Peachy.

Klockan 20.00 ikväll räknar jag kassan, gör ett dagsavslut och drar ned grinden till Rocks för sista gången. Från och med nästa vecka jobbar jag enbart på Edvardslundsskolan. Normala arbetstider, löpande schema och lediga helger - inga konstigheter, som Calle skulle uttryckt det.

Imorgon åker kostym och parkas på, krom och lack putsas och det bär av till ModsVsRockers. Tydligen är vi över 150 anmälda. 80 scooteråkare och 70 oljiga hojägare. Råder väl ingen tvekan om vilka som kommer att vinna?

Kort sagt: läget känns stabilt.



Dagens:
Secret Affair - Time For Action (igen...men är det scooterträff så är det)

Jag tror han knarkar. Men han tar i alla fall av sig kepsen inomhus!

Nu har jag spenderat ett par veckor på nya jobbet och än så länge trivs jag ganska bra. Folk är relativt avslappnade och stämningen i personalen verkar god. För att vara en högstadieskola tycks det dessutom vara ganska lugnt och sansat eleverna emellan. Allt gott under solen so far, med andra ord...

En sak har dock slagit mig: vad är egentligen grejen med skolor och huvudbonader? Jag har jobbat på ett antal skolor nu och på samtliga har en skrattretande mängd av personalens energi gått åt till att diskutera och tjafsa kring elevernas kepsar, mössor och hattar.

Veckan innan själva skolan drog igång hade vi ett gäng planeringsdagar. På dem var tanken att de olika arbetslagen skulle prata ihop sig angående terminsplanering, regler och så vidare (vad jag gjorde där kan man ju fråga sig eftersom jag "bara" skall vara assistent åt en kille, men det är annan femma). Onsdagen var helt vikt åt regeldiskussioner. Det tog, föga överaskande, inte mer än en dryg timme innan det hela fastnat helt i mössträsket.

"Var skall eleverna få ha kepsar? I korridorerna eller inte inomhus överhuvdtaget?". "När skall de få ha dem på? På rasterna eller inte alls på skoltid?". "Hur beter vi oss om vi ser att en kollega missat att dennes elev har keps på sig för att få eleven att avlägsna denna utan att vår kollega känner sig överkörd?". "Var drar vi gränsen? Vid toppluva, keps eller huckle?".

Jag fattar det inte. Snacka om slöseri med tid! Varför denna fixering vid att de absolut inte skall ha något på huvudet inomhus? Nog måste det väl finnas sisådär en miljon saker som var viktigare att diskutera än huvudbonader? Och nu när skolan dragit igång är det såklart ett jäkla tjat om detta hela tiden. Vissa lärare vägrar till och med släppa in eleverna i klassrummet innan de varit och lämnat av sin keps i sitt skåp.

Jag har faktiskt någon gång frågat varför det anses så viktigt att de tar av sig på huvudet på en tidigare arbetsplats. Ett argument var att det var av hygieniska skäl. Det köper jag verkligen inte - och det tror jag inte kidsen gör heller. Jag menar, mattanterna på skolan tvingas ju bära hårnät och en ful liten mössa av "hygieniska skäl", hur skall man då kunna motivera att eleverna inte får det av samma orsak?

Ett annat argument var att det har att göra med "uppfostran och respekt". Visst. Det ligger nog någonting i det - om är uppväxt förra århundradet. Då ansågs det höra till rent hyfs att ta av sig kepsen inomhus. Men idag ser det helt annorlunda ut. Jag tror inte någon under 30 tänker på om de har keps/mössa på sig inomhus längre. Personligen bor jag mer eller mindre i min gubbkepa till och från och har även haft den på mig när jag står i butiken utan att någon ens höjt ett ögonbryn.

Om ingen kräver att de skall ta av sig kepsen när de sitter framför datorn och spela WoW eller raggar på Lunarstorm eller kollar på TV eller vad nu en fjortonåring gör hemma kan jag inte se varför de skall tvingas ta av den bara för att de skall plugga matematik. Det är ju inte direkt så att det stör att någon har en keps på sig eller att de kan gömma vapen i den.

Nej...jag fattar det verkligen inte.

Dagens:
Birthday Party - Hats On Wrong

En liten komplettering till förra inlägget...

Jag skall bli bättre på att uppdatera. Jag lovar. Jag lovar även att försöka vara intressant som få. Det är bara det att allt strul/jobbande på sistone dödat min inspiration en smula...ni vet hur det kan vara.

Så tills vidare får ni hålla till godo med det här. Ett litet galleri med bilder från Rally Scandinavia förra helgen. Utifall någon vill veta lite närmare hur det kan se ut på ett scooterrun.

Dagens:
R Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Kom inte här med era Harleys och tro att ni är coola. Vi har inget som heter bönpall på våra hojar.

Fredag: Ankomst till Backamo, Västkusten. Kära återseenden, kramar och nya bekantskaper. Öl, dans, mekande. Fest med Österrikare. Mer dans. Bromsbänk. DJa. Påtända danskar och ännu mer dans. Trilla i säng fyra på morgonen.

Lördag: Sova för länge - missad rideout. Morgonöl. Vodka i solen. Fantastiskt käk. Fungames - beer and bananarace med Ronnie i apmask. Fler påtända danskar. Fest i norrmännens tält. Grogg i baksätet på en bil. Prisutdelning. Liveband (Mobster). Dans. Burnouts. 12or Red Bull och Vodka. Scootrar på dansgolvet - upprörda arrangörer. Ännu mera dans. Dricka sprit på verandan och se solen gå upp över vattnet. Fyra och en halv timme att sova.

Söndag: Sen frukost, packning. Provkörning av Marcellos Lambretta TV175 (Kul! Om ni känner till någon som vill avyttra en Lamby är det bara att hojta till!). Avsked. Pizza i Ljungskile. Hemfärd.

Gud, vad jag älskar det här.










Dagens:
The Who - 5:15

Varför skulle jag ta det lungt när jag för en gångs skull är ledig?

Nu försvinner jag iväg ett par dagar. Först till Herrfallet för någon slags konferans/kickoff-pryl med nya jobbet...är väl sådär peppad om jag skall vara ärlig, men det anses tydligen obligatoriskt.

På Fredag drar jag vidare direkt från Herrfallet till Backamo-lägret i Ljungskile, en bit ifrån Göteborg. Det är dags för Rally Scandinavia och det kommer med största säkerhet att bli lika grymt som tidigare år. Trots att jag för första gången inte tar scootern dit, utan åker bil. Då slipper jag å andra sidan hålla mig i skinnet för att kunna deltaga i ride-outen på Lördagen.

Det här med att vila upp sig är överskattat. Vi hörs nästa vecka.

Dagens:
The Dead 60´s - Beat Generation

A working class hero is something to be...

Efter en hel del strulande fram och tillbaka har det nu, trots allt, ordnat sig så att jag kunnat ta jobbet på Edvardslundsskolan. Ok, det kanske inte löst sig på det ultimata sättet, men jag behöver i alla fall inte oroa mig för att bli stående utan jobb när min nuvarnande anställning avslutas i September.

Så här blir det:
Mina nuvarande chefer vidhåller fortfarande att de tyvärr inte kan släppa mig tidigare. Åtminstone inte innan 1:a September. Vad de dock kan göra är lägga om mitt schema så att jag jobbar eftermiddag/kväll istället. Visserligen blir jag då ändå tvungen att gå lite tidigare från skoljobbet, men jag kan i alla fall vara på plats större delen av dagarna. Efter att ha pratat med rektorn och fått hans medgivande har vi beslutat att göra så.

Sålunda infinner jag mig nu på Edvardslundsskolan klockan åtta på morgonen och jobbar där till strax innan två. Därefter fortsätter jag direkt till Rocks där jag sedan jobbar till åtta. Så fortsätter det hela augusti ut. Inte riktigt alla vardagar, men de flesta. 12 timmar om dagen. Helgerna är jag ledig.

Det kommer säkert att bli ganska tungt och känns lite trist. Jag trivs bra med att jobba i Handeln (bortsett från att det är så mycket helg- och kvällsjobb, förstås) och i ärlighetens namn känner jag kanske inte att jag kommer att jobba som elevassistent/fritidsledare resten av livet, direkt...men det är i alla fall ett jobb som är någorlunda strukturerat och säkert. Samt heltid. Och det finns ju ingenting som säger att jag inte kan hålla ögonen öppna efter andra möjligheter och ta det här tills vidare.

Dessutom kommer det att bli ett ganska skönt klirr i kassan när jag får lön från båda jobben PLUS all innestående semesterersättning från Rocks. Jag har ju bara haft cirka två veckors sammanlagd ledighet under den tid jag jobbat där...

Det sistnämnda tog jag ut lite i förskott genom att skaffa ett nytt objektiv härom dagen. Ett Nikon AF 50/1:8D.

Det är kul med nya prylar.

Dagens:
Lady Sovereign & Ordinary Boys - 9 To 5

Favorit i repris.

Trogna bloggläsare kanske minns det här inlägget från förra året. I dag, på Fristadstorget, hände samma sak igen. Fast den här gången cyklade jag, vilket gjorde det hela ännu obehagligare. Dessutom svängde bussen efter den som försökt preja mig vänster mitt framför mig utan att blinka.

Som om det inte räckte med busschaufförernas mordförsök var jag, tack vare Ljungman och Calle (mest Ljungman), bakis.

Man skulle med andra ord kunna säga att det varit lätt uppförsbacke idag.

Dagens:
Kate Bush - Running Up That Hill

Jag bitter? Det kan ni ge er på!

Idag kommer ni att få läsa det bittraste inlägget från min sida hittills. Förhoppningsvis det bittraste som någonsin kommer att skrivas på den här bloggen också. För så irriterad som jag är nu vill jag helst inte bli igen.

Som vissa vet blev jag på grund av arbetsbrist tvungen att gå ned från heltid till deltid för ett tag sedan. För att få in tillräckligt med pengar skrev jag då in mig som arbetslös och började stämpla upp till heltid. Till följd av detta var jag så klart även tvungen att börja söka andra jobb, vilket inte gjorde mig så mycket eftersom jag ändå kände att det var dags börja röra på mig snart. Jag informerade mina chefer om detta och de sade att de förstod mig och var glada så länge de fick ha mig kvar, samt att de såklart inte skulle hindra mig om jag hittade något annat. Kort tid därefter fick jag dessutom ett papper angående uppsägning. Min tjänst kommer att försvinna helt från och med den sista september. Med lite tur kanske jag kan få hoppa in och jobba lite timmar som extra därefter, men mer är det inte säkert att det blir.

Under de gångna veckorna har jag därför sökt ett antal jobb och igår fick jag besked om att ett jobb på Edvardslundskolan i Torshälla var mitt om jag ville ha det! Över 50 sökande, men valet föll på mig. Smickrande! Det verkade lovande; heltid, månadslön och så vidare...80% av tjänsten som elevassistent åt en funktionshindrad kille och 20% som fritidsledare. Med extra fokus på musik dessutom. Som klippt och skuret.

Nu till problemet: de vill att jag börjar redan på Måndag. Och min nuvarande arbetsgivares besked är att det tyvärr är kört. Tidigast den 1:a September kan de släppa mig - trots att jag redan är uppsagd och har informerat dem om att jag kan komma att tvingas sluta med kort varsel samt att de tidigare sagt att det skulle vara ok.

Jag ville egentligen inte tvingas dra in facket men kan ju inte missa en heltidstjänst så jag ansåg mig inte ha något val. Därför ringde jag Handels för att förklara min situation och få lite rådgivning. Döm om min förvåning när de säger att jag inte har rätt att sluta tidigare! Samma besked fick jag från A-kassan. Det är en månads uppsägningstid som gäller. Trots att jag numera bara är timanställd och uppsagd. Med andra ord kommer jag att bomma en heltidstjänst jag gärna vill ha till fördel för en tjänst där jag inte har en aning om hur mycket/lite jag kommer att få jobba de knappa två månader som är kvar innan jag blir heltidsarbetslös.

Vad fan!? Kalla mig gärna grinig, men jag kan inte låta bli att undra varför jag suttit och betalat en så pass hög avgift till facket under alla år jag jobbat för att sedan -när jag för första gången vänder mig till dem- få svaret: "sorry". Jag trodde att det var för att få hjälp i sådana här situationer jag var medlem!

Det är märkligt av A-kassan och facket att de ligger på en med blåslampa för att man skall söka heltidsjobb såväl i sin hemstad som på andra orter när man stämplar, för att sedan -när man faktiskt fått ett jobb- säga att de inte kan hjälpa en att ordna så att man kan ta det.
Hur vore det med lite konsekvens?

Det är sällan jag blir arg. Men nu är jag faktiskt riktigt jävla förbannad.

Dagens:
Bittermacka.

Någonting måste ha hänt med mig...

I Onsdags var jag ute med Fisken och Jocke, min gamle bandkollega från Auster-tiden, och tog några öl. Kul att träffas och catcha upp lite. Kvällen var relativt lugn (vad Fisken än vill påstå i sin blogg)...trots det vaknade jag på Torsdagen med en huvudvärk värdig Keith Richards. Det har varit likadant de senaste tre gångerna jag varit ute.

Nu står jag på jobbet och lyssnar på en samlingsskiva med Eldkvarn. Ja, ni läste rätt: jag lyssnar på Eldkvarn. Jag tycker dessutom det är riktigt bra. Det hela är mycket märkligt. Jag har alltid avfärdat dem som småsåsig gubbrock a´la Uffe Lundell, men deras senaste skiva, Svart Blogg, fick mig att tänka om lite. I synnerhet det Northern soul-minnande öppningspåret En Ledig Man och den efterföljande balladen Fulla För Kärlekens Skull. Därför fick jag för mig att jag skulle kolla upp även deras tidigare material. Och nu står jag här med en kopp kaffe. Och lyssnar på Eldkvarn. Och tycker det är riktigt bra.

Jag är inte så säker på att jag gillar den här utvecklingen. Lova att ta mig åt sidan och ha ett allvarligt samtal med mig om jag börjar skriva låtar på svenska om fylla och klä mig i hög hatt.

Dagens:
Eldkvarn - 3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet

Bäst man passar sig...han är tydligen ute efter hela familjen och det inkluderar mig!

Jag kan störa mig något vansinnigt på spam-mail (svensk term för det, någon?). Det är inte kul att öppna sin inbox och upptäcka att man har 24 nya meddelanden...varav alla utom ett är erbjudanden att köpa viagra eller en examen från college billigt online. Allra värst trodde jag att de så kallade "nigeriabreven" var. Ni vet, de där någon påstår sig behöva hjälp att smuggla ut en större summa pengar ur sitt hemland. Som ersättning skall man få en viss procent av vinsten. I själva verket är det såklart en bluff för att lura naiva stackare på pengar, oftast genom att begära ekonomisk hjälp för att täcka en massa utgifter i väntan på att pengarna skall flyttas över.

Jag hade fel. Nigeriabreven är inte värst - min bror hittade nämligen följande på sin mail häromdagen:

From : tony erik
Sent : Thursday, July 19, 2007 12:17 PM
To :
Subject : be fast if you want to live?

Hello Dear,
I am Mr robert brown the only man seer from london
living in usa I am a murderer. i was been paid to kill
you and you family by one of your friend's and the
date has come . my colleagues has been in your state
right now keeping eye's on everystep's you move but on
my searching about your contact email information i
find out your email and due to the love i have with
your family i decided to inform you about it before
going any forward with my boy's.

Do get back to me as soon as possible if you have
anything to say about this ,so that i will give all
their informations.

Thanks,
robert brown,
email:henry201tony@yahoo.com
the seer, killer, saver and damager.

Ojdå.

Dagens:
Pere Ubu - Final Solution

Tillägg:

Jag har förstått av kommentarerna på Jockes blogg att Sirqus Alfons storhet inte riktigt uppfattats av alla. Därför bidrar även jag med ett YouTube-klipp:



Ärligt talat: om man inte ser det genialiska i det här måste man vara totalt humorbefriad.

Än en gång har en helg i mitt liv passerat för att aldrig komma tillbaka. Och än en gång skriver jag ett ointressant inlägg om det.

Parksommar i Kolbäck i Fredagskväll. Trevligt sällskap och bra musik gjorde det till en mycket lyckad liten utflykt, trots att jag var chaufför. Säkert! överträffade mina förväntningar och visade sig vara fantastiskt bra live och Moneybrother levererade en galet kompetent show i vanlig ordning. Ja, jag vet att "kompetent" brukar likställas med "trist" i de här sammahangen, men i fredags bevisade att Anders Wendin med kollegor att så inte behöver vara fallet. De var både kompetenta och underhållande - även om en viss keyboardist ifrån min hemstad (inga namn nämda) såg ut att vara någon helt annanstans i tankarna. Imponerande, faktiskt...om jag stod på scen med ett så pass tight och svängigt band skulle jag verkligen få kämpa för att inte röra på mig.

Salem Al Fakir däremot...jag vet inte. Han var kompetent. Punkt.
Det vore dessutom skönt om han kunde bestämma sig för vilken slags musik han vill spela. Att gå ifrån ett hårdrocksintro till en souldänga för att sedan komplettera med någon slags riddarmusik känns enbart...jobbigt.

Kvällen höjdpunkt stod dock Sirqus Alfon för! De bjöd på en helt fantastisk show och fick mig att inse att ompa-ompa, toasting, breakdance och slapstick är ett vinnande -om än något otippat- koncept. Jocke har dock redan skrivit om dem på sin blogg, så vill ni veta mer får ni läsa den. Där finns även ett skönt filmklipp. Får ni chansen att se dem så ta den! Galet bra. Med betoning på galet.

Lördagskvällen spenderades i Ljekattens sällskap. Spenderade lite tid hemma hos honom (under vilken han var vänlig nog att bjuda på öl och drinkar, eftersom jag orutinerat nog glömt min systemetkasse hemma...guldkille, det där) för att sedan styra stegen till Blå där vi mötte upp Calle och dansade loss till Risky Bizniz-killarna. Trevlig kväll, om än inte så bra som jag hoppats. Dessutom var den så kallade "ljusshowen" inte mycket att hänga i julgranen. Den bestod mest av en hysterisk strob som gick upp och ned i intensitet och var på mer eller mindre non-stop. Jag gillar strobljus skarpt, men nu blev det lite väl mycket av det goda. Sedan må man kalla det "ljuskonst" eller "ett försök att skapa stämming"- jag kallar det "jobbigt".

Som avslutning på helgen gick jag och Elenor och såg Simpsons-filmen på Söndagskvällen. Ärligt talat hade jag förväntat mig lite mer efter alla översvallande recensioner man läst.
Missförstå mig inte nu - den var, såklart, riktigt kul. Bara inte så hysteriskt kul som jag trott.
Trots det var vissa scener så klart precis så genialiska som man hoppats på. Min personliga favorit var "spider-pig"-scenen. Ni som sett filmen vet nog vad jag menar...ni andra kommer att förstå.

Dagens:
Three 6 Mafia - Stay Fly (Det kvittar vad du säger, Calle. De spelade INTE den i Lördags)

Sömnlöshet, släktingar och en numera tandlös hund.

I morse vaknade jag av att jag var törstig vid fem och kunde inte somna om efter det. Låg och vred mig till klockan sex, då jag slutligen kapitulerade och gick upp.
Nu, runt middag, är jag helt förstörd. Hoppas jag piggnar till framåt kvällen eftersom jag, Jocke, Apelmo och Maja skall på Parksommar i Hallstahammar ikväll.

Exakt en vecka har gått sedan jag senast uppdaterade. Av någon anledning har det inte blivit av...

Släkträffen i Lördags var en lyckad tillställning. Nästan alla barn och barnbarn med respektive på Mammas sida dök upp för att fira Mormors 75-årsdag något försenat. Tror både hon och Morfar uppskattade det riktigt mycket. Jag är så pass lyckligt lottad att de flesta kommer bra överens, något jag vet är långt ifrån alla förunnat. Dagens/kvällens höjdpunkt utgjordes av farsan som fortsatte dra skrönor och anekdotter trots att han blev stucken i läppen av en geting som krypit ned i hans ölburk. Framåt kvällen hade hans underläpp svullnat till sådana löjliga proportioner att han närmast påminde om JW Pepper - den amerikanske polisen som jagar Roger Moore i Bond-filmerna, ni vet...
Kul att träffa min kusin Micke också...som för övrigt inte ansåg att jag hade något att be om ursäkt för. Så vad drömmen jag berättade om i förra inlägget handlade om vette tusan.

I Måndags hade vi äntligen fått tid åt Qusan hos veterinären. Hon har alltid haft tandsten men den senaste tiden har det blivit värre och utvecklats till tandlossning, vilket hon så klart lidit av. Dels har det säkert gjort ont och kliat (vilket lett till att hon bland annat inte ätit ordentligt) dels har det sett för taskigt ut. Dessutom har hon haft andedräkt som en fiskbod.

Jag lämnade henne tidigt på morgonen och väntade där medan de sövde henne för att hon skulle hålla sig lugn. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaks och hämta henne vid två-tiden. När jag checkade in i receptionen och sade att jag skulle hämta henne frågade sköterskan vilken hund det gällde. "Qusan - en dvärgschnauzer" svarade jag, varpå sköterskan sade (med irriterande gullig röst) "Ååååh...den lilla tandlösa!". Jag började ana oråd...
Visserligen hade veterinären förvarnat om att de skulle tvingas dra ut vissa tänder, men jag hade inte räknat med så många som 9 1/2, vilket det visade sig sluta med! Som tur är fick hon behålla huggtänderna, så det syns inte så mycket. Hon har även några tänder kvar bak i munnen och kan därför fortfarande tugga mat ordentligt. Som en följd av den masiva tandutdragningen var hon fullpumpad med lugnande och smärtstillande och minst sagt groggy...trots det grät hon när hon fick syn på mig - något hon så vitt jag kan dra mig till minnes aldrig gjort tidigare. Hennes tillstånd var egentligen sjukt komiskt, då hon vinglade fram till mig i sick-sack, men samtidigt var det jobbigt att se. Således tog jag med mig vovven hem tillsammans med ett recept på värktabletter och antibiotika.

Nu när hon återhämtat sig är det helt galet vilken skillnad det gjort...Qusan är som en ny hund. Hon vräker i sig torrfoder (utan att vi behöver blöta upp det som tidigare), biter tag i saker när man busar och verkar generellt sett piggare på alla sätt och vis. Hon har till och med börjat gnaga på sådana där hundgodisar som skall rensa tänderna (Dentastix). De vägrade hon röra förut...jag har trott att det berodde på att hon inte gillar att gnaga, men tydligen måste det ha haft att göra med tändernas skick. Usch.

Nåja. Nu är det fixat. Och som ren bonus luktar hon inte avlopp längre.

Dagens:
The Enemy - Away From Here

Jag vet inte vad jag gjort Micke, men det verkar vara något riktigt skamligt.

I natt drömde jag om min kusin Micke. Micke bor i Småland och spelar i metalbandet Achilles Last Stand. I drömmen satt jag i publiken under en konsert med dem. Jag var där själv och tyckte det skulle bli spännande att se dem, eftersom jag faktiskt aldrig sett Micke spela live. Plötsligt var det inte längre en konsert, utan någon slags rockbandstävling (ni vet hur saker kan förändras på ett ögonblick i drömmar). Jag befann mig på scenen med bandet och skulle tydligen gästspela. I handen hade jag en jättestor akustisk bas. När jag slog an en sträng för att testa så att den fungerade lät den helt sjukt högt och jag insåg att jag skulle komma att överösta resten av bandet helt. Vi hade aldrig repat ihop, men ett par veckor tidigare hade jag fått ett kassettband med låten vi skulle framföra och lovat att plocka ut den inför spelningen. Det gjorde jag aldrig, men trots det ljög jag och sade "klart jag gör!" när min kusin frågade om jag kände mig redo. "Jag hänger bara på de andra. Om jag inte kopplar hur låten går kan jag bara mörka lite", tänkte jag.

Trummisen räknade in låten, gjorde ett utslag och sedan var hela bandet tyst. Tydligen skulle låten börja med en basgång. Jag började fippla lite med strängarna i ett försök att spela något tufft. Hela bandet vände sig om och tittade förfärat på mig. Sedan slängde min kusin av sig gitarren och började skrika på mig: "Vad fan! Du sade ju att du kunde låten! Din jävla idiot! Du spelar ju inte ens i rätt tonart! Den går i A - inte E! Du har sabbat våran chans! Fy fan!"...och så vidare.

Jag rusade av scenen och ut ifrån lokalen. Plötsligt befann jag mig i köpcentret Gallerian här i Eskilstuna, där jag vansinnig av ilska och besvikelse sprang runt - storgråtande och sparkade omkull tidningställ, blomkrukor och skyltar. Mina familj stod utanför portarna till köpcentret, tittade på mig och skakade sina huvuden.

Där någonstans vaknade jag. Det brukar sägas att drömmar är ett sätt att bearbeta saker som hänt under ens vakna tid. Om så är fallet undrar jag verkligen vad det var jag bearbetade den här gången. Jag har inte träffat min kusin sedan han bodde hos mig någon vecka sommaren 2001. Nu i helgen kommer han dock hit igen, eftersom vi skall ha en stor släkträff hos mina föräldrar på lördag för att fira min mormor som fyllt jämnt.

Jag kanske borde fråga honom om jag har något att ha dåligt samvete över?

Dagens:
Gang Of Four - I Love A Man In Uniform

Spoilers galore!

En "spoiler" är ett avslöjande som riskerar att förstöra överaskningen/twisten i till exempel en film eller tv-serie. Uttrycket är vanligt förekommande på diskussionsforum över hela internet -oftast i trådtiteln- för att varna eventuella läsare om att diskussionen i fråga innehåller avslöjanden som kan sabba det roliga.

Threadless.com är en internet-baserad t-shirttillverkare/försäljare. En av deras senaste modeller heter just "spoilt" och dess design baseras helt på...just det: spoilers. En riktigt, riktigt elak idé. Och, enligt mig, fantastiskt rolig.

Av hänsyn till er som är film/tv-intresserade tänker jag inte publicera någon bild på den, men för er som blir nyfikna finns det en länk här. Varning för spoilers!

Dagens :
Interpol - All Fired Up

Nåja. Jag behöver ju i alla fall inte gå på bomullsfälten.

Typ två veckors sammanlagd semester på över två år. Schemaändringar stup i kvarten. Neddragning av timmar från heltid till halvtid, men ändå fler helger och kvällar. Nekad ledighet de enda två helger jag bett om i sommar förutom de ynkliga sju dagar jag hade förra veckan. Och nu får vi inte ens surfa på internet längre.

Det är kul att jobba i handeln.

Dagens:
Radio Dept. - Worst Taste In Music

Ingen har någonsin påstått att bekvämlighet och estetik går hand i hand, men någon gräns måste det väl ändå finnas?

En farsot verkar ha drabbat Sverige. Måhända har den varit under uppsving en längre tid, men jag uppmärksammade den först på Öland under semestern. Närmare bestämt var det i Borgholm jag först lade märke till att nästintill varannan person man mötte bar någonting gräsligt på fötterna. Det såg ut ungefär som en blandning mellan ett par träskor, sandaler och en tvättsvamp. I pastellfärg, dessutom. För mig som är något av en skofetischist svider det verkligen i själen att se att folk kan ta på sig något dylikt. Och sedan dessutom ge sig ut bland folk i dem.

Styggelsen kallas tydligen "Foppatofflor" (till och med namnet är motbjudande) och är tillverkade i någon slags skumgummiaktigt material. Enligt uppgift skall de fungera ungefär som en Tempur-madrass...fast för fötterna. Jag betvivlar inte en sekund att de är sjukt bekväma, men vad spelar det för roll när de ser ut som något en färgblind badleksaksdesigner spytt ur sig?

Efter att jag först uppmärksammat dem har jag lagt märke till att de finns överallt. I Västervik, i Norrköping, på Power Meet..folk har till och med kommit in i dem på jobbet! Droppen var när jag igår ringde på hos grannen under mig för att överlämna några föreningspapper och hon öppnade i...Ja, just det; ett par gallgröna foppatofflor.

Jag tror jag spyr.

Dagens:
Interpol - Who Do You Think?

Väderkvarnar, får, regn, skärgård, packade raggare och jättestora robotar.

Efter en oväntat snabb och problemfri biltur på 4-5 timmar nådde vi Öland ganska sent i Söndags kväll. Så pass sent att alla campingplatser hade stängt. Därför parkerade vi helt sonika bilen vid en vägkant och slog upp tältet där. Tidigt morgonen efter checkade vi in på Köpingbadens Camping istället. Dagen spenderades gassandes på stranden i den varma solen (jag mer eller mindre sträckläste Neil Strauss bok Spelet, som jag upptäckt sisådär ett år efter alla andra), eftermiddagen i Borgholm och kvällen på stranden drickandes öl. Vi utnyttjade dagen till max, och tur var det eftersom det skulle visa sig vara den enda soliga dag vi fick.

Morgonen efter regnade det. Och det gjorde det sedan mer eller mindre non-stop tills vi fick nog och lämnade Öland på Onsdagen. Då hade vi, på grund av regnet, varit riktigt turistiga och besökt väderkvarnar, fyrar och ruiner. Vi tog en sväng förbi Vimmerby (som är en riktigt mysig stad) innan vi fortsatte till Ekbergsvillan. Ekbergsvillan ligger i Källvik, ett par mil utanför Västervik, precis vid Loftahammars skärgård. Den är en riktigt stor, gammal läkarbostad som idag fungerar som ett lite lyxigare B&B och ägs av...ja, halvsläktingar till mig kan man väl säga för att göra det så enkelt som möjligt. Mor och far hade lovat att betala en natt åt oss där och det var mer än välkommet efter att ha spenderat de senaste dagarna i ett kallt, fuktigt tält.

Följande dag bestämde vi oss för att styra kosan tillbaks till Eskilstuna. Vi passade dock till att stanna till i Norrköping på vägen och slå ihjäl lite tid med att vandra på stan där.










Redan på Fredagen drog vi dock iväg igen. Den här gången fick vi det något otippade infallet att dra till Västerås och Power Meet. Väl där upptäckte vi att det kostade hela 1000 spänn att campa! Då fick man visserligen bo där onsdag till söndag, men då vi endast tänkt vara där Fredag-Lördag tyckte vi det kändes lite mastigt. "Nåväl, allemansrätten är till för att utnyttjas" tänkte vi i sann tysk anda och slog upp vårat tält vid vägkanten ett par hundra meter från själva träffområdet. Som synes av bilden ovanför var vi inte de enda som fått den idén.
Därefter övergick vi till att frottera oss med de cirka 15.000 raggare som släpat sig dit.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skall säga såhär i efterhand...raggare är verkligen ett släkte för sig. Man vill ju helst tro att Eddie Meduza, Ronny och Ragge med flera är någon slags ironisk, skämtsam raggarparodi men så verkar tyvärr inte vara fallet. Många av dem är faktiskt sådana på riktigt. Att vandra runt på själva träffområdet var minst lika kul som att besöka vilken freakshow som helst och vi fick verkligen vårat lystmäte vad gäller smaklösa outfits, roliga dialekter och vuxna män som beter sig som femtonåringar. En riktig skrattfest var det.
Vi lyckades såklart även dricka en hel del öl (trots allt var det ju raggare vi hängde med) och var följdaktligen inte särskilt pigga vid hemfärden dagen efter.

Därför beslutade vi oss för att få gå på bio på Lördagskvällen. Som den leksaksamlare jag var på yngre dagar har jag varit övertänd inför att få se Transformers ända sedan det började snackas om den, och Elenor gick till min stora glädje med på att se den! Jag hade hört lite olika bud om hur den skulle vara innan, men måste säga att jag gillade den skarpt. Vet att folk har kritiserat den för dess banala handling, endimensionella karaktärer och brist på djup...men kom igen nu; Det är en film som är baserad på en tecknad serie som i sin tur är baserad på en leksak. En film som handlar om gigantiska robotar i krig. Robotar som kan förvandla sig till bilar, flygplan och i stort sett vad som helst annat. Vad hade ni förväntat er!? Det är inte direkt Fellini vi snackar om...

Det här är helt enkelt en sådan film som man får ta för vad den är: lättviktig sommarunderhållning med en nostalgisk touch; fullspäckad med coola actionscener, komiska inslag och fantastiska specialeffekter. Och som sådan fungerade den alldeles utmärkt i mina ögon. Två saker störde mig dock:
Att Megatron förvandlades till ett stridsflygplan. Det vet väl alla att han skall bli en pistol!? Och sedan när blev Bumblebee en tuff Camaro? Han är ju en liten söt Folka! Sedan måste jag även säga att det kändes lite konstigt att de gett Optimus Prime läppar, men det kan jag leva med...
På det stora hela en riktigt skön no-brainer-rulle, dock.

Söndagen och Måndagen hängde jag bara hemma och gjorde så lite som möjligt för att sedan återvända till jobbet idag. Känns ärligt talat sådär...

Dagens:
Ryan Adams - Halloweenhead

Semester.

Eftersom det inte blir något med Roskilde har jag och Elenor bestämt oss för att ta en liten roadtrip istället. Vi börjar med Öland. Om -och i så fall vart- vi fortsätter efter det och hur länge vi blir borta återstår att se. Vi lär dock vara hemma senast nästa Söndag eftersom vi börjar jobba igen veckan efter.
Hörs då.

Dagens:
Willie Nelson - On The Road Again

En smärre övertändning samt en rejäl besvikelse.

Har varit peppad ända sedan snacket började gå kring det här runnet tidigt i våras, men efter att nu ha sett reklamfilmen är jag fullständigt övertänd.
Det här har potential att bli precis hur grymt som helst.



Från och med imorgon har jag semester en dryg vecka. Otroligt skönt, även om våra planer att åka på Roskilde-festivalen tyvärr verkar skita sig trots att inträdet enligt de ursprungliga uppgifterna redan var fixat. Riktigt, riktigt surt. Nu måste vi hitta på något annat kul istället...någon som har några förslag? Det får inte kosta för mycket och kräva lång planering.

Dagens:
The Rumble Strips - No Soul