Som vanligt den här tiden på året utsätts man för julmusik i stort sett vart man än går. Tvärtemot vad man kanske kan tro är detta faktiskt inte något som stör mig nämnvärt - jag gillar julen. Den är faktiskt, som jag tidigare skrivit här, tillsammans med midsommar den högtid jag gillar bäst.
Det bör väl dock erkännas att jag vid det här laget är ganska mätt på alla de där jullåtarna man brukar höra mest. Ni vet precis vilka jag menar, inte sant? Om inte räcker det att jag säger "Absolute Christmas" så kan ni säkert räkna ut det.
Jag kände nog att jag fått min dos av dem under alla de julrushdagar jag upplevde under åren som skivbutiksbiträde och att nämnda låtar nu börjat gå på repeat överallt redan i mitten av november gör inte direkt att de känns mindre uttjatade.
När vi julstökade lite här hemma härom dagen passade vi därför på att fixa en lite nyare version av nämnda platta i förhoppning om att få lite omväxling låtmässigt. Tyvärr visade det sig att det nyare låtmaterialet till största delen bestod av gåshudsframkallande (inte på det bra sättet) ballader framförda av diverse Idol-deltagare och wailande smörsångare...vilket så här i eftertankens kranka blekhet inte borde ha kommit som någon överaskning.
Och plötsligt, medan skivan såsade på i bakgrunden, slogs jag av en undran: vad är grejen med det där ljudet som slängs in i var och varannan låt!? Ni vet - det där som låter nästan, men inte riktigt, som ett klockspel. Eller skall det föreställa ringande kyrkklockor som spelar med i melodin?
Det förekommer i flera av de där klassiska jullåtarna som alltid legat med på alla julskivor man kan tänka sig - men här, på den "nya" versionen av Absolute Christmas, upplevde jag det som om det verkligen var med i varenda låt. Det känns lite som om det har blivit någon slags måste att ha det med om låten man håller på att spela in har minsta lilla antydan till jultema.
Det ultimata exemplet är Bryan Adams fantasifullt döpta julepos
Christmas Time.
En låt som, förutom titel och text, inte har särskilt mycket med jul att göra överhuvudtaget utan bara låter som vilken ballad från den acneärrade kanadensaren som helst...tills på slutet då det där förbannade julljudet helt plötsligt dyker upp. Jag kan nästan föreställa mig hur Bryan sitter i studion, lyssnar på sin nyligen gjorda inspelning och säger: "Det här låter ju bra - men jag saknar julkänslan". Varpå producenten glatt utropar: "Lugna puckar - det vet jag hur vi råder bot på!" och plockar fram sin midikeyboard.
Mig veterligen finns det inget instrument som låter så. Är det meningen att det skall ge någon slags julstämning? Vara vackert? Rofyllt?
Och VEM bestämde att det skall vara "juligt" att använda just det ljudet?
Personligen skyller jag allt på John & Yoko. Det är nämligen, såvitt jag kan komma på, i deras Happy X-mas (War Is Over) julljudet förekommer för första gången i musikhistorien. Visserligen lite dämpat och gömt bakom en massa bjällror (som jag däremot helt kan förstå vad de har med jul att göra och till och med acceptera att de finns med - även om det också är ett ganska skabbigt trick), men nog finns det där allt.
Nej, förresten. Jag skyller det enbart på Yoko. Mest för att jag vill tro att Lennon hade bättre smak än så.
Dagens:The Pogues - Fairytale Of New York (inte bara för att det är den kanske bästa jullåten utan främst för att den inte innehåller julljudet)
"En bild ljuger aldrig" brukar det ju heta. Jag vill påstå att det inte är sant - trots vad denna bild på farsan vill påskina var det nämligen ett glatt och trevligt julfirande vi hade hemma hos familjen.
Någon slags utkast till demoomslag med en nästan ett år gammal bild på ett ovanligt skäggigt jag. Jag skyller på min då nyopererade visdomstand och att det gjorde för ont att raka sig.
Jag befann mig i Stockholm i onsdags och det bar sig inte bättre än att jag bestämde mig för att gå och luncha med Bob - en man med ypperlig smak vad gäller såväl kläder som fordon (ja, jag menar scooter).
En bild som, av förklarliga skäl, aldrig publicerades.
Bilden är inte från filmen, utan är en gammal bild jag tog på Soulastatics 12-årsjubileum på Pusterviksbaren i Göteborg.
Vespan på bilden har ingenting att göra med den i texten, men det känns så trist med en massa inlägg enbart bestående av text att jag slänger in den ändå.
Jag kom på att jag av någon anledning inte lagt upp bilderna från Scooterns Dag i Stockholm, trots att det nu är över en månad sedan. Varken från förmiddagens uppställning på Riddarholmen, workshopen med Tino Sacchi på eftermiddagen eller spelningen med Moving Sounds på kvällen...så nu har jag gjort det - här.
