Nu har även TV 175:an, aka Röda Faran, fått komma ut för våren...
...men såhär i efterhand var det där att låta den stå ute över natten för att slippa krångla in och ut ur garaget på väg till jobbet kl 06 på morgonen inte någon jättebra idé. Det var inte kul att sätta sig på den sadeln.
Vi skulle "bara" fixa till duschrummet på övervåningen. Göra det lite större, få plats för badkar, toalett samt tvättställ. Ordna lite fräscht kakel på väggarna. Göra det lite trevligare i största allmänhet helt enkelt.
Nu är nästan alla väggar på övervåningen utslagna (förutom sovrummets), nya uppsatta och stambyte pågår. Plötsligt förstår jag vad folk som tidigare köpt hus menat när de sagt "det blir alltid mer jobb än man tänkt sig".
Det kommer att bli jättebra när det är klart, men för tillfället känns det lite som att bo i ett hus där Patrick Bateman stått för inredningsrådgivningen.
Igår kom våren till Eskilstuna på riktigt. Ja, det var askallt. Ja, det var ganska halt fortfarande. Ja, jag fick sladd på rullgrus. Men sak samma - nu är scootrarna framplockade. Alltså är det vår.
(Att gasvajern gick av och jag fick rulla hem hojen sista kilometern talar vi tyst om). Dagens: Pulp - This Is Hardcore
Ursäkta den dåliga upplösningen, detta är en bild Jocke taget med sin mobil. Jag skall ordna en bättre version av fotot vid tillfälle och kommer självklart att posta det här i bloggen då.
Det verkar som om Blacksmiths inte var först med scooterkortege i Eskilstuna. Härom dagen fick nämligen min kamrat Jocke detta gamla foto av en bekant som i sin tur hittat det på en antikaffär i staden. Vi vet egentligen ingenting om det, mer än att det är gammalt och taget vid Rådhustorget här i Eskilstuna, gissningsvis någon gång på 50-talet.
Patrik Hammarsten, en scooteristkollega från Stockholm, har berättat att Vespa Rallye de Stockholm, som gick av stapeln 1955, passerade genom Eskilstuna så en inte alltför vågad gissning är att det är fotat under detta. Jag vet sedan tidigare att det också funnits en Vespa Club Eskilstuna en gång i tiden (enbart på grund av att jag vid ett tillfälle sett ett av deras märken till salu på Tradera) så man kan anta att de hade ett finger med i spelet, men då jag inte lyckats få redan på någonting mer om dem törs jag inte säga det med säkerhet.
Oavsett vilka personerna på bilden än är och när det är taget är det ett härligt foto och kul att se att så många scootrar rullat i kortege på stadens gator många år innan vi fick för oss att börja arrangera Eskilsphenia. Dagens: Miles Kane - Inhaler
En glad 60-åring och min farsa på Restaurang Akropolis.
I lördags fyllde mamma 60. Bemärkelsedagen firades blygsamt med middag på restaurang och därefter lite "efterhäng" hos mina föräldrar med tårta, kaffe och lite god dryck. Det räcker fint så - stora dagar som denna behövs trots allt inte mer än de närmsta. Grattis än en gång på födelsedagen mor!
Hemma hos mina föräldrar igen fick mamma skära upp den lika vansinnigt goda som vansinnigt söta chokladtårtan.
Bra golv på Fasching. Tyvärr var det inte jag som spelade här.
I lördags drog jag till Stockhoplm och Pet Sounds Bar för att spela lite skivor på Stockholm Mods Scooter Clubs klubbkväll The In-Crowd som de kör på Pet Sounds Bar med (något så när) jämna mellanrum. Jag delade platsen bakom skivspelkarna med Kent och Steph från Stockholm Mods samt Terry från Indierave (bland annat). Dessutom stod Northern Upbeat från Linköping på scen.
Pet Sounds Bar var smockfullt och dansgolvet fullt - en riktigt kul kväll med andra ord. Dock stängde de redan klockan 01, så därför fortsatte vi vidare för att vara hangarounds bakom DJ-båset på Soul på Fasching som var ännu mera smockfullt och inte stängde förrän kl 03 (eller var det till och med 04?).
En riktig helkväll med andra ord och jag var mer än lovligt sliten när jag släpade mig till Centralen för att ta tåget hem dagen efter. Det var det värt.
Det tog bara två veckor för mig att skriva ett till inlägg...mest på grund av jobb, en numera så gott som totalt utblåst övervåning samt lite fixande med nästa nummer av Scooteristen. Men mer om det vid ett senare tillfälle - jag bör väl börja med att nämna att såväl Svenska Scooterklubbens årsmöte som premiären för The Melting Pot gick kanon. Visserligen lyckades jag drabbas av feber under dagen men det var inget som inte Ipren och ett par stadiga drinkar kunde ta hand om.
Årsmötet tog plats på Hotell Eskilsgården, samma plats som vi hade julfesten med Blues SC på för ett par månader sedan. Fantastiskt ställe det där.
The Melting Pot-premiären tog plats på Filial. Där huserade jag, Mamba samt Tony och Ronge från Soulsounds bakom skivspelarna. En bra premiär med mycket folk och fullt på dansgolvet. Det gav verkligen mersmak, så framåt våren är det dags för den "riktiga" The Melting Pot-premiären. Men innan dess beger jag mig till Stockholm för att redan ikväll vara gäst-DJ när det är dags för The In-Crowd på Pet Sounds Bar.
Fler bilder från årsmötet och The Melting Pot hittashär.
Lördag blir en späckad dag. Dels är det årsmöte med Svenska Scooterklubben, detta år här i Eskilstuna, men framför allt bär det premiär för The Melting Pot - den nya klubben som jag skrev om för ett par inlägg sedan.
Det är nu bara två dagar kvar och alltså hög tid att börja förfesta. Således har jag gjort en liten officiell The Melting Pot-spellista på Spotify - dels för att ge ett hum om vad The Melting Pot handlar om, dels för att man skall ha något att lyssna på som uppvärmning.
Sound of The Melting Pot-listan på Spotify hittas här. Enjoy - vi syns på lördag!
I söndags var det dags för dop i Vallby kyrka. Elle och jag, tillsammans med Jimmi och Josefina, fick äran att bli faddrar (det heter tydligen inte gudförälder längre) åt Tim och Veronicas lilla Frank. Enligt fadderbrevet innebär det att vi är bundna till honom så gott som hela livet...så Frank - nu får du dras med mig. Dagens: Jackie Wilson - (Your Love Keeps Lifting Me) Higher And Higher
Preliminär logga, delvis stulen från ett inte helt okänt amerikanskt soulskivbolag.
En annan sak man kan göra när det är för snöigt för att köra scooter är att se till att det finns annat att göra istället för att köra scooter. Som till exempel gå på klubbkväll.
Det, i kombination med att Svenska Scooterklubbens årsmöte hålls här i stan nästa helg (och då behöver vi så klart någonstans att gå efteråt), gjorde att jag slutligen tog tag i saken och drog igång den där klubben jag gått och klurat på så länge.
Namnet fick bli The Melting Pot, eftersom det fantastiska album av två fantastiska band: Booker T & The MG's samt The Charlatans. Tanken är att köra två-tre gånger per år max och att jag skall DJ:a samt bjuda in goda vänner med bra musiksmak att göra mig sällskap vid skivspelarna. Kanske även ha liveband någon gång ibland. Meningen är, föga överraskande, att skall vara något slags ganska löst hållet och öppensinnat modtema med bra, svängig och stilfull musik från alla årtionden.
Eller, som det fick låta i infotexten på Facebook och hemsidan för klubben vi skall husera på:
Soul, rhythm 'n blues, 60's garage, 60's pop/rock, ska, indie, britpop, punk…if it grooves and it's stylish we'll play it!
Med en fot stadigt planterad i dåtiden och ett öga sneglandes på
framtiden bjuds en smältdegel fylld av svängig musik med stil och finess
från 50-talet till idag. Denna första gång kommer skivspelarna att bemannas av: Ronnie Gavelin Mamba (Malmö) Tony & Ronge (soulsounds.se)
Var? Filial - Gamla Tullgatan 3, Eskilstuna När? Lördagen 23:e Februari kl 22:00 - 02:00 Entré 80:- inkl garderob
Riktig premiär för The Melting Pot blir under våren.
Så här mitt i vintern (som aldrig verkar ta slut) är det lite svårt att köra scooter. Visserligen ställer jag inte av mina och kylan i sig är inget problem - det är ju bara att ta på sig ordentliga kläder. Vad som däremot är ett problem är snön och isen.
Tur då att man kan stilla abstinensen åtminstone en smula genom att
istället dekorera väggarna med lite nya posters beställda från scooterproducts.co.uk.
Nu skall monsterskåpet, de mindre skåpen och sänggaveln vi fick med "på köpet" med husen bort. De passar inte in någonstans i huset och är enbart i vägen. Och eftersom vi har fått nog av att dividera med auktionsfirmor om frakt och värdering har vi helt enkelt bara lagt upp dem på Blocket.
Så, kolla in annonserna här samt här och passa på att fynda lite antika möbler från södra Frankrike.
Dagens: Manic Street Preachers - Everything Must Go
Ok. Nu får det räcka. Dags att komma igång med postandet här igen innan de få som faktiskt läser tröttnar också.
Update om vad jag haft för mig sedan sist, vårat numera färdiga kök och annat smått och gott kommer i inlägg framöver. Men för att starta upp igen nöjer jag mig denna gång med att tipsa om en fantastisk fotograf vid namn Dean Chalkley. Chalkley är en av storbritanniens mest anlitade porträttfotografer och har vid det här laget tagit bilder av i stort sett alla brittiska populärkulturskändisar du kan tänka dig - främst musiker. Han är också en hängiven föjare av modskultur med allt vad det innebär, något som tydligt avspeglar sig i de projekt han väljer att göra utanför sina "vanliga" uppdrag för NME, Sounds med mera.
Jag brukar inte vara särskilt förtjust i studiofotgrafi, men trots att det är vad Chalkley i första hand ägnar sig åt är det något med hans foton jag fastnar för. Om det beror på bilderna i sig eller de motiv han väljer att avbilda låter jag vara osagt. Bra är det oavsett och här är hans hemsida för den som vill bilda sig en egen uppfattning.
Chalkley ägnar sig även åt att göra filmprojekt som i ännu högre grad speglar mod- och 60-talskultur...som synes av de två jag bifogar här i inlägget. Fantasiska människor avbildade på ett fantastiskt sätt helt enkelt.
...därav dålig uppdateringsfrekvens. Återkommer snart med vad som hänt sedan sist och det vanliga tjatet. Samt med lite bilder på vårt tillfixade kök som förhoppningsvis snart är klart och utgör den störst bidragande orsaken till att jag försummat bloggen lite senaste veckorna. Dagens: Madness - Our House
Eftersom det varit töväder och vår i luften (ja, jag inser att det fortfarande är vinter med det här känts som vår) hade jag tänkt ta ut scootern på en vända igår...men det gick i stöpet ganska rejält när jag glad i hågen gick upp på på morgonen och insåg att snön föll igen.
Nåja - på sätt och vis var det tur, för om jag kunnat ta scootern hade jag antagligen inte funnit mig själv promenerandes på kvällen och i så fall hade jag inte sprungit på den här killen. Eller tjejen. Jag har ingen aning om hur man ser skillnad på han- och honbävrar.
En häftig upplevelse, framför allt eftersom bävrar i vanliga fall är så skygga. Jag vet att det finns ganska många sådana i Eskilstuna-ån och har sprungit på de tidigare, men då ser man allt som oftast bara något i ögonvrån eller en svans som snabbt försvinner ned i vattnet. Den här däremot satt vid kanten av ån, precis vid faktoriholmarna, och smaskade på
något. Jag vet inte vad det var, men uppenbarligen var det gott eftersom
den inte brydde sig om att jag stod bara någon meter ifrån den och tog
kort. Så pass nära att jag till och med kunde höra hur den tuggade.
Min enda egentliga kommentar är: jösses, vad stora de är när man ser de nära inpå.
Eftersom helgerna är över och det nu är nytt år tyckte vi det var lika bra att komma igång med renoveringen ordentligt igen. Och eftersom alla golv som skall läggas nya nu är lagda bestod helgen mest av kladd med färg och penslar eftersom vi satte igång med målandet. Först av tak och dörrsprund i farstun och sedan köket. Som en direkt följd av detta ser stora delar av vårt hus för tillfället ut som om en mindre bomb briserat, men det kommer att bli fint när det är klart. Och då skall vi börja med nästa rum...planen är ju att måla om så gott som hela huset steg för steg. Med andra ord lär det ta ett bra tag innan vi är klara...
Att 2012 är till ända innebär också att jag avslutat mitt första 365-dagars projekt...fast eftersom det är skottår blev det förstås ett 366-dagars projekt istället. Hur som helst, varje dag i ett år har jag tagit minst en bild som jag sedan lagt upp på Flickr. När jag påbörjade detta 1:a januari förra året visste jag inte om jag skulle orka hela vägen, men det har jag faktiskt gjort - även om jag fuskade lite i samband med flytten då tiden var knapp och det därför blev lite väl många foton tagna med iPhone.
Många av bilderna har redan figurerat här på bloggen som illustration till inlägg om saker som hänt under året, men den som vill se samtliga foton jag tagit till projektet hittar dem här.
Precis som jag anade då jag påbörjade detta har det varit lite småtungt ibland och därför är det väldigt varierande kvalitet på materialet - vissa är jag mycket nöjd med, andra har jag mer eller mindre bara knäppt i farten för att bli av med dagens bild, i flera fall till och med "bara" med mobilkameran.
På det stora hela har det dock varit kul och framför allt utvecklande. Så pass kul att jag kör vidare med samma upplägg i år - denna gång med förutsatsen att hålla mobilbilderna så få som möjligt. Eller kanske till och med utan att använda mig av någon bild som inte är tagen med en "riktig" kamera? Om det lyckas återstår att se, men kommer i alla fall att gå att följa mitt 365-dagar projekt för 2013 här.
Du var ett minst sagt omvälvande år under vilket det hände många otippade saker. Kanske framför allt att jag plötsligt blev husägare, något jag absolut inte förväntade mig när du inleddes och förmodligen inte ens skulle ha trott på om någon sade det vid årets början.
2012 avslutades och 2013 inleddes i trevligt sällskap hos Erik och Mimmi som lämpligt nog bor bara ett par 100 meter ifrån oss. Nu ser vi fram emot att få reda på vad 2013 kommer att erbjuda. Om det visar sig innehålla så lite som hälften av vad 2012 gjorde kommer det att bli ett bra år.
Den här bilden säger det mesta om sista stunden på 2012.
Dagens: Leonard Nimoy - The Ballad Of Bilbo Baggins
Som traditionen bjuder möttes de mest orädda i Blacksmiths upp idag för att trotsa halkan och köra en vända i stan och sedan skåla in det nya året i (alkoholfritt) bubbel.
I år var uppslutningen lite mindre än vanligt, antagligen på grund av det minst sagt halkiga väglaget, därför blev det "bara" jag och Janne som körde samt Jocke som dök upp i följebil.
Hur som helst, nu är scooteråret ordentligt avslutat - trots halkan utan nya repor på någon scooter, brutna ben eller ens så mycket som ett däcksläpp.
Nu bär det vidare till nästa nyårsfirande. Denna gång utan alkoholfritt bubbel.
Av förklarliga skäl fick man inte fota under föreställningen, men jag knep i alla fall en bild vid applådtacken.
De som känner mig, eller läst här på bloggen tidigare, vet detta redan men en av mina största guilty pleasures är musikaler. Fast egentligen är det inte så guilty eftersom jag inte skäms över det direkt. Och det gäller enbart "riktiga" musikaler - popskräp som Grease och Fame har jag inget till övers för direkt. För mig är det full-on symfoniorkester och nästan ingen talad dialog som gäller om det skall funka.
Hur som helst - Jesus Christ Superstar kan väl sägas vara den som lagt grunden till detta då jag matades med den skivan av min mor redan som barn. Jag har dock aldrig sett den "på riktigt" så därför passade jag på att köpa biljetter till den uppsättning som går på Göta Lejon just nu i julklapp till mig och Elle. Samt bjöd med morsan, eftersom det trots allt var hon som fick mig att börja gilla den.
Igår begav vi oss till Stockholm för att se den och mina förhoppningar var såklart ganska höga. Jag har ärligt talat egentligen lite svårt för Ola Salo, som spelar huvudrollen i denna uppsättning, men hade på förhand en känsla av att just rollen som Jesus skulle kunna passa honom perfekt...vilket den såklart gjorde också. I övrigt var det väl som det skall vara på en riktigt musikal - pampigt värre, imponerande scenbygge, sjukt duktiga sångare och en sjujävla show.
Intressant vinkling av Salo att framställa Jesus som ganska kokett. Någon slags rockstjärne-Jesus med hybris typ, vilket ytterligare förstärkes av de moderniserade scenkostymerna - solglasögon, läderbyxor, vit kråsskjorta med mera. Lärjungarna å andra sidan såg mest ut som valfri medlem ur Iron Maiden eller Motörhead, det judiska prästerskapet och fariséerna som italiensk maffioso och de romerska soldaterna som naziskinheads. Allt inramat av en scendekor bestående av rostig plåt, galler och diverse gammalt bråte som kundvagnar och kylskåp.
En annan intressant aspekt av Salos rolltolkning var att fokus plötsligt tycktes hamna mer på Judas, spelad av Patrik Martinsson, som nästan kändes som föreställningens egentliga huvudperson och även dess good guy - den enda som genomskådar storhetsvansinnet och masspsykosen de andra drabbats av och inser vad det kommer att leda till om inte någon, närmare bestämt han, ser till att sätta stopp för det även om det innebär att han måste handla emot sitt eget samvete samt kampen med sig själv detta leder till. Allt medan Jesus å andra sidan är alltför upptagen med att självgott sola sig i glansen av sig själv och inte inser vad som är på väg att hända förrän det gått alltför långt och hans öde redan är bestämt. Intressant, minst sagt.
Så, ja - kort sagt var det väl värt biljettkostnaden och om ni har minsta lilla intresse av musikalisk teater, eller åtminstone står ut med det, rekommenderar jag varmt att se den. Den går till slutet av Mars.
Bara för sakens skull slänger jag med trailern från uppsättningen också.
