Roligast på länge.

Bryter bloggtorkan med det kanske roligaste YT-klipp jag sett på år och dar.
Han har bra musiksmak, grabben. För visst menar han väl bandet?



Dagens:
The Turtles - Happy Together

Som sagt: lågvarv.

Älvdalen, ja...vad skall man säga? 1800 innevånare. En krog (som var stängd när vi tänkte gå dit - den hade bara öppet en kväll i veckan). Hagström- och porfyrmuseumet (som jag verkligen ville se men som också var stängt). Några småbutiker (som var stängda). Och av någon anledning hela fem pizzerior (som var öppna).

Trots det en riktigt skön helg. Eller kanske snarare på grund av just det...
Vi hängde på hotellrummet, badade bubbelpool, jag plinkade lite på gitarren och skrev ihop ett par nya grejer att spela in någon gång, tog en promenad i staden och besökte ett brandtorn som var så igensnöat att vi fick gräva oss in.
På något sätt är det ganska avslappnande när det inte finns någonting överhuvudtaget att göra egentligen. I alla fall när det bara rör sig om en helg.

Vi besökte även det enda konditoriet och prövade den lokala delikatessen: Lars Kristerz-bakelsen. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hört dem på riktigt (och tror ärligt talat inte att jag mår sämre för det), men efter en helg i Älvdalen känns det som om vi fått en tillräckligt stor Lars Kristerz-dos för att klara oss resten av livet ändå. De fanns verkligen överallt. Förutom bakelsen satt det Lars Kristerz-affischer på varenda anslagstavla (det vill säga tre stycken) i stan. Till och med på hotellet och båda butikerna (Coop och ICA) sålde de Lars Kristerz-skivor, böcker och t-shirts.

Bakelsen var tokroligt utformad och lite för söt. Precis som jag tror att jag skulle tycka deras musik är om jag hade hört den.

På söndagen tog vi en sväng förbi Sälen på väg hem. Där passade Elle på att utnyttja äventyrspaketet hon fick när hon fyllde 30 och åkte hundspann ut på fjället. Det gick assnabbt och de Alaskan Husky-hundar som drog henne var tokpeppade. De skällde, slogs och bajsade i farten berättade hon glatt när hon kommit tillbaka. Jag fick inte följa med utan spenderade istället de två timmarna hon var ute på hundäventyr med en bok, kaffe och sjukt goda våfflor på Gammelgården som låg precis intill. Varför avsluta en slapp helg med att göra något vettigt, liksom?

Dagens:
The John Barry Seven - Walk Don't Run

Lågvarv.

Om en liten stund hoppar vi in i Alfan (som farsan varit vänlig nog att ställa till vårat förfogande hela helgen) och kör emot Älvdalen där vi skall spendera två nätter på hotell.

Wikipedia skriver att Älvdalen är centralort i Älvdalens kommun och har cirka 1800 innevånare. Ja, just det - 1800 innevånare.

Jag har ingen aning om vad man kan hitta på där förutom att besöka Hagströmmuseumet (som av någon märklig anledning också är ett porfyrmuseum)...men det har såklart vinteröppettider och är stängt när vi kommer dit.

På söndag skall i alla fall Elle utnyttja äventyrspaketet hon fick då hon fyllde 30 för att åka hundspann. Det gäller dock bara för en person, så jag får väl försöka hitta ett fik eller något att slå ihjäl de timmarna hon är ute och lattjar med vovvarna i snön på.

Jag har en känsla av att det här kan komma att bli den mest fartfyllda helgen i mannanminne.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

Vuxna män gör saker tillsammans...

...till exempel hänger i ett källargarage på söder i Stockholm och mekar med små italienska tvåhjulingar. Med allt som behövs till - bra musik, en kyl ordentligt fylld med öl och snacks i mängder. Somliga vuxna män bestämmer sig sedan för att det är dags att rensa bort så mycket skrot som möjligt från sin garageplats och slumpar därför bort kartongvis med blandade Lambrettadelar, varpå andra (såsom jag) köper kartongvis med delar de egentligen inte behöver åt både sig själva och vänner.

Ibland fortsätter vuxna män sedan ut på modsklubb (via äventyrliga taxiresor under vilka chauffören försöker köra dem till helt fel ände av staden) där de snackar, hänger lite till, dansar samt dricker lite mer öl tills stället stänger. Sedan hamnar de på en soffa hemma hos några det inte alls var ursprungsplanen att sova hos.

Dagen efter vaknar vissa vuxna män förvånansvärt tidigt och i oförtjänt piggt tillstånd, tar sig våghalsigt genom ett blött och halkigt Stockholm till centralstationen, där de sedan hoppar på tåget för att så småningom anlända till sin hemstad igen. Nöjda med ännu en helg i goda vänners lag och att det faktum att det är vinter, snöigt, mörkt och snorhalt inte innebär att man inte kan hitta på ett sätt att ändå få ägna sig åt sådant som är viktigt tillsammans.

Dagens:
Ramsey Lewis Trio - Wade In The Water

Ett ljus i vintermörkret.

Jag hoppar strax på tåget till Stockholm för att spendera en kväll med mina goda klubbkamrater i Lambretta Club Sthlm. Det vankas mekfest (ja - det är precis vad det låter som: vi skall hänga i ett garage, skruva isär motorer och dricka öl), för att sedan fortsätta ut på gubbsen i Stockholm Mods Scooter Clubs nya klubb 5:15 för att lyssna på bra musik...och antagligen dricka mer öl.

Eventuellt kommer jag även att få dela bäddsoffa med en 40-kilos bullmastiffvalp när vi väl kommer i säng också.

Jepp. Jag är taggad.

Dagens:
The Exciters - Blowing Up My Mind

Fågel Fenix.

Igår hände det. Jockes Vespa 50 har, av fullständigt oförklariga skäl, varit så gott som livlös sedan vi rev ned motorn för att byta ut lite delar i somras. Vi har testat allt, absolut allt, och bytt det mesta som går att byta vid det här laget - men utan resultat.

Så, igår, efter att i ett sista desperat försök ha rivit ned och satt ihop förgasaren för femtioelfte gången (om än med ny flottörnål denna gång) hostade den till, gurglade lite...och gick igång! För att sedan gå...och gå...och gå...och gå. Faktum är att vi nästan inte fick stopp på den eftersom vi tillfälligt kopplat ur såväl växlar som dödare.

Visst, det är uppenbart att saker och ting inte är direkt tipptopp ännu. Det lär krävas en del småpill och finjusteringar till innan den är redo för vägarna igen - man behöver exempelvis knappast vara lika insnöad som mig för att förstå att en Vespa (även om Vespan i fråga råkar vara en något vässad moped) inte skall låta som skenande elvisp på steroider på tomgången.

Men den gick i alla fall igång - och efter ett halvår av hopplösa samt mer och mer desperata, men trots det resultatlösa, försök att återuppväcka den känns det här stort. Mycket stort.

Jag hoppas verkligen att denna årets första meksession kommer att sätta tonen för resten av 2011.

Dagens:
The M.V.P's - Turning My Heartbeat Up

Apropå det där med nyårslöften...

...så är det någonting jag aldrig brukar avge. Jag vet liksom att folk i allmänhet, och jag i synnerhet, aldrig håller dem ändå.

Trots det gav jag, i alla fall på sätt och vis, någon slags nyårslöfte om att börja skriva mer regelbundet här på bloggen för en tid sedan.

Idag är det den 6:e januari. Ni ser ju själva hur det gått med den saken hittills.

Dagens:
Pete Molinari - A Train Bound For Glory

Just ja...gott nytt år!

"Ni är inte sluga någonstans" som någon kommenterade. Vilket förmodligen stämmer om man ger sig ut på odubbade 10-tumshjul i 10 minusgrader och snö.
Min gode vän Johan Masser var också med, men är inte med på bilden eftersom han stod bakom kameran och tog den.

I fredags tog vi upp traditionen med nyårskörning här i Eskilstuna. Den har sedan ett antal år förekommit i diverse andra städer runt om i landet, men då det i stort sett bara varit jag som kört här i stan tidigare har det liksom inte känts riktigt aktuellt här...förrän i år, eftersom vi ju blivit lite flera på sistone.

Därför var vi hela fyra tappra Blacksmiths med scooter (samt två för dagen scooterlösa) som möttes upp vid vår lokal 12:00 på självaste nyårsafton för att sedan, med totalt dödsförakt, ge sig ut på de isiga Eskilstunagatorna i riktning mot Vilsta där vi skålade i Pommac, käkade italienska ostsnacks och scooterformade pepparkakor (nördigt så det förslår) samt tog en kaffe i raststugan.

Trevligt värre. Dessutom klarade sig alla utan avfrusna fingrar, omkullåkningar eller krockar trots kylan och isen...även om det var på håret, vad gäller samtliga punkter, för somliga.

Årets sista timmar spenderades sedan i goda vänners lag med mat och dryck för att sedan, på rent infall, avrundas i Torshälla. Ett ganska fint slut på året, helt enkelt.

Dagens:
Roky Erickson With Okervill River - Ain't Blues Too Sad

Sent en julaftonskväll...

"En bild ljuger aldrig" brukar det ju heta. Jag vill påstå att det inte är sant - trots vad denna bild på farsan vill påskina var det nämligen ett glatt och trevligt julfirande vi hade hemma hos familjen.

Dagens:
The Housemartins - Think For A Minute!

Färdigjulat.

Sådärja. Då var julfirandet avklarat för detta år. Jag passade även på att ta lite julledigt från bloggandet, därav tystnaden här. Nu har väl det väl i och för sig varit sisådär med regelbundenheten vad gäller det på sistone ändå - att komma igång mer regelbundet med det igen kanske skulle utgöra ett bra nyårslöfte?

Jag tänker inte tråka ut någon med en lång redogörelse av vad jag haft för mig, utan bara konstatera att det varit en bra jul som innehållit en hel del såväl mer som mindre fartfyllda aktiviteter: uppesittarkväll i Torrsla, julafton med familjen, utgång på juldagen, DJ:ande på Pipalucken, fika med gamla goda vänner, lite pulkaåkande och allt annat som hör till.

Jag gillar helt enkelt julen.

Dagens:
Pete Molinari - Streetcar Named Desire

God hjul!

Dagens:
Brian Setzer - Santa Drives A Hot Rod

Snyggt jobbat, TPR-kompisar: episod 2!

Jag nämnde ju i söndagens inlägg att min goda vänner och ex-bandkollegor i The Profondo Rosso numera inte bara finns på Spotify och iTunes, utan dessutom fått till en riktigt fin video - något vi pratade om redan på den tiden jag fortfarande var med men aldrig riktigt kom till skott med.

Än en gång: snyggt jobbat, grabbar! Och grattis! "About fucking time"...som man brukar säga.



Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Världens bästa intro?

Så här års, när det är för snöigt för att köra scooter och lite för kallt för att hänga i garaget, får man hitta annat att fördriva tiden med. Exempelvis googla efter saker man trodde man glömt. Som introt till The Dunwich Horror - en film från 1970 som är löst baserad på en av mina favoritskräckförfattare HP Lovecrafts novell med samma namn.

Filmen i sig är föga minnesvärd, men introt kan mycket väl vara bland det snyggaste som gjorts inom denna genre. Och musiken sedan...MUSIKEN!

Klippet verkar dock bara finnas på ett enda ställe på hela internet och där har de stängt av möjligheterna att bädda in klippet på andra siter, så vill ni se de fina animationerna och lyssna på Les Baxters fantastiska ledmotiv får ni följa den här länken.
Ignorera de första, ganska löjliga, minuterna och fokusera enbart på det animerade introt som kommer igång en bit in i klippet.

Dagens:
Les Baxter - The Dunwich Horror

Dags att egoblogga lite igen.

Någon slags utkast till demoomslag med en nästan ett år gammal bild på ett ovanligt skäggigt jag. Jag skyller på min då nyopererade visdomstand och att det gjorde för ont att raka sig.

Mina gamla bandkollegor i The Profondo Rosso ligger i, må jag säga. Inte nog med att de finns på både iTunes och Spotify - i dagarna släppte de även sin första musikvideo. Den tänkte jag dock förära ett eget inlägg i dagarna och inte länka till denna gång.

Istället tänkte jag passa på att nämna att det faktum att jag slutat spela med TPR inte på något sätt innebär att jag packat ned gitarren och låst in den i ett källarförråd. Tvärtom har faktiskt en betydligt större andel idéer gått från skisser till färdiga låtar än på länge det senaste året - kanske på grund av att man som "ensam" musiker inte behöver bolla tankar och arrangemang med andra (om det sedan egentligen är något bra eller dåligt låter jag vara osagt).

Jag har även spelat in en del av grejerna och lagt upp dem löpande på MySpace men av någon anledning har det inte blivit av att posta någon ordentlig länk här på bloggen. Förrän nu:
Klicka här.

Det rör sig mestadels om eget material (men en eller två varianter av andras låtar har smugit sig in också) och är inspelat under de allra enklaste förutsättningar framför datorn här hemma och med de möjligheter jag har: en mikrofon, mina gitarrer, ett midikeyboard, GarageBand samt lite andra småinstrument jag samlat på mig under åren. Lofi så det förslår, alltså.

Konstruktiv kritik, förbehållslösa hyllningar och totalsågningar emottages tacksamt.

Dagens:
Tom Waits - The Piano Has Been Drinking (Not Me)

Julljudet.

Som vanligt den här tiden på året utsätts man för julmusik i stort sett vart man än går. Tvärtemot vad man kanske kan tro är detta faktiskt inte något som stör mig nämnvärt - jag gillar julen. Den är faktiskt, som jag tidigare skrivit här, tillsammans med midsommar den högtid jag gillar bäst.

Det bör väl dock erkännas att jag vid det här laget är ganska mätt på alla de där jullåtarna man brukar höra mest. Ni vet precis vilka jag menar, inte sant? Om inte räcker det att jag säger "Absolute Christmas" så kan ni säkert räkna ut det.

Jag kände nog att jag fått min dos av dem under alla de julrushdagar jag upplevde under åren som skivbutiksbiträde och att nämnda låtar nu börjat gå på repeat överallt redan i mitten av november gör inte direkt att de känns mindre uttjatade.

När vi julstökade lite här hemma härom dagen passade vi därför på att fixa en lite nyare version av nämnda platta i förhoppning om att få lite omväxling låtmässigt. Tyvärr visade det sig att det nyare låtmaterialet till största delen bestod av gåshudsframkallande (inte på det bra sättet) ballader framförda av diverse Idol-deltagare och wailande smörsångare...vilket så här i eftertankens kranka blekhet inte borde ha kommit som någon överaskning.

Och plötsligt, medan skivan såsade på i bakgrunden, slogs jag av en undran: vad är grejen med det där ljudet som slängs in i var och varannan låt!? Ni vet - det där som låter nästan, men inte riktigt, som ett klockspel. Eller skall det föreställa ringande kyrkklockor som spelar med i melodin?

Det förekommer i flera av de där klassiska jullåtarna som alltid legat med på alla julskivor man kan tänka sig - men här, på den "nya" versionen av Absolute Christmas, upplevde jag det som om det verkligen var med i varenda låt. Det känns lite som om det har blivit någon slags måste att ha det med om låten man håller på att spela in har minsta lilla antydan till jultema.

Det ultimata exemplet är Bryan Adams fantasifullt döpta julepos Christmas Time.
En låt som, förutom titel och text, inte har särskilt mycket med jul att göra överhuvudtaget utan bara låter som vilken ballad från den acneärrade kanadensaren som helst...tills på slutet då det där förbannade julljudet helt plötsligt dyker upp. Jag kan nästan föreställa mig hur Bryan sitter i studion, lyssnar på sin nyligen gjorda inspelning och säger: "Det här låter ju bra - men jag saknar julkänslan". Varpå producenten glatt utropar: "Lugna puckar - det vet jag hur vi råder bot på!" och plockar fram sin midikeyboard.

Mig veterligen finns det inget instrument som låter så. Är det meningen att det skall ge någon slags julstämning? Vara vackert? Rofyllt?
Och VEM bestämde att det skall vara "juligt" att använda just det ljudet?

Personligen skyller jag allt på John & Yoko. Det är nämligen, såvitt jag kan komma på, i deras Happy X-mas (War Is Over) julljudet förekommer för första gången i musikhistorien. Visserligen lite dämpat och gömt bakom en massa bjällror (som jag däremot helt kan förstå vad de har med jul att göra och till och med acceptera att de finns med - även om det också är ett ganska skabbigt trick), men nog finns det där allt.

Nej, förresten. Jag skyller det enbart på Yoko. Mest för att jag vill tro att Lennon hade bättre smak än så.

Dagens:
The Pogues - Fairytale Of New York (inte bara för att det är den kanske bästa jullåten utan främst för att den inte innehåller julljudet)

Huruvida Bob är en fantastisk försäljare eller jag har dålig självdisciplin låter jag vara osagt.

Jag befann mig i Stockholm i onsdags och det bar sig inte bättre än att jag bestämde mig för att gå och luncha med Bob - en man med ypperlig smak vad gäller såväl kläder som fordon (ja, jag menar scooter).

Orsaken till att jag väljer uttrycket "det bar sig inte bättre" är att den gode Tailor Bob numera sköter den lilla klädbutik som går under namnet Mod & Rocker Store och inryms i en sidolokal till anrika EHR Vespa Service. Jag hade nämligen inte planerat att köpa någonting alls under dagen. Eller, jo - möjligtvis en julklapp eller två om jag skulle ramlat över något lämpligt.

Nu slutade det istället med att jag kom hem utan julklappar, men med ny skjorta och halsduk/scarf. Bara sådär. Men vad tusan - det är klart man måste stödja en vän i hans affärer. Och så fick jag faktiskt en bröstnäsduk på köpet också. Dessutom behövde jag nog en ny snygg, halsduk.

Och skjortan, den är ju en Brutus. Klart man måste ha en Brutus.

Dagens:
Desmond Dekker & The Aces - 007 (Shanty Town)

Om det här så här illa i Eskilstuna vill jag inte tänka på stackarna i Kumla.

Idag sveptes plötsligt min hemstad in i en märklig odör. En odör jag hörde folk beskriva som både det ena och det andra: svavel, kattpiss, tåbira, utedass, avlopp, pappermassa samt ett antal andra mer eller mindre otrevliga liknelser.

Jag lade först märke till den vid en kortare promenad till det lokala snabbköpet, men snart nog hade den ökat markant i styrka och blev i det närmaste outhärdlig. Den tog sig till och med in i lägenheten, trots väl stängda och tätade fönster och dörrar.

Exakt vad stanken hade sitt ursprung i var en bra stund oklart, men till slut rapporterade lokalblaskan Eskilstuna-Kuriren att den tydligen hade sitt ursprung i någon slags avfallsanläggning strax utanför Kumla som just nu processerade...ja, just det - avfall från pappersindustrin. Personen som kopplade samman stanken med pappersmassa var med andra ord helt rätt ute.

Jag vet att pappersverk brukar kunna lukta tämligen otrevligt, men uppenbarligen är avfallet de ger ifrån sig sju resor värre eftersom lukten spridit sig hela vägen från Norrtorp utanför Kumla till Eskilstuna och (enligt vad jag hört) sedan vidare till Strängnäs - vilket är en nätt liten resa på cirkus fjorton mil. Längre än de flesta SJ-tåg lyckats ta sig senaste tiden med andra ord.

Själv tyckte jag nog för övrigt att odören mest påminde om den man får uppleva varje augusti då grannarna till sin stora glädje (och min stora förfasan) knäcker en nubbe och en burk surströmming. Vilket väl säger det mesta kring vad jag anser om stora delar av svenska befolkningens favoritsensommardelikatess.

Dagens:
John Holt - Hey Jude

Snyggt jobbat, TPR-kompisar!

Förra vintern tog jag beslutet att sluta spela i The Profondo Rosso. Det var inget lätt beslut - dels på grund av att jag var med och startade bandet för ganska många år sedan, men främst för att de är mina goda vänner och att sluta i ett band på många sätt är lite som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande.

Därför gjorde det mig riktigt glad när jag fick höra att de nu släppt sin EP på både Spotify och iTunes - den EP vi började spela in i samma veva som jag slutade och som vi pratade om att få släppt redan då. Det låter riktigt, riktigt bra...och jag kan såklart inte förneka att det värmer lite extra att höra att en del av mina gitarrspår fortfarande är med på inspelningarna. Jag önskar såklart pojkarna all lycka och hoppas det här leder till mera nu!

Det har dessutom gett mig en liten pepp på att ta tag i mina egna inspelningar också...jag reggade trots allt en MySpace och har lagt upp lite låtar där då och då sedan redan i vintras. Den senaste så sent som i fredags. Trots det har jag varit ganska dålig på att promota det hela. Främst för att jag gjort det mest för min egen skull då det där med att skriva och spela in musik blivit något av ett beroende eftersom jag hållit på med sådant sedan 14-årsåldern.
I nuläget sitter jag på ytterligare ett par halvfärdiga inspelningar som jag tänker försöka få klara snarast - sedan kommer det nog en liten länk här på bloggen.

Till dess: här borde det egentligen ligga en bild på det snygga The Profondo Rosso-omslaget, men eftersom jag inte har någon sådan blir det länkar till EP:n iställen. På Spotify och iTunes.

Håll till godo - och stöd gärna grabbarna genom att köpa den nu!

Dagens:
The Profondo Rosso - First Blood

Historikern.

En bild som, av förklarliga skäl, aldrig publicerades.

Ibland springer man på fantastiska människor. Ni vet - sådana där som får en att bara vilja följa med dem hem och lyssna till alla otroliga historier de har att berätta.

Jag skriver i stort sett aldrig om jobbrelaterade grejer här på bloggen numera. Det är ytterst medvetet - jag vill helt enkelt skilja på jobb och privatliv och detta är trots allt en högst privat blogg.

För en tid sedan hade jag dock jag ynnesten att spendera några timmar i denna herres sällskap. Bror-Erik. En av de kunnigaste människor man kan hitta vad gäller Eskilstuna och sörmlands lokalhistoria. Det var en smått fantastisk upplevelse. Vi vandrade runt i Eskilstuna centrum och bara lyssnade storögt på allt han hade att berätta. Det spelade ingen roll om vi gick förbi ett hus, en staty, en mur eller något som idag var en parkeringsplats - Bror-Erik hade en historia att berätta om varenda plats. Otroligt fascinerande och jag ville bara, som sagt, följa med honom hem, dricka kaffe till sent på natten och lyssna på alla historier han hade i sitt huvud.

Dagens:
It's A Bird! It's A Plane! - All These Things You Are

Någon som känner till en danskurs för folk som vill lära sig gå ned i spagat, göra backdrops och snurra assnabbt? Nä. Tänkte väl det.

Bilden är inte från filmen, utan är en gammal bild jag tog på Soulastatics 12-årsjubileum på Pusterviksbaren i Göteborg.

Som ni kanske vet har jag varit sjukt peppad på Soulboy-filmen jag tjatat om till och från här på bloggen, facebook och twitter ända sedan den första trailern dök upp för ett bra tag sedan.

Idag fick jag äntligen tag i den och det var såklart med stor spänning jag bänkade mig framför TV:n i förhoppning om att få en rejäl dos svängig soul, snygga dansmoves och talkade golv.

Levde den upp till mina högt ställda förväntningar då? Mjo...på sätt och vis i alla fall. Det var helt klart en sevärd film även om handlingen, som till stor del kretsar kring den brittiska northern soul-rörelsen och det klassiska discot Wigan Casino, i ärlighetens namn var en ganska standardiserad växaupp-finnasigsjälv-hittasannkärlek-historia man sett sisådär hundra gånger förut i andra varianter. Lite som någon slags Dirty Dancing om den utspelat sig i norra England på 70-talet.

Inte direkt nyskapande med andra ord. Och visst var den på många sätt lite tillrättalagd och småfånig: det verkar till exempel väl uppenbart att huvudpersonen Joes första kväll på Wigan Casino inleds med att DJ:n slänger på Gloria Jones Tainted Love (visserligen en fantastisk låt, men då det förmodligen är den mest välkända av alla Northern Soul-stompers minst sagt förutsägbart) varpå alla i lokalen rusar upp på dansgolvet och börjar tokdansa med synkroniserat handklapp.

Kärlekshistorien kändes väldigt mycket som något från en av de där filmerna tjejerna i ens klass tjatade om på högstadiet.
Huvudpersonen var mest irriterande och självgod.
Och, med risk för att komma med en halvspoiler så var dance-off scenen på slutet...tja, en dance-off scen. Det räcker väl med att säga det? Visserligen en välkoreograferad sådan men ändå en dance off-scen. Tanken på att två bittra rivaler av engelsk arbetarklassbakgrund skall göra upp genom att duellera i vem som kan göra snyggast backdrops och piruetter (eller "spins" som jag nu vet att det heter i Northern Soul-sammanhang) känns helt enkelt inte riktigt realistisk. Inte ens inom en så pass danscentrerad kultur som den filmen utspelar sig i.

Men allt som allt gillade jag den ändå ganska mycket. Det är trots allt en småtrevlig (om än ganska banal) historia med en kanske inte direkt men ändå tydlig anknytning till den kultur jag brinner så för. Hela Northern Soul-fenomenet var ju på många sätt en utveckling av mod/skinheadscenen och har i sin tur på otaliga sätt bidragit till hur de sistnämnda ser ut idag. Och den var, såklart, fylld av vansinnigt bra musik. Dessutom har jag nog aldrig tidigare varit så sugen på att lära mig dansa ordentligt...

Och så här såg det ut när det begav sig på riktigt.

Dagens:
Larry Williams & Johnny "Guitar" Watson - Too Late