Kanske ingen höjdarutflykt, men jag får väl vara glad att jag inte blev ihjälslagen av en skinnväst.

Skinnvästar, stora motorcyklar, mer skinnvästar, skägg och ännu flera skinnvästar. Ungefär så såg det ut på Strängnäs Hojmarknad (som av någon underlig anledning tar plats i Stallarholmen) dit jag och Elle tog Lambrettan igår.

Trevligt med en utflykt på ett par mil, men ärligt talat var marknaden inget vidare. Som om det inte räckte med att jag kände mig minst sagt felplacerad i förhållande till övriga besökande fanns det så gott som ingenting av intresse att handla - om man inte var ute efter fejkade kulhål till bensintanken, "roliga" stickers med vulgära texter eller körde Harley, då. Inget av detta stämmer dock in särskilt väl på mig. Ett gäng billiga mekhandskar fick jag i alla fall med mig.
Upptäckte också att Lambrettan fortfarande inte går riktigt så bra som jag vill - den känns lite orkeslös och tenderar dessutom att baktända när motorn belastas extra hårt (till exempel om man har en passagerare). Dessutom blir den väldigt svårstartad när den är riktigt varmkörd...irriterande. Blir till att börja felsöka igen i veckan.

Fortsatte kvällen i Lambretta-tema genom att tillsammans med Johan och Sara gå ned på Sylvia för att hälsa på scooteristkollegan Gustav Bendt som spelade skivor där. Trevligt det också.

Nu skall jag ned och DJ:a på O'Learys. Otippat. Tydligen hade någon blivit akut sjuk, så jag blev snabbinringd. Skall visserligen upp och jobba imorgon, men de stänger någorlunda tidigt och lite exta klirr i kassan är välkommet just nu så jag tackade ja ändå.

Dagens:
Madness - It Must Be Love

Whiskeyn är en ljudteknikers bäste vän.

Spelningen igår gick bra - men ljudet var under all kritik. I och för sig ingen överaskning direkt - jag började ana oråd när jag mötte upp de andra i bandet på Sugar Bar vid halv sju (efter att ha irrat runt lite och passerat Tegnérlunden sisådär fem gånger) och vi möttes av en ljudtekniker som redan då vinglade olycksbådande med en halvdrucken flaska whiskey i handen. En flaska han sedan drack upp under den tid vi väntade på att få rigga upp. När det väl var dags för spelning hade nämnda tekniker hunnit med att bli utkastad från stället, nyktra till en smula snacka sig in igen och därefter börjat dricka öl istället. Med andra ord hade han kanske inte riktigt vad som kan betecknas full kontroll över situationen.

Uppskattningsvis hade någonting mellan 40-60 personer letat sig dit för att se oss och Jeremy Irons & The Ratgang Malibus (som även anordnade spelningen - tack för att vi fick hänga på, pojkar). Det får nog anses mer än godkänt för en så gott som oannonserad spelning med två mer eller mindre okända band. Extra kul att min gamle gode vän Kalle och hans blivande fru Frida letat sig dit, liksom ett mindre gäng andra Eskilstunabor i exil. Det var såklart kul att spela - men mindre kul att se sätta sig i bilen och köra hem efteråt i vetskap om att jag skulle upp och jobba idag medan mina bandkamrater gick vidare för att ta en öl (eller flera) till. Klockan var närmare halv tre innan jag var hemma efter att ha dumpat alla gitarrer, effekter och prylar i replokalen och fick krypa till sängs. På grund av det har jag av förståeliga skäl inte varit den piggaste guppyn i akvariumet idag.

Det var det värt. Eller hur?

Dagens:
Edwyn Collins - Girl Like You

Jag behöver i alla fall inte oroa mig för hur jag skall finansiera reservdelarna om bilen går sönder.

Micro här i Eskilstuna var en smidig butik att slinka in i när man behövde något litet till scootrarna eller bilen - vax, polerdukar, tändstift, kolvringskompressor eller liknande grejer som de flesta som läser här förmodligen anser vara fullständigt ointressant.
När jag för ett litet tag sedan svängde förbi där för att skaffa nya vindrutetorkare till bilen upptäckte jag att butiken tydligen köpts upp av Mekonomen. Eftersom jag är en sådan där som gillar att ha möjligheten att betala allt i en klumpsumma vid månadsslutet ansökte jag på plats om ett Mekonomen-kort och köpte torkarna på det. När de frågade vad jag ville ha för maxbelopp på kortet vill jag minnas att jag svarade 2000 kronor. Tänkte att det nog skall mycket till om man behöver handla för mer än det på den typen av butik.

Uppenbarligen höll inte Mekonomen själva med om det, för när jag öppnade fakturan för torkarinköpet som kom häromdagen upptäckte jag att de satt min kreditgräns till 40.000 kronor. Jag blev tvungen att läsa både en och två gånger innan jag var säker på att jag sett rätt. Men, jodå - det stod klart och tydligt. "Maxkredit: 40.000. Kvarvarande att handla för: 39.848".

Det är fullständigt oförståeligt hur de lyckats höra fel på 2000 och 40.000. Det är också fullständigt oförståeligt hur de kan ha trott att jag skulle ansöka om så hög kredit och sedan köpa ett par vindrutetorkare för 152 kronor. Vid närmare eftertanke är det faktiskt även oförståeligt hur de kan tro att någon överhuvudtaget vill ha en så hög kredit. Jag skulle vilja veta vem som går in på Mekonomen och shoppar loss för 40.000 spänn - samt vad de köper. En ny bil i lösa delar?

Snart skall jag sätta mig och köra till Stockholm för kvällens Profondo Rosso-gig. Sedan skall jag köra hem igen framåt natten (ingen öl för mig, alltså). Förhoppningsvis regnar det så jag får användning för mina nya vindrutetorkare.

Dagens:
The Picture - Another Army

Fotoblogg - Två svartvita i rad.

Imorgon spelar vi med The Profondo Rosso på Sugar Bar i Stockholm. Tror det börjar vid åtta. Det finns så klart inget bättre sätt att uppmärksamma det än med ett foto på Eskilstunas med fotogeniske basist.

Dagens:
Little Boots - New In Town

Fotoblogg - Gunnar.

Dagens:
Sonic Youth - 100%

Weekend update.

I fredags kväll, när jag Dj:ade på en spelning med Molotov Jive, kom en kille fram och presenterade sig samt berättade att han läser min blogg regelbundet. Det är såklart kul, men samtidigt kan jag inte undvika att bli lite fundersam. Även fast jag vet att det inte bara är personer jag är mer eller mindre bekant med som läser har jag liksom inte tänkt på att de faktiskt är riktiga människor, som utifrån vad jag skriver och publicerar här bildar sig en uppfattning om vem jag är och hur mitt liv ser ut. De har mera känts som siffror i ett statistiskt program.
Han verkade hur som helst trevlig och tycktes inte ha bildat sig fått några alltför knasiga ideér om mig. I alla fall inte så vitt jag kunde döma av det lilla vi pratade. Tur det.

Bortsett från det samt min och Wallys gemensamma scooterpremiär (se föregående inlägg), i lördags förmiddag har helgen mest bestått av repande inför torsdagens The Profondo Rosso-spelning på Sugar Bar i Stockholm. Vi brukar mest ägna oss åt att skriva nytt material eller spela in annars, därför körde vi nu båda helgens dagar och slog i lördags förmodligen någon slags rekord i att repa länge. Vi började klockan ett och var klara vid halv nio på kvällen. Efter det fortsatte vi på födelsedagsfest hos Hjälmen och Karin - vid vilken jag ärligt talat kanske inte var i min allra mest alerta form. Efter dryga sju timmars repande hade jag helt enkelt lämnat hjärnan på gitarrförstärkaren, därför var det ganska skönt att gå hem redan vid halv ett, då resten av festen fortsatte ned på stan.

I söndags hann jag även med en snabb fika i solen på Ljekattens balkong innan repandet fortsatte. Nu är vi i god form inför torsdag. Vi syns väl där?


Dagens:
Man Like Me - Booze

Fotoblogg - Scooterpremiär.

66,6 % av stadens något sånär aktiva scooterister var på plats vid Café Sylvia. Det vill säga två personer.

Dagens:
Merton Parkas - You Need Wheels

Ups and downs.

Idag var en sådan där riktigt jävlig dag på jobbet. Ni vet hur det kan vara - allt känns bara jobbigt och allmänt hopplöst.

Efter att ha kommit hem och funderat en stund på om jag skulle orka diska eller bara sova en stund på soffan vände det dock rejält: Anders, aka Gysch, ringde nämligen och berättade att hans Vespa-fond är så gott som fylld och att han planerar att köpa sig en hoj senast kring midsommar. Jocke köpte ju som vissa kanske minns sin V50 för ett par månader sedan och bara de två innebär en 100% ökning av antalet aktiva scooterister här i Eskilstuna. Dessutom tycks Johan ha drabbats av ganska allvarlig scooterfeber - och senast igår blev jag stoppad vid Fristadstorget av en ung kille som verkade minst sagt sugen och hade miljoner frågor. Fantastiskt. Efter att i åratal förgäves ha försökt dra igång någon form av aktivitet här i stan och frälsa folk i min omgivning verkar plötsligt alla vara sugna på scooter.

Som om det inte var nog fick jag, efter att ha firat dessa glada nyheter genom att spendera kvällen med att byta olja, smörja diverse kablar och justera växlarna på farsans PX ytterligare ett telefonsamtal. Ett samtal angående ett mycket intressant och kul erbjudande inför sommaren. Jag vill inte säga exakt vad det gäller innan allt är klart, men kan avslöja så mycket som att det har att göra med spelande av skivor och en massa folk i småland.

Dagens:
Peter Bjorn And John - Nothing To Worry About

Ärlighet varar längst.

Hört i trapphuset på Sveavägen:
Ronnie: Hallå! Allt bra?
Grannen: Jovars, man skulle vara 30 år yngre bara.

Dagens:
Jenny Wilson - Like A Fading Rainbow

Påsk.

Jag har tagit påskledigt. Även från bloggandet. Men imorgon är det tillbaks till vardagen...ärligt talat känns det väl sådär peppande efter att i fyra dagar ha fått förlusta sig med onyttig mat i överflöd, firande av ettåringar, fikande med goda vänner, scootermek och liknande. Å andra sidan är det väl lika bra att njuta av att få jobba medan man kan - det mesta tyder ju på att jag kommer att få "ledigt" på obestämd tid från och med terminsslutet i juni.

Spelningen med Brotherhood gick bra. Det var löjeväckande fullt på Raw och folk sade att det lät tyskt (förutom Jesper som tyckte det lät som Pet Shop Boys). De frågade om jag kunde tänka mig att hoppa in och spela gitarr någon mer gång - till exempel vid ett par eventuella spelningar i Tyskland (surprise, surprise) i höst. Jag svarade att "det kan jag väl".

När jag skriver detta har jag på mig en lysande orange Ben Sherman-piké, något en medlem i Depeche eller Sisters Of Mercy aldrig skulle synas i. Ändå har uppvisar min hud inga som helst tecken på irritation. Jag förmodar att det innebär att jag kan sluta oroa mig för att min involvering i depprock skall påverka mig nämnvärt. Visserligen tyckte jag mig ana en antydan till glåmighet och mörka ringar kring ögonen när jag klev upp i morse, men förklaringen till det står nog snarare att finna i gårdagskvällens DJ:ande på Café Sylvia med fortsättning ut på stans krogar efteråt.

Dagens:
Brotherhood - Ingenting Någonsin

En lite bättre dag.

En kortare scootertur till föräldrarna i Lundby för att fika, lite mek, lite gitarrspelande (under vilket två nya låtar blev skrivna - känns bra eftersom jag lidit av någon slags skrivkramp under en längre tid). Nu är grillen igång. Därefter skall jag svida om till min svarta kostym och solglasögon för att dra och leka gothrockare för en kväll.

Allt som allt en lite bättre dag. Och ett förmodligen ganska ointressant inlägg - men det får ni leva med.

Dagens:
Kent - Ingenting Någonsin

En dag i de otippade låtarnas tecken.

Idag repade vi för första och enda gången med Brotherhood innan morgondagens Hitlistan Goes Kent-spelning på Raw. Det gick smidigt och var riktigt kul. En längre version av Ingenting Någonsin lär aldrig ha framförts, trots att vi tyvärr inte riktigt lyckades med att få den att klocka in på 7:47 (den hamnade på 7:44 istället). Synd - det hade varit lite som att slå två flugor i en smäll, så att säga.
Än så länge har jag dock varken skinnrock eller kråsskjorta på mig som tur är. Förhoppningsvis kommer jag inte att känna något behov av det efter morgondagens gig heller.

Lite som en antites till depprock-excesserna på eftermiddagen tänkte jag spela lite för förskolebarnen på jobbet idag. Glatt plockade jag fram den akustiska gitarren och frågade vad de ville höra. Jag blev en smula överaskad när de ganska enhälligt svarade "118 800-låten!" och sedan klämde i för fulla muggar. Inte riktigt den sång jag trodde att ett gäng 6- till 9-åringar skulle vilja sjunga. Någon Disney-låt eller Små Grodorna hade varit mer väntat.

Jag kanske tvingas erkänna att det ligger någonting i debatten kring reklam och dess inverkan på barn, trots allt...

Dagens:
Okänd artist - 118 800-jingeln

Föräldrar är de sanna hjältarna.

Det är påsklov nu och jag har en del komp att ta ut, vilket tillsammans med alla röda dagar gör att jag bara behöver jobba två dagar av tio.

Låt mig säga så här; små barn kan vara söta och så - och nog är det roligt att jobba med de yngre som omväxling. Men efter att spenderat denna första av två dagar på förskolans fritidsverksamhet (där jag hoppar in när min ordinarie arbetsplats är stängd) med att dra ned sju-åringar från takbjälkarna, tröstat ungar som fått legohjul i ögat och desperat försökt få arga småkillar att plocka upp byggblocken efter sig är jag glad att jag inte har några egna att ta hand om när jag kommer hem på eftermiddagen.

Dagens:
Crystal Castles Vs Health - Crimewave

Fotoblogg - Sett i Näshulta på en ledig måndag.

Om jag hade så här mycket ved att hugga skulle jag också skaffa en stol.

Dagens:
REM - The Sidewinder Sleeps Tonite

Med andra ord har jag ovanligt lite att gnälla om.

Uppdateringsfrekvensen har varit låg de sista dagarna. Det beror dock inte på att jag inte gjort något. Tvärtom. Sedan sista inlägget har jag bland annat:

Haft friluftsdag och spelat frisbeegolf, ätit årets första mjukglass, picnickat i Rothoffsparken, spelat sällskapsspel hos Tim och Veronica, varit på scooterutflykt, druckit öl med min gamle vän Daniel samt Johan och Sara, dansat och spelat triangel till The Brothers Gonna Work It Out samt grillat. Fullspäckat schema, alltså. Därför har jag idag bara slappnat av med tvättande av kläder och lite soffhäng.

...och den kommande veckan är jag dessutom ledig en hel del eftersom det är påsklov.

Dagens:
JJ Cale - Cocaine

Fotoblogg - Välkommen till Eskilstuna.

Dagens:
Slaktad - Välkommen Till Eskilstuna

Going goth?

Härom dagen ringde en gammal bekant från de gamla Blå-dagarna (Stefan, aka "Foten) till mig. Då hans tidigare band Arcana tydligen har tagit en paus har han startat ett nytt projekt med några vänner från Eskilstuna. De kallar sig The Brotherhood och sticker inte under stol med att de hämtat en hel del inspiration från exempelvis Sisters Of Mercy och Depeche Modes mörkare stunder. Tungsinta prylar, med andra ord.

Foten berättade att The Brotherhood blivit erbjudna att delta i nästa Hitlistan. Hitlistan är, för er som inte känner till det, ett återkommande arrangemang på Raw under vilka ett antal band spelar sin egen version av en låt vald utifrån ett givet tema. För ungefär ett år sedan spelade vi med The Profondo Rosso under temat Svenska Hits (vi framförde Staffan Hellstrands Lilla Fågel Blå). Den här gången är temat Kent och The Brotherhood skall framföra Ingenting Någonsin. Deras ordinarie gitarrist har dock valt att stå över denna spelning (de av er som vet vem som vanligtvis spelar med dem kan säkert räkna ut varför), därför undrade Foten om jag var intresserad av att hoppa in som vikarie. Eftersom Hitlistan-kvällarna brukar vara väldigt roliga tillställningar tackade jag ja på stående fot (pun intended).

Såhär ett par dagar senare har jag drabbats av svår lust att bära svarta solglasögon, såväl inom- som utomhus, trots att vårsolen knappt tittat fram ännu. Jag har också burit svarta byxor mer än vanligt - vid minst ett tillfälle kombinerat med en svart skjorta och min mörkt gråa (det är ju trots allt nästan svart, eller hur?) crombie. Och som om det inte räckte med det såg jag idag en dokumentär på SVT om tjeckiska vampyrer på 1700-talet och tyckte den var riktigt intressant. Jag kan inte låta bli att oroa mig en smula över ifall jag håller på att förvandlas till goth. Jag menar, jag har ju alltid älskat Nick Cave. Alltså ligger jag uppenbarligen i riskzonen.

Kommer jag att färga håret korpsvart samt byta mina scootrar mot en kista och en uppsättning svarta doftljus? Förmodligen inte. Men om jag inom en snar framtid dyker upp någonstans iklädd skinnrock eller kråsskjorta hoppas jag att någon vettig människa har den goda smaken att driva en påle genom mitt fördömda hjärta.

Dagens:
The Birthday Party - Jennifers Veil

Motsatsen till skräck.

Har just sett färdigt på The Unborn - en tämligen hopplös och klichéartad ursäkt till skräckfilm som inte ens kunde räddas av att Gary Oldman medverkade. Och då bör det ändå sägas att jag i normala fall uppskattar det mesta som har minsta lilla koppling till skräckgenren.

Av någon anledning kom jag då att tänka på The Worlds Fastest Indian; en film som inte har någonting överhuvudtaget att göra med skräck (förutom att Sir Anthony Hopkins, kanske världens läskigaste kannibal, spelar huvudrollen) men som jag ändå älskar förbehållslöst.

Denna film om Burt Munro, en Nya Zeeländsk motorcykelfantast tillika mekaniskt geni som på ålderns höst (under 60-talets första hälft) begav sig till USA för att testa sin redan då uråldriga, egenhändigt ombyggda Indian Scout -20 under höghastighetstävlingarna vid Bonneville Salt Flats är en riktig feelgood-rulle i ordets sanna bemärkelse.
Munro är idag något av en legend och enligt uppgift beskriver filmen den sanna historien om hans första resa till Bonneville. I ärlighetens namn verkar dock historien lite för bra för att vara helt sanningsenlig, men oavsett om den är en smula kryddad eller ej är filmen ett måste för alla som gillar excentriska gubbar, gamla motorcyklar, roadmovies eller bara vill ha en film som får en att må lite sådär mysigt bra.

Av någon anledning har jag fått för mig att de flesta känner till den - inte minst de som har något som helst intresse av gamla tvåhjuliga motorfordon. Men då den till min stora glädje projicerades på väggen under festen efter SSKs årsmöte för ett par veckor sedan blev det uppenbart att så inte var fallet. Faktum är att de flesta som jag pratade med aldrig ens hört talas om filmen. Jag har inga belägg för saken, men misstänker att det kan ha att göra med att någon pajas till översättare gett den titeln Citronträd och motorolja i Sverige. Inte direkt en titel som skriker "SE MIG!", eller hur?



Dagens:
Supergrass - Richard III

Fotoblogg - Posepaus.

Alex har jobbat hårt för att få till där sammanbitna, hotfulla sättet folk brukar röka på i engelska gangsterrullar.

Dagens:
Peter Doherty - 1939 Returning

Ensamhetens anlete samt adress.

Det var inte många som hade tagit sig till Raw igår. Det hindrade dock inte bröderna Franke med band från att leverera en av de mest intensiva konserter jag sett på länge. De körde över det dryga 20-talet personer som kravlat sig dit genom aprilkvällens kyla som en pansarvagn bemannad av Smiths, Joy Division, Jesus & Mary Chain och The Cramps samtidigt, bankandes huvudet emot monitorerna och kravlandes på alla fyra över det tomma dansgolvet. Det var fantasiskt och att vi var så få där som fick ta del av det gjorde det ännu mer magiskt - även om Johan, som gjort mig sällskap dit, tycktes vara av en annan åsikt.

Och idag har vi grillat för första gången i år. Det var kallt men gott.

Dagens:
Franke - I Ditt Våld

Ett undantag från regeln...igen.

I normala fall brukar jag undvika att göra inlägg enbart baserade på roliga bilder här på bloggen. Men en del saker man man hittar på internet är lite för underhållande för att undlåta att sprida vidare. Det här till exempel:

Dagens:
Morrissey - Picadilly Palare

Trender må komma och gå - band med långhåriga män består.

Det är lite konstigt egentligen. Hur vissa band har en underlig förmåga att hela tiden vinna nya unga fans trots att de egentligen borde uppfattas som hopplöst gamla och daterade enligt alla mått mätt. I vissa fall, till exempel de som är nära knutna till subkulturer som punk eller synth är det inget märkligt egentligen - det verkar som om det alltid står en ny generation redo att dra på sig läderjackan/skinnrocken och lyssna på The Clash, Sex Pistols, Depeche eller Kraftwerk runt hörnet.

Men det är inte dem jag tänker på. Jag syftar mer på de band som uppskattas av "vanliga" killar (för det är oftast killar) utan minsta intresse av subkulturer eller liknande.
På varje skola eller fritidsgård verkar det exempelvis finnas ett gäng grabbar som så fort de kommer i närheten av en gitarr börjar plinka Metallica-riff. Iron Maiden är ett annat sådant där band som hela tiden tycks förnya sin publik trots att de nu är gamla nog att vara mor- och farföräldrar åt sina yngre fans.

Jag har tänkt på det tidigare och nu i fredags, när jag DJ:ade på en spelning med Dia Psalma, slog det mig igen. Jag hade förväntat mig att medelåldern på publiken skulle ligga någonstans mellan 25 och 35 år. Det var totalt fullsatt på stället och mycket riktigt verkade många vara ex-punkare i min ålder. Men en förvånansvärt stor del var betydligt yngre och såg inte alls ut som man föreställer sig det typiska Dia Psalma-fanet. Det massiva jublet och allsången under spelningen gjorde det dock uppenbart att de inte bara ramlat in på spelningen av misstag, utan verkligen gillade bandet.

Det de flesta av dessa band har gemensamt är att de är hårda, tuffa och grabbiga. Kanske kan det ha med saken att göra? Men visst måste det väl i så fall finnas både bättre och modernare band som borde tilltala högstadie/gymnasie-publiken mer?

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget egentligen. Men konstigt är det.

Dagens:
Empire Of The Sun - We Are The People

Det första vårtecknet - Lambrettakåpor vid vägkanten.

Tjurig Lambretta bakom Statoil. Notera sidokåpan på marken - det är så man känner igen dem.

Trots att det inte alls var lika varmt som tidigare i veckan tog jag scooter till jobbet imorse - jag hade ju trots allt spenderat gårdagskvällen med att ge Lambrettan (som jag bestämt skulle få äran att inleda säsongen) sin vårservice.

Det var inte särskilt soligt och kallt som tusan, men ändå underbart. Scootern gick som en dröm hela vägen till jobbet, likaså hela vägen hem till mina föräldrar i Lundby efter att jag slutat för dagen. Efter att ha tagit en kopp kaffe hos dem började dock problemen. Först ville den inte starta. Efter att ha sprungit och kickat i tio minuter/en kvart hostade den igång och jag kunde puttra iväg. Jag kom dock inte längre än till Statoil förrän hojen baktände rejält, hostade till och dog. Sedan var det kört. Det krävdes mycket felsökande innan jag lyckades lokalisera det, såklart, enkla felet: tändkabeln hade gängat ur sig ur tändhatten. Där fick jag för att jag är dumsnål och handlar delar på OKQ8.
Efter att ha åtgärdat problemet kunde jag, drypande av svett efter att i lite över en timme kämpa med att växelvis försöka kicka och springa igång scootern, starta på första kicken. Därefter gick färden hem som en dans.

Det känns grymt att ha fått ge sig ut på två hjul efter att ha kört bil hela vintern, men jag hoppas verkligen att denna första dag inte kommer att sätta tonen för hela säsongen.

Dagens:
The Lambrettas - Poison Ivy

Fotoblogg - Wally.

Dagens:
Franke - Exil Riktas Inåt

Tisdagen den 17:e mars i tre punkter.

Den gångna dagen har kännetecknats av tre saker:

1. Sol - det fanns en tid då jag inte hade några som helst problem med vintern. Tvärtom tyckte jag den var rätt mysig. Numera lider jag dock mer och mer för varje vinter som passerar. Därför känns det mer än välkommet nu när solen värmer ens rygg och snötäcket börjar smälta bort. Det enda smolket i bägaren är väl att jag ännu inte kommit mig för att ge någon av scootrarna en rundsmörjning inför våren. Idag hade varit en perfekt dag för årets premiärtur.
   
   
2. Promenader - först promenerade jag närmare en timme i skogen tillsammans med en elev. Sedan promenerade jag hem från jobbet (åtminstone en stor del av vägen - jag fick skjuts till ÖB). Efter en liten paus hemma i väntan på Elenor promenerade vi sedan hem till Ljungman och Anna för fika.
   
   
3. Nyheten om The Stone Roses stundande återförening - trots att det här för oss med anglofila tendenser är en nyhet i paritet med vad Jesus återuppståndelse skulle vara för en djupt troende kan jag inte låta bli att oroa mig för att det kommer att bli madchesterpopens motsvarighet till Episod 1 av Star Wars: vansinnigt efterlängtad, otroligt uppskriven och i total avsaknad av det mesta man en gång älskade.
   

Dagens:
The Stone Roses - I Am The Resurrection

The Profondo Rosso goes Einstürzende.

Tre intensiva dagar i studion - ett spår. Så mycket tid tror jag aldrig vi spenderat på en enda låt förut. Gunnar kom med en hel del kreativ input utan att ta över och styra oss helt, vilket kändes bra. Emot slutet infann sig dock en rejäl dos studiotrötthet vilket visade sig genom att vi bland annat spelade in ljudet av ett notställ, gaffatejp, en tom bensindunk samt allehanda bråte som sparkades nedför trappan till vår replokal. Såhär i efterhand framstår det kanske inte som en briljant idé, men just då kändes vi oss som genier. "Blixa skulle vara stolt", som Wally uttryckte det.

Det skall bli spännande att höra hur den kommer att låta när den är mixad och Gunnar fått säga sitt. Med tanke på att det tog oss närmare tre år att få låtarna till vår skiva (som aldrig släpptes) klara törs jag inte komma med någon gissning om när den kan tänkas vara klar, men jag lovar att säga till här då.

Eftersom så mycket tid spenderades med att spela in blev helgen ganska lugn på övriga sätt, även om jag på Lördagen hann med både en sväng förbi 30-årsfest hos Veronica och Tim samt Café Sylvia för att supporta Challe, en fellow scooterist från Stockholm, som DJ:ade där. Tråkigt nog för henne var det inte mer än tio-femton pers på plats - hon verkade dock inte överdrivet bitter för det.

Nu kan man kanske tänka sig att den relativt lugna helgen borde ha tagit kål på min efterhängsna förkylning, men icke då...istället har den bara flyttat sig från halsen till bihålorna, med resultat att det kändes som om mina ögon var på väg att tränga ut ur sina hålor när jag gick upp i morse. Förhoppningsvis är det något en avslappnande vecka på jobbet kommer att råda bot på.

Dagens:
Einstürsende Neubauten - Haus Der Lüge

Fotoblogg - Låsta dörrar.

Dagens:
White Lies - Farewell To The Fairground

Det goda livet.

Hört i studion medan Jonas lade gitarrspår:
Erik (vaknar efter att tagit en tupplur på soffan och säger till Jocke som står vid kylskåpet): Åh! Ger du mig en folköl?
Alex: Vafan - du ligger ju bara och sover på soffan och vaknar då och då och tar en öl!
Erik: Det låter som ett helt underbart liv...

Dagens:
Mark Ronson - Just

We need more cowbell!

Nyss hemkommen från ett rep med The Profondo Rosso. Vi skall spela in i helgen, och Soviac-Gunnar skall vara med och producera. Han var faktiskt med redan ikväll för att lyssna igenom och komma med lite arr-feedback.

Det skall bli mycket intressant att se vad han gör av materialet. Vi har haft ganska svårt att få fason på på låten vi tänkt fästa på band (eller hårddisk egentligen, men "fästa på hårddisk" låter så konstigt), men med hur den lät efter att vi låtit honom ändra om lite ikväll i åtanke tror jag det har potential att bli riktigt bra. Ruffigare och rakare än mycket av det vi åstadkommit tidigare, vilket jag gillar.

Hoppas han dyker upp i doktorsrock med en revolver i högsta hugg, Phil Spector-style. Jag tror vi behöver det.

Dagens:
Soviac - I Got The Ribbah

Rated G.

Whiskey och The Young Ones hjälpte föga. Tvärtom kände jag mig faktiskt ännu mer uppstoppad när jag vaknade idag (något som inte hindrade mig från att mot bättre vetande släpa mig till jobbet ändå). Därför har jag ikväll prövat ett betydligt mer hälsosamt och barnvänligt alternativ: te och Disney.

I skrivande stund känns det faktiskt lite lättare att såväl andas som svälja, men jag tänker avvakta och se hur jag mår imorgon bitti innan jag kommer med ett definitvt uttalande om det sundare levernets eventuella effektivitet.

Dagens:
Badly Drawn Boy - Have You Fed The Fish?

Om inte lite god, brittisk humor kan bota mig hjälper inget.

Jag vaknade imorse med en känsla av att någon fyllt mitt huvud med bomull och tvångsmatat mig med tvåans sandpapper. Trots att jag inte har några egentliga belägg för det misstänker jag att det kan vara priset jag får betala för min hektiska förra vecka i kombination med den gångna helgens bastubad, DJande på Dundertågets spelning (enligt uppgift skulle de låta som en blandning mellan Hellacopters och Nationalteatern - jag skulle vilja veta var Nationalteatern-biten tog vägen), lördagshäng med Johan och Sara samt söndagsmekandet med Wallys Vespa (som inte blev överdrivet effektivt eftersom jag hade grava känningar av dagens åkomma redan då).

Plikttrogen som man är tog jag mig ändå ned på stan för fortbildning med jobbet idag, bara för att inse att jag på grund av en smärre kommunikationsmiss var en halvtimme försenad. Man skulle med andra ord kunna påstå att veckan startat sådär halvbra. Nåja, ingen större skada skedd - jag var inte den enda som missuppfattat tiden. Dessutom bjöd dagen på det tvivelaktiga nöjet att se två a-lagare göra upp på torget med en träpåk för att sedan arresteras av polisen kring lunchtid. Bara i Eskilstuna, kära vänner. Bara i Eskilstuna.

I skrivande stund har en stund på soffan, ett litet glas whiskey och ett par avsnitt ur den första säsongen av The Young Ones jagat de värsta förkylningssymptomen ur kroppen. Åtminstone tillfälligt. Med lite tur kommer jag inte att tvingas ta ut min andra sjukdomsdag på över fyra år imorgon.



Dagens:
Radical Posture feat. Alexei Sayle - Dr Martens Boots Song (från The Young Ones - säsong 1, episod 2; "Oil")

Fotoblogg - Snö, snö och mer snö...

...må vara vackert, mysigt och så vidare - men nu räcker det. På riktigt.

Dagens:
Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)

När jag blir stor...

När jag var sju år upplevde jag sjundeklassarna som otroligt skrämmande - stora, högljudda och farliga. När jag sedan själv lämnat sexan och blivit högstadieelev brukade jag ta bussen till skolan. På den åkte även gymnasieeleverna. Jag tyckte de var väldigt vuxna. Tiden gick och jag började på gymnasiet - alla över 25 var gamla.

Idag är jag 30. Om ett par månader 31. Skulle jag träffa den sjuårige Ronnie och fråga honom vad han kommer att göra när han är 30, snart 31, skulle han förmodligen svara "arkeolog, rockstjärna eller skådespelare". I den ordningen.

Nu är det ju inte riktigt så det blivit. Jag funderar fortfarande på vad jag skall bli när jag blir stor - i synnerhet nu när det verkar som om jag inte får vara kvar på mitt jobb efter läsårets slut. Klurar en smula på vad jag vill göra egentligen. På om man skall byta karriär helt. På om man skall börja plugga igen. På om man skall starta eget. På när jag skall få den där briljanta ideén som kommer att göra mig ekonomiskt oberoende. På när mitt break som musiker skall komma. På hur jag skall bli erbjuden en roll i den stora Hollywood-filmen.

Planerna på att bli arkeolog har jag dock lagt på hyllan. Tillsammans med hatten, den bruna skinnjackan och oxpiskan.

Dagens:

The Stone Roses - Made Of Stone

Fotoblogg - Cheers then, mate!

Dagens:
The Jam - The Eton Rifles

Vampyrer, scooterister och rockabillys.

Om jag påstod att jag inte var det minsta trött när klockan ringde 8:00 i Lördags morse, bara lite mer än fem timmar efter att jag kom hem från att ha spelat skivor på Markus Krunegårds gig på Raw (som var mycket bra) skulle jag helt klart ljuga. Trots det var det inga större problem att göra sig i ordning för att hinna med tåget till Linköping och Lambretta Club/SSKs årsmöte i tid.

Väl framme i Lkpg efter en trivsam tågresa med en iPod ställd på shuffle som enda sällskap checkade jag in på hotellet (som var misstänkt likt ett häkte - inte för att jag någonsin haft oturen att hamna i ett sådant, men det jag kan åtminstone föreställa mig att de ser ut som det duschlösa rum jag fick) och GPSade mig sedan fram till Tekniska Verken som var platsen för dagens aktiviteter.

De tre olika mötena (LC Sweden, lokalgruppsmöte och sedan SSKs årsmöte) avverkades, som vanligt, i snabbt tempo. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad som avhandlades här, men vill åtminstone nämna att SSKs nya grafiska profil presenterades - på tiden, om jag får säga det själv. Den nuvarande har känts en smula föråldrad ett bra tag. Den nya profilen, komplett med logga, hemsidesdesign, och så vidare såg mycket bra ut och kommer att lanseras snart. I övrigt var det mest formalia som vanligt - omval/nyval av vissa styrelseposter, genomgång av säsongens aktiviteter och så vidare. Inget av intresse för den som inte är med i någon av klubbarna med andra ord...

Så snart mötet var avklarat bar det tillbaka till hotellet för en snabb uppfräschning och omsvidning (jag lyckades vänta över en timme på en tom dusch - den var inte upptagen; det var dörren som kärvade) innan vi begav oss till Restaurang Hamlet för mat och öl. När alla var mätta och lagom glada fortsatte vi till Åhyddan MCs klubb/festlokal där det var dags för Rockers-festen; ett årligt återkommande arrangemang som tycks samla alla Östergötlands rockabillys, raggare och rockers på en och samma plats. Packat med folk, helt vansinnigt och mycket trevligt - skinnvästar, pompadours och nyckelkedjor till förbannelse. Låt mig säga som så att jag kände mig en smula överklädd i min nyligen omsydda kostym som jag valt att inviga kvällen till ära...

Natten blev lång, och suddigare desto längre den förflöt. Jägershots, essens-gin och tonics, erbjudanden om att fota rockabillyband, dans, skvaller och högtflygande planer (av vilka de flesta aldrig lär realiseras) avlöste varandra i en rasande fart. När jag vandrade hem mot hotellet genom den Östgötska natten var klockan närmare fyra.

Jag hade med största sannolikhet missat hotellfrukosten (som ju trots allt är det bästa med hotellvistelser) vore det inte för vår föredetta president Jessica som vänligt nog ringde och väckte mig när det bara var 20 minuter kvar innan den plockades undan. Efter att, tillsammans med de övriga spridda själar som orkat sig upp i tid till frullen försökt pussla ihop föregående kvälls händelser var det dags för kram och adjö och därefter tåget hem.

Nu kan man ju kanske tycka att jag, efter två nätter med alldeles för lite sömn och ett minst sagt späckat schema, borde lagt mig på sofflocket och kanske kollat på en film samt gått och lagt mig tidigt på kvällen - men nej, då. Det gick inte för sig. Istället fick jag sätta mig direkt och gå igenom ett gäng bilder från den gångna dagen/kvällen samt skriva en artikel om mötet till Scooteristen som skall gå till tryck nu på måndagmorgonen (där snackar vi tight deadline). Kändes onekeligen mer än lite tungt just då, men nu när jag fått mig en god natts sömn känns det rätt skönt att ha det avklarat.

Nu har jag en hel jobbarvecka på mig att återhämta mig inför nästa helg. Skönt.

Dagens:
16 Horsepower - Prison Shoe Romp

Vad är det nu jag brukar säga om vila?

Bara för att bevisa att jag lever efter min här på bloggen ständigt återkommande devis "det där med vila är överskattat" tänker jag ikväll spela skivor på Markus Krunegårds spelning här i stan för att sedan gå upp runt åtta imorgon bitti och ta tåget till Linköping. Där är det årsmöte med Lambretta Club Sweden och SSK, men efterföljande "bankett" (läs: vi kommer att få lite mat och sedan dricka en massa öl) och därefter fortsätta till Åhyddan MCs garagefest.

Med andra ord lär jag vara en mycket trött Gabardin på söndag. Inte minst eftersom utcheckningen från hotellet är vid elva och tåget hem går redan 12.

Säg det nu i kör: "Det där med vila är överskattat".

Dagens:
Peter Bjorn And John - Lay It Down

Mitt namn är (tydligen) Gabardin.

Satt och tänkte på det här med smeknamn...
Sista tiden har flera personer, så gott som oberoende av varandra skämtsamt börjat kalla mig för Gabardin: en scooter-kompis, en kille på jobbet, min arbetsgivare på Raw samt en bartender på samma ställe.

Kanske inte världens coolaste smeknamn, direkt. Men jag blir hellre kallad Gabardin än Rompa i alla fall. Det sistnämnda ger mig obehagliga associationer.

Apropå Raw var jag där igår och kollade på Jonathan Johansson. Gillar en del av det jag hört med honom men måste tyvärr säga att han var helt fantastiskt tråkig. Ni vet uttrycket "inte hälften så roligt som (valfri artist/band du gillar)? Det är otillräckligt när det gäller gårdagskvällen. Vi gick faktiskt hem och lade oss innan han ens spelat färdigt. Det säger en hel del när det handlar om mig.

Dagens:
Sonic Youth - Death Valley '69

Fotoblogg - Wingman.

Nu åker jag till centralen för att hämta upp Elenor. Förhoppningsvis betyder det att jag ej kommer att behöva bryta mig in i min egen bil eller lägenhet på ett tag.

Dagens:
Telepathe - Lights Go Down

Dagens ros går till Lillen.

Hade tänkt skriva ett kort, koncist inlägg om hur ovärt det kändes att gå upp 06:30 imorse för att ta mig till jobbet efter en veckas ledighet, men så hände något i eftermiddags som fick mig att tänka om.

Direkt efter jobbet plockade jag upp hunden hemma för att åka till mina föräldrar och be mor min om hjälp med att lägga upp byxbenen på kostymen jag skrev om härom dagen (är inte tillräckligt skicklig med nål och tråd för att fixa sådant själv). På vägen dit svängde jag förbi postservice på Coop för att skicka iväg ett gäng Vespa-fotlister jag sålt till en bekant i Örebro.

Viktigt att nämna här är att låset till dörren på förarsidan sedan en tid tillbaks varit sönder och att man därför måste gå in via passagerarsidan för att öppna dörren inifrån. Nu hade jag lite bråttom - därför hoppade jag snabbt ur bilen, slog igen dörren...och kom på att nyckeln satt kvar i tändningslåset.
Dörren till passagerarsidan var låst och kvar i bilen var inte bara Qusan, utan även min väska innehållandes hemnycklarna. Naturligtvis var grannarna, som har huvudnyckeln till huset, inte hemma vilket gjorde att jag inte kunde ta mig in i lägenheten för att hämta bilens reservnyckel. Eller ned i garaget för att hämta verktyg heller, för den delen.

Efter mycket om och men fick jag låna de enda verktyg som fanns att tillgå från Coop - en morakniv och en hammare. Som ni säkert förstår var de inte till någon hjälp överhuvudtaget. Trots det försökte jag desperat bända, pilla och tvinga upp dörren till bilen under en lång stund - allt medans Qusan gjorde sitt bästa för att krafsa sönder insidan av dörren.

Så, plötsligt dök en gammal festivalpolare jag inte sett på många år, Lillen, upp från ingenstans. Han trollade fram en verktygslåda ur sin bil och visade sig vara en smärre MacGyver. Efter en dryg timmes slit hade vi, med hjälp av bland annat en gammal avbruten tumstock, silvertejp i mängder, skruvmejsel och en låstång lyckats montera bort ena sidofönstret så att jag, till diverse förbipasserandes stora nöje, kunde kravla mig in och låsa upp dörren.

Inte nog med att Lillen räddade min dag; så fort bilen var öppnade fortsatt han vidare för att köra en god vän till akuten. Han bör, med rätta, ha känt sig som en sann hjälte - själv kände jag mig mest som ett dåligt skämt.

Dagens:
Babian - Jag Exploderar Om Du Säger Nej

En vecka går alldeles för fort.

Jag tyckte min helg var tämligen rik - den bjöd på Andreas Tilliander på Raw och efterfest i Blås gamla lokaler (kändes lite som att komma hem) i fredags samt houseparty här hos mig till tidigt på morgonen i lördags. Sedan läste jag Fiskens redogörelse av sin fredagskväll och insåg att jag i själva verket inte ens kommit i närheten av att ha haft en intressant helg.

Imorgon börjar jag jobba igen. Efter en vecka med så gott som inga förpliktelser överhuvdtaget måste jag erkänna att jag är sådär peppad på att återvända till ekorrhjulet.

Dagens:
Lady Sovereign feat. The Ordinary Boys - 9 To 5

Ronnie goes modeblogg.

"Gah! Cravings!"...skulle jag utbrista om kostymen inte redan var min.

Idag hämtade jag hem den modifierade (pun intended) kavajen till kostymen jag skrev om härom dagen. Ok - slagen behöver pressas en smula eftersom de inte lagt sig efter den nya knäppningen riktigt, vilket är lätt att göra själv. Dessutom skulle kanske byxbenen behöva läggas upp en smula, men det är ingenting jag tänker betala en skräddare för att göra. På det stora hela tycker jag nog ändå resultatet blev över förväntan.

Anse det härmed ok att börja kalla mig för Style By Ronnie-Ronnie.

Dagens:
The High Numbers - Zoot Suit

Jag blir så trött...

Telefonförsäljare: Hej, jag ringer från (ohörbart mummel) angående dina premiepensions-fonder.
Ronnie: Nej tack, jag är redan bunden till ett föredrag som sköter det åt mig.
Telefonförsäljare: Men man blir inte bunden, man betalar bara i förväg.
Ronnie: Ja, men hur som helst har jag betalat för ett år i förväg.
Telefonförsäljare: Ja, men det är därför vi erbjuder ett år gratis.
Ronnie: Nej, tack. Jag är inte intresserad.
Telefonförsäljare: Varför inte?
Ronnie: Jag är inte intresserad! Orkar inte hålla på och strula mer nu.
Telefonförsäljare: Inte strula!? Men vi erbjuder...
Ronnie (riktigt irriterat): Jag är inte intresserad!!
Telefonförsäljare: Underbart (lägger på i mitt öra).

Igår träffade jag någon jag tidigare bara pratat med via internet. Vi tog en öl och gick på stå-upp kväll på Café Sylvia. Lite som en mandate - fast utan datingdelen, då.

Dagens:
MSTRKRFT - 1000 Cigarettes

Fotoblogg - Ställd mot väggen.

Dagens:
Toots & The Maytals - Funky Kingston

Nu är det inte roligt länge.

I natt ringde min mobil. Jag kravlade mig upp och svarade sömndrucket, varpå någon bara lade på i örat på mig. I tron att det bara var någon som ringt fel släntrade jag tillbaks till sängen och somnade om.

Nu på morgonen gick jag upp ganska tidigt för att köra Qusan till veterinären (de skall ta bort tandsten) men innan jag åkte kollade jag upp numret som ringt på natten. Det tillhör någon som bor i huset bredvid - nakenhuset.

Jag ger mig fan på att det är killen som brukar springa runt i kalsonger och en gång hälsade på Elenor. Den gången var det fortfarande lite kul, men det här känns bara obehagligt.

Skulle jag försvinna spårlöst under den här veckan vet ni vem ni skall tipsa polisen om.

Dagens:
Nick Cave And The Bad Seeds - Stagger Lee

Suits you, sir!

Igår blev jag, tack vare farsan, en kostym rikare. Dock var den av två-knappsmodell, vilket inte känns helt klockrent för mig. Har alltid föredragit tre knappar (antar att det är mina mod/skin/scooterist-preferenser som spökar).

Vet sedan tidigare att de flesta är skeptiska till att låta ändra kostymer med tvåknäppning och lägga till ytterligare en knapp eftersom det ofta förstör snittet på slagen samt ändrar passformen. Trots det tyckte jag det var värt ett försök och tog därför med mig kavajen till en skräddare i staden jag tidigare anlitat för att sy om en rock med gott resultat. Hon konstaterade att det i just det här fallet var fullt möjligt att göra ytterligare ett knapphål och sedan lägga ut tyget vid slagen för att bibehålla en något sånär rak linje. Dessutom ville hon bara ha 140:- för jobbet och kunde ha den klar till på fredag!

En mycket trevlig början på min lediga vecka, måste jag säga.

Dagens:
The Beatles - The Fool On The Hill

Kvittra, då.

Jahapp. Precis när man börjat få fason på allt med bloggande, Facebook och så vidare börjar folk runt omkring en att hetsa om Twitter, och nördig som jag är finns det såklart inget annat att för mig att göra än att skaffa mig ett eget konto och sätta igång. Enligt utsago skall det vara än mer beroendeframkallande än till exempel Fejjan - med andra ord livsfarligt om man är som jag.

Förutom nya internetsiter att kolla en gång vart tionde minut bjöd helgen på Anna Ternheim. Hon spelade på Lokomotivet, och det var fantastiskt bra. Efter konserten fortsatte vi till Raw där Yvonne-Dellan skulle spela skivor. Det var inte fullt lika bra - förmodligen var han full som en alika. Eller, med tanke på låtvalen hoppas jag i alla fall det. Följdaktligen blev vi hängande i restaurangbaren tillsammans med Gyysch istället. Han hade Sambuca.

I morse vaknade jag med linserna på. Alltid ett tecken på att man haft en bra kväll.

Dagens:
Anna Ternheim - A French Love

Fotoblogg - Bluesman.

Dagens:
Robert Johnson - Sweet Home Chicago

Möt Ronny.

Vafalls? Så där stavar jag inte mitt namn!

Ronny bor i Zambia. Där hjälper han tydligen "en fattig familj som tar hand om föräldralösa barn". Det är egentligen min far som fått honom i present av goda vänner, men jag får ta över honom. De gav honom fyra getter - döpta efter mig, brorsan, mamma och pappa. Enligt uppgift kommer Ronny att vara viktig för den fattiga Zambia-familjens överlevnad. Exakt på vilket sätt han kommer att vara till hjälp framgår inte. Jag kan inte göra mer än hoppas att det inte har någonting att göra med getkorv - det skulle sätta en käpp i hjulet för mina planer på att hämta hem Ronny och starta en minicirkus a'la Bodil.

I så fall får jag väl satsa på en karriär som ersättare för Lasse Berghagen istället. Igår kväll trubadurade jag nämligen av någon outgrundlig anledning för ett gäng smått berusade pensionärer och det verkade uppskattat. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag skall vara smickrad eller skämmas.

Dagens:
Morrissey - Something Is Squeezing My Skull

"Att läsa är att leva"...

...sade någon en gång. Någon annan sade "att leva är att lära".
Just nu läser jag Sex, droger och Kalaspuffar av Chuck Klosterman. Den kanske inte ger någon lärdom som kommer att förändra mitt liv, direkt - men den bjuder på en hel del fullständigt oanvändbart vetande om populärkultur, vilket är nog så gott i mina ögon.

Idag lärde jag mig exempelvis att Billy Joel en gång var så deprimerad att han försökte ta sitt liv genom att dricka en halv flaska möbelpolish. På något osunt sätt känns det som en ganska passande metod...

Dagens:
Billy Joel - Big Shot

Det började ju bra.

Jaha. Så har Elenor åkt till Indien i två veckor för att luffa runt tillsammans med sin kompis Jenny.

Jag inledde min tid som gräsänkling med att låsa mig ute idag. Bara för att bevisa att jag uppenbarligen inte är kapabel att ta hand mig själv, liksom...

Dagens:
Catherine Wheel - Heal

60 jordsnurr.

Igår fyllde far min 60. Han hade hyrt hela Josefs. Alla var där. Vi spelade ett gäng något orepade covers med Profondo Rosso (minus Erik som inte kunde vara med). Bror Jerry körde solo. Syster Emilia med band från Stockholm spelade. Ett gäng andra musiker från stan dök också upp. Ju längre kvällen förflöt, desto mer flytande blev bandkonstellationerna. Jag, Emilia och Jerry spelade farsans favoritlåt Sweet Home Chicago ihop med Emilias band - det är första gången någonsin vi stått på scen tillsammans. Alla var glada - pappa var gladast. Och det var ju lite det som var meningen.

Idag räknade pappa ut att han fått tolv flaskor whiskey i födelsedagspresent - men av oss fick han en tatuering.

Dagens:
Johnny Cash - Cocaine Blues

Ändå kan jag inte låta bli att känna det lite som om jag just bjudit en god vän på hans första sil...

Det här är Jocke - vän, bandkamrat och från och med idag scooterist. I förmiddags släpade jag mig upp, en smula sliten efter gårdagens spelning, och följde med honom för att titta på en Vespa 50 (vars tidigare ägare Modde hittas här eller i länklistan till vänster). En snabb genomgång visade att den endast tycktes vara i behov av lite småfix, så när vi åkte hemåt någon timme senare var affären klar och Jocke scooterägare.

Det här ger 50 procents ökning av de aktiva scooteristerna här i Eskilstuna. Förhoppningsvis gör Johan den 100-procentig inom en inte alltför avlägsen framtid...










Dagens:
Franke - Vändkors

Det här inlägget har inget existensberättigande.

Jag befinner mig just nu på Raw. Parken och Umiumi skall lira och jag spela skivor.
Egentligen har jag inget vettigt att skriva. Jag vill bara prova hur det fungerar att blogga från mobilen (uppenbarligen alldeles utmärkt).

Det ligger kanske något i det min bror sade här om dagen. Jag kanske borde börja använda polotröja dagligen. Möjligen kombinerat med ett par illa sittande jeans.

Dagens:
The Bee Gees - Stayin' Alive (Teddybears Remix)

Gasten har skrikit färdigt.

Har lidit av en smula skrivkramp de sista dagarna och satt och stirrade på det tomma fältet i vilket man skriver sina inlägg, desperat funderades över något vettigt att skriva om, när jag nåddes av nyheten att Lux Interior, sångare i The Cramps är död.

Jag har alltid varit småförtjust i deras trashiga kombination av rock´n roll, skräpkulturs-estetik och (framför allt) skräckfilmsromantik. För inte alltför länge sedan spelade de här i Sverige och jag övervägde att gå dit då de väldigt ofta tycks förkomma i samband med frasen "the best fuckin´show I've ever seen" och liknande. Av någon anledning blev det aldrig av att jag tog mig till spelningen - och nu kommer jag aldrig att få se dem.

Lux blev 62 år gammal och dog av ett medfött hjärtfel efter en tids sjukhusvistelse.
Det normala vid sådana här tillfällen vore väl att önska honom "vila i frid", men med tanke på den image han odlade tillsammans med sin bandkamrat tillika fru Poison Ivy under större delen av deras vuxna liv känns "må ni länge vandra odöda" mer lämpligt.



Dagens:
The Cramps - Bikini Girls With Machine Guns.

Fotoblogg - Nu satt den, va?

Dagens:

Division Of Laura Lee - Breathe Breathe

Helgens höjdpunkt:

Någon gång efter krogarnas stängning, strax utanför American Pizza. Vi är på väg hem efter en trevlig kväll på Raw när en god vän, vi kan kalla honom Fluffy, går rakt förbi oss med radiostyrd blick.

Johan: Det var ju Fluffy!
Jag: Oi, Fluffy!
Fluffy vandrar vidare utan att ta notis om oss.
Jag: Hallå!
Fluffy vänder sig om, tittar på oss och går sedan vidare.
Jag: Men vafan - FLUFFY!
Fluffy (vänder sig om igen, sätter fingret till munnen och väser): Sccch!
Fluffy går vidare.

I övrigt bestod helgen av skivspelande på en inställd Markus Krunegård-spelning. Var rädd att det skulle bli rätt dött, men det utvecklade sig istället till den roligaste spelningen sedan Pipalucken i julas. Armand Mirpour (som ersatte Krunegård) med vänner kan för övrigt mycket väl vara den samling musiker som varit gladast över att stå på en scen här i staden någonsin.

Dessutom har jag skaffat iPhone och har därför nytt mobilnummer. Så nu vet ni det.

Dagens:
Soulwax - KracK

Näringslära.

I måndags åt jag pasta med vegetarisk färsås. I tisdags pasta med vegetarisk kebab. I onsdags pasta med vegetariska burgare. Och idag pasta med sojakorv.

Jag jobbar stenhårt på min skörbjugg.

Dagens:
Beastie Boys - POW!

Smarta virus.

Självklart drog jag på mig någon slags sjukdom under vinterhelgen i Orsa. Jag antar att min kropp helt enkelt inte är anpassad för minusgrader och snöstorm.

Lite förkylning och hängighet är något jag kan leva med. Vad som dock är vansinnigt irriterande är att jag nu två dagar i rad vaknat upp och känt mig helt ok - eller i alla fall tillräckligt ok för att gå till jobbet (vägrar kategoriskt sjukskriva mig om jag inte åkt på något i magnitud med spetälska). Bara för att sedan dega ihop fullständigt ett par timmar senare och spendera resten av dagen i grinig halv-feberdimma.

Visste jag inte bättre skulle jag tro att viruset, bacillen eller vad det nu än må vara som tagit min kropp i besittning jävlas med mig.

Dagens:
Ted Leo And The Pharmacists - Counting Down The Hours

Fotoblogg - Orsa i vitt.

Orsa var vackert, lagom sävligt och framför allt väldigt snöigt. Jag tänker inte lämna någon ingående beskrivning av helgen, utan låter bilderna tala istället. Det känns bäst så.

Dagens:
Nick Cave And The Bad Seeds - Fifteen Feet Of Pure White Snow

Ronnie gör en Plura.

Nu drar jag till en stuga i Orsa tillsammans med Elle, Johan och Sara. Ser fram emot en helg fylld av snö, whiskey och häng framför öppen spis.

Såvida vi inte blir insnöade eller uppätna av björnar är hemkomsten beräknad till söndag kväll.

Dagens:
Blur - Country House

On my radio.

Jag kände igen låten i samma sekund som det första välbekanta ackordet i munspelsintrot blåstes an. Så, efter ett par takter en trumvirvel, basen och gitarren kommer in och slutligen en skönt släpig trombonslinga.

Det är inte varje dag man får börja dagen med The Specials i bilradion och helt plötsligt kändes den mörka vintermorgonen lite ljusare och tanken på att spendera större delen av dagen i ett litet rum på en skola en smula lättare.

Dagens:
The Specials - A Message To You Rudy

03:00 (cirka).

Till en början förstod jag inte vad som väckt mig. Faktum är att jag till en början knappt ens var medveten om att jag vaknat. Efter ett kort ögonblick blev jag dock varse det ihärdiga tjutande plastmonster som tvingat mig ur mina drömmar. Telefonen. Jag uppbådade alla mina krafter för att tvinga upp ena ögonlocket och titta på klockan. Hon var strax över tre på natten.

I mitt förvirrade, sömndruckna tillstånd lyckades jag inte göra mycket mer än peta lite på Elenor som kravlade sig ur sängen för att svara. Det var hemtjänsten. De undrade om hon kunde hoppa in och vikariera idag. Trots att de redan ringt en gång igår eftermiddag och hon då meddelat att hon var upptagen hela veckan.

Arbetsmoral, vikariejourer och eventuella krissituationer i all ära - vad är det för slags människa som ringer klockan tre på natten bara för att fråga om någon kan jobba?

Vissa behöver faktiskt sin skönhetssömn.

Dagens:
Asobi Seksu - Layers

Mer politisk än så här tänker jag inte bli denna gång - dagen till trots.

Var naturligtvis tvungen att titta åtminstone med ett halvt öga på Obamas installations-ceremoni ikväll. Det utgör ju trots allt ett sådant ögonblick som våra barn- och barnbarn en dag kommer att läsa om i historieböckerna, och det är inte varje dag men har chansen att uppleva ett stycke världshistoria i realtid.

Tyvärr fylldes jag ganska snart av ett lätt illamående - inte på grund av något Obama sade i sitt välregisserade tal eller den extrema pompösheten (finns det ens ett sådant ord?) som vilade över hela ceremonin. Nej, det var betydligt banalare än så. Det som fick magen att protestera för mig var Beyonces framträdande som visades precis innan.

Finns det någon slags regel som dikterar att all musik som används i presidentiella sammanhang (kampanjer, galor, ceremonier och liknande) måste vara obeskrivligt slätstruken, överdrivet känslosam samt löjligt smörig på samma gång? Lite som en utdragen jingel för en hamburgerkedja eller ett tvättmedel, framförd av Celine Dion?

Dagens:
Bruce Springsteen - Born In The USA

Fotoblogg - 1%.

Den kvarvarande procenten ser ut typ så här.

Dagens:
Franz Ferdinand - Live Alone

Fotoblogg - 99%.

Det är ungefär så många procent av alla bilder jag har på Johan som ser ut så här.

Dagens:
Morrissey - I´m Throwing My Arms Around Paris

Mirakelcykeln - the third coming.

Som ni kanske drar er till minnes blev Elles cykel stulen och upphittad under lite mystiska omständigheter? Nå - av någon anledning har jag undlåtit att nämna det här på bloggen, men för en tid sedan blev hon av med den igen. Den här gången nere på stan. Då det nu gått bortåt två månader sedan stölden och cykeln inte setts röken av sedan dess har det knappast varit helt vansinnigt av henne, eller mig, att anta att den faktiskt skulle ha mött sitt öde för gott den här gången och förmodligt förpassats till att rosta bort på Eskilstuna-åns botten.

Så, här om kvällen, då vi begav oss ned emot stan för att dricka en öl och prata bort en timme eller två med Sara och Johan, stannade Elenor plötsligt till. Lutad mot en vägg, bara tvärsöver gatan från där den försvann, stod den. Likt en kristusfigur med två hjul och stålram, uppstånden från vad vi åtminstone antagit var döden - Cykeln.

Framdäcket hade av någon anledning bytts ut emot ett alldeles för stort dubbdäck (som var punkterat) och det syntes att den hade fått sig ett par törnar, men det var utan tvekan Elles cykel. Den var dessutom låst. Även denna gången med hennes lås (som visserligen är lite sönder). Efter att noggrant ha kontrollerat så att ingen misstänkt gärningsman fanns i närheten låstes den upp och rullades hem. Nu står den, än en gång, tryggt parkerad i cykelrummet.

Det är minst sagt otroligt. Tre gånger har den blivit stulen nu - och tre gånger återfunnen. Första gången i grannhusets cykelställ, andra gången utanför Raw och denna tredje gång mitt på stan.
Folk brukar ju ibland tala om att de känner ett särskilt band mellan sig och sina fordon, men det Elle och mirakelcykeln har tycks vara något särdeles speciellt. De är uppenbarligen meant-to-be.

Dagens:
Fever Ray - Triangle Walks

All these moments will be lost in time, like...tears in rain.

Vi kollade på Blade Runner. Jag har sett den en gång tidigare, men det var länge sedan och jag mindes inte så mycket. Det är verkligen en helt fantastisk film.

Av någon outgrundlig anledning gjorde den mig sugen på nudlar.

Dagens:
Country Joe McDonald - Living In The Future In A Plastic Dome

Fotbollspel, såriga knogar och gamla regnrockar.

Foto: Tobias Reiner

Jodå. Den här gången blev tågresan, i sällskap med en iPod ställd på shuffle och Pluras självbiografi (som jag fick i julklapp), riktigt njutbar.

Överhuvudtaget var det en i högsta grad gemytlig helg. Fredagskvällen bjöd på spelkväll hos Jonas och Malin på Kungsholmen. Roligaste spelet hette Bang! och var ett italienskt kortspel med cowboy-tema. Jag fick även bevis på att jag skall hålla mig så långt borta från fotboll som det bara är möjligt - oavsett om det är på riktigt eller i spelform. Att jag inte har någon vidare koordination eller bollsinne visste jag redan, men att jag skulle misslyckas katastrofalt även i ett bordsspel var en överaskning. När vi fått nog av spelandet intogs lite nattamat och en del bandsnack/planering vidtog innan vi slutligen knöt oss.

Redan på lördags-förmiddagen lämnades jag ensam eftersom J och M skulle på födelsedagmiddag (lustigt nog i Eskilstuna). De var dock modiga nog att lämna nycklarna i min vård för att jag skulle kunna sova där även natten till söndagen.
På lördagkvällen var det nämligen garagefest med Lambretta Club Sthlm. Redan vid fyra på eftermiddagen träffades vi i garaget på Söder, där vi (förutom gratis öl) fick en ordentlig genomgång av alla klubbens specialverktyg samt hur de skulle användas. Sedan vidtog testmekande. Det tog naturligtvis inte alltför lång tid innan det började spåra ur och snart nog utbyttes såväl bra som mindre bra tips - och de flesta testades så klart på den motor som Henrik så våghalsigt lånat ut kvällen till ära. Jag har ingen aning om hur många gånger den plockades ned (eller i vilken utsträckning) men är glad att jag inte är den som tvingades återvända för att se över eventuella skador på grejerna dagen efter då det emot slutet användes såväl skruvmejsel som gummiklubba till saker som dylika instrument absolut inte borde användas på.

Framåt natten fortsatte vi ut på lokal (något pubaktigt ställe vid namn Golden Gate som jag inte besökt tidigare). Där blev vi lite underligt bemötta av personalen då klubbens nya regnrock under kvällen delats ut till de medlemmar som bokat en (det vill säga de flesta). Regnrockarna i fråga är egentligen inget annat än ett lager av försvarets gamla regnrockar som på något sätt kommits över och på vilkas rygg klubbens logga tryckts. Grejen med gamla försvarsrockar är att de är just gamla försvarsrockar och därför luktar som...ja, gamla försvarsrockar. En märklig blandning av gummi och något fuktaktigt. Nästan lite mögel. Föreställ er nu tjugotalet personer med sådana nedstoppade i väskor, plastpåsar och jackfickor som trycker sig in på en trång, varm krog så kan ni säkert räkna ut ungefär hur det måsta ha luktat därinne efter att vi anlände.

Trots den märkliga odör vi förde med oss blev de flesta kvar till stängning då de sista tappra fortsatte på efterfest. Jag behöver knappast förtydliga att jag var en av dem (åtminstone inte för de som känner mig) och klockan var förmodligen bortåt fem då jag vandrade genom Stockholmsnatten i riktning mot den lånade lägenheten. Trots det var jag relativt fräsch dagen efter och kunde därför njuta även av den vilsamma tågresan hem, återigen i sällskap med iPoden och Plura.

Nu är det måndag och jag är tillbaks i vardagen igen - om än med något sargade händer (hylsnycklar och alkohol utgör ingen toppenkombination) samt en regnrock som tillfälligt förpassats till balkongen. Någon som har ett bra tips på hur man får bort lukt ur gummi?

Stinkbomben.

Dagens:
Major Lance - Ain't No Soul (Left In These Old Shoes)

Så var det där med tåg än en gång...

Snart sitter jag på tåget till Stockholm igen. Den här gången för spelkväll/bandhäng hos Jonas ikväll och garagefest med Lambretta Club Stockholm imorgon.

Det återstår att se om jag får tillfälle att njuta av den efterlängtade tågresan den här gången.

Dagens:
Cut Copy - Hearts On Fire

Fotoblogg - Nu orkar jag inte numrera längre.

Dagens:
The Rapture - Get Myself Into It

Det är sådant här som får en att undra hur man fungerar egentligen.

Idag köpte jag en Ben Sherman-piké på Myrorna. Trots att jag tyckte färgen var ganska ful (den är orange).

"Det är ju trots allt inte varje dag man hittar en Ben Sherman på Myrorna", tänkte jag.

Dagens:
David Bowie - Heroes

Ibland är det gamla till och med äldre än man trodde.

Varje gång jag hört något ifrån Kanye Wests senaste skiva är det enda jag kunnat tänka på hur sången är fullkomligt dränkt i autotune/vocoder-effekt. Förmodligen på grund av att Kanye inte är någon särskilt stor sångare. Eller, för att vara helt ärlig: för att han är en fullkomligt värdelös sångare - åtminstone om man skall döma av något klipp jag såg för ett tag sedan. Hur som helst: oavsett om orsaken till denna orgie i överdrivet mycket autotune är ett försök att dölja sina vokala tillkortakommanden eller bara skall vara en cool effekt känns det inte särskilt fräscht.

Faktum är att jag aldrig varit särskilt förtjust i vocoderliknande effekter överhuvudtaget. Det låter i och för sig lite småcoolt, men känns oftast bara överdrivet och, som sagt, inte särkilt fräscht. Inte ens när Daft Punk plötsligt gjorde det svincoolt för ett par år sedan (även om jag då faktiskt tyckte det var lite lattjo att de plötsligt lyckades få folk att tycka att en effekt som hade sin storhetstid på 70-talet kändes som det nyaste nya). Och en viss medelålders, långhårig, popsångerskas (visserligen lyckade) försök att modernisera sig med hjälp av samma effekt vill jag inte ens gå in närmare på.

Men så skickade min bror det här YouTube-klippet till mig:


Ok, det är inte en vocoder (det de använder här heter Sonovox och fungerar tydligen mer som en talk-box egentligen) men likheten i hur det låter går inte att förneka, eller hur? Och allvarligt talat: det här klippet är 68 år gammalt. 68 år! Och ändå lyckas de på något sätt få det att kännas sisådär en tusen gånger fräschare och mer innovativt än vad Kanye, Daft Punk, Kraftwerk och alla andra som någonsin ens gått i närheten av en vocoder någonsin gjort.

Jag är djupt imponerad. Och sugen på att skaffa en Sonovox. Frågan är bara vad jag skulle använda den till?

Dagens:
Kay Kyser - Låten i klippet ovanför. Har googlat mig fördärvad utan att hitta titeln...

Fotoblogg #27 - Med mera stil än Johan Palm.

Om man befinner sig på landet, strax utanför Södertälje, och det är mitt i vintern måste man ibland använda sig av alternativa värmekällor.

Dagens:
Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song

Manliga göromål.

Redan i somras började tomgången på bilen att krångla. Plötsligt dog den tvärt om man frikopplade eller varvade för häftigt och sedan släppte på gasen. Ett något irriterande problem, då det lett till att man får köra med handen på tändningsnyckeln vid varje rondell eller rödljus. Jag har länge tänkt få det fixat, men eftersom jag är något av en världsmästare på att skjuta upp saker har det inte blivit av. Nu närmar sig dock besiktningen med stormsteg och därför har det börjat brinna en smula i knutarna.

Att lämna in den på verkstad har dock känts mindre lockande - därför blev jag ytterst tacksam när jag fick ett tips om att kolla tomgångsmotorn själv först. Sagt och gjort - med lite hjälp av google tog jag idag slutligen tag i saker och ting och efter endast en dryg halvtimmes mekande (det som tog längst tid var att lokalisera själva tomgångsmotorn) och en hel del WD-40 går den nu som en klocka igen. Inte illa pinkat av någon som annars bara fixar med gamla tvåtaktsmotorer om jag får säga det själv...

Jag känner mig naturligtvis vansinnigt självgod och nöjd just nu. Synd bara att vi skall till Södertälje för att hälsa på Elles kusin strax och att det är jag som skall köra. Annars hade jag kunnat dricka starköl samtidigt. Det hade känts sjukt manligt att meka med bilen och dricka öl i minusgrader.

Dagens:
Morrissey - Dagenham Dave

Sverige möter det nya året i framstupa sidoläge.

Nyårsdagen måste, i hård konkurens med dagen efter midsommar, vara Sveriges långsammaste dag. Större delen av landet tycks ha ställts i energisparläge och spenderar dagen i ett tillstånd av kollektiv bakfylla framför den halvtaskiga TV-version av Ivanhoe som TV3 numera visar. Ganska underligt egentligen, eftersom det traditionellt anses vara denna dag som skall sätta tonen för resten av året.

Nåväl - må så vara, då. Förhoppningsvis var nyårskvällen värd det. I mitt fall var den i alla fall det.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Loom Of The Land