Speaking of Mods and Rockers...

 ...I just realised that I have yet to post anything about last years Mods vs Rockers in Stockholm, even though it took place in september.  That won't do, will it?

So here it goes: if you're reading this blog I'm pretty sure you are familiar with what mods are. And Rockers. (If not I might, and that is might, post something about that in the future - to be honest I'm not sure I am that keen on getting into the "what is mod"-discussion). You probably know what a Mods vs Rockers-do is too. But just in case someone does not know, here is a very brief and extremely simplified explanation:
During the early to mid-60's in Britain mods and rockers were the two major subcultures amongst young people. The mods rode italian scooters, liked sharp clothing and digged black american music such as soul and R'nB. The rockers drove british and american motorcycles, like heavy bikers gear and digged white american music such as rock'n roll. Needless to say the two did not get along very well. In fact they did not get along at all and by circa the mid-sixties the oppositions culminated in a series of fights and riots in british seaside towns during the bank holidays - most famously Brighton.

Ok - have you got the picture? Now fast forward about half a decade to today, when the mods and rockers have realised that they actually have quite a lot in common. The love of music and two-wheeled vehicles in particular, albeit with a different outlook. This has resulted in the so called Mods vs Rockers-events which takes place all over the world during which todays mods and rockers meet to settle the score, althoug with a lot more friendly attitude than in the 60s. The age of the participants might be somewhat higher than it was back in the days too, but let's not dwell on that...

This is basically how it goes down: the mods start from one part of town, the rockers from another. Somewhere along the way the two meet up to honk, rev their engines and scream at each other. Then they ride together to town to a place were "the stand-off" takes place. This might consist of a contest of some sort or simpy by counting which side has the most participants. Then, at night, there's one hell of a party where both mods and rocker have a few drinks and dance to good music together.
Simple as that and all in good fun.

This years Stockholm edition of Mods vs Rockers took place in september last summer and was probably the biggest one yet. I really don't know how many vehicles there were...does "a lot" count as a number? I won't bore you with details except for saying that it was, as it always is, a great day and night. Sure, the rockers won by numbers but when it came to partying us mods stood undefeated since not a rocker was in sight at the dancefloor and when I finally gave up and left the deck (I DJ'ed for the mods during the pary at night) at about four in the morning the mods were still up and about at the dancefloor. However, not a single rocker was to be found. They all went to bed a few hours earlier. Probably tired from all that kickstarting...

Anyone who wants to see a few more pictures from Mods vs Rockers Stockholm 2014 can do so here.

The meet-up. As I mentioned - there were quite a few of us.

My good mate Acke shows why smoking, unhealthy as it may be, can still be the essence of cool.

Song of the day:

Charles Sheffield - It's Your Voodoo Working

Mods and rockers Thailand.

I found this videoclip through my pal Da Ngyen over at The Scooterist blog.
Apparentely not only us westerners have taken the habit of arranging Mods and Rockes-do's. They do it over in Asia too - and they do it massive. With over 700 vehicles it seems too be way bigger than most of the other Mod and rockers-events I've heard of so far.

If you add that they, judging from this clip, seem to know how to throw one heck of a party, the warm weather and the fact that most of the scoots and motorcycles look really sweet you can only come to the conclusion that Mods and rockers Thailand appears to be an event you wouldn't want to have missed.

I might just have to check when it's on the next time, book my vacation and start saving up funds for a trip to Asia.

Song of the day:
The Sonics - Have Love, Will Travel

On the turntable: Baby Huey - The Living Legend.

I figured I will start doing semiregular posts about music I love, that inspires me or that I just for some reason find interesting and first out is a rather bigboned fellow that my friend Cheeta introduced me to some time ago. For some strange reason I had completely missed up on it before that.
It has been getting quite a few spins at my place lately and is perfect for anyone like me who sometimes like their soul served with a bit of funk. Or actually, "funk served with a little bit of soul" would probably be more appropriate in the case of Baby Huey.

Baby Huey, or as he was born in 1944 - James Ramey, moved to Chicago from his birthtown Richmond, Indiana when he was 19 years old in pursuit of a career in music. He started playing in several local bands and soon adopted the stage name Baby Huey, taken from the overweight cartoon film character with the same name. Apparentely he did not only suffer from a glandular disease which is what caused him to weigh in at about 160 kg but he also suffered from a real poor taste in cartoons. Nothing bad can be said about his sense of humour or self-distance though.

Nothing bad could be said about his ability to sing or his iconic stage presence (despite his size) either and by the late 60s Baby Huey had become one of the more popular live Chicago-artists, backed by some of his old friends who now went under the name of The Babysitters.
They had already released a few 45's in a more traditonal soul/R'nB-style, but lately started to move towards a more psychedelic funksound as was in style at the moment.
Pretty soon they became noticed by Curtis Mayfield (who I suppose need no introduction). He was impressed by Baby Hueys voice and stage persona and wanted to sign him to his label Curtom Records...but without The Babysitters. Therefore this album was to be released solely under the name Baby Huey, even though parts of The Babysitters did participate in the recordings.

Soon enough recordings were under way, with Curtis Mayfield himself as producer and it looked as if Baby Huey were set for true stardom - tipped by many to be the next new name in soul- and funkmusic.
Unfortunately Baby Huey had developed a heroin addiction by then. And on top of that a drinking problem. The already big man now weighed in at over 180 kg and had began coming late to gigs, rehearsals and recording-sessions. On his good days. At his bad days he didn't show up at all.

October 28 1970 Baby Huey was found dead from a drug-induced heartattack in his motel room. He was 26 years old and his first album was yet to be released...or even finished recording.

 Any album that has a photo on the backcover showing the artist wearing a fat guys dress while reading a picture cookbook in what appears to be his living room just has to be great. Right?

The Baby Huey Story: The Living Legend was released in 1971 and consisted of most of the tracks that had been recorded in the sessions, as well as a few instrumentals about which it is unclear whether they are tracks that The Big Babe was meant to add vocals to before his passing or if they are just songs with session musicians that Mayfield added to get enough material for a full album.
Unfortunately, it is hard to promote an album when there's no artist around to tour anymore, and it was even harder in the days before the internet. The album didn't sell very well and was soon passed on to the thriftstore-crates of "forgotten soul and funk".

That is - until hip-hop and sampling came along. Suddenly artists and producers such as Ice Cube, A Tribe Called Quest and Ghostface Killah to name a few started digging up old copies of The Living Legend and using the powerful breaks, beats and horns in their own productions and the album is now considered to be a cultclassic.
 

 It is actually possible to find an original of this album...but it will cost you. Luckily, due to the cultstatus it has achieved today there are now reissues, such as my copy, that are more reasonably priced.

And what an album it is! This is album is pure gold from start to end. All the way from the full souly funk-assault of the opening track Listen To Me to the panflute-, horn-, and organ-laden instrumental ending called One Dragon, Two Dragon. Also worth noting is the cover of Sam Cooke's A Change Is Going To Come, where Baby Huey shows that he easily could have competed with some of the biggest names in soul-ballads had he only gotten the chance. And let's not forget the instrumental version of The Mamas & The Papas California Dreamin' . If that one does not get your groove on, nothing ever will. Or the live call and response-euphoria of Mighty Mighty (in which Huey shows that not only the music, but also his way of singing might have had some influence of certain rappers). And finally one has to mention Hard Times - probably the very reason those hip-hop guys jumped on this album in the first place.

Alright Huey - take us out!

Song of the day:
Baby Huey - Listen To Me

Scooterpremiere with Blacksmiths SC.

It's not hard to tell what Micke is looking at.

I live in a medium sized town in Sweden called Eskilstuna - and since every city worth it's name needs a scooterclub we started up a local such some years ago. We decided to name the club Blacksmiths SC as a way to honour both our citys history (Eskilstuna is famous for it's knives, axes, tools and other things made out of metal, and blacksmiths from all over the world moved here to do what they did best when the town was young) as well as our local speedwayteam Smederna (which translates into...you guessed it - the blacksmiths). 

Last saturday we held our official scooterpremiere for 2014 to celebrate the fact that spring is here and the scooterseason of 2014 well on it's way, something every city in Sweden that has a local scooterclub does. With some backup from friends who drove here from Stockholm (whom actually showed up the night before to stay at a hotel and have a few beers - which is probavbly why some of us felt a bit tired during the premiere) and other nearby towns we ended up being thirteen scooters (I think) - not that many, but enough to turn a few heads when we rode around town for about 30 minutes before ending up at one of our favorite coffeshops (Café Norr) for coffee, food and chatting.

A pretty easygoing day and nothing spectacular, but it's always nice when good friends who share a similar passion for italian scooters and good music meet up.

Those of you who would like to see more photos can do so if you follow this link.

 

 Is this what they refer to as a "selfie"? 

 

Song of the day:

The Four Tops - You Got To Forget Him Darling

Nothing but a heartache.

As previously mentioned the plan is to occasionally do posts about music - reviews, tips, informative articles etc - in the future. But I figured I'll start it off easy with simply posting a video of what in my opinion is not only one of the best soul songs ever, but in fact one of the best songs ever period. This about sums up what I love about soulmusic in somewhat less then three minutes.
As someone (I can't remember who) once put it:
"Upbeat music with really dark lyrics". If you add "with a perfect popmelody and a great beat" to that description The Flirtations  wonderful Nothing But A Heartache is what you get.

This might have been posted on here before, but if so that was back when I wrote in swedish...and it's definetely worth posting again either way.

I'm sure many of you will have heard it before, at least if you're the least bit into soulmusic, especially the northern soul kind. If you for some reason haven't: you're in for somewhat less than three minutes of pure soul/pop perfection.

Song of the day:
The Flirtations - Nothing But A Heartache

Chairmen of the board.

Would you buy a used scooter from these guys?

Last weekend the boardmembers of Svenska Scooterklubben (Scooter Club Sweden) were in town for a meeting, so I took the oppurtunity to snap some photos of them for their website which will be updated soon. The idea was inidivual portraits but in my opinion the group photo I shot while at it turned out better.

Song of the day:
The Lambrettas - Poison Ivy

A new beginning.

Ok. It's been some time and quite a few changes has taken place.

Firstly - I am now a married man. Yay for us!

Secondly - I've decided to change the direction of this blog somewhat and turn it in more of a...well, a "lifestyle-blog" for lack of better words. From now on there will be less posts about what I've done during the weekend or the last few days and the focus will be more on the things I love and that get me going.
Therefore, you can expect anything from posts about (surprise, surprise) vintage scooters, music (old as well as newer stuff - though probably mostly older if know myself), style (NOT fashion - I consider that to be something completely different from what I am into), photography...basically anything I enjoy and feel is worth sharing.
That being said it is not completely unlikely that the odd post about my everyday life will sneak it's way on here, but the focus will be somewhat different from what it used to be. Truth be told I am not 100% sure about what will end up on this blog. I'll basically start writing about stuff that interests me and see what direction it takes in the end.
My posting will probably not be as frequent as it was when I was as most active, but it will definetely be more frequent then it has been the last year or so.

Lastly - I've decided to start writing in english. The main reason for that is that it has come to my attention that I have a few international readers. Or well...I used to when I posted on a more regular basis at least.

So, I guess I'll just get this going again and see where it all ends up. Tag along and keep on keepin' on!

Song of the day:
David Bowie - Changes

God jul!

Jag avbryter härmed bloggtystnaden lite snabbt för att, med en repris av förra årets tomtebild (på grund av snöbrist har ingen ny tagits i år), önska alla en god jul! Vi hörs så småningom.

Dagens:
Clarence Carter - Back Door Santa

Mat, musik, ölkultur och ångmaskiner.

Det blev inte så många bilder tagna i helgen, men här är iaf en från söndagens museibesök. Konstantin ser något förundrad ut över informationsplaketten om det gamla loket i Eskilstuna Stadsmuseum. Johanna och Elle i bakgrunden.

Som sagt hade vi våra goda vänner Konstantin och Johanna på besök i helgen. Och som sagt känner vi dem ursprungligen via vårt gemensamma scooterintresse. Nu var det dock lite väl kallt och blött för att köra sådana, därför fick vi nöja oss med att äta god mat, lyssna på musik, ta med dem till landets kanske bästa mikrobryggeri Eskilstuna Ölkultur samt ta en liten museirunda på söndagen.
Vilket var nog så gott. Goda vänner, god mat och dryck samt gamla lok och ångmaskiner är ändå det enda man behöver.

Dagens:

Baby Huey & The Babysitters - Listen To Me

Flashback friday: Johanna och Konstantins bröllop.

I helgen får vi besök av Johanna och Konstantin - goda vänner från Stockholm. Vad passar då bättre än att posta lite bilder från i somras, då jag fick äran att vara den som fotograferade deras bröllop?

Då vi lärt känna de två via scooterscenen i Sverige förekom det det föga överraskande en och annan sådan under dagen. Det var även första gången jag blev skjutsad sittande bak och fram på en Vespa genom Stockholmstrafiken. Samtidigt som jag fotograferade. En ganska intressant och inte helt igenom angenäm upplevelse, i synnerhet för mig som är van att köra själv och därför inte riktigt bekväm med att bli skjutsad ens som vanligt.

Fler bilder från dagen, själva vigseln samt den efterföljande festen finns här.

 Nyvigda!

 Bröllopskortege på scooter genom Stockholm.

Kyss i motljus är något av en klyscha...men som någon sade: "klyschor blir klyschor för att de funkar".

På fest i Djurgården.

Porträtt i allé. Ännu en klyscha - check!

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Are You The One That I've Been Waiting For?

Join the in crowd!

Löjligt snygg affisch designad av John Losciale och med foto av ingen mindre än Horst A Friedrichs. 

Lördagen den 9:e november lirar jag skivor på The In Crowd, Pet Sounds Bar, Stockholm.
The In Crowd arrangeras av Kent & Steph från Stockholm Mods Scooter Club och jag har lirat på deras arr ett par gånger förut. Det brukar vara grymt roligt och bra med folk och den här gången delar jag dessutom skivspelarna med mina gode vänner Acke, Charming Charlotte samt, såklart, Kent & Steph. På scenen står The Most som också är mycket bra.

Vi syns väl?

Dagens:
The Impressions - The Young Mods Forgotten Story

I brist på annat: använd gulliga djur.

När man inte har något speciellt att skriva om och inte heller känner för att bara göra ytterligare ett "det här gjorde jag i somras"-inlägg finns det en ultimat utväg: gulliga djurbebisar.

Så - möt Frans. Fransk bulldog. Bor hos mina goda vänner Johan och Sara. Här sisådär fjorton veckor gammal. Håll till godo!

Dagens:
Sharon Jones & The Dap-Kings - Be Easy

Flashback: Åland med Lambretta Club Stockholm.

Närmsta tiden här kommer det att bli inlägg om sådant som hänt nyligen uppblandat med sådant som hände för ett tag sedan. Jag har ju trots allt några månader att ta igen.

Det här är ett om något som hände för ett tag sedan - närmare bestämt vår traditionsenliga Ålandstripp med Lambretta Club Stockholm. En av de bästa Ålandstripparna hittills dessutom.

Jag skriver inte så mycket, utan bilderna får tala för sig själv. Det räcker att nämna att vädret var perfekt, körningen kanon och att det för första gången var lika många scootrar som rullade hem från färjan på söndagen som startade på lördagsmorgonen. Samt att det inte direkt kändes som en slump då vi efter att dagens körande var avslutat satt på en brygga i den varma Ålands-solnedgången, drack öl och lyssnade på musik ur bärbar högtalare när spelaren plötsligt slumpade fram Jimmy Cliffs "Wonderful World, Beautiful People".

Som vanligt finns fler bilder här. 

Vi körde inte bara scooter, utan passade på att kolla kulturminnen också...

...samt coola motorcyklar. Just den här, kallad Slugger, känd från såväl press som TV.

Wonderful world, beautiful people.

 

Och som av en ren slump råkade ett psychband lira när vi väl hamnade på lokal framåt natten. 

Dagens:
Jimmy Cliff - Wonderful World, Beautiful People

Get down with it!

Charles Bradley lyste på scen.

Jösses. Vilken spelning. Bandet tog scenen, drog igång ett rejält sväng. Blås, funkiga trummor, en bas som fick håret att ställa sig på ända. Efter att ha lirat instrumentalt dryga tio minuter klev keyboardisten fram till mikrofonen. Frågade "Party people - are you ready to get down with it!? Are you ready too feeeeel the love?" När publiken med en röst svarade "Yeeeeeaaah" pekade han mot sidan av scenen och sade "Then - I give you: the black rose, the screaming eagle of soul! Mr. Charles. Bradley!"
Trumvirvel, instensivare blås och upp på scen dansade den korta, nu 64 åriga Charles fram till micken, gav upp ett vrål och sedan var det igång.

Dryga en och en halv timme soul- och funkeufori som bitvis närmast var att likna vid en religiös mässa vid den svarta musikhistoriens altare. Fast med nyskrivna låtar. Charles skrek, grät, skämtade, skrattade, log lyckligt, predikade samt dansade och publiken, bestående av allt ifrån par i 65-årsåldern till välklädda mods och trendiga hipsters via punkare och hiphoppare, följde med i hans minsta infall. Och framför allt sjöng han som en gud.
Att se en man i hans ålder som tidvis varit nära att ge upp plötsligt få stå på scenen i Stockholm, Sverige och leva sin dröm samt dela den lycka det så synbart ger honom var stort. Inte minst eftersom han så gärna delade med sig av sin glädje och tydligt visade den, inte minst genom att mellan så gott som varje låt säga "I love you" till publiken och gå ned för att hårt krama om folk i främre raden i så gott som varje instrumentalparti.

Hur denne man kan ha verkat i skymundan under så många år är ett av musikhistoriens stora mysterium...men egentligen kvittar det eftersom alla vi som älskar denna musik nu får uppleva honom och det är gott nog. Förmodligen är detta så nära jag någonsin kommer komma att få uppleva hur  det var på den tiden då Wicked Picket, Otis Redding, James Brown och alla de andra var i högform och turnerade världen över. Jag får fortfarande, så här dagen, efter gåshud när jag tänker på det vansinniga svänget under låtar som Confusion och Put The Flame On It och en tår i ögat när jag tänker på den rena, emotionella styrkan under ballader som Heartaches And Pain och Crying In The Chapel. 

Kort sagt - Charles Bradley & His Extraordinaires på Nalen igår kväll är utan tvekan en av de absolut bästa konserter jag någonsin haft äran att få uppleva.

Tyvärr var det totalt kameraförbud, därför får ni hålla till godo med en risig bild samt ett par korta filmklipp tagna med iPhone. 

Ren känsla.

The screaming eagle of soul visar hur man dansar. 

Dagens:
Charles Bradley And His Extraordinaires - Confusion

Ikväll, live on stage: The screaming eagle of soul - Mr Charles Bradley!

The screaming eagle of soul leverar magi. Är han hälften så bra ikväll kommer det att vara värt den trötthet jag lär få uppleva på jobbet imorgon.
Jag rekommenderar särskilt danspartiet som börjar vid ca 4:00.

Jag, som på sätt och vis ibland undrar om jag inte är född sisådär 20 år för sent, åtminstone musikaliskt, har ju aldrig fått chansen att fått chansen att se många av mina hjältar live. Wilson Pickett, Otis Redding, Sam Cooke, James Brown...när jag upptäckte och lärde mig älska soulmusik var de flesta av dem redan döda. Eller åtminstone för gamla för att fortfarande orka leverera det man önskar.

Tur då att Charles Bradley finns och visar att klassisk soul är högst relevant och vid liv än idag. Och ikväll spelar han på Nalen. Jag kommer såklart stå längst fram. Och eventuellt gråta en skvätt.

Charles är inte bara en otrolig sångare utan dessutom en fantastiskt varm, kärleksfull och stark människa med en otrolig historia bakom sig. Jag rekommenderar varmt denna dokumentär om honom. Se dock till att ha näsdukarna redo. 

Dagens:
Charles Bradley - You Put The Flame On It

Livstecken.

Eder undertecknad i högsta grad vid liv på Klubb Wax för ett par helger sedan.
Foto: Ingen aning. Hittade bilden på min kamera när jag kom hem.

Nejdå. Jag är inte död. Tvärtom är jag i högsta grad vid liv.
Jag har heller inte beslutat mig för att lägga ned bloggen, haft fullt upp med annat eller varit datorlös. Inte heller har jag haft brist på saker att skriva om. Tvärtom har jag gjort ganska mycket: camping, fester, DJ:ande, klubbarrangemang, fixande med hus och trädgård, jobb samt kanske framför allt USA-semester. Till att börja med. Samt, naturligtvis, en hel del scooterträffar, rideouts och mekande.
Kort sagt har jag ingenting överhuvudtaget att skylla på. Det är snarare så att jag helt enkelt, av oklar anledning även för mig själv, bara inte kommit mig för att blogga något på väldigt länge.

Till min stora förvåning är det dock flera som frågat sista veckorna varför jag inte publicerar något här längre. Jag antar att det skall ses som ett tecken på att det är läge att komma igång igen. Om det sedan blir regelbundet eller mindre regelbundet återstår att se. Oavsett vilket lär det i alla fall inte dröja närmare ett halvår innan nästa inlägg igen.

Räkna med att ganska mycket av det jag publicerar närmaste tiden kommer att handla om sådant som hänt för ett tag sedan. Sist jag loggade in här var trots allt i juni så jag har en del saker jag vill dela med mig av att komma ikapp med.

Så - nystart. Typ. Nu kör vi igen. Hoppas någon vill hänga med.

Dagens:

The Dells - I Can Sing A Rainbow/Love Is Blue

Mondo City Scooter Run

Det var ett tag sedan det tog plats nu, men här kommer sent omsider ett litet inlägg om Mondo City Scooter Run i Örebro.

Denna gång höll sig tävlingen inom stadens gränser, vilket innebar att det var kort mellan checkpointsen och ovanligt lätt att hitta. Roligt som omväxling, även om jag ärligt talat så smått saknade att få varva ur Lambrettan ordentligt på landsväg. Jag och Elle körde som lag (med Elle bakpå mig dock) och lyckades väl skapligt - tror vi placerade oss i mitten någonstans.

Vädret var fantastiskt och det finns en hel del vackra och intressanta platser i Örebro vilket gjorde det hela till en bra träff...och självklart bidrog de fina människorna en hel del till det också. Dessutom lyckades jag med mitt livs första vurpa. Som tur var inget allvarligt och utan Elle bakpå just då - skulle vända på en lerig gräsmatta, fick framhjulsläpp och välte mer eller mindre i slowmotion. Jag klarade mig med sårat ego och Lambrettan med några små repor på nederkanten av fotbrädan, så ingen skada skedd egentligen.

Kvällen avslutades, som alltid i Örebro, med nattklubb, dans och utspädd öl.

Fler bilder finns här.

Dagens:
The National - Bloodbuzz Ohio

Midsommarhelgen.

Hela släkten dansar kring stången.

Midsommar är, och jag vet att jag har sagt det förut men det tål att sägas igen, i hård konkurens med julen min favorithögtid. Därför håller vi hårt på traditionerna. Så även i år.

Midsommarafton innebär firande med Elles släkt i Torshälla. Mat, dryck, lekar och allt annat som hör till.
Därefter fortsätter firandet (ibland redan på midsommarkvällen, ibland dagen efter) på landet med goda vänner sedan länge sedan. Alltid så gott som samma personer, alltid lika roligt.

Ingen skillnad detta år. Mer än så behöver inte skrivas.

Nu är det bara 359 dagar kvar till nästa gång.

Traditionell päiväkännit på midsommardagen...och för ovanlighetens skull är jag själv med på bild! Tror Ljungman tog den. Vad som försigår i bakgrunden låter vi vara osagt.

 Släkt och goda vänner i alla ära, men det var nog ändå Molly som stal showen denna midsommar.

Dagens:

Refused - Summerholidays vs Punkroutine

Semester!

iPhone-bild på hur första semesterkvällen spenderades.

Jag har inte slutat göra saker. Tvärtom har det gjorts massor - utflykter, trädgårdsfixande, grillkvällar och framförallt naturligtvis en hel del scooterträffar. Dock har jag valt att prioritera det riktiga livet framför bloggen sista tiden. Jag skulle kunna lova att det blir ändring på det från och med nu och att jag kommer att börja göra regelbundna inlägg så gott som dagligen igen...men det löftet törs jag inte ge, eftersom jag tänker ta saker som de kommer. Inte minst eftersom jag gick på semester igår och nu är ledig (åtminstone från jobbet) i nästan fem veckor! Så länge har jag aldrig haft sommarsemester tidigare tror jag.

Vi får helt enkelt se när nästa inlägg kommer. Det kan bli efter helgen, det kan bli om ett par veckor.
Tills dess, när det än blir, önskar jag alla en trevlig midsommar. Min absoluta favorithögtid (i hård konkurrens med julen). Nu kör vi!

Dagens: Billy Stewart - Summertime

Sådärja...

...det viktigaste rummet i hela huset är klart. Nu behöver jag inte göra något mer på hela sommaren om jag inte vill.

Dagens:
Weezer - In The Garage