. Det känns liksom lite "hej, jag har inget liv och inga barn och kompenserar det med att skämma bort min hund" på något vis.

Jag måste dock erkänna att det faktiskt var ganska mysigt - jag drack kaffe och åt en ostfralla, Elle valde varm choklad och Qusan fick leverpastej med hundgodisgarnering.
Alla nöjda, helt enkelt.

Dagens:
Pet Shop Boys - Suburbia

I ett garage i Sveriges nederdel...

Den som vill se lite fler bilder från förra helgens eskapader i Malmö hittar det här.

Dagens:
Symarip - Skinhead Moonstomp

Flavours of the month.

För ett tag sedan gjorde jag slag i saken och skaffade Spotify Premium efter att ha stått ut med gratisversionen alldeles för länge. Det är skönt att slippa reklamen, men den allra största fördelen är så klart att äntligen ha tillgång till Spotify i mobilen.
Så här i efterhand förstår jag faktiskt inte hur jag klarat mig utan det så länge och min trogna iPod har nu reducerats till att inte vara mycket mer än en skrivbordsprydnad.

En annan följd av uppgraderingen är att jag, av naturliga skäl, börjat lyssna på ännu mer musik än tidigare (om det nu är möjligt). Jag har därför tänkt att börja lägga ut en spellista per månad - enkom för att skryta med min excellenta och något eklektiska musiksmak.

Så...här är de låtar jag lyssnat på mest under februari i år:
Flavours of the month (Febuari 2011)

Dagens:
Elvis Costello - Watching The Detectives

Tjuvstart.

Idag var det äntligen dags. Årets första scootertur. Trots att det varit kallare och snöigare än på många år kom den faktiskt tidigare än vanligt. Jag brukar plocka fram dem kring påsk.

Fast, egentligen var det inte riktigt meningen att det skulle bli premiärturen. Egentligen skulle jag bara hämta hem Touringen från Smedjan (där den fått bo över vintern) till garaget via kortast möjliga väg för att kunna finjustera ett par grejer i lugn och ro hemma...men eftersom det otippat nog varken var särskilt kallt eller halkigt att köra blev det lite längre än så. Jag blev helt enkelt tvungen att köra en vända runt stan. Och svänga förbi mina föräldrar för att säga hej. Och åka och handla lite på Tuna Park.

Detta innebär knappast att jag kommer att börja köra dagligen än på några veckor minst. Det är jag lite för rädd om mig själv, och framförallt scootrarna, för att göra. Men det var skönt att få köra av sig lite i alla fall...och det är verkligen otroligt hur mycket lättare en kort tur genom stan på en italiensk tvåhjuling kan få allt att kännas.

Dagens:
Tony Christie - (Is This The Way To) Amarillo

Allt är förlåtet, Malmö.

Jag har bara varit i Malmö någon enstaka gång tidigare och om jag skall vara helt ärlig har staden inte övertygat mig helt. Det är inte direkt så att jag tyckt illa om den, men jag har inte heller upplevt den så där helt fantastisk som många andra verkar tycka den är.

Den här helgen ändrade dock lite på det - Malmö var soligt, snöfritt och varmt. Det var till och med plusgrader. Och den kortare lilla tur genom staden som vi, trots det ganska späckade årsmötesschemat, lyckades klämma in på lördagsförmiddagen gav mig en känsla av att Möllevången nog kanske kan vara en stadsdel jag trivs riktigt bra i.

Det var en mycket lyckad helg på alla andra punkter också, men jag ämnar inte tråka ut någon med långdragna detaljer. Det räcker nog fint att kortfattat nämna att de olika mötena med såväl Lambretta Club Sweden som för SSK:s räkning (både lokalgrupperna och det "riktiga" årsmötet) flöt på och var ungefär som sådana möten brukar vara, middagen var vansinnigt god och att det var fint att få umgås med trevligt scooterfolk både på fredag- och lördagskvällen samt se Malmöiternas fina scootergarage Kajutan där det bjöds festligheter tills siste man gav upp efter lördagens möten och bankett. Inte ens bilresan, vare sig dit eller hem, kändes särskilt jobbig - mycket på grund av trevligt resesällskap i form av Ola och Nina från Linköping.

Dessutom var det en ny, och ganska annorlunda, upplevelse att tvingas planka ut, inte in som väl är det vanliga, från Folkets Park.

Dagens:
Nicole Willis And The Soul Investigators - If This Ain't Love (Don't Know What Is)

Skåne, here I come!

I helgen det dags för årsmöte med Svenska Scooterklubben och Lambretta Club Sverige med allt som hör till: förutom själva mötena blir det som alltid middag, samkväm och inte helt otänkbart ett visst mått fest.

Årsmötet är ju på något sätt alltid startskottet för årets scootersäsong och jag ser såklart fram emot såväl det som att få att träffa alla - så här under vinterhalvåret är det ju trots allt mest de scooterister som bor i något sånär närliggande städer man träffar men vid årsmötet kommer ju folk från hela landet. Jag ser dock mindre fram emot att köra hela vägen till Malmö. Och framför allt ser jag mindre fram emot att köra hela vägen hem på söndag. Även om det säkert kommer att vara värt det.

...och nej - jag kommer inte att åka scooter dit. Nog för att jag är hängiven, men riktigt SÅ hängiven är jag inte.

Dagens:
The Beautiful South - A Little Time

Waking up has never been easy.

I lördags var vi i Södertälje för att fira både Elles kusins kille Robban (smaka på den släktskapsbeskrivningen) och deras son Cody som fyllt år i veckan (med 30 års skillnad på födelsedatum dock).

Det var egentligen inte så annorlunda från hur det brukar vara när vi åker dit (vilket varit ganska ofta sista tiden) - lite mat, lite gitarrspelande, en hel del tv-spel, en hel del dryck och lite senare i säng än vi från början tänkt oss. I alla fall för somliga.

Den här gången var dock även Elles syster med kille och son på besök. På grund av detta blev uppvaknandet lite bryskare än det brukar vara när vi sovit över där: jag väcktes vi 9-snåret av två hysteriska sexåringar. Av vilka den ena hoppade upp och ned på nederkanten av den upplåsbara säng vi sovit i så att jag bokstavligen studsade ett par centimeter upp i luften medans den andre satt på min bröstkorg med ett gevär riktat mot mitt ansikte och skrek "PANG-PANG-PAAAAANG!".

Och så undrar folk hur det kommer sig att jag och Elle inte skaffat några barn trots att vi varit tillsammans så länge?

Dagens:
Elastica - Waking Up

Gammal skåpmat...igen.

Kom just på att jag av någon anledning inte tänkt på att lägga upp resten av bilderna från mekkvällen vi hade med Lambretta Club Sthlm för ett tag sedan.

Så, här kommer ytterligare en som visar hur mysigt man kan ha det i ett överbelamrat garage på Söder. Om inte annat bara för att hålla inläggen strömmande nu när det känns som om jag kommit igång lite igen.

Vill ni se fler bilder (både från garaget och Club 5:15 som vi fortsatte till sedan) finns några här.

Nu. Är. Det. Helg.

Dagens:
Liberator - Ruder Than You

Lappsjuka.

Att spendera en helg på ett så gott som folktomt hotell i ett så gott som folktomt samhälle utan någonting vettigt att göra överhuvudtaget kan leda till ett beteende som är lätt att uppfatta som udda och en smula märkligt.

Dagens:
Belle & Sebastian - The Stars Of Track And Field

Det kom en bild på mailen...

Foto: Gunnar Eriksson

...från herren som äger den den Vespa GT som figurerat här på bloggen vid ett par tillfällen på sistone.

Bilden är tagen härom kvällen då jag besökte honom för att försöka sparka liv i den stackars scootern som stått still i ett antal år efter att ha fått problem med en läckande förgasare och tendenser till att vara svårstartad. Denna gång var det inga särskilt komplicerade grejer - byte av flottörnålen (vilket verkar vara något av en epidemi vad gäller de scootrar jag haft att göra med på sistone) samt en snabb justering av brytarspetsarna löste såväl läckage- som startproblemen. Nu återstår bara att få ordning på elsystemet som tydligen dragits om på ett fantasifullt sätt av någon händig filur en gång i tiden, med diverse märkliga belysningsfel som följd. Med lite flyt kommer alltså ännu en klassisk plåtscooter, av i Sverige ganska ovanlig modell dessutom, att vara på vägarna igen till i sommar.

Lägg märke till den obligatoriska mekarglipan mellan tröja och byxlinning.
"Dress for the occassion", som det brukar heta...

Dagens:
Bright Eyes - Jejune Stars

30-åringen.

Det var så trevligt igår att jag inte tog en enda bild på hela kvällen. Därför kör jag den här som jag tog på Jocke under en utflykt till Vilsta igen, trots att den varit med tidigare.

Igår var det överraskningsfest för Jocke - god vän, gammal bandkompis och Blacksmiths-kollega.
Han trodde att han skulle iväg på en hotellweekend eller liknande med sin flickvän Helena, men då de klev ut på gården stod vi närmare 50 pers och väntade på honom. Efter att ha sjungit och utdelat grattiskramar fortsatte hela gänget till Bio Contrast, som ligger precis runt hörnet, för att där umgås, äta och dricka samt dansa till sent inpå natten.

Hur trevligt som helst. Och den den något chockade min Jocke gick runt med i stort sett hela kvällen kommer jag att kunna leva på länge.

Dagens:
Paul Heaton - The Pub

Ankattack!

Vi matade änder idag. Alltså, de är onda. Jag tror verkligen det. Kolla bara på blicken. Och gapet.
Visst, det ser ut som han är på väg mot brödbiten jag håller i, men jag är övertygad om att han i själva verket satsade på ett finger eller två. Brödet såg han bara som en bonus.

Dagens:
Antony And The Johnsons - Shake That Devil

Ketchupeffekten.

Mitt liv känns lite som att det består av totala kontraster för tillfället: antingen har jag för lite att göra. Eller så har jag alldeles för mycket att göra.

Just nu har jag alldeles för mycket. Så där mycket så att man inte riktigt vet hur det på något sätt överhuvudtaget skall vara möjligt att pussla ihop allt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för ifall det är något bra eller dåligt...

Trots det har jag i alla fall igår lyckats få igång Vespa GT:n jag nämnt här tidigare och idag dessutom skicka in lite material till nästa nummer av Scooteristen (med exakt 15 minuter kvar av deadlinedatum).
"A small victory" eller hur är det man brukar säga?

Dagens:
Devo - Whip It

Aj.

Om någon mot förmodan läser här och någon mot förmodan undrar varför det plötsligt kommer två inlägg i rad så beror det på att föregående skrevs igår, men jag råkade tydligen trycka på "spara" istället för att publicera det.

Hur som helst, apropå nyligen nämnda hemgym var jag så klart tvungen att gå ned och inviga det igår kväll. Det kanske är svårt att tro, men en gång i tiden var jag faktiskt en riktigt träningskille och sprang på gym tre-fyra gånger i veckan. Någon gång längst vägen tappade jag dock motivationen en smula. Det gick längre och längre tid mellan turerna till gymmet och till sist slutade jag gå dit helt.

Vid det här laget är det flera år sedan jag senast styrketränade, bortsett från några halvhjärtade försök att göra lite armhävningar och liknande i hemmet. Jag försökte även, tillsammans med Elle, komma igång att börja springa för ett par vintrar sedan men det var alldeles för tråkigt (inte på grund av henne, utan på grund av att jag hatar att springa) och rann snabbt ut i sanden.

Därför kändes det riktigt skönt att få gå ned i källaren och dra i lite vajrar, lyfta lite vikter och liknande. Men, jösses, vad jag överskattade min egen förmåga. Har man en gång varit något så när vältränad vill man ju liksom inte inse att man kanske tappat en del styrka utan vill gärna köra på som när man slutade träna för X antal år sedan. Därför lassade jag på ganska ordentligt med vikter. En mycket dålig idé visade det sig - jag höll nämligen på att avlida efter bara ett par övningar, och när jag slutligen gav mig på bicepscurl (som det så fint heter) orkade jag med så lite att jag inte ens vill skriva ut vikten här. Efter ett pass på sisådär en fyrtio minuter kröp jag mer eller mindre upp för trapporna till lägenheten...och då hade jag ändå inte ens tränat benen.

Nåja, jag får väl försöka se det som någon slags motivation att komma igång igen...kanske.
För att vara lite positiv har jag i alla fall inte alls lika mycket träningsvärk idag som jag förväntade mig. Fast den slår väl till imorgon istället bara för det.

Dagens:
...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Let It Dive

Jag skruvar på allt.

Av någon anledning har jag en tendens att då och då spendera sena kvällar, ibland till och med nätter, med verktygen i högsta hugg - skruvandes, bankandes och ibland även svärandes.
Det är kanske inte så konstigt, utan snarare en naturlig del av mitt scooterintresse.

Igår var en sådan kväll. Jag skruvade, bankade och svor (inte så lite) hela kvällen. Faktum är att jag tror att klockan, trots att det var en vardagskväll, var bortåt halv två när jag slutligen ansåg projektet vara klart och gick och lade mig.
Inget konstigt med det egentligen - jag har en tendens att tappa bort (eller kanske snarare bara skita i) tiden när jag håller på med sådana saker och är dessutom sjukt envis vilket leder till att jag ofta vägrar ge mig förrän jag lyckats med vad det nu må vara jag håller på med. Även om det sunda förnuftet säger att jag borde gett upp för flera timmar sedan samt gått och lagt mig för att fortsätta en annan dag istället. Det är helt enkelt en del av min personlighet och inget ovanligt.

Något som dock var ovanligt var att det denna gång INTE var en scooter jag skruvade och hamrade på samt svor åt. Det var ett multigym.

Här vill jag passa på att klargöra att det inte är så att jag drabbats av någon slags hjärnsmälta och gått in i en hälsopsykos. Det är bara bostadsföreningen jag bor i som bestämt sig för att det var dags att investera i medlemmarnas hälsa och köpa in lite träningsgrejor, varav denna monstermaskin var en. Och på något märkligt sätt föll det på min lott att vara den som skruvade ihop skrotet. De tänkte väl kanske att jag var van vid verktyg...eller bara dum nog att inte säga nej, vad vet jag?

Hur som helst var det hela ihopskruvat och klart när jag väl gick och lade mig.
Nu är det bara för alla i huset att träna loss och göra sig redo för Beach 2011.

Dagens:
Johnny Cash - If You Could Read My Mind

Roligast på länge.

Bryter bloggtorkan med det kanske roligaste YT-klipp jag sett på år och dar.
Han har bra musiksmak, grabben. För visst menar han väl bandet?



Dagens:
The Turtles - Happy Together

Som sagt: lågvarv.

Älvdalen, ja...vad skall man säga? 1800 innevånare. En krog (som var stängd när vi tänkte gå dit - den hade bara öppet en kväll i veckan). Hagström- och porfyrmuseumet (som jag verkligen ville se men som också var stängt). Några småbutiker (som var stängda). Och av någon anledning hela fem pizzerior (som var öppna).

Trots det en riktigt skön helg. Eller kanske snarare på grund av just det...
Vi hängde på hotellrummet, badade bubbelpool, jag plinkade lite på gitarren och skrev ihop ett par nya grejer att spela in någon gång, tog en promenad i staden och besökte ett brandtorn som var så igensnöat att vi fick gräva oss in.
På något sätt är det ganska avslappnande när det inte finns någonting överhuvudtaget att göra egentligen. I alla fall när det bara rör sig om en helg.

Vi besökte även det enda konditoriet och prövade den lokala delikatessen: Lars Kristerz-bakelsen. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hört dem på riktigt (och tror ärligt talat inte att jag mår sämre för det), men efter en helg i Älvdalen känns det som om vi fått en tillräckligt stor Lars Kristerz-dos för att klara oss resten av livet ändå. De fanns verkligen överallt. Förutom bakelsen satt det Lars Kristerz-affischer på varenda anslagstavla (det vill säga tre stycken) i stan. Till och med på hotellet och båda butikerna (Coop och ICA) sålde de Lars Kristerz-skivor, böcker och t-shirts.

Bakelsen var tokroligt utformad och lite för söt. Precis som jag tror att jag skulle tycka deras musik är om jag hade hört den.

På söndagen tog vi en sväng förbi Sälen på väg hem. Där passade Elle på att utnyttja äventyrspaketet hon fick när hon fyllde 30 och åkte hundspann ut på fjället. Det gick assnabbt och de Alaskan Husky-hundar som drog henne var tokpeppade. De skällde, slogs och bajsade i farten berättade hon glatt när hon kommit tillbaka. Jag fick inte följa med utan spenderade istället de två timmarna hon var ute på hundäventyr med en bok, kaffe och sjukt goda våfflor på Gammelgården som låg precis intill. Varför avsluta en slapp helg med att göra något vettigt, liksom?

Dagens:
The John Barry Seven - Walk Don't Run

Lågvarv.

Om en liten stund hoppar vi in i Alfan (som farsan varit vänlig nog att ställa till vårat förfogande hela helgen) och kör emot Älvdalen där vi skall spendera två nätter på hotell.

Wikipedia skriver att Älvdalen är centralort i Älvdalens kommun och har cirka 1800 innevånare. Ja, just det - 1800 innevånare.

Jag har ingen aning om vad man kan hitta på där förutom att besöka Hagströmmuseumet (som av någon märklig anledning också är ett porfyrmuseum)...men det har såklart vinteröppettider och är stängt när vi kommer dit.

På söndag skall i alla fall Elle utnyttja äventyrspaketet hon fick då hon fyllde 30 för att åka hundspann. Det gäller dock bara för en person, så jag får väl försöka hitta ett fik eller något att slå ihjäl de timmarna hon är ute och lattjar med vovvarna i snön på.

Jag har en känsla av att det här kan komma att bli den mest fartfyllda helgen i mannanminne.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Vuxna män gör saker tillsammans...

...till exempel hänger i ett källargarage på söder i Stockholm och mekar med små italienska tvåhjulingar. Med allt som behövs till - bra musik, en kyl ordentligt fylld med öl och snacks i mängder. Somliga vuxna män bestämmer sig sedan för att det är dags att rensa bort så mycket skrot som möjligt från sin garageplats och slumpar därför bort kartongvis med blandade Lambrettadelar, varpå andra (såsom jag) köper kartongvis med delar de egentligen inte behöver åt både sig själva och vänner.

Ibland fortsätter vuxna män sedan ut på modsklubb (via äventyrliga taxiresor under vilka chauffören försöker köra dem till helt fel ände av staden) där de snackar, hänger lite till, dansar samt dricker lite mer öl tills stället stänger. Sedan hamnar de på en soffa hemma hos några det inte alls var ursprungsplanen att sova hos.

Dagen efter vaknar vissa vuxna män förvånansvärt tidigt och i oförtjänt piggt tillstånd, tar sig våghalsigt genom ett blött och halkigt Stockholm till centralstationen, där de sedan hoppar på tåget för att så småningom anlända till sin hemstad igen. Nöjda med ännu en helg i goda vänners lag och att det faktum att det är vinter, snöigt, mörkt och snorhalt inte innebär att man inte kan hitta på ett sätt att ändå få ägna sig åt sådant som är viktigt tillsammans.

Dagens:
Ramsey Lewis Trio - Wade In The Water

Ett ljus i vintermörkret.

Jag hoppar strax på tåget till Stockholm för att spendera en kväll med mina goda klubbkamrater i Lambretta Club Sthlm. Det vankas mekfest (ja - det är precis vad det låter som: vi skall hänga i ett garage, skruva isär motorer och dricka öl), för att sedan fortsätta ut på gubbsen i Stockholm Mods Scooter Clubs nya klubb 5:15 för att lyssna på bra musik...och antagligen dricka mer öl.

Eventuellt kommer jag även att få dela bäddsoffa med en 40-kilos bullmastiffvalp när vi väl kommer i säng också.

Jepp. Jag är taggad.

Dagens:
The Exciters - Blowing Up My Mind

Fågel Fenix.

Igår hände det. Jockes Vespa 50 har, av fullständigt oförklariga skäl, varit så gott som livlös sedan vi rev ned motorn för att byta ut lite delar i somras. Vi har testat allt, absolut allt, och bytt det mesta som går att byta vid det här laget - men utan resultat.

Så, igår, efter att i ett sista desperat försök ha rivit ned och satt ihop förgasaren för femtioelfte gången (om än med ny flottörnål denna gång) hostade den till, gurglade lite...och gick igång! För att sedan gå...och gå...och gå...och gå. Faktum är att vi nästan inte fick stopp på den eftersom vi tillfälligt kopplat ur såväl växlar som dödare.

Visst, det är uppenbart att saker och ting inte är direkt tipptopp ännu. Det lär krävas en del småpill och finjusteringar till innan den är redo för vägarna igen - man behöver exempelvis knappast vara lika insnöad som mig för att förstå att en Vespa (även om Vespan i fråga råkar vara en något vässad moped) inte skall låta som skenande elvisp på steroider på tomgången.

Men den gick i alla fall igång - och efter ett halvår av hopplösa samt mer och mer desperata, men trots det resultatlösa, försök att återuppväcka den känns det här stort. Mycket stort.

Jag hoppas verkligen att denna årets första meksession kommer att sätta tonen för resten av 2011.

Dagens:
The M.V.P's - Turning My Heartbeat Up

Apropå det där med nyårslöften...

...så är det någonting jag aldrig brukar avge. Jag vet liksom att folk i allmänhet, och jag i synnerhet, aldrig håller dem ändå.

Trots det gav jag, i alla fall på sätt och vis, någon slags nyårslöfte om att börja skriva mer regelbundet här på bloggen för en tid sedan.

Idag är det den 6:e januari. Ni ser ju själva hur det gått med den saken hittills.

Dagens:
Pete Molinari - A Train Bound For Glory

Just ja...gott nytt år!

"Ni är inte sluga någonstans" som någon kommenterade. Vilket förmodligen stämmer om man ger sig ut på odubbade 10-tumshjul i 10 minusgrader och snö.
Min gode vän Johan Masser var också med, men är inte med på bilden eftersom han stod bakom kameran och tog den.

I fredags tog vi upp traditionen med nyårskörning här i Eskilstuna. Den har sedan ett antal år förekommit i diverse andra städer runt om i landet, men då det i stort sett bara varit jag som kört här i stan tidigare har det liksom inte känts riktigt aktuellt här...förrän i år, eftersom vi ju blivit lite flera på sistone.

Därför var vi hela fyra tappra Blacksmiths med scooter (samt två för dagen scooterlösa) som möttes upp vid vår lokal 12:00 på självaste nyårsafton för att sedan, med totalt dödsförakt, ge sig ut på de isiga Eskilstunagatorna i riktning mot Vilsta där vi skålade i Pommac, käkade italienska ostsnacks och scooterformade pepparkakor (nördigt så det förslår) samt tog en kaffe i raststugan.

Trevligt värre. Dessutom klarade sig alla utan avfrusna fingrar, omkullåkningar eller krockar trots kylan och isen...även om det var på håret, vad gäller samtliga punkter, för somliga.

Årets sista timmar spenderades sedan i goda vänners lag med mat och dryck för att sedan, på rent infall, avrundas i Torshälla. Ett ganska fint slut på året, helt enkelt.

Dagens:
Roky Erickson With Okervill River - Ain't Blues Too Sad

Sent en julaftonskväll...

"En bild ljuger aldrig" brukar det ju heta. Jag vill påstå att det inte är sant - trots vad denna bild på farsan vill påskina var det nämligen ett glatt och trevligt julfirande vi hade hemma hos familjen.

Dagens:
The Housemartins - Think For A Minute!

Färdigjulat.

Sådärja. Då var julfirandet avklarat för detta år. Jag passade även på att ta lite julledigt från bloggandet, därav tystnaden här. Nu har väl det väl i och för sig varit sisådär med regelbundenheten vad gäller det på sistone ändå - att komma igång mer regelbundet med det igen kanske skulle utgöra ett bra nyårslöfte?

Jag tänker inte tråka ut någon med en lång redogörelse av vad jag haft för mig, utan bara konstatera att det varit en bra jul som innehållit en hel del såväl mer som mindre fartfyllda aktiviteter: uppesittarkväll i Torrsla, julafton med familjen, utgång på juldagen, DJ:ande på Pipalucken, fika med gamla goda vänner, lite pulkaåkande och allt annat som hör till.

Jag gillar helt enkelt julen.

Dagens:
Pete Molinari - Streetcar Named Desire

God hjul!

Dagens:
Brian Setzer - Santa Drives A Hot Rod

Snyggt jobbat, TPR-kompisar: episod 2!

Jag nämnde ju i söndagens inlägg att min goda vänner och ex-bandkollegor i The Profondo Rosso numera inte bara finns på Spotify och iTunes, utan dessutom fått till en riktigt fin video - något vi pratade om redan på den tiden jag fortfarande var med men aldrig riktigt kom till skott med.

Än en gång: snyggt jobbat, grabbar! Och grattis! "About fucking time"...som man brukar säga.



Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Världens bästa intro?

Så här års, när det är för snöigt för att köra scooter och lite för kallt för att hänga i garaget, får man hitta annat att fördriva tiden med. Exempelvis googla efter saker man trodde man glömt. Som introt till The Dunwich Horror - en film från 1970 som är löst baserad på en av mina favoritskräckförfattare HP Lovecrafts novell med samma namn.

Filmen i sig är föga minnesvärd, men introt kan mycket väl vara bland det snyggaste som gjorts inom denna genre. Och musiken sedan...MUSIKEN!

Klippet verkar dock bara finnas på ett enda ställe på hela internet och där har de stängt av möjligheterna att bädda in klippet på andra siter, så vill ni se de fina animationerna och lyssna på Les Baxters fantastiska ledmotiv får ni följa den här länken.
Ignorera de första, ganska löjliga, minuterna och fokusera enbart på det animerade introt som kommer igång en bit in i klippet.

Dagens:
Les Baxter - The Dunwich Horror

Dags att egoblogga lite igen.

Någon slags utkast till demoomslag med en nästan ett år gammal bild på ett ovanligt skäggigt jag. Jag skyller på min då nyopererade visdomstand och att det gjorde för ont att raka sig.

Mina gamla bandkollegor i The Profondo Rosso ligger i, må jag säga. Inte nog med att de finns på både iTunes och Spotify - i dagarna släppte de även sin första musikvideo. Den tänkte jag dock förära ett eget inlägg i dagarna och inte länka till denna gång.

Istället tänkte jag passa på att nämna att det faktum att jag slutat spela med TPR inte på något sätt innebär att jag packat ned gitarren och låst in den i ett källarförråd. Tvärtom har faktiskt en betydligt större andel idéer gått från skisser till färdiga låtar än på länge det senaste året - kanske på grund av att man som "ensam" musiker inte behöver bolla tankar och arrangemang med andra (om det sedan egentligen är något bra eller dåligt låter jag vara osagt).

Jag har även spelat in en del av grejerna och lagt upp dem löpande på MySpace men av någon anledning har det inte blivit av att posta någon ordentlig länk här på bloggen. Förrän nu:
Klicka här.

Det rör sig mestadels om eget material (men en eller två varianter av andras låtar har smugit sig in också) och är inspelat under de allra enklaste förutsättningar framför datorn här hemma och med de möjligheter jag har: en mikrofon, mina gitarrer, ett midikeyboard, GarageBand samt lite andra småinstrument jag samlat på mig under åren. Lofi så det förslår, alltså.

Konstruktiv kritik, förbehållslösa hyllningar och totalsågningar emottages tacksamt.

Dagens:
Tom Waits - The Piano Has Been Drinking (Not Me)

Julljudet.

Som vanligt den här tiden på året utsätts man för julmusik i stort sett vart man än går. Tvärtemot vad man kanske kan tro är detta faktiskt inte något som stör mig nämnvärt - jag gillar julen. Den är faktiskt, som jag tidigare skrivit här, tillsammans med midsommar den högtid jag gillar bäst.

Det bör väl dock erkännas att jag vid det här laget är ganska mätt på alla de där jullåtarna man brukar höra mest. Ni vet precis vilka jag menar, inte sant? Om inte räcker det att jag säger "Absolute Christmas" så kan ni säkert räkna ut det.

Jag kände nog att jag fått min dos av dem under alla de julrushdagar jag upplevde under åren som skivbutiksbiträde och att nämnda låtar nu börjat gå på repeat överallt redan i mitten av november gör inte direkt att de känns mindre uttjatade.

När vi julstökade lite här hemma härom dagen passade vi därför på att fixa en lite nyare version av nämnda platta i förhoppning om att få lite omväxling låtmässigt. Tyvärr visade det sig att det nyare låtmaterialet till största delen bestod av gåshudsframkallande (inte på det bra sättet) ballader framförda av diverse Idol-deltagare och wailande smörsångare...vilket så här i eftertankens kranka blekhet inte borde ha kommit som någon överaskning.

Och plötsligt, medan skivan såsade på i bakgrunden, slogs jag av en undran: vad är grejen med det där ljudet som slängs in i var och varannan låt!? Ni vet - det där som låter nästan, men inte riktigt, som ett klockspel. Eller skall det föreställa ringande kyrkklockor som spelar med i melodin?

Det förekommer i flera av de där klassiska jullåtarna som alltid legat med på alla julskivor man kan tänka sig - men här, på den "nya" versionen av Absolute Christmas, upplevde jag det som om det verkligen var med i varenda låt. Det känns lite som om det har blivit någon slags måste att ha det med om låten man håller på att spela in har minsta lilla antydan till jultema.

Det ultimata exemplet är Bryan Adams fantasifullt döpta julepos Christmas Time.
En låt som, förutom titel och text, inte har särskilt mycket med jul att göra överhuvudtaget utan bara låter som vilken ballad från den acneärrade kanadensaren som helst...tills på slutet då det där förbannade julljudet helt plötsligt dyker upp. Jag kan nästan föreställa mig hur Bryan sitter i studion, lyssnar på sin nyligen gjorda inspelning och säger: "Det här låter ju bra - men jag saknar julkänslan". Varpå producenten glatt utropar: "Lugna puckar - det vet jag hur vi råder bot på!" och plockar fram sin midikeyboard.

Mig veterligen finns det inget instrument som låter så. Är det meningen att det skall ge någon slags julstämning? Vara vackert? Rofyllt?
Och VEM bestämde att det skall vara "juligt" att använda just det ljudet?

Personligen skyller jag allt på John & Yoko. Det är nämligen, såvitt jag kan komma på, i deras Happy X-mas (War Is Over) julljudet förekommer för första gången i musikhistorien. Visserligen lite dämpat och gömt bakom en massa bjällror (som jag däremot helt kan förstå vad de har med jul att göra och till och med acceptera att de finns med - även om det också är ett ganska skabbigt trick), men nog finns det där allt.

Nej, förresten. Jag skyller det enbart på Yoko. Mest för att jag vill tro att Lennon hade bättre smak än så.

Dagens:
The Pogues - Fairytale Of New York (inte bara för att det är den kanske bästa jullåten utan främst för att den inte innehåller julljudet)

Huruvida Bob är en fantastisk försäljare eller jag har dålig självdisciplin låter jag vara osagt.

Jag befann mig i Stockholm i onsdags och det bar sig inte bättre än att jag bestämde mig för att gå och luncha med Bob - en man med ypperlig smak vad gäller såväl kläder som fordon (ja, jag menar scooter).

Orsaken till att jag väljer uttrycket "det bar sig inte bättre" är att den gode Tailor Bob numera sköter den lilla klädbutik som går under namnet Mod & Rocker Store och inryms i en sidolokal till anrika EHR Vespa Service. Jag hade nämligen inte planerat att köpa någonting alls under dagen. Eller, jo - möjligtvis en julklapp eller två om jag skulle ramlat över något lämpligt.

Nu slutade det istället med att jag kom hem utan julklappar, men med ny skjorta och halsduk/scarf. Bara sådär. Men vad tusan - det är klart man måste stödja en vän i hans affärer. Och så fick jag faktiskt en bröstnäsduk på köpet också. Dessutom behövde jag nog en ny snygg, halsduk.

Och skjortan, den är ju en Brutus. Klart man måste ha en Brutus.

Dagens:
Desmond Dekker & The Aces - 007 (Shanty Town)

Om det här så här illa i Eskilstuna vill jag inte tänka på stackarna i Kumla.

Idag sveptes plötsligt min hemstad in i en märklig odör. En odör jag hörde folk beskriva som både det ena och det andra: svavel, kattpiss, tåbira, utedass, avlopp, pappermassa samt ett antal andra mer eller mindre otrevliga liknelser.

Jag lade först märke till den vid en kortare promenad till det lokala snabbköpet, men snart nog hade den ökat markant i styrka och blev i det närmaste outhärdlig. Den tog sig till och med in i lägenheten, trots väl stängda och tätade fönster och dörrar.

Exakt vad stanken hade sitt ursprung i var en bra stund oklart, men till slut rapporterade lokalblaskan Eskilstuna-Kuriren att den tydligen hade sitt ursprung i någon slags avfallsanläggning strax utanför Kumla som just nu processerade...ja, just det - avfall från pappersindustrin. Personen som kopplade samman stanken med pappersmassa var med andra ord helt rätt ute.

Jag vet att pappersverk brukar kunna lukta tämligen otrevligt, men uppenbarligen är avfallet de ger ifrån sig sju resor värre eftersom lukten spridit sig hela vägen från Norrtorp utanför Kumla till Eskilstuna och (enligt vad jag hört) sedan vidare till Strängnäs - vilket är en nätt liten resa på cirkus fjorton mil. Längre än de flesta SJ-tåg lyckats ta sig senaste tiden med andra ord.

Själv tyckte jag nog för övrigt att odören mest påminde om den man får uppleva varje augusti då grannarna till sin stora glädje (och min stora förfasan) knäcker en nubbe och en burk surströmming. Vilket väl säger det mesta kring vad jag anser om stora delar av svenska befolkningens favoritsensommardelikatess.

Dagens:
John Holt - Hey Jude

Snyggt jobbat, TPR-kompisar!

Förra vintern tog jag beslutet att sluta spela i The Profondo Rosso. Det var inget lätt beslut - dels på grund av att jag var med och startade bandet för ganska många år sedan, men främst för att de är mina goda vänner och att sluta i ett band på många sätt är lite som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande.

Därför gjorde det mig riktigt glad när jag fick höra att de nu släppt sin EP på både Spotify och iTunes - den EP vi började spela in i samma veva som jag slutade och som vi pratade om att få släppt redan då. Det låter riktigt, riktigt bra...och jag kan såklart inte förneka att det värmer lite extra att höra att en del av mina gitarrspår fortfarande är med på inspelningarna. Jag önskar såklart pojkarna all lycka och hoppas det här leder till mera nu!

Det har dessutom gett mig en liten pepp på att ta tag i mina egna inspelningar också...jag reggade trots allt en MySpace och har lagt upp lite låtar där då och då sedan redan i vintras. Den senaste så sent som i fredags. Trots det har jag varit ganska dålig på att promota det hela. Främst för att jag gjort det mest för min egen skull då det där med att skriva och spela in musik blivit något av ett beroende eftersom jag hållit på med sådant sedan 14-årsåldern.
I nuläget sitter jag på ytterligare ett par halvfärdiga inspelningar som jag tänker försöka få klara snarast - sedan kommer det nog en liten länk här på bloggen.

Till dess: här borde det egentligen ligga en bild på det snygga The Profondo Rosso-omslaget, men eftersom jag inte har någon sådan blir det länkar till EP:n iställen. På Spotify och iTunes.

Håll till godo - och stöd gärna grabbarna genom att köpa den nu!

Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Historikern.

En bild som, av förklarliga skäl, aldrig publicerades.

Ibland springer man på fantastiska människor. Ni vet - sådana där som får en att bara vilja följa med dem hem och lyssna till alla otroliga historier de har att berätta.

Jag skriver i stort sett aldrig om jobbrelaterade grejer här på bloggen numera. Det är ytterst medvetet - jag vill helt enkelt skilja på jobb och privatliv och detta är trots allt en högst privat blogg.

För en tid sedan hade jag dock jag ynnesten att spendera några timmar i denna herres sällskap. Bror-Erik. En av de kunnigaste människor man kan hitta vad gäller Eskilstuna och sörmlands lokalhistoria. Det var en smått fantastisk upplevelse. Vi vandrade runt i Eskilstuna centrum och bara lyssnade storögt på allt han hade att berätta. Det spelade ingen roll om vi gick förbi ett hus, en staty, en mur eller något som idag var en parkeringsplats - Bror-Erik hade en historia att berätta om varenda plats. Otroligt fascinerande och jag ville bara, som sagt, följa med honom hem, dricka kaffe till sent på natten och lyssna på alla historier han hade i sitt huvud.

Dagens:
It's A Bird! It's A Plane! - All These Things You Are