Ålandsgänget 2010.
Det verkar krävas ett scooterrun eller åtminstone någonting som relaterar till gamla italienska småhjulingar för att få mig att blogga nuförtiden. Dåligt, jag vet och jag skall försöka skärpa mig.
Hur som helst, i helgen drog vi till Åland tillsammans med de andra i
Lambretta Club Stockholm samt ett helt gäng scooterister från såväl andra klubbar som städer. Elle följde också med, men åkte inte bakpå den här gången utan valde att istället bereda väg för mig med bilen på väg till Kapellskär där vi ordnat stuga över natten för att slippa stressa till färjan på lördagsmorgonen. Orsaken till det är att jag valt att ta Lambrettan, som ju som bekant är en smula originalseg, och hon hade fullt förståeligt inte lust att sitta bakpå i över 20 mil eftersom det blir ännu segare med passagerare.
Att ta sig fram tog sin lilla tid och det hann bli både kallt och mörkt innan vi nådde Kapellskär och lyckades få oss ett par timmars välbehövd sömn innan vi tidigt på morgonen begav oss ned till hamnen för att möta upp de andra. Vi var väl uppskattningsvis dryga 40-talet scooterister som rullade på Viking Line-färjan och fyllde upp bildäck med ett blått avgasmoln (till vår stora glädje, men förmodligen de flesta andras förtret).
Redan på färjan började somliga dricka öl - hela fem scootrar hade nämligen rasat på vägen dit (under mer eller mindre dramatiska former) och jag förmodar att deras ägare insåg att de lika gärna kunde börja dränka sina sorger på en gång. Vi andra nöjde oss med att dricka kaffe under den två timmar färden över havet.
På Åland sken solen, och efter vissa desperata försök att få liv i ett par av de skadeskjutna hojarna drog vi ut på en liten ride-out. Med betoning på liten denna gång - jag tror inte vi tillryggalade mer än ett par mil till kusten för att hänga lite och posera på en brygga innan vi begav oss tillbaka. Vi var ju trots allt inte där för att köra - det hade vi gjort tillräckligt på vägen dit.
Det tog inte många minuter efter att vi parkerat utanför hotellet igen innan de flesta hade en öl i handen och därefter tog ett par ganska förvirrade timmar vid, under vilka vi spriddes vind för våg över Mariehamn i jakt på mat, krogar eller någonstans att förfesta. Att det dessutom var fotbollsmatch mellan Helsingfors och Mariehamn gjorde inte saker och ting mindre förvirrade eftersom hela staden tycktes vara fylld av finländska och åländska fotbollsupporters. För de av er som är intresserade av sådant kan jag härmed intyga att våra östra grannars sådana verkar vara betydligt tamare än våra svenska dito (och vara riktigt usla på kampsånger dessutom).
Efter ett tag lyckades vi dock på något mirakulöst sätt samla trupperna igen och bege oss till hotellbaren, där jag ordnat tillåtelse att plugga in en iPod för kvällen så att vi skulle kunna lyssna på lite vettig musik. Vad vi dock inte var medvetna om innan var att ställets trubadur skulle ta upp större delen av kvällen med att sjunga Creedence och Magnus Uggla-covers, samt att baren skulle vara fylld av Mariehamns...låt oss för att vara lite diplomatiska säga "inte allra finaste klientel". Trots, eller kanske egentligen på grund av, detta blev det en ganska intressant kväll och det var en och annan som inte stod pall till efterfesten som vidtog efter barens stängning.
Dagen efter var folk, helt naturligt, lite mer avmätta när vi rullade tillbaks till färjehamnen och de flesta spenderade den två timmar långa färden njutandes av det fina vädret på soldäck i ett tappert försök att komma i form med hjälp av kaffe, snacks och mackor med asmycket majonäs.
Efter att ha gått i land och sagt hejdå till varandra spriddes samtliga åt olika håll - själv grenslade jag Lambrettan och begav mig hemåt (jag gav Elle dispens att köra i förväg med bilen). Trots alldeles för få timmars sömn natten innan var det en riktigt härlig resa hem, eftersom det egentligen var den första riktigt långa färd jag tagit i år. Med skinande sol i ryggen och iPod-lurarna tryggt instoppade under hjälmen kryssade jag mig hem mot Eskilstuna via den något längre rutt jag valt för att undvika motorväg och efter sisådär en 25 mil kunde jag tryggt stänga garageporten om min Lammy. Och se tillbaks på ännu en bra scooterhelg fylld av sjungande finska fotbollssupporters, allsång, märkliga försvinnanden, utkastningar, spruckna kolvar och brinnande Lambrettor.
Dagens:The Drums - Don't Be A Jerk, Johnny.
Igår tog Elle årets första dopp. Det är ovanligt sent för att vara henne. Och idag är det midsommar. Det blir häng med släkten i Torshälla och därefter nattaktiviteter med EAHC-crew i Vallby. Helt enligt traditionerna, med andra ord.
Vem behöver vigselringar när det finns graverade knogjärn?
Fredag: Vi firade Nancy och Chrilles student i Torshälla. Jo, visst är det en sockersöt bild - men så är de också ett sockersött par.
Lördag: En (för min del) lätt bakfull roadtrip Bollebygd tur och retur på nätta 11 timmar för att hämta hem Nisses nyinköpta Vespa PX. Välkommen till Blacksmiths, Nisse!
Mikael är inte bara en väldigt trevlig snubbe, han har dessutom ypperlig klädsmak.
Den som hängt med här på bloggen ett tag kanske kommer ihåg att jag och min första hoj, Vespa Touringen, blev fotade och intervjuade om scootrar och mods av en kille vid namn Daniel Dyvling för ett par år sedan. Tanken var att artikeln skulle publiceras i Nostalgia, men av någon anledning blev det inte så och jag har inte ägnat särskilt mycket tanke åt det sedan dess. Förrän tills alldeles nyligen, då Daniel hörde av sig och berättade att han kontaktats av Allt om MC (av alla jäkla tidningar) som ville använda den - sisådär en två år efter att den skrevs.
Plötsligt kändes allt 1998 på Fristadstorget igen.
Ålandsgänget 2010.
Foto: Elenor Kuhlin
Foto: Johan Masser
...men vissa paket är lite roligare än andra. Nu saknar jag bara att få igång Råttan samt ett schysst trim till Lammyn sedan är sommaren gjord!
