Dagens fynd.

Ett riktigt drömfynd: mönstret, färgerna...och kragen. Framför allt kragen!

Myrorna är förmodligen den second hand-affär här i stan där jag mest sällan hittar något av värde. De har trots sitt stora lager av någon anledning ganska få snygga plagg och de få gånger man hittar något skapligt är det ofta löjligt högt prissatt i förhållande till plaggets värde.
Någon gång ibland hittar man dock det där riktigt fina fyndet. Och det är för de tillfällena jag fortsätter gå dit trots att 9 av 10 besök slutar med att man inte har med sig någonting därifrån...utom möjligtvis en smula irritation över att de faktiskt verkar tro att det finns folk som vill betala 150 spänn för en urtvättad, sliten Ralph Lauren-piké (som förmodligen inte ens är äkta) i XL.

Jag har under årens lopp samlat på mig en närmast löjeväckande samling button down-skjortor - och en icke försumbar del av dem är från Ben Sherman. Trots det händer det rätt som det är att jag springer på ytterligare en jag vill ha. Och det finns till och med vissa jag letar smått efter.
En av de sistnämnda är de skjortor som Ben Sherman tillverkade i relativt liten upplaga i samband med sin "The great british escape"-kollektion från 2008. I synnerhet en mörkt blå med target-inspirerat mönster som jag småbittert ångrat att jag inte köpte på en gång ända sedan dess eftersom den sålde slut ganska snabbt och därefter varit nästan omöjligt att få tag på. I alla fall till vettigt pris.

Igår tog jag en vända på stan och bestämde mig för att ta en snabbtitt på Myrorna. Som vanligt utan förväntan om att hitta något alls av intresse. Och där hängde den. Helt oanvänd och dessutom i min storlek. Till ett minst sagt vettigt pris dessutom.

Det är det där 10:e besöket som gör de 9 fruktlösa värda mödan.

Dagens:
Hüsker Dü - Friend, You've Got To Fall

Konsten att vara läskig.

Om ett par helger skall vi på Halloweenfest med Stockholmsmodsen. Vi har såklart viss beslutsångest gällande vad vi skall klä ut oss till. Men...sen hittade jag denna bild i arkiven och inser att det inte är några problem för Elle. Allt hon behöver är en peruk och att röra lite på huvudet.

Dagens:
Club Killers - Kåldolmar & Kalsipper

Mera oktoberfest.

När det vankas fest i Kajutans scootergarage brukar man börja med att talka golvet - som sig bör.
Och framåt natten tenderar folk att bli lite ofokuserade - som sig bör.

Fler bilder från oktoberfesten i Malmö finns här.

Dagens:
Weezer - In The Garage

Att ladda batterierna.

Dennis. Och eld.

Det här var den första helgen på jag minns inte hur länge som var helt fri från några som helst bokningar. Inga scooterträffar, inga planerade fester, inga gäster, inga resor till annan stad och ingen form av jobbande. Fast nu är jag inte kanske inte helt sanningsenlig egentligen - det var faktiskt garagefest med mina klubbkamrater i LC Sthlm för att "fira" garagesäsongens inledning i fredags, men jag valde för ovanlighetens skull att inte delta denna gång - ibland behöver till och med jag en helg då man bara kan vara hemma och ta dagarna som de kommer istället för att spendera natten i någons gästsäng, soffa eller i värsta fall på någons köksgolv.

Hur som helst fungerar det ju så klart inte att inte göra något vettigt på en hel helg, därför såg vi till att dra ut och grilla med Elles släkt i Sundbyholm på lördagen för att åtminstone kunna påstå så här i efterhand att vi gjort någonting annat än att uggla i lägenheten och dricka vin.
Barn, hundar, höstsol och grillad (soja)korv. Nu återstår att se hur lång tid det tar att få röklukten ur parkan...

Dagens:
Samling - Deras Sanning Har Klor

Sådär, ja.

Ja, jag vet att han har en vit fluga enligt beskrivning i boken. Men jag ville ha en liten färgklick i tatueringen.

Jag är egentligen inte överförtjust i katter, utan mer av en hundsnubbe, men trots det har jag ända sedan jag läste Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita (för er som är riktigt nördiga finns en ganska djupgående analytisk site om denna fantastiska bok här) första gången tyckt att katten Behemot skulle göra sig väldigt bra som tatuering. Det har dock varit svårt att hitta rätt motiv...tills jag av en händelse snubblade över omslagsbilden från Harper & Rows utgåva av boken från 1967. Där var han - precis som han skall se ut. Behemot.

Och nu sitter han på min vänstra överarm.

Dagens:
Kaizers Orchestra - Maestro

Here upon these we build our barricade...och har oktoberfest.

Getting their kicks out on the floor @ Kajutan.

Den gångna helgen bjöd på lite äventyr i Sveriges nedre del. Vi drog nämligen till Malmö i lördags eftermiddag - ganska sent eftersom jag hade såväl gårdsstädning med bostadsrättsföreningen samt ett litet fotojobb att utföra innan vi kunde hoppa in i bilen. Därför körde vi direkt för att gå på oktoberfest med Malmöscooteristerna.
Väl i Kajutans scootergarage var det mesta som det brukar var där - vilket innebär öl, dans, lite mera öl, tävling i att slå ned spikar i en stubbe och ännu mera öl. Dessutom hamnade jag på något sätt bakom skivspelarna ett tag - tur att jag hade plockat ned min skivväska i bilen så att vi skulle ha något att lyssna på under den långa bilfärden.
Jag vet inte när det hela slutade, men när jag och Elle gick hem till Bea (som vänligt nog försåg oss med sovplats) var klockan strax efter tre...och då var de flesta fortfarande i full gång. När de slutade är nog ingen som vet, inte ens de själva.

Efter att ha kvicknat till på förmiddagen och blivit bjudna på en frukost värda kungligheter av Bea var det så dags för resans egentliga syfte: Malmö Opera och deras uppsättning av Les Misérables.
De som känner mig något så när väl, liksom de som läst här på bloggen tidigare, vet redan att Les Misérables är en av min absolut största guilty pleasures inom musik. Eller, nej förresten. Det är inte en guilty pleasure. Jag tycker nämligen den är helt fantastisk och skäms inte ett dugg över det.

Jag har alltid varit svag för teatralisk musik och symfoniorkestrar, så hur skulle jag kunna göra annat än älska något som kombinerar detta med en fantastisk historia om kärlek, kamp, botgörelse och orättvisor kryddat med en rejäl dos revolutionsromantik? Att Victor Hugos roman med samma namn (vars svenska titel för övrigt är något så härligt deprimerande som Samhällets Olycksbarn), som den är baserad på, råkar vara ett av mina litterära favoritverk gör såklart inte saken sämre.

Jag har sett Les Misérables i flera olika versioner tidigare, men Malmö Operas uppsättning är den första som fått tillåtelse att frångå den "traditionella" scenografin till förmån för något helt nytt, så det var självklart med viss spänning vi bänkade oss i logen (ja, vi hade egen loge - fint skall det vara). Och som sig bör ställde sig vartenda hårstrå på min kropp upp när ridån restes, orkestern brakade loss och fånglägret vid Toulon uppenbarade sig i inledningsscenen. Därefter följde en föreställning som musikaliskt sett inte bjöd på några direkta överraskningar men scenografimässigt var väldigt annorlunda från hur man är van att se denna moderna klassiker.

Malmöuppsättningen har valt att helt frångå den tidsenliga look man är van att se Les Misérables i till förmån för ett ganska sparsmakat scenbygge som istället för gigantiska kulisser i mångt och mycket utnyttjar det utrymme Malmö Operas väldigt stora scen har för att skapa en ibland närmast gotisk värld. Det var mycket tomrum, mörker och snurrande fläktar i motljus. Lite som om Tim Burton skulle ha ritat ett scenbygge inspirerat av 1800-talets Frankrike kombinerat med Bladerunner...typ. Detsamma gäller kostymerna. Och i ärlighetens namn kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det - det var helt klart imponerande och nyskapande sett till hur föreställningen brukar se ut. Men samtidigt kunde jag inte låta bli att sakna den Parisiska slummen under tiggarscenerna och framförallt tycker jag att lite av dramatiken i framför allt striderna på barrikaderna och kloakerna på något sätt gick lite förlorat. Även om det såklart var riktigt häftigt ibland också - inte minst när barrikaden sakta snurrade på scen under slutstriden och trikoloren stod i brand på riktigt på andra sidan.

Skådespelarnas insatserna var överlag mycket bra - framför allt Fred Johansson som gjorde en Javert (min favoritkaraktär) som var precis allt man vill att han skall vara med en röst som inte går att jämföra med något. Det säger en hel del att han, under sin klassiska självmordsscen, lyckades höras över såväl högtalare och orkester ända från scenen (även om jag är lite besviken på att de ändrat tillvägagångssättet - fallet från bron är ju trots allt en av de saker man ser fram emot mest). Uppmärksammas bör även paret Thernadier gestaltat av Peter Harrysson (som jag numera har en nyvunnen respekt förr - jag har alltid tyckt att han är en fånig, folkligt glad, tjock gubbe, men här var han klockren) och Marianne Mörck. Man är ju van att se dem som pjäsens komiska inslag, men här var de istället skitiga, nedgångna, sjukliga (Harrysson spelade delar av sin roll i rullstol) och riktigt obehagliga. En riktigt bra ändring från det traditionella konceptet.

Värt att nämna är väl också att Dan Ekborg som Jean Valjean, pjäsens egentliga huvudperson, visserligen sjöng bra men tyvärr framstod en smula...träig är nog rätt ord. Jag fick helt enkelt ingen riktigt känsla för honom vare sig som utslagen, hämndlysten, ångerfull, rättskaffens eller då han som gammal man äntligen finner frid. I synnerhet inte jämfört med sin tidigare nämnda motpart Javert.

Kort sagt - det var en föreställning som på många sätt var fantastisk, men på vissa punkter saknade jag på något sätt den känsla jag fått då jag sett den traditionella uppsättningen. Å andra sidan kanske det bara beror på just ATT jag sett den flera gånger tidigare och om detta varit min första Les Misérables-upplevelse är det möjligt att jag upplevt den helt annorlunda.

Klart det måste vara ett Les Mis-klipp med också. Nu finns tyvärr inget alls ifrån Malmö Operas uppsättning på nätet, så därför blir det en random trailer från den klassiska varianten istället. Samma musik och minst lika pampigt dock.

Dagens:
Ensemblen från Malmö Operas Les Misérables - Än En Dag

Sköna sporttyper.

Som jag nämnde för ett tag sedan bjöds det ju på umgänge under sportiga förhållanden med gamla goda vänner för ett tag sedan. Själv valde jag dock att inte delta i tävlandet, utan släpa runt på kameran istället. Nu har jag äntligen tagit mig tid att kolla igenom bilderna.
Resten finns här.

Nu drar jag och Elle till Malmö något dygn för att insupa två vitt skilda typer av kultur. Mer om det nästa vecka.

Dagens:
Den Svenska Tystnaden - Elvira Ut Ur Dimman

Keep on keepin´on!

Av någon anledning verkar det som om det alltid kommer att par filmer om samma tema inom ganska kort tid efter varandra. Den här gången är det som tur är inte två filmer om spöken i TV-apparater eller något annat sådant det rör sig om - utan två filmer om northern soul.

Nu är det ju i och för sig över ett år sedan Soulboy släpptes, men när det rör sig om ett så pass smalt fenomen får väl ändå två filmer på inom loppet av mindre än två år anses vara ganska nära inpå varandra. Soulboy må ha varit småmysig, men i ärlighetens namn var den egentligen inte mycket mer än en helt vanligt pojke-möter-flicka-i-dansammanhang-rulle a´la Dirty Dancing och skulle precis lika gärna kunna ha handlat om lambada eller vilken dansfluga som helst.

Den här gången verkar det, åtminstone av trailern att döma, röra sig om en lite mer seriös skildring av den brittiska northern soul-scenens glansdagar och jag, liksom säkert många andra med mig, ser fram emot premiären någon gång nästa år med spänd förväntan.

Dagens:

Dobie Gray - Out On The Floor

Så kan det gå.

Jag har tagit för vana att försöka ha åtminstone något mer än text i varje inlägg på sistone. Ett foto, ett filmklipp, en länk eller vad som helst.

Den här gången har jag dock varken en bild jag känner passar. Eller ett filmklipp. Eller en länk.
Därför blir det bara text denna gång ändå. Kort och koncist:

I måndags var det tio år sedan jag och Elle träffades. Så vi passade på att förlova oss.

Dagens:
Leonard Cohen - Take This Waltz

Supermåndag.

Kaffepaus vid Kvicksund under söndagens höstrideout.

Det kan nog inte bli mycket mer måndag än det är på en måndag som infaller efter en helg innehållande födelsedagsfest för Elenor på fredagen, DJ:ande på 40-årsfest på lördagen och en söndag bestående av såväl höstrideout till Tidö slott med Blacksmiths (samt vår Nykvarns-hangaround) och firande av Elles födelsedag igen (om än under mindre festliga omständigheter än på fredagskvällen.

Dagens:
Mattias Alkberg - 80 Vårar

Kommentarerar överflödiga...

Så här skall det se ut.

...eller jo - en förresten: hur FAN kör de!?

Dagens:
Hoga Tumse Kai Bih Saamna - eller vad låten ovan nu heter.

Enjoy yourself!

Någon har varit snäll nog att lägga upp hela konserten på YouTube.
Det här är del fyra av fem och mitt favoritparti börjar någonstans krin 2:30.
Notera de uppsträckta händerna längs fram i mitten - några av dem är antagligen våra.

Jadå. Konserten i söndags levde upp till förväntningarna. Med råge. Faktum är att jag nätt och jämnt slutat svettas ännu.

Efterfesten var inte att leka med heller och även därifrån lider jag fortfarande sviter i form av viss träningsvärk i dansmusklerna. Jag valde att lämna kameran hemma denna gång för att istället se till fokusera på att enbart ha så roligt det var möjligt. Som tur är tyckte tydligen Fred Perry att vi som var där behövde något för att minnas hur det var, så de såg till att dokumentera festen och har lagt upp det hela i ett fotoalbum på Facebook.

Att jag dessutom fick en ny kompis och sängkamrat i form av den ett och ett halvåriga bullmastiffen Doris som något brutalt, men kärvänligt, pressade sig ned bredvid mig i bäddsoffan hos Challe och Nicklas omgående efter att jag rumlat hem till dem efter att festen avslutats framåt natten var en ren bonus. Tack till er alla tre - för såväl sovplats som sovsällskap.

Dagens:
The Specials - You're Wondering Now

Rör ihop några goda vänner, en friidrottsarena och öl...

...addera skinande höstsol och lägg efter en stund till efter sport-häng hos någon som har en jättestor projektorskärm i vardagsrummet samt avsluta kvällen med ett par öl till ute på krogen i samma trevliga sällskap så har du receptet för en riktigt bra lördag.

Nu hoppar jag snart in i en bil för att åka till Stockholm och dansa längst fram vid Cirkus scen till Specials. Det kommer också att bli grymt.

Dagens:
Specials - Monkey Man

Mera Mods. Och Rockers.

Så här såg det ut på dagen...

...och så här på kvällen.

Fler bilder finns här.

Dagens:
Toots & The Maytals - Pressure Drop

Illavarslande flyt.

Det går rätt bra nu. Eller i alla fall idag.

I morse fick jag ett samtal från optikern om att mina nya/gamla glasögon var klara - en vecka innan utsatt tid.

Strax därefter fick jag ett samtal från mitt "vanliga" jobb om att jag fått ett längre vikariat och således kommer att jobba enligt schema minst ett par månader framåt, eventuellt längre. Slut på sista minuten-inrigningar och svårigheter att planera mer än någon vecka framåt med andra ord.

Och alldeles nyss fick jag en inbjudan till The Specials officiella after show party efter giget på söndag.

Med tanke på att jag inte brukar ha sådana här turdagar sitter jag nu bara och väntar på att något skall hända. Att teveapparatern fattar eld, en explosion ifrån garaget eller att jag plötsligt självantänder till exempel.

Dagens:
The Duckworth Lewis Method - Mason On The Boundary

Parka power.

Jag måste såklart nämna att jag fick med mig en ny parka från Mods vs rockers förra helgen också. Min gamla M51-kopia från Ben Sherman har varit en riktigt trotjänare såväl sommar- som vintertid under många år, men har denna sista sommar börjat falla i bitar. Således är det med viss sorg jag nu förpassat den till garaget för att tjänstgöra som mekjacka...men att jag har en ny, fin och framför allt äkta M65 fishtail från amerikanska armén gör att det känns lite mindre sorgligt.

Jag har faktiskt haft en M65 i min ägo tidigare - den var dock i storlek medium. Och när det kommer till M65:or är medium stort. Mycket stort. Löjeväckande stort till och med. Därför sålde jag den vidare och har sedan dess letat lite halvhjärtat efter en M65 eller M51 i small eller mindre, något som visat sig vara lite lurigt att hitta - åtminstone till ett något så när vettigt pris.

Det var alltså en riktig lyckträff att min kompis Andreas (som för övrigt, enligt andra, är min dubbelgångare - men mer om det i ett senare blogginlägg) visade sig ha en i small till salu, just när jag precis bestämt mig för att acceptera att min gamla Ben Sherman-trotjänare dragit sin sista suck.

Således har jag nu en klassisk M65:a i min ägo. Så gott som ny (den var helt oanvänd när Andreas köpte den och han har sedan bara burit den vid ett tillfälle), i vettig storlek, med färdigomsydd huva (med fuskvargpäls dessutom - flott skall det vara) och komplett med urtagbart foder vilket gör den varm som få. Till ett relativt fördelaktigt pris.

Dessutom kunde jag under lördagsnattens strapatser konstatera att den även fungerar utmärkt som sovsäck om man behöver sova på en bänk på Stockholms centralstation.

Dagens:
Secret Affair - Glory Boys

Rudis i Scootering!

Som ni kanske minns var jag i Stockholm och plåtade min president och vän Christian från Lambretta Club Stockholm och hans nyligen ihopbyggda 60/70-talsracerstylade Lambretta TV175 för Scootering Magazine tidigt i våras. Nu är numret äntligen ute och jag kan lägga upp bilderna här.Det känns såklart kul att få med ett gäng bilder i vad som trots allt är världens största scootertidning. Inte minst eftersom det visade sig vara hela två uppslag (alltså fyra sidor) nu när jag har tidningen i min hand! Synd visserligen att Scootering envisas med att lätta upp bilderna väl mycket (eller om det beror på trycket) men det är ändå en petitess i sammanhanget.

Fler av bilderna finns här.
Dagens:
The Vaccines - Post Break-Up Sex

Blue smoke, whitewalls and red eyes.

Stockholm, Sankt Eriksbron kl 12:00 i lördags.
Fler bilder kommer inom en snar framtid.

"Bättre sent än aldrig" heter det ju, så här kommer en liten redogörelse av förra helgens eskapader. En riktigt lång sådan dessutom - men så var det ju också en minst sagt händelserik helg.

Man skulle kunna säga att det blev ett helsikes flängande och inte mycket sömn i helgen...men faktum är att det vore en underdrift. Jag gick all in på sömnbristen redan på fredagen genom att direkt efter att dagens jobb var avklarat bege mig ned i garaget för att i sista sekund (finns det något annat sätt?) ge mig på att försöka få den röda TV175:an körklar inför lördagen och Mods vs rockers i Stockholm genom att helt enkelt låna baknavet från Silver Specialen. Nu är såklart "helt enkelt" inte rätt uttryck egentligen, eftersom sådana här grejer sällan, om någonsin, är så enkla som man tror. Därför blev väl närmare ett på natten innan jag slutligen gick till sängs och jag var således inte helt pigg och fräsch när det var dags att kravla sig 06:00 morgonen (ok - jag erkänner att de där ölen som slank ned medan jag skruvade kan ha haft lite att göra med saken också) för att packa, kicka igång scootern och bege mig mot Stockholm.

På vägen dit stannade jag till och mötte upp en god vän. Vi körde därefter tillsammans på varsin Lambretta TV175 mot Stockholm och centralen för att där plocka upp Elle, som beslutat att ta tåget till Stockholm eftersom hon skulle vidare på 30-årsfest i Södertälje efter dagsaktiviteterna, och placera henne bakpå min hoj.

När vi anlände till St Eriksplan, där modsen skulle samlas, en kort stund senare var det redan fullt av glänsande plåtscootrar och gröna parkas och efter att ha hälsat på alla goda vänner gav president Christian från Lambretta Club Stockholm traditionsenligt en genomgång av den kommande dagen innan det var dags att starta scootrarna och köra tillsammans mot St Eriksbron för att möta upp rockersgänget.

Vi var först på plats och fick vänta en stund på att våra nemesis och deras maskiner skulle dyka upp från andra hållet. Spänningen var olidlig och "we are the mods!"-ropen samt tvåtaktssmattret ekade mellan husen. Hur många skulle de vara? Och hur många var vi egentligen?
Snart nog syntes ett rökmoln i horisonten och på given signal startade vi och körde i samlad trupp för att möta våra ärkefiender halvvägs. Det tutades, skreks, hyttes med nävar och lukten av bränt gummi spred sig över området.

När våra två läger passerat varandra och vi hetsat färdigt fortsatte vi på varsitt håll ut till Vinterviken för att göra upp på riktigt. Om detta hade varit i England för 50 år sedan hade det antagligen skett med hjälp av nävar, kängor och kanske vissa tilltyggen. I Stockholm 2011 valde vi dock att bevisa vem som var starkast på ett lite mer civiliserat sätt: dragkamp. Som modsen vann. So much for de stora, manliga rockersen och deras muskler.

Efter att ha släpat ett gäng rockers hängade i repet några meter längst med gräset åkte vi vidare genom Stockholms gator - denna gång tillsammans som såta (nåja) vänner. Känslan av ljudet, rökutvecklingen och lukten som uppstår när 150+ gamla tvåhjulingar kör tillsammans är svår, om inte omöjlig, att beskriva i ord. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att det är mycket, mycket maffigt.

Slutmålet var som vanligt Nytorget där vi ställde upp oss för räkning av antalet fordon. Tyvärr fann vi oss, än en gång, vara fåtaliga. Om än med knapp marginal - rockersasen vann för fjärde året i sträck med 78 mullrande, oljdedrypande motorcyklar mot 75 stilrena, glänsande scootrar.
Men, som jag sagt tidigare år - egentligen gör det inte så mycket. Vi vet ju alla att hur många fler än oss de än må vara på papperet så vinner stil och finess över läder och brutalitet alla dagar i veckan.

Nåväl, efter att ha skjutsat Elenor till stationen och så hon kunde ta sig till tidigare nämnda födelsedagskalas i Södertälje drog jag och några till och käkade indiskt, medan jag funderade för fullt på hur jag skulle lägga upp kvällen. Jag ville ju självklart delta i kvällens festligheter, men samtidigt fira födelsedagsbarnet. Efter att ha gnuggat geniknölarna en stund (och fått lite idéhjälp av andra) lyckades jag formulera vad som åtminstone på papperet framstod som en fantastisk plan. Jag grenslade således min scooter än en gång och brände snabbt av milen mellan Stockholm och Södertälje för att förfesta på Elles kusins 30-årsfest. Anlände vid 18, umgicks och drack några öl för att sedan ta mig till tågstationen och hoppa på 22-pendeln tillbaka till Stockholm där jag mötte upp några av de andra och bi begav oss mot Kolingsborg - kanske mera känt som nattklubben i den klassiska kalkonrullen G - som var platsen för kvällens begivenheter.

Totalt fyra band spelade - soultjejerna (som iofs har en kille med) i The LaVettes och skagubbarna i TicTox representerade oss mods och Bulldog Mack samt The Bonks spelade rock för rockarna. Jag behöver väl knappast nämna vilka som regerade såväl på scen som på dansgolvet? Dessutom lirade ett antal DJ:s från båda läger, av vilka jag var en.

Om jag skall vara helt ärlig är minnena från festen en aning luddiga av någon anledning, men jag spelade i alla fall skivor både själv samt ihop med min gode vän(inna) Challe. Tror även jag körde lite ihop med Tailor Bob och Henrik. I övrigt har jag svaga minnen av att vi pogade i bar överkropp till TicTox avslutning bestående av covers på Pretty Vacant och Love Will Tear Us Apart - ett minne jag antar att stämmer av blåmärkena på mina ben och armar att döma.

Det var någon gång i den vevan min på papperet så briljanta plan för kvällen och natten fallerade. Med besked. Jag lyckades nämligen på något vis tappa bort min sovplats och tyckte istället att det kändes som en utmärkt idé att helt enkelt stanna uppe och ta första pendeln till Södertälje istället för att försöka ordna en soffa hos någon annan att sova på. Jag menar, min scooter stod ju redan i Södertälje och Elle var där så varför inte bara åka dit på en gång?
Vad jag missade att ta med i beräkningarna var flera saker. Exempelvis att klubben stängde 03:00 men Centralen öppnar först klockan fem på morgonen. Och att första pendeln till Södertälje går 07:00 på söndagar. Och att de jag skulle till bor lite utanför stan och jag därför var tvungen att ta bussen från Östertälje station - som gick ungefär en timme efter att tåget skulle vara framme.

Således promenerade jag genom en huvudstad natten sänkt sig över till tågcentralen där jag snällt fick vänta en och en halv timme tillsammans med allsköns turister, a-lagare och langare på att bli insläppt. För att därefter, något skamset, kapitulera och inse att jag omöjligt skulle kunna hålla mig vaken i väntan på tåget, svepa in mig i parkan, fluffa upp väskan till något som åtminstone nästan fungerade som kudde och lägga mig tillrätta på en av bänkarna därinne. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte tyckte situationen kändes en smula pinsam, men samtidigt kan jag åtminstone vidhålla att jag höll träffens tema natten ut (de av er som sett Quadrophenia förstår nog var jag menar). Som tur är kvicknade jag till vid halv sju, precis innan vakterna anlände och började peta på alla de andra sömntutorna på Centralen, så jag begav mig till perrongen mitt tåg skulle gå ifrån.

När jag väl kommit till Östertälje station fick jag vänta ytterligare en timme på att min buss skulle anlända. Och inte nog med det - sedan fick jag promenera ett par kilometer till Elles kusin, iklädd fodrad parkas trots strålande solsken och med endast något mindre än en och en halv timmes sömn i kroppen. När jag väl kom fram var de flesta i huset redan vakna och efter att ha bjudits en rejäl frukost (samt ett par något förvånade blickar) kände jag mig otroligt nog ganska skaplig.

Här skulle man kunna tro att helgens strapatser var över - men så är såklart inte fallet. När jag väl framåt eftermiddagen kände mig något sånär redo att bege mig hemåt kom jag nämligen inte längre än till strax utanför Nykvarn förrän jag kände ett ryck i gashandtaget och plötsligt inte hade annat än tomgång. Som vid det här laget van Lambrettist hade jag såklart verktyg med mig, och efter att ha demonterat förgasaren insåg jag att trotteln slitits ut så att den lilla arm som styr gaspådraget inte längre fick fäste.

Som tur är bor min gode vän Mats i krokarna och ett snabbt samtal till honom senare var han på väg till min undsättning, med förhoppningsvis de reservdelar jag behövde. Jag skall bespara er historien om den irriterande motorcykelgubbe som stannade till medan jag väntade och skulle berätta hundra skrönor om hans ungdomstid då han "också körde Vespa" och hoppar istället till när Mats anlände. Såklart utan just de delar jag behövde.

"Nöden är uppfinningarnas moder" brukar det ju dock heta så tack vare lite riktigt grottmek som bland annat involverade brunnslock och hammare var jag efter ett tag på väg igen (om än med en förgasare som vissa delar på aldrig mer kommer att gå att återställa till sitt forna jag). Visserligen fick jag stanna och riva ned förgasaren samt hamra lite till i Strängnäs eftersom skiten släppte igen, men den gången gick det fortare eftersom jag dels visste var felet låg denna gång, dels inte behövde oroa mig för att skada något som jag inte redan hade förstört.

Otroligt nog var jag trots allt detta hemma redan vid halv nio på kvällen - helt förstörd vid det laget, men ändå hemma.

Och just ja - nämnde jag att mitt lyse lade av på vägen hem också?

Ett litet filmklipp jag hittade på YouTube från mötet på St Eriksbron.

Den uppmärksamme kan se mig och Elle passera vid ca 1:22.

Dagens:
Herbie Goins & The Night Timers - Cruisin'

Idag smäller det.

Design: Anton Ivanov

...´nuff said.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Mer Specials...

Monkey man!

I brist på bättre saker att blogga om, och som ett led i mitt uppeppande inför den 18:e September, kommer här två The Specials-klipp till. Från Glastonbury 2009 denna gång.

Too much, too young!

Dagens:

The Specials i största allmänhet.