Känns lite sent att skriva om den gångna helgen såhär på Torsdagskvällen, men vad fasen...
Fredagskvällen bjöd på 50-årskalas för Janne. Janne är Elenors farsa och en trevlig prick. Som sig bör på 50-årsskivor hade i stort sett hela den Kuhlinska släkten samlats för att fira, men mig, mina föräldrar samt lite annat löst folk som bonus. Mycket trevlig tillställning med gratis tilltugg, dryck och underhållning. Underhållningen bestod av födelsedagsbarnet själv som somnade redan klockan tolv (enligt egen utsago av trötthet, men det vet jag inte om jag tror på) samt av en något överförfriskad festdeltagare. För personen i frågas egen skull tänker jag låta henne vara anonym. Kan säga så pass mycket som att det
inte var jag, Elle eller någon av mina föräldrar. I vilket fall som helst ställde denna person till en hel del rabalder genom att först svamla mer eller mindre okontrollerat (och därigenom gravt förolämpa vissa andra festdeltagare), trilla omkull upprepade gånger och slutligen slå pannan i ytterdörren på vägen till taxin med skaplig blodutgjutelse och allmän upprördhet som följd. Fantastisk underhållning på precis den nivå man förväntar sig av en 50-årsfest!
Lördagen bar det av till den kungliga hufvudstaden för årsmöte med Svenska Scooterklubben. Själva årsmötet är egentligen mest en formalitetsgrej med ett antal obligatoriska punkter som skall betas av snabbast möjligt. Inte särskilt intressant att redogöra för här med andra ord. Värt att nämna kan dock vara att jag nu klivit ned från min styrelsepost som redaktör och lämnat över till en tjej från Linköping. Måste erkänna att det faktiskt känns ganska skönt. Det är kul att jobba med tidningen, men jag har varken tid eller energi att lägga ned det som krävs längre. Måste göra klart ett sista nummer innan jag fullföljt mina åtaganden, men det känns ganska lugnt. Jag kommer att sitta kvar i redaktionen, men "bara" som vanlig redaktionsmedlem vilket innebär betydligt mindre arbete och ansvar. Det har varit kul att kunna kalla sig redaktör men nu får det räcka. Till alla inblandade som eventuellt läser det här vill jag tacka hjärtligt för den här tiden!
Efter mötet käkade vi fint på Restaurang Sjöhästen och därefter var det festdags. Mötet hade planerats så att det sammanföll med Lambrettapub, som arrangeras tredje lördagen varje månad av Lambretta Club Stockholm. Därför var det en hel del folk på plats. Planen från början var att jag samt Henke och Bob från LC-Sthlm skulle turas om att lira skivor i halvtimmespass, men det spårade ganska snart ur och utvecklade sig till en rejäl dj-battle. Henke gav av någon anledning upp ganska snart, medan jag och Bob lyckades piska upp en nästan vansinnig pepp både på varamdra och dem som befann sig på golvet! I ärlighetens namn vet jag inte hur stor del vi egentligen hade i det... scooterister i allmänhet är ganska törstiga så det är mycket möjligt att större mängder alkohol hade ett finger med i spelet. Det var i alla fall riktigt kul att under en hel kväll få spela i stort sett enbart en massa gamla northern, ska och mod-klassisker och när vi som sista låt lade på My Generation (vad annars?) blev folk helt galna! Öl flög genom luften, det skrålades med, tröjor åkte av och när det sista ackordet klingade ut bestod dansgolvet av en massa killar i bar överkropp (samt några tjejer, men de hade tröjorna på) dränkta i svett som skanderade "
We are the mods!" i kör och vägrade gå därifrån. Först när ägaren (som var i något av ett chocktillstånd eftersom han förmodligen var van vid att det kom ett 20-tal personer och tog ett par öl på Lambrettapubarna) tänt alla lampor och vrålat "Vi stängde för tjugo minuter sedan! GÅ NU!!!" började folk avlägsna sig. Kort sagt, en helt fantastisk kväll!
Dagen efter var, av förklariga skäl, inte lika fantastisk. Trots att vår ex-president (han klev precis som jag ned vid årsmötet) Henrik och hans flickvän Malin väckte mig med frukost bestående av färskt bröd, apelsinjuice och latte kändes mitt huvud tyngre än normalt. Detta hindrade mig inte från att, innan jag hoppade på tåget hem, ta en fika med min gode gamle vän Maxim som nyligen flyttat från Lund till Stockholm. Vi var vad man brukar kalla "bästisar" hela mellan- och högstadiet. Under gymnasiet också egentligen, men då var det förstås inte coolt att säga "bästis" längre. Märkligt det där...vi har bara talats vid sporadiskt sedan han flyttade till Lund för typ fem år sedan. Ändå kändes det som om det bara gått ett par dagar när vi nu träffades igen. Antar att det är det som kallas vänskap?
Slutligen: om ni är nyfikna på hur det blir när rejält överförfriskade scooterister försöker dansa och sjunga med i gamla klassiker hittar ni ett kort filmklipp
här!
Dagens (eller egentligen inte dagens, men helgens):The Who - My Generation
