Summering 2006

Tänker följa Wallys exempel och summera året som gått i en mening:

2006:
Profondo Rosso på Klubb Soda, Kevin Rowland och The Killers på Katalin i Uppsala, Malmö, gräsänkling, Cannonball Run, midsommar på PG och Schampans land, ingen semester, camping, bad, hundpromenader i kvällsol, Rally Scandinavia, hundpromenader i morgonsol, börja blogga, Profondo Rosso på Sommarens Sista Suck, inspelning med Profondo Rosso, nypremiär för Raw, The Pippets, gräsänkling igen, Norrköping, tatuering, julbord, Elenor kommer hem, jul och...ja, vad som kommer nu återstår att se.

Tack för det här året!

Dagens:
Champagne och cigarr

Den värsta plattan hittills?

Precis när jag trodde att det kommit ut tillräckligt många skabbiga samlingsplattor i år släpps det ultimata bombnedslaget: Böndernas Bästa Kärlekslåtar. Ja. Det är precis vad det låter som
; en samling på två skivor där de sköna gubbsen från årets skandalomsusade dokusåpa-succé Bonde söker fru fått välja ut sina favorit-kärlekslåtar. Visst mår man lite illa bara av idén?

Låtlistan på skivan är naturligtvis en härlig sörja av dansband och schlager med så kallade "folkkära" artister som bland annat Shirley Clamp, Jill Johnson, Tommy Nilsson och så vidare. Av någon anledning är ett par skapligt trovärdiga namn som Jakob Hellman och Laleh också med, men det försöker jag förtränga bäst det går.

Jag tror inte ens det är böndernas favorit-kärlekslåtar egentligen...såvida de inte enbart lyssnar på svensk musik utgiven av ett enda skivbolag. Alla artister på plattan distribueras nämligen av Warner. Och det är Warner som ger ut skivan. Förmodligen har man bara slängt till bönderna en lista över de låtar man tycker skulle passa och sagt "Det här är de låtar vi har tillgång till. Välj ut de ni tycker är minst dåliga av dem".

Självklart är det allas våran favorit-bäver Bert Karlsson som ligger bakom detta geniala släpp. Säga vad man vill om Bert, men han har koll på hur han skall få folk att köpa skräp. För att använda sig av en klyscha lär han skratta hela vägen till banken...eller inspelningen av Du är vad du äter där han verkar vara med varannan vecka.

Det värsta med skivan är dock inte att den är ett så blatant försök att krama ur lite extra pengar ur ett redan totalt uttjatat tv-program. Det värsta är att den fungerar. Folk köper den.
"Bert sade på TV att det här kommer att bli julens och mellandagarnas storsäljare. Då måste den vara bra!", "Så romantiskt och fint att de fått välja sina favvo- kärleksbitar, "Det är ju så mysigt folkligt med bönderna. Den måste jag ha!"...och så vidare.

Grattis Bert. Du har inte bara tjänat en del stålar på en äckligt manipulativ skividé utan även än en gång lyckats bevisa att folkligt i det här landet alltför ofta är synonymt med infantilt.

Dagens:
The Cooper Temple Clause - Waiting Game

Den obligatoriska julsammanfattningen.

Så. Nu är julhelgen över. Tänkte försöka summera hur det varit och vad som gjorts.

Smygstartade julen i Onsdags genom att gå ned på Tomtenatta och inhandla ett par julklappar till mig själv. De bestod av ett par vansinnigt snygga byxor från Merde! och en silkesnäsduk. Byxorna är i svart manchester och lite baggy, vilket för mig är ganska ovanligt. Brukar inte gilla det, men de här kändes hur bra som helst när jag testade dem. De har dessutom kardborredetaljer som man kan använda för att snöra åt benen nere vid fötterna. En silkesnäsduk har jag letat efter ett tag. Vill ha den till bröstfickan på min rock och nu hittade jag slutligen en som passade färgmässigt.

I Fredags kom Elenor äntligen hem. Känns skönt. De dryga sex veckorna i Sydamerika hade gått bra och hon mådde fint, men var lite trött och sliten.

Lördagen jobbade jag sista dagen inför jul (det var totalt vansinne från öppning till stängning). När jag slutat för dagen tog jag bil hem till Elenors föräldrar där det vankades uppesittarkväll med öl och julgodis. Jag och Janne satt och pratade till närmare tre på morgonen.

Julaftonsmorgon var jag lite bakis, men det släppte efter julgröt och kaffe. Jag och Elenor bytte presenter redan på morgonen. Jag fick ett par alpacka-sjalar från Peru (sjukt mjuka och snygga), min favvo-parfym CK One , en bok om Kamikaze-piloter och väggklockan från Nostalgi-loppisen jag sneglat på sedan i höstas. Tack, baby!

Tog bilen hem till mina föräldrar. Mormor och Morfar (som alltid firar jul med oss) var redan där. Vi valde faktiskt bort Kalle. Jag, farsan och morfar drack whiskey och pratade istället. Vid fem var det dags för julkäk med tillhörande öl och snapsar. Därefter såklart paketöppning. Vi hade bestämt att vi inte skulle köpa så mycket och dyra presenter i år, trots det fick jag bland annat en snygg lampa, ett glöggset och ännu fler parfymer (fast av andra märken). Nu har jag dofter för alla tillfällen...Framåt midnatt tog jag en taxi tillbaks till Torshälla, där vi spelade sällskapsspel till sent på natten.

Juldagen åkte vi traditionsenligt hem till mina föräldrar för att äta julrester och för att Elenor skulle kunna berätta lite om sina Equador- och Peru-strapatser. Promenerade hem vid halv tolv. Alltså ingen utgång.

Annandagen var det tillbaks till jobbet igen. Slutade klockan 17.00 och hann därför precis hem för att förbereda mig inför kvällens plattvändande på Pipalucken på Raw. Jäklar, vilken kväll! Helt sjukt roligt! Massor av folk, glad stämning, fullt dansgolv...Vore det så roligt att spela skivor varje gång skulle jag med glädje ha det som heltidsjobb!

Dagen efter gick åt till att återhämta sig från föregående kväll, samt ta en liten vända på stan. Kvällen spenderades med Pingvinresan. Mycket bra film som jag varmt rekommenderar! Känns lite märkligt att bli så berörd av en film om kejsarpingviner att man nästan får en tår i ögat...

Summa summarum: en fin julhelg som innehöll såväl kära återseénden och familjemys som en rejäl dos party. Jag är i alla fall nöjd.

I julklapp till mig själv: ett par snygga braxor från Merde!.

Dagens:
The Mary Onettes - Lost

God hjul!

Dagens:
Glögg och pepparkakor

Det är svårt att se cool ut med bomull i näsan.

Igår kväll hände någonting som inte hänt sedan jag var liten...i alla fall inte så vitt jag kan minnas. Jag hade borstat tänderna, tagit ur linserna samt tvättat av ansiktet och skulle precis krypa till kojs när jag plötsligt började snörvla. Har visserligen känt mig lite förkyld på sistone, men man brukar inte bli så snorig så snabbt. Klev upp för att snyta mig och konstaterade då att jag inte var snuvig. Jag blödde näsblod. Rätt mycket också.

Det var bara att köra upp en rejäl bit bomull i näsan och sätta sig i soffan med huvudet uppvänt i väntan på att det skulle ge sig. Det tog ett tag. Jag fick byta bomullstuss tre gånger, så pass mycket blödde det.

Märkligt. En del brukar blöda näsblod ganska ofta, men jag kan inte ens minnas när det hände mig sist. Skulle gissa på att det var på mellanstadiet någon gång. Jag vet att det är fullt normalt att det händer ibland, ändå kan jag inte låta bli att bli en smula nojig...Hoppas att det här inte är början på en ny trend inom mina kroppsfunktioner.

Dagens:
Pinko Pinko - Nosebleed

Jag antar att jag helt enkelt är svag för saker med små hjul...

Sedan min andra cykel på kort tid försvann under mystiska omständigheter för ett par veckor sedan har jag använt Elenors. På Fredag kommer hon dock hem efter sex veckor i Equador och Peru, och hur kul det än skall bli att träffa henne igen medför det ett litet problem: hon kommer säkert att behöva sin cykel själv. Därför använde jag idag, som var min sista lediga dag innan julafton, till att (förutom att stresshandla julklappar och klippa mig) leta efter en begagnad hoj.

Vid cykelaffären bredvid Kafe Kaka (ni som är från E-tuna vet säkert vilken jag menar) hittade jag min nya cykel. Parkerad i cykelstället utanför, bland de andra begagnade cyklarna kallade den på mig: "Ronnie...köp mig! Cykla på mig!". Sagt och gjort. Nu står det en minicykel av det anrika märket Imperial nere i källaren tillsammans med scootrarna. Den är lite patinerad, medfaren och rostig och jag gillar den skarpt.

Den är förvånansvärt bekväm och lättcyklad, trots de små hjulen. Antar att utväxlingen är anpassad till hjulstorleken...Den är tvåväxlad (trampväxel, så klart) och lyset funkar. Det är nog faktiskt den första cykeln jag haft på tio år med fungerande lyse. Att den dessutom går att vika ihop på mitten för att packas ned i till exempel bakluckan på en bil är bara en bonus!

För att vara på den säkra sidan tänker jag förvara den i garaget när jag är hemma och skaffa en rejäl kätting att låsa fast den med på stan. Om någon norpar den här också törs jag lova att jag kommer att gå "falling down" on your asses!

Dagens:
Queen - Bicycle Race

Ronnie - snart i en fransk tidskrift nära dig!

Apropå det där med min modellkarriär så verkar det som om den kanske börjar röra på sig nu ändå!

Häromdagen upptäckte jag ett mail från en Theresia i min inbox. Hon bodde granne med oss på Hultsfred för ett antal år sedan (2000? 2001?) och var fotograf. På den tiden var hon ihop med en av killarna i punkrock-bandet The Ghoulies. De kände Outbreak-crewet rätt bra, och eftersom jag var där med dem hängde vi en del. En förmiddag när jag gled runt på camping-området yrvaken och sliten frågade hon om hon fick ta några bilder av mig.

Narcissistisk som jag är fick hon självklart det. Jag poserade glatt i nätbrynja framför husvagnar, tält och utslagna punkare. Det var väl en fyra-fem år sedan och jag har inte ägnat en tanke åt bilderna sedan dess.

Nu visade det sig att hon tydligen blivit kontaktad av Svenska Institutet, en statlig organisation av något slag vars uppgift enligt deras hemsida är att "att sprida kunskap om Sverige i utlandet och att stödja utbyte med andra länder inom kultur, utbildning, forskning och samhällsliv i övrigt" i syfte att "främja svenska intressen"...vad det nu innebär.

Hur som helst har de köpt 100 av de foton hon tagit på olika personer och platser runt om i Sverige de senaste åren. Dessa skall läggas upp i något slags arkiv kallat Svenska Bilder. Tanken är att exempelvis reportrar och journalister som skriver något om Sverige skall kunna surfa in där och hämta bilder de kan använda i sina artiklar, reportage eller vad det nu kan vara...

Med andra ord kan Jean-Pierre i Frankrike som skrivit en artikel om hur svenskar spenderar sin sommar kolla igenom arkivet och ladda hem en bild på till exempel moí (om han tycker den skulle passa) för att använda i artikeln...mot en viss avgift, förmodar jag.

Tydligen ville SI att alla personer som var med på något kort skulle tillfrågas om det var OK att bilden lades upp i registret, så hon hade spenderat de senaste tre veckorna med att desperat samla kontaktuppgifter.

Självklart sade jag att bilden fick användas. Ni kan se den här ovan, men jag måste erkänna att jag ställer mig en smula frågande till varför de ville ha just den. Tror inte jag ser sådär extremt arketypiskt svensk ut. Inte heller är det en mysig-svensk-sommar-bild direkt. Hur som helst känns lite kul att veta att man kan dyka upp på bild i någon utgåva någonstans, i vilket land och sammanhang som helst.

Synd bara att jag har nätbrynja, toksmala armar och ser ut att ha vattenskalle.

Dagens:
Lustans Lakejer - Läppar Tiger, Ögon Talar

Fira med Fyris; chapter 3.

Tisdagskvällen var ovanligt befriad ifrån märkliga incidenter...åtminstone med mina och Fiskens mått mätt. Vi möttes upp på Biskopen som vanligt. När jag kom dit var redan Fyris och, kvällen till ära, Ljungman där. Blir mer och mer övertygad om att Bishops Arms är stans bästa pub för varje gång jag är där. Man känner sig helt enkelt hemma så fort man kliver innanför dörrarna!

Vi blev sittande där en stund, drack öl och pratade med varandra och den nya bartendendern vars namn jag inte kan dra mig till minnes just nu...trevlig var han i alla fall. Dessutom visade det sig att han varit mod på yngre dar, så det blev lite scootersnack oss emellan...kul!

Eftersom Bishops stänger redan halv tolv på Tisdagarna fortsatte vi till Raw, där det var något slags efterhäng till ett kulturpris som delats ut samma dag i stan. Vid det laget var vi ganska bladiga (se bild) och kände oss inte helt bekväma i sammanhanget. De flesta andra var kostymklädda, hade varit på bankett (eller något liknande) och drack något glas vin. Följdaktligen rörde vi oss vidare till Time-Out när vi sörplat i oss de Jäger och Red Bull Fyris beställt in. På vägen dit fick vi den briljanta idén att jag skulle skjutsa Fyris och Ljungman skjutsa Punke (som hakat på efter Raw) för att vi skulle ta oss ned snabbare.

Låt mig uttrycka det såhär: Öl, Jäger och Red Bull samt cykel Fyris på pakethållaren = dålig kombination. Vi gick bokstavligt talat in i väggen. Väggen som hör till Dressman närmare bestämt. Som tur var utan skador på någonting förutom mitt vänstra pekfinger som skrapades ganska skapligt. Kände mig rätt tuff när jag sedan satt inne på Time-Out med blödande finger.

Time-Out var för övrigt så gott som tomt bortsett från oss, så vi satt mest och pratade...samt fotade Punke som ville ha tuffa bilder till sitt MySpace eller något liknande. Han och Ljungman gick lite tidigare, men jag och Fyris blev sittande tills de stängde.

Som sagt; en ganska sansad Tisdag för att vara oss, men ändå mycket trivsam.

Coola killar blöder rött.

Dagens:
LCD Soundsystem - North American Scum

För en sekund där trodde jag att min modell-karriär äntligen skulle ta fart...

På jobbet igår var det tokmycket folk, jag var ensam i butiken och telefonen ringde non-stop. Eftersom jag stod själv i kassan och det var kö en bra bit ut i butiken kunde jag inte svara, men när det ringde för typ tionde gången på en kvart frågade jag kunden jag hade just då om det gick bra att jag tog samtalet. Tänkte att det måste vara något viktigt eftersom det ringer så ihärdigt. Kanske är någon av cheferna som försöker få tag på mig...

Det var det så klart inte. Det var ett mycket märkligt och förvirrande samtal angående en reklamfilm för tvättmedel. Eftersom samtalet var till jobbet och det dessutom stod folk och väntade vid kassan var jag tvungen att hålla god min, trots att jag mot slutet började inse att det var någon som drev med mig.

Det visade sig senare vara Fyris. Vi skulle gå ut senare på kvällen (dags för ett av våra Tisdagshäng på Biskopen!) och han tyckte tydligen att det var lämpligt att utsätta mig för en tjuvringning som uppvärmning. Det var en sådan där där man styr vad som skall sägas genom att trycka på telefonens knappar, ni vet...

Han spelade dessutom in hela samtalet på sin telefon för att sedan skicka över det till mig. Om ni klickar här kan ni lyssna på det! (Jag har snott lite bandbredd från The Profondo Rosso genom att använda vår ftp. Sorry grabbar! Hittade ingen annanstans att lägga upp det...) Lägg märke till hur glad och trevlig jag försöker låta ända tills jag börjar ana oråd. Alltid lika service-minded...

Resten av kvällen utvecklade sig ungefär som mina och Fiskens Tisdags-kvällar brukar göra, men det får ni läsa om i ett senare inlägg.

Dagens:
Bloc Party - Hunting For Witches

Svensk punkpop, skallskador och (nästan) slagsmål.

Det gångna helgen var min sista lediga innan jul. Riktigt händelserik blev den dessutom. I Fredags var det dags att vända plattor på Raw igen. Den här gången lirade MABD (eller Mattias Alkberg BD som de hette tidigare). Det var inte mer än skapligt med folk...eller faktiskt knappast ens det. Ändå var det jäkligt kul. De få som var där var på gott humör och skakade rumpa till stängning. Vad gäller MABD kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag tyckte...Gillar Alkberg skarpt i teorin. Han är skönt grinig och motvals (bara en sådan sak som han han nobbade sin grammis-nominering gör honom värd ett hurra). Gillar även hans texter, som känns lite som en blandning mellan Ebba Grön, Bruno K Öijer och Doktor Kosmos. Live har han tyvärr en tendens att låta lite illa. Främst på grund av att han brukar sjunga rätt falskt.

I Fredags satte han dock sången. Han sjöng till och med riktigt bra. Tyvärr lät banden ganska taskigt istället. Det var skränigt (inte på ett skönt punkigt sätt, utan bara skränigt i största allmänhet), inte helt tajt och kändes ostadigt...och vad pianisten höll på med var bitvis oförståeligt. Trots det gick det inte att låta bli att stå och småle vid flera tillfällen. Främst när de spelade min personliga favvo från nya plattan; Nere På Parkeringen samt under den gamla hiten Fyllskalle.

Lördagen bjöd på 30-års fest hos Carina med efterföljande utgång. Det var trevligt, men jag tänker inte gå in närmare på det. Det som hände efter krogen, däremot...

Mycket obehagligt. På vägen hem sprang jag och Erik på en kille utanför McDonalds. Han satt ihokurad på ett cykelställ. och vi såg på långt håll att något droppade från hans ansikte. En annan kille försökte prata med honom och när vi närmade oss reste sig plötsligt killen på cykelstället upp, slog runt ett halv varv och trillade baklänges rätt in i betongväggen. Han slog i bakhuvudet riktigt rejält och blev liggande lutad mot väggen. Vi rusade så klart fram för att kolla hur det gått med honom. Han var totalt utslagen, hade kissat på sig och ögonen for som flipperkulor i hålorna. På väggen där han slagit i huvudet hade blod stänkt åt alla håll och desutom hade han ett stort sår i pannan, ur vilket blod runnit ned i hela ansiktet och över tröjan.

Killen som stod bredvid kände honom inte utan hade hittat honom sittande på cykelstället, med ansiktet i händerna och blod droppandes mellan fingrarna. Vi ringde såklart ambulansen. Strax därefter kom en tjej rusande. Hon visade sig vara undersköterska så vi hjälptes med hennes instruktioner åt att lägga honom i framstupa sidoläge, täcka över honom med en jacka och försökte få honom att visa sig kontaktbar.

Plötsligt dök ett gäng tuffa killar i 25-års åldern upp och tyckte att de skulle hjälpa till. Den ena snubben ställde sig grensle över den utslagna stackaren och började försöka rycka upp honom på fötter, trots undersköterskans protester om att det inte var en bra idé eftersom vi inte visste hur skadad han var. Till slut fick han som stått och pratat med olycksoffret när vi kom nog och föste undan tuffa killen, som då fick tokspel. Han började knuffa och slå och vi som stod bredvid fick slita bort honom. Hur jävla dum i huvudet får man bli? Först försöka tvinga upp någon som verkar vara allvarligt skadad, sedan ge sig på den som försöker hjälpa honom? Uppenbarligen kände han inte ens killen, så varför ens lägga sig i? Om han nu inte var ute efter bråk i från första början, vilket är vad jag tror.

Precis då kom i alla fall både polisen och ambulansen och tuffa killarna lade benen på ryggen. Vettigt nog lades ingen fokus på dem (de fick löpa) utan de såg till att hjälpa den däckade istället. Han lades på bår och rullades in i ambulansen. Enligt ambulansmännen verkade det inte som om han skulle få några bestående men. Han var väldigt påverkad (av det ena eller andra) och hade antagligen ådragit sig en rejäl hjärnskakning, men hade i alla fall inte spräckt skallen, trots det obehagliga fallet. På vägen in i ambulansen kvicknade han faktiskt till och vi hann höra honom säga: "Doktorn...är jag döende?" innan dörrarna stängdes. Nästan lite komiskt...

Dagens:
MABD - Nere På Parkeringen

Jag vet inte vad du tycker om, så här får du Absolute Hits 2006. God Jul!

Sorry för den dåliga uppdateringstakten på sistone. Det beror mest på att jag har så mycket att göra just nu (se förra inlägget), men även på att det inte hänt så mycket. Inte så mycket som känns värt att berätta om i alla fall. Såvida inte någon skulle tycka det var intressant att läsa om hur många dåliga samlingskivor jag sålt och slagit in som julklapp de sista dagarna förstås...

Det är ett märkligt fenomen, där med jul och samlingskivor. Det släpps en otrolig mängd plattor med årets radioplågor på så här års. Alla innehåller ungefär samma låtar, ser ungefär likadana ut och är ungefär lika vidrigt dåliga. Dessutom heter alla någonting med "hits"; Absolute Hits, Hits 2006, Hits For Kids...Men det konstigaste är att de säljer i sådana sjuka mängder! Har folk verkligen så dålig fantasi? Personligen skulle jag hellre ge bort en gammal banan inslagen i julpapper än en samlingskiva, skräddarsydd för att passa i stort sett vem som helst.

"Jag har ingen aning om vad du önskar dig och känner dig inte tillräckligt väl för att veta vad du lyssnar på. Här får du en skiva med 30 olika låtar i varierande stil på. De flesta har du säkert hört 300 gånger för mycket på radion redan, men det finns kanske någon du gillar på den."

Dagens:
Moneybrother med Jerry Williams - Falling In Love (With Christmas Time)

Det går bra nu...eller?

Tänkte ägna det här inlägget åt att beklaga mig för ovanlighetens skull.
Det har varit lite uppförsbacke på sistone...minst sagt. Det är svårt att sätta ord på exakt på vilket sätt det är jobbigt, men jag tänker i alla fall försöka.

Har ni någonsin haft känslan av att alla de där sakerna som skall vara roliga och glädjebringande någonstans på vägen blivit jobbiga och istället för att vara livsberikande snarare kväver dig?

Är fullt medveten om att detta i mångt och mycket är mitt eget fel. Jag är helt enkelt lite för bra på att ta på mig grejer i tron att det skall bli roligt att hålla på med, utan att tänka på hur jag skall hinna med allt. Funkar väl bra så länge man pluggar eller jobbar timmar, men när man dessutom skall jobba heltid blir det svårt att hinna med. Följden av detta blir att mycket av spontaniteten i vardagen försvinner eftersom man måste se till att strukturera upp all ledig tid för att vara säker på att hinna med allt man tagit på sig. Det där att sätta sig med gitarren ett par timmar på kvällen om man får lust går liksom helt bort, och till och med en fika eller utekväll måste planeras ett par dagar i förväg för att man skall kunna klämma in dem. Om sedan ett par av grejerna dessutom strular så blir det hela ännu rörigare...

Det är lite så det känts på sistone. Addera sedan till ekvationen att det är julrush nu och att man då, om man knegar i handeln som jag gör, mer eller mindre jobbar twentyfourseven. Då är det inte så roligt längre. Är ingen höjdare när det sista man tänker på innan man somnar är alla grejer man behöver hinna med och det första man tänker på när man vaknar är...alla grejer man behöver hinna med.

Å andra sidan kanske det bara beror på hur jag tänker kring det? Om jag bara tog ett par dagar till att verkligen ta tag i saker och ting, hårdköra och få dem ur världen, kanske det skulle kännas lättare sedan? Fast som det varit på sistone känns det som om något nytt dyker upp så fort man klarat av en sak.

Missförstå mig inte, nu. Det är inte så att jag går runt och är helt deppad och mår dåligt av det här hela tiden. Till och från, faktiskt till och med ganska ofta, känner jag mig glad och avslappnad. När man är ute i goda vänners lag, hör en bra låt eller bara går på promenad med hunden. Trots det har alldeles för stor del av min tid på sistone gått åt till att oroa mig över hur jag skall hinna med allt utan att helt försaka alla livets små spontana glädjeämnen. Jag vet inte...känns som om jag behöver göra en rejäl upprensning bland mina åtaganden. Ta tillbaka mitt liv från mitt liv...om ni förstår vad jag menar?

Ledsen att jag gnäller. Men ibland känns det bra att skriva av sig...och det här är en alldeles utmärkt plats att göra det på. Inte sant?

Dagens:
Madrugada - The Kids Are On High Street

Plötsligt känns det där med att vänta ett par veckor rätt så vettigt...

Normalt sett när man tatuerar sig brukar de alltid säga att man skall vänta ett par veckor så att tatueringen hinner läka ordentligt för att sedan boka tid för ifyllning om det behövs. Eftersom maskinen inte fungerade riktigt sist och jag därför visste att inte färgerna tog som de skulle hade jag såklart ingen lust med det. Därför bestämde vi att vi skulle göra klart den igår kväll.

När Pehr hade tagit en titt på min underarm påpekade han att den var långt ifrån färdigläkt men sade att vi så klart kunde köra ändå om jag ville. Det är ingen som helst fara att göra det, men man bör vara medveten om att det gör rejält mycket mer ont än normalt både under själva tauerandet och efteråt eftersom man är och grottar runt i sår som ännu inte läkt. Tuff som jag är sade jag självklart att vi skulle köra ändå. Dels ville jag få den klar, dels har jag ganska hög smärtgräns...eller vill i alla fall tro att jag har det.

Damn, så fel jag hade. Har tatuerat mig ett antal gånger och inte tyckt det varit så farligt. Inte ens när jag tatuerade in två svalor vars vingspetsar snuddar vid nyckelbenen på bröstet, trots att det lär vara ett av de värsta ställena man kan köra på. Men den här gången...ajajaj.

Vi lade om konturerna så att de blev fetare, lade på mer av alla färger samt passade på att lägga lite färg i banderollen jag hade på samma underarm sedan tidigare. Det tog närmare en timme, men redan efter 10 minuter var jag genomsvettig och såg, enligt vittnen, väldigt sammanbiten ut. Mot slutet var det nästan så att det började svartna för ögonen. Har tidigare aldrig förstått hur somliga kan tycka det är så jobbigt att tatuera sig. Nu gör jag det.

För att inte tala om idag...när jag vaknade satt för det första tatueringen fast i mitt lakan. När jag duschade sved det som eld och nu, framåt kvällen, känns det som om någon gått loss på min underarm med en oslipad osthyvel.

Sensmoralen i detta är: när en tatuerare säger åt dig att något kommer att göra ont, tro på honom/henne. De vet vad de pratar om.

Dagens:
Massor av helosan-salva

Fibes, Oh, Fibes!, skogspromenader och en radiostyrd T-bag.

Den här helgen har innehållit ungefär lika delar så pass motsägelsefulla saker som konserter, klubbande, skogspromenader med vovven, maskerad och attackfylla.

I fredags kväll lirade Fibes, Oh, Fibes! på Raw och jag spelade skivor. Deras senaste platta är en riktigt skön uppvisning i tajt, glassig soulpop och live blev de slicka tendenserna ännu mer framträdande. Stundtals var de nästan och sniffade på Toto-marker...bra var det hur som helst. Så bra att publiken, som till en början var ganska avslappnad, framemot slutet hade kommit igång riktigt bra. Tack vare detta blev den fortsatta kvällen riktigt trevlig! Det var inte vansinnigt fullt, men de som var där verkade ha kul och det var folk på dansgolvet ända till stängning! Mycket kul...var lite orolig för att kvällen skulle sluta som sist jag lirade skivor på Raw. Då spelade [ingenting] och det var ungefär vad som hände den kvällen också. Kvällen enda besvikelse var väl att jag, efter att ha stått bakom disken i Tuna Park hela dagen, var så slut i benen (och huvudet med för den delen) att jag var tvungen att lämna framträdandet en stund och sätta mig i restaurangdelen och vila mig för att palla med att stå bakom skivspelarna resten av kvällen.

Lördagen var...intressant. Snart drar julruschen igång och då lär jag inte få mycket tid över, därför hade jag på förhand bestämt mig för att utnyttja min lediga helg till fullo. Uttnyttja i det här sammanhanget betyder göra så lite vettigt som möjligt, därför sov jag rätt länge. Kravlade mig upp vid tolv-snåret, käkade frukost och gav mig sedan ut på en lång skogspromenad med hunden och iPoden som sällskap. Det var strålande fint väder, och vi var ute och gick i närmare tre timmar! Fantastiskt skönt...

Framåt sju-snåret på kvällen dök Johan och Erik upp. Planen var att ta några öl hemma hos mig för att sedan fortsätta till maskeraden som sedan ett par veckor planerats i Södra FF´s klubbhus, alldeles i närheten av mig. Det var filmtema och jag hade fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad jag skulle vara. Hade några olika alternativ att välja mellan. Det som kändes roligast var T-Bag från Prison Break. Han är utan tvekan den coolaste, och samtidigt en av de vidrigaste, karaktärerna på TV just nu. Var lite orolig för att ingen skulle fatta vem jag var, men bestämde mig för att köra på honom ändå. Efter att jag svidat om och blivit T-Bag (Erik och Johan var trista och klädde inte ut sig) satt vi kvar hos mig, lyssnade på musik och snackade ett tag. Tyvärr höll vi oss inte till ölen. Johan hade med sig en påbörjad flaska Jack Daniels som vi gjorde slut på. Det var förmodligen där någonstans kvällen började braka åt fanders...

När vi begav oss till maskeraden var alla tre i viss mån, men jag i synnerhet, redan rätt runda under fötterna. Väl på plats visade sig min kostym vara synnerligen lyckad. De flesta fattade på en gång vem jag var. Några sade till och med något i stil med: "Usch, vad äckligt! Du är ju sjukt lik honom!". Skall man ta det som en komplimang eller förolämpning?

Jag gled runt och försökte se så T-Bag ut som möjligt, självklart med ena fickan ut-och-in-vänd, och slickade mig kring läpparna. Det fanns en hel del rätt kul kostymer där. En Jack Sparrow, en Tingeling, en Lilla My och ett helt gäng Stockhomsnatts-killar för att nämna några. Allt eftersom kvällen blev natt blev jag dock fullare och fullare tills det slog runt fullständigt. Vid ett-snåret var det plötsligt som om någon slog mig i huvudet med en spade. Vi stod ute och skrattade gott åt Erik, som av någon anledning bytt kläder med Lilla My, när jag bokstavligen kände hur vad som tidigare varit en rejäl party-berusning gick över i en total fjortisfylla. Följaktligen tog jag mitt ansvar och smög (med viss svårighet) runt hörnet för att slippa förödmjukelsen att må dåligt inför hela festen. Efter att ha suttit ihopkurad vid en buske en stund kämpade jag mig upp och gick tillbaka in med förhoppning om att det skulle kännas lite bättre efter att ha gjort sig av med en del alkohol. Det gjorde det inte. Snarare tvärtom...jag var kallsvettig, allt snurrade och jag hade plötsligt tappat förmågan att formulera vettiga meningar. Det jobbigaste var att jag fortfarande kände mig hjälpligt klar i huvudet, och därför hade sinnesnärvaro nog att inse det pinsamma i situationen. Blev sittande vid ett bord och försökte förgäves få rummet att sluta snurra runt mig en stund innan jag kapitulerade och gömde mig på toaletten. Naturligtvis slocknade jag där, och kvicknade till av att någon bankade på dörren sisådär en tjugo minuter senare. Otroligt förödmjukande.

Blaskade av ansiktet, tog ett djupt andetag och gick rätt ut (eller försökte i alla fall gå rätt ut) i riktning hemåt. Att gå från Södra FF´s hus till mig brukar ta fyra-fem minuter. Den här gången tog det tjugofem. Fem av dem gick åt till att ta sig nedför trappan utanför huset (till de kvarvarande festdeltagarnas stora nöje), de resterande tjugo till att gå den korta biten hem i ett fint sick-sackmönster. Otroligt nog lyckades jag uppbåda kraft till att släppa ut Qusan (hunden) så hon fick kissa när jag kom hem innan jag kollapsade över toaletten där jag blev kvar i en timme. När jag väl kravlade mig till sängs sov jag innan jag ens nuddat kudden.

Usch och fy. Brukar vara rätt bra på hålla alkoholintaget på en hanterbar nivå, men den här gången gick det verkligen snett. Kände mig ungefär som en högstadieelev som firar sin första valborg.

Tror dock att T-Bag själv, om han hade tillgång till en flaska Jack Daniels och ett gäng öl, förmodligen hade slutat i ungefär samma tillstånd som jag gjorde. Så jag kan i alla fall med viss stolthet säga att jag stod vid min roll hela kvällen...

Dagens:
Vive La Fête - Je Ne Veux Pas

Sailors Ink.

Jag tatuerade mig igår. Helt spontant. Har i och för sig funderat ett bra tag på om jag skulle ta och bygga vidare på banderollen med mitt efternamn som jag gjorde på högra handleden för ett antal år sedan. Den har känts lite fjuttig på något sätt. När jag vaknade igår hade jag dock inga direkta planer på att göra det samma kväll. Nu står jag här dagen efter med en öm, svullen, nytatuerad underarm. Märkligt.

Det här är vad som hände:
En gammal vän till mig, Pehr, som jag drivit ifrån en smula på sistone sedan han skaffade sig flickvän, barn, åtta(!) slädhundar, ett framgångsrikt band att spela med och flyttade till Ärla, har på sistone börjat tatuera. Hade hört av folk att han är väldigt duktig, men inte sett något han gjort än. Han är så gott som fullärd nu och skall snart börja jobba "på riktigt", men behöver fortfarande några timmar praktik. Därför skulle han igår kväll hem till en gammal högskole-kompis till mig, Erik, och tatuera honom och hans kompis Johan. Erik rinde mig i förrgår kväll och frågade om jag inte ville titta förbi. Dels för att få se vad Pehr kan åstadkomma med nålen, dels för att hänga lite. Det ville jag såklart.

När jag kom hem till Erik vid sjutiden igår kväll låg redan Johan på golvet, i full fart med att få en svala på vaden. Därefter skulle även Erik tatuera in en text på överarmen. Johans svala blev riktigt fin, så när Pehr frågade om inte jag skulle passa på också blev jag såklart sugen. När han dessutom sade att jag bara behövde betala för materialet, det vill säga färg och nålar bestämde jag mig mer eller mindre omedelbart. Tittade igenom hans pärmar medan Erik fick sin tatuering gjord och hittade ett par intressanta motiv. Pehr är jäkligt inne på old-schooltatueringar och har därför mest ritat sådana. Sådana gillar jag också, därför blev det lite knepigt att välja såväl motiv som placering. När Erik var klar hade jag fyra olika alternativ att välja på; ett ankare, en kompassros, en svala och en klassisk ros. Vi rådgjorde lite och kom fram till att ett ankare var lite overkill och kompassrosen bara tråkig. Svalor har jag redan två stycken på bröstet så det kändes inte heller så intressant. Därför blev det rosen. Den är ju trots allt "the mother of all tattoos" som Pehr så fint uttryckte det.

Vi placerade den precis ovanför banderollen, som vi även passade på att lägga lite färg i (den var helt i svart tidigare) för att skapa intrycket av att det var en enda tatuering. En ros och banderoll i väldigt enkla linjer och färger. Riktigt sjöman blev det och jag är mycket nöjd med resultatet!

Tyvärr strulade tatueringsmaskinen lite, vilket gjorde att vi inte hann göra den riktigt färdigt. Lite gult skall läggas till, samt lite blått i själva banderollen. Dessutom kommer jag nog att få fylla i den någon om någon vecka eftersom inte färgen bet riktigt. Fast det hör liksom lite till...det är ju trots allt en riktig "sailors-tatt". En sådan skall inte göras under perfekta förhållanden.

Pehr in action.

Dagens:
Elvis Costello - Shipbuilding

Cykeltjuvarna: 2, Ronnie: 0.

Igår blev jag av med min andra cykel på två månader. Precis utanför huset jag bor i dessutom! Den här var inte ens min, utan min mors. Hade fått låna den för att inte behöva gå överallt efter att bockharven blev stulen (se det här inlägget). Det absolut värsta är att jag misstänker att en av mina grannar är lite inblandad stölden.

Hon hade nämligen fest igår. När jag lämnade cykeln utanför var det folk hos henne. Dumt nog brydde jag mig inte om att låsa den. Visst, det är alltså lite mitt eget fel att jag blev av med den, men jag är inte mindre irriterad för det. Skulle bara upp en snabbis och fann det inte särskilt troligt att någon skulle strosa upp på våran tomt bara för att kolla om någon av cyklarna där stod olåst. När jag kom ned strax efter hade hur som helst grannens fest upplösts och min cykel var borta.

Jag vet inte...jag är ganska övertygad om att någon av festdeltagarna inte haft lust att gå ned på stan eller hem eller vart han/hon nu skulle, och därför tyckte det passade alldeles utmärkt att det stod en olåst cykel där.

Till saken hör att jag och grannen inte står på helt god fot som det är...eller, egentligen står hon nog inte på god fot med någon i huset. Hon är en ganska märklig kvinna i 40-årsåldern med vissa attitydproblem och lätt schizofrena drag. Exempelvis kan hon ibland bara låta bli att hälsa när man möter henne i trappan, för att nästa gång vara jätteglad och stanna och prata. Dessutom är hon sjukt bitter över att vissa i huset gnäller på att hon har ganska högljudda fester lite väl ofta, inte gör rent efter sig i tvättstugan, inte städar trapphuset när det är hennes tur att göra det och så vidare...just de grejerna stör inte mig ett dugg. Det gör däremot hennes attityd.

Sedan en tid tillbaka kan man väl säga att hon och jag är överens om att vara oense. Hon ringde mig för ett tag sedan och var arg på de andra grannarna för att de klagat på henne igen. Då ville hon ha någon slags möte där hon kunde skälla ut dem eftersom hon tyckte att det "kändes som att bo i ett fängelse". Hon skrek och hade sig i telefonen och ville att jag skulle ta hennes sida. Jag förklarade så diplomatiskt jag kunde att jag inte ville göra det, eftersom jag inte tycker att jag har någonting med saken att göra. I själva verket tycker jag att hela konflikten dem emellan är otroligt fånig, även om jag självklart inte sade det till henne. Det är fånigt av de övriga i huset att hålla på och gnälla på minsta skitsak och att skriva lappar som sätts upp i till exempel tvättstugan efter att någon inte städat istället för att prata med personen. Det är dock lika löjligt av henne att gång på gång göra saker som hon vet att de stör sig på istället för att visa sig villig att kompromissa lite. Hon kunde självklart inte godta det, utan verkar tycka att jag är en av "de andra i huset" nu bara därför.

Den stora frågan nu är alltså: skall jag knalla ned till henne och fråga om hon vet någonting? Med 99% säkerhet är det ju någon av hennes gäster som lagt sina långa, äckliga fingrar på den. Risken är dock överhängade att hon bara kommer att svara med att bli förbannad och fråga hur det kommer sig att alla i huset skäller på henne så fort någonting hänt. Jag är en smula konflikträdd, så det vill jag helst inte utsätta mig själv för. Kanske kan lägga upp det så att jag bara frågar om hon sett något, eftersom cykelstället står precis utanför hennes vardagsrumsfönster? Även fast jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att se morsans cykel igen, vill jag ändå på något sätt att hon skall veta att någon av hennes bekanta snor cyklar utanför sina vänners hus. Om inte annat bara för att visa att det fan inte är ok att man skall bli tvungen att börja låsa fast grejer med kätting på sin egen tomt för att få ha dem ifred. Ja. Jag är riktigt upprörd.

Fortsättning följer...

Dagens:
Razorlight - Who Needs Love?

Ett par dagar i musikens och julstämningens tecken...

Tisdagens konsert med japanska Mono var bitvis magisk. Deras kontrastfyllda, drömska instrumentalrock gör sig fantastiskt bra live. De kan ligga på ett enda ackord, en enda slinga, ibland till och med enda ton i vad som känns som en evighet och därmed uppnå stämningar som är närmast hypnotiska, för att sedan plötsligt explodera i en kaskad av överstyrt gitarroväsen.

Det är ofattbart hur de kan få till ett så orkestralt sound med hjälp en fullständigt normal rocksättning, men jag misstänker att deras enorma arsenal av effektpedaler (min blygsamma samling känns enbart löjlig jämfört med deras enorma pedalbord) kan ha med saken att göra. Att de dessutom spelar vansinnigt högt gör upplevelsen av de mer kaotiska partierna ännu intensivare. Verkligen bra! Det enda negativa jag har att säga är väl att jag inte kan låta bli att undra varför i stort sett alla låtar måste börja lugnt och meditativt, kanske eskalera en smula för att sedan gå ned igen och slutligen kulminera i en gitarrattack? Det är onekeligen effektfullt, men blir lite förutsägbart under en och en halv timmes konsert. Nu hade de någon låt som faktiskt var lugn hela tiden. Ett par sådana till hade förhöjt upplevelsen ytterligare!

Ett stort plus med kvällen var att Jonas, när jag anlände till Norrköping, hade glöggen färdigvärmd. Men mandlar, russin och allt som hör till. Till och med pepparkakor! Mycket trevligt...jag är något av en sucker för julstämning och det finns få bättre sätt att njuta årets första glögg än i goda vänner lag. Bortsett från glöggen var dock kvällen ganska lugn på alkoholfronten. Vi tog ett par öl, men mer blev det inte. Mest för att vi skulle upp dagen efter och lägga sång till Profondo-Rosso inspelningen jag tjatat om till och från här på bloggen.

Vi gick upp vid tio på Onsdagen och käkade risgrynsgröt (Ännu mer julstämning! Fiiiint!) för att sedan bege oss till studion. Där spenderade vi sedan hela dagen, kvällen och en bra bit av natten. Tror klockan var bortåt två när vi var tillbaka i Jonas lägenhet. Då var vi fullständigt mentalt uttömda (sådär som man bara kan bli av att spendera alldeles för lång tid i en studio) men äntligen klara med all sång! Åtminstone hoppas jag det...en jobbig bieffekt av att spela in så länge i ett sträck är att man efter ett tag blir lite döv för hur det egentligen låter och tappar omdömet en smula. De sista timmarna lade vi körer och kom på vissa ideér som just då kändes smått geniala, men som såhär i efterhand kan ha varit lite tveksamma. Tre falsettkörer som sjunger olika stämmor i kanon? Nja...kan ha blivit bra. Kan även ha blivit mindre bra. Jonas skulle höra av sig när han vilat öronen ett par dagar och lyssant igenom vad vi ställt till med. Förhoppningsvis behöver jag inte åka tillbaks för att göra om en massa grejer.

En rolig sak med att vara inne närmare femton timmar non-stop i en studio med fyra personer (Jonas klasskompisar Niklas och Erik var med som bollplank) är att en hel del märkliga interna skämt brukar uppstå när tröttheten börjar infinna sig.Den här gången gick de flesta ut på att Jonas var tjock. Jonas tyckte kanske inte det var så jättekul, men vi andra låg dubbelvikta av skratt till och från.

Nu är alltså alla grunder klara. Trots det kommer det nog att dröja ganska länge innan vi är helt klara. Det är elva låtar som spelas in och nu återstår inspelning av pianon och keyboards, blås, stråkar samt sång av Frida från Tikkle Me (en av Eskilstuna vassaste och mest personliga sångerskor...tycker i alla fall jag). Sedan skall allt mixas och lite programmerade spår läggas på också. Får väl vara nöjda om vi är klara i början av nästa år, men det skall bli riktigt kul att höra slutresultatet sedan då det här utan tvekan är den mest ambitiösa inspelning jag deltagit i än så länge...

På Torsdags-förmiddagen tog jag tåget tillbaks till Eskilstuna för att sedan gå direkt till jobbet. Självklart var tåget nästan en och en halv timme försenat! Som tur var hade jag gott om tid på mig innan jag skulle vara på plats bakom disken på Rocks i Tuna Park...hade jag tagit det senare tåg jag tänkt ta ifrån början och det hade varit lika försenat hade jag kommit till jobbet minst en timme försent. Ibland har man tur...Blir så trött på SJ. Ok att förseningar kan uppstå. Men varje resa? Jag kan nog räkna gångerna jag åkt med ett tåg som anlänt på utsatt tid på ena handens fingrar.

Dagens:
!!! - When The Going Gets Tough, The Tough Get Karazee

Tidningar för grabbar.

Väcktes av ett telefonsamtal här om morgonen. Det var från tidsskriften FHM. Tycker det är lite tveksamt att de ringer klockan åtta på morgonen för att sälja prenumerationer. Ännu mer tveksamt är att de satt en liten tjej vid namn Sandra att ringa (jag vet inte om hon var liten egentligen, men hon lät liten i alla fall). FHM är en riktigt grabbig tidning om riktigt grabbiga saker. De vill antagligen att deras försäljningsnack skall spegla det och just därför kändes det så märkligt att det var Sandra som ringde. Ungefär så här lät det:

"Tjenare Ronnie! Det här är Sandra från FHM Magazine! Hur är läget?
Skulle du vara intresserad av en prenumeration på en tidning för sköna grabbar med reportage om musik, bilar, coola prylar och brudar? Inte? Men om du får fyra nummer för bara 159 spänn (eller hur mycket hon nu sade) och ett par boxers på köpet då? Ok, du är ändå inte intresserad? Gillar du inte brudar och bilar? Hähä. Ok, men tack ändå, då. Tja!"

Shit, vad hon måste vara stolt över sitt jobb.

Ikväll blir det Norrköping och Mono på trappan. Sedan inspelning av sång till vad som är tänkt skall bli en The Profondo Rosso-platta under Onsdagen. Kommer hem på Torsdag och åker direkt till jobbet då...så en uppdatering av de kommande dagarnas äventyr dyker nog upp framåt helgen!

Dagens:
Hot Chip - Playboy

Tror ni en förstärkare ökar i värde om Ed Harcourt spelat på (och kanske sönder) den?

Den här helgen har tagit knäcken på mig fullständigt. Jag känner mig trött, hängig, släpad i gruset men ändå...lycklig. Mina ögon svider, lederna värker...men det är varmt i hjärtat. Det var länge sedan en helg här i Tuna var så lyckad. Extra skönt eftersom det var min första helg ensam seda Elenor drog till Equador i sex veckor och det därför kändes lite som upplagt för lätt misär.

Fredagen, som jag skrivit om i förra inlägget, var i och för sig sådär. Därför känns det bara ännu finare att Lördagen blev så bra. Var ganska sliten på förmiddagen, men efter att ha varit och tagit en fika med Wallin som var i stan helgen till ära började jag känna mig på banan igen. Kvällen började med festiviteter hos Calles granne. Sedan vidare till Raw där Hang The DJ hade premiär. Det var totalt fullsatt och alla dansade som tokar. The Brothers Gonna Work It Out hade som vanligt med sig en uppsjö rytminstrument så dansgolvet fylldes av euforiska människor med koklockor, marracas och shakers. Efter att stället stängt var planen att gå på efterfest hos Calle, men först kuta förbi hos Apelmo för att fylla på ölförrådet. Tyvärr fick jag inte tag på Calle efter att vi kommit fram, så därför blev jag och Erik bara sittande hos honom. Det var visserligen trevligt och trivsamt på alla sätt, men det blev lite väl sent. Ramlade hem framåt halv sex på morgonen.

Jag behöver väl knappast säga att jag inte var den piggaste hjorten i flocken i Söndags? Tid för vila fanns dock inte, eftersom Jonas skulle sova hos mig och tänkte dyka upp framåt eftermiddagen. Det var bara att pallra sig upp ur bingen och ta till alla tänkbara medel (läs: stora kvantiteter starkt kaffe) för att piggna till. På något vis hade Raw lyckats boka Ed Harcourt och det var vi ju tvungna att se.

Någon halvtimme innan det var tänkt att Jonas skulle dyka upp ringde Rocco mig. Tydligen hade gitarrförstärkaren Ed tänk använda klappat ihop och de fick inte tag på någon av firmorna de brukar hyra av. Kunde jag kanske tänka mig att låna ut min? Klart jag kunde! Ringde Jonas och sade att han fick komma lite senare och pep iväg till repan för att hämta stärkaren. Stargazer som man är passade jag förstås på att åka med till Raw och överlämna den själv. Fick en liten pratstund med Ed, som faktiskt var riktigt trevlig (trots hans rykte som bortskämd rockstar-wannabe). Dessutom pratade han precis som Jamie Oliver, vilket jag fann ganska roande...

Har alltid varit svag för den typ av melodidrivna pop han ibland ägnar sig åt. Han är dessutom en hejare på att få till snygga små melodier och slingor, men jag tycker att han ofta blir lite väl yvig och spretig på plattorna. Dessutom är hans mer tillbakalutade grejer lite väl mycket klassisk ledsen/uppgiven singer-songwriter. I söndagskväll var det dock fantastiskt bra. Vet inte om det var den avspända, nästan andäktiga stämningen i publiken eller den intima lokalen eller den nedbantade sättningen som gjorde det. De poppigare låtarna kändes avslappnade, med fokus på de snygga melodierna, och singer-songwriterprylarna blev riktigt gripande. Han körde i stort sett helt solo, endast uppbackad av en fiol eller kör på vissa låtar. Alternerandes mellan gitarren och pianot spelade han i närmare en och en halv timme. Ibland lät han ett backingtrack rulla, ibland loopade han sig själv spelandes först percussion, sedan gitarr och sedan kör för att slutligen sätta sig vid pianot och spela över det. Mycket effektfullt. Ibland var det bara han och hans gitarr/piano. En alldeles utmärkt avslutning på en mycket fin helg.

Och självklart lät förstärkaren fin-fint. Blev dock lite orolig när han körde konsertens enda riktigt skräniga låt. Vet inte exakt vad han använde för dist. Vad det än var så tycktes han ha ställt allt på max på den. Jag kunde nästa höra hur elementen vibrerade sönder...varpå Jonas tittade nöjt på mig och sade något i stil med: "Hälsa Hammar från mig när du lämnar in stärkaren på reparation på måndag".

Dagens:

Ed Harcourt - Born In The Seventies (i den version den framfördes på Söndagens konsert).

En tam Dennis är ungefär lika intressant som en tandlös tiger.

Jag har alltid tyckt att Refused var ett av de bästa hardcorebanden (i den mån det nu är korrekt att klassa dem som hardcore) och deras sista skiva, The Shape Of Punk To Come, är i mina ögon en av de bästa lite hårdare skivor som någonsin gjorts. Kommer aldrig att glömma när jag hörde den första gången. Kraften och nytänkandet i den musik de levererade står oöverträffad än idag!

Efter att Refused splittrats bildade Dennis Lyxzén The (International) Noise Conspiracy. Även om de inte är på långa vägar lika vassa som Refused var så har även de gjort några riktigt bra grejer. Parallellt med T(I)NC spelade han även in skivor under namnet Lost Patrol, som varit betydligt lugnare och mer tillbakalutade än hans andra projekt. Lost Patrol har på senare tid utvecklats till The Lost Patrol Band och det var med den konstellationen han spelade på Raw igår.

Redan när jag hörde deras nya skiva blev jag en smula skeptisk. De säger sig vara i hög grad influerade av 77-punk och det hörs på plattan. Tyvärr är det inte särskilt bra låtar. Har lyssnat igenom den ett antal gånger nu, och varje gång har jag tänka att det låter som Buzzcocks fast sämre, och blivit sugen på att lyssna på deras Love Bites-platta istället.

Således begav jag mig till giget med förhoppning om att The Lost Patrol Band skulle funka bättre live än på skiva. Det gjorde de tyvärr inte. Låtarna kändes tvärtom ännu mer uddlösa på scen.

Det är alltid tråkigt att se gamla hjältar falla, men ännu värre att se dem bli menlösa, vilket var vad det kändes som om Lyxzén blivit. Framträdandet var tamt i största allmänhet och kändes oengagerat och bara...trist. Dennis Lyxzén har alltid varit en grym scenpersonlighet och kunnat lyfta den mest menlösa spelning till skyarna genom sin enorma karisma och närvaro. Igår kändes han bara tam. Även hans mellansnack, som brukar brinna av engagemang och känsla, kändes tama. Han brukar kunna vira publiken kring sitt lillfinger med sina politiska utspel, men igår fick han inte till något mycket roligare än "moderater är dumma i huvet". Han sade kanske inte så ordagrant, men det var på ungefär på den nivån det låg.

Visserligen kan alla ha en dålig kväll. Kanke var fallet så med The Lost Patrol Band igår. Eller så har Dennis bara slutat försöka sedan han blev vald till Sveriges sexigaste man. Hoppas verkligen inte det, eftersom han är en person som jag hyser den största respekt för i vanliga fall. Såväl vad gäller hans musikaliska skapande och åsikter som hans kunnighet i musikhistoria och goda klädsmak.

Dagens:
Akira Yamaoka - Theme Of Laura