Är det här vad som menas med bitterljuvt?

Ibland har man en sådan där helg som lämnar en med en känsla av melankoli, fast den egentligen varit riktigt bra. Vet ni hur jag menar? Det är underligt. Man borde vara nöjd och tillfreds men istället känns det lite sorgset, eftersom man vet att året oftast bara rymmer ett par sådana, trots att man egentligen skulle vilja ha det så hela tiden.

Det här var en sådan helg. Eller åtminstone Lördagen. En sådan där dag då man glömmer alla sina vardagliga bekymmer för ett tag. En sådan där dag då allting tycks klaffa och sluta lyckligt. Även sådant som egentligen gått snett.

Jag, Elenor, Fisken och Erika fick inte åka flotte, vilket jag fått i present av Elenor. De som höll i uthyrningen ansåg att det blåste för mycket. Vi hamnade istället hos PG och Schampan på landet. Vi grillade inte (som jag tänkt göra), utan jag stekte över deras spis. Solen gassade, vi drack vin, pratade, fotade och lekte med en död ekorre. Jag och Elenor åkte ifrån de andra tidigare för att gå på släktträff (fast jag egentligen helst ville vara kvar). Vi mötte upp dem andra igen lite senare och hamnade på Vikingaspelen i Torshälla. Trots det var vi knappt nere på själva Vikingaspelen utan spenderade större delen av tiden på en fest.

Jag tror inte jag tänker gå in på närmare detaljer än så. Vill ni veta lite mer kan ni läsa på Fiskens blogg.

Med risk för att låta jobbigt nöjd och Ledin-sommarlycklig var det sådär härligt spontant och skönt som bara dagar på sommaren då man börjat dricka vin alldeles för tidigt kan bli. Visserligen kanske kvällen kunde ha slutat bättre i vissa bemärkelser, men det är sådant som händer. Och nu känns det lite tomt. Jag vill inte jobba fler helger. Särskilt inte nu på sommaren. Och jag vill att det skall vara sommar ett år till. Minst.


Dagens (eller, egentligen Lördagens):
Vitt vin ur tetrapack

Du har inte förfestat förrän du varit på förfest hos Gabriel.

Det finns Lördagsunderhållning som är bra, Lördagsundehållning som är dålig, Lördagsunderhållning som är genialisk och så finns det Förfest Hos Gabriel. Ett program som är fullständigt overkligt. Tydligen har det visats ett tag nu, men jag har lyckats missa det helt...fram tills i Onsdags kväll då Elenor, som sett ett avsnitt någon gång tidigare sade att jag måste kolla på reprisen.

Låt mig säga såhär: det måste ha brunnit rejält i skallen på någon av SVTs programchefer när de valde att lägga det här programmet Lördagskvällar. På bästa
sändningstid.

Gabriel - som har förfestens - fullständiga namn är Gabriel Forss. Han är tidigare mest känd som ledare för gospelkören One Voice (som även figurerar som kör i programmet). Nu har han axlat rollen som program/allsångsledare för SVTs Lördagssatsning: ett underhållningsprogram med kristna förtecken, bestående av lika delar kända gäster, musikaliska framträdanden, allsång och medryckande glädje.

Resultatet är fullkomligt surrealistiskt. Gabriel själv ger ett minst sagt obehagligt intryck då han klädd i glansiga scenkostymer sjunger, dansar och pratar sig igenom programmet tillsammans med en fullständig vansinnig studiopublik (i kläder som väl skall föreställa hippa men ser ut som något hämtat från en dålig postorderkatalog) som börjar skaka hysteriskt på rumpan så fort minsta lilla ton tas.

Att dessutom de stackars gästartisterna inte verkar ha fått information om vilken slags program det är de skall medverka i gör det hela ännu mer overkligt. Det är mycket underligt, men fantastiskt underhållande, att se till exempel Tommy Nilsson eller Dogge Doggelito med chock i blicken ställas inför en Hannibal Lecter-leende Gabriel (som antagligen tycker att han ser mystisk och sexig ut med den minen) som ställer frågor i stil med: "Ja, vi befinner oss i hänryckelsens tid. Känner du dig hänryckt!?"

Kort sagt: Förfest hos Gabriel är inte likt någon förfest jag varit på. Någonsin. Det är förfesternas motsvarighet till Twilligth Zone. Och jag åser spektaklet storögt och med gapande mun. Med en öl i handen.

Dagens:

Mark Ronson - Pretty Green

Stockholm Kallar!

Sent i Fredags eftermiddag anlände jag till Örnboet efter en skön och problemfri (sånär som på en felkörning) scootertur på dryga 12 mil. Örnboet är en lägergård i Sköndal drygt en mil utanför Stockholm, precis vid sjön Flaten. Den ägs av Unga Örnar, vilket är lite lustigt i sammanhanget då UÖ såvitt jag vet tar avstånd från alkoholförtäring. Den här helgen skulle Örnboet nämligen vara platsen för Stockholm Kallar, årets första scooter-run för min del...och dessa brukar involvera en viss mängd alkohol.

Nåväl. Jag parkerade bland de andras scootrar på uppfarten och begav mig omedelbart till baren för att sedan med en tysk smuggelöl i handen glida runt och kolla in området. Det visade sig vara lite färre deltagare än förväntat, gissningsvis drygt 30 pers som kom på scooter och bodde kvar samt ytterligare ett 20-tal som endast var där för festen på kvällarna. Det gjorde inte så mycket. Faktiskt gjorde det nästan det hela roligare eftersom det blir mer avslappnat och familjärt när man är så pass få. Kul också att vi fått finbesök av en ensam italienare som killarna från Svarta Hästen Scooter Firm lärt känna när de var i London för ett par månader sedan.

Efter att ha utväxlat kramar och hälsningsfraser med alla jag inte träffat på ett tag gav jag mig på att slå upp tältet....vilket gick sådär. Hade fått med mig ett helt nytt tält som farsan köpt billigt på Netto. Eller, enligt honom var det i alla fall ett tält. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var det. Det var ett vindskydd. Antar att det är för att undvika sådant de säger att man skall pröva att slå upp tältet på gården innan man beger sig iväg. Som tur var kom min favvo-scooterboy Jonathan (som var hemma från sitt jobb i Abu Dhabi helgen till ära) till min räddning och erbjöd mig en plats i sitt tält.

Snart nog var festen i full gång med allt vad innebär på ett scooterrun. Folk drack, dansade, drack lite till, bastade och badade, drack ännu mer, mekade och drack slutligen för mycket.

På Lördagsmorgonen vaknade jag med en känsla av att något krupit in och dött i min mun. Jag kravlade mig ut ur tältet och stapplade upp till lägergården för att ta del av gratisfrukosten och fick omedelbart frågan om ifall jag hört om olyckan. Det hade jag inte så jag blev snabbt uppdaterad.

På festen kvällen innan var det två rookies på plats. Små modskillar i 18-årsåldern som gick i scootertankar och därför ville komma och se hur det går till på ett scooterrun. Tydligen hade två av deltagarna (tänker inte nämna namn) bestämt sig för att skjutsa dem till bussen på morgonkvisten, efter att alla andra lagt sig. De kom dock inte så långt som till busshållsplatsen eftersom den ene av dem frontade med en björk med full gas. Han och passageraren studsade ut i vägen varpå de två som låg bakom tvingades väja. De lyckades undvika att köra över de två killarna på vägen men smällde istället in i den kvaddade scootern. De två modsen klarade sig med ett skakat ego och lite skrubsår och lyckades ringa ambulansen, men det hade gått värre för våra Stockholmsvänner. Mer än så var det ingen som visste, eftersom sjukhuset vägrade lämna ut någon mer information än att den ene av dem låg under operation.

Detta lade en liten sordin på stämningen på förmiddagen, men vid lunch fick vi reda på att operationen var klar och läget stabilt. Han som körde först och smällde med björken hade brutit lårbenshalsen riktigt allvarligt och opererats i över fyra timmar men låg nu på uppvak. Han som körde efter hade brutit nyckelbenet och väntade på vård. Båda hade riktigt ont och var skakade, men skulle bli fullt återställda.

Efter detta besked slappnade vi alla av. Vissa började öla igen och det diskuterades vem det var som försökt göra upp en brasa kvällen innan med brännmärken i golvet och brandlarm som resultat, samt vems briljanta idé det var att försöka hugga loss nyss nämnda brandlarm med yxa för att få tyst på det.

Vi som ännu inte börjat dricka bestämde oss för att åka och hälsa på olycksoffren. Vi blev en liten kortege på ett tiotal scootrar som brände in till Stockholm och SöS. Där blev vi med viss tveksamhet insläppta. Det kan ha berott på att vi var ett gäng rätt slitna figurer i kängor, hjälm och jeans, harrington eller bomber-jackor. Det kan även ha berott på att Jonathan hade på sig en sheik-dräkt han köpt hemma i Abu Dhabi.

Vi överlämnade cigg, snus och godis samt försökte få reda på vad som egentligen hänt, men det gick sådär. Förmodligen på grund av att båda var fullpumpade med sköna smärtstillande medel.

Efter att ha från den ene ha fått till svar "jag känner ingenting i benet, men resten av kroppen mår skiiiiitbra!" kände vi att det räckte. Vi drog och käkade den största pizza jag någonsin sett, sedan körde vi tillbaks till Örnboet.

Lördagskvällen utvecklade sig ungefär som kvällen innan, minus olycka. Därför var jag rätt tärd när jag vaknade av värmen på söndagsmorgonen. Ett snabbt dopp gjorde dock att jag piggnade till. Framåt eftermiddagen kände jag mig tillräckligt fräsch för att våga sätta mig på Vespan och köra hem. Tog en liten omväg för att skjutsa in Judas (ja, han heter så), som missat bussen, in till stan innan jag begav mig ut på landsvägen.

Det var fantastiskt skönt att köra hem med vinden piskandes i ansiktet och den här gången lyckades jag undvika att hamna fel också. Följdaktligen tillryggalade jag hela sträckan på dryga två timmar (inklusive ett par pauser) och var hemma vid fem på kvällen...men då hade jag kört en smula fortare än tillåtet.

Jag är nöjd och belåten men trött efter helgen och är nu tillbaka på jobbet. Trots att jag egentligen skulle vilja sova en vecka. Minst.

Dagens:

R. Dean Taylor - There´s A Ghost In My House

Time for action!

I förmiddags gick jag igenom P200:an en sista gång. Kollade alla vajrar, spände bromsarna, ställde tomgången och bytte olja i växellådan. Alldeles strax nu drar jag på mig skinnstället (ja, jag använder ett sådant när jag skall åka lite längre sträckor) och beger mig emot sjön Flaten strax utanför Stockholm. Där är det dags för Stockholm Kallar, årets första scooter-run...eller åtminstone det första inom landets gränser.

Det kommer säkert att bli en helg med trevligt sällskap, bra musik, öl och scootrar. Good times guaranteed, som man säger....

Förhoppningsvis blir jag inte stående halvvägs med en rasad motor.

Dagens:
Secret Affair - Time For Action

En splittrad helg.

Det här har varit en helg med mycket skilda intryck.

I fredags hade jag en lite för tidig födelsedagsfest. Ungefär de man kunde förvänta sig skulle dyka upp gjorde det, inklusive en del goda vänner jag träffar alldeles för sällan som till exempel Kalle och Ludde. Dessutom fick jag bonusbesök i form av ett gäng 17-åriga emo/punk/hc-kids som dök upp i sällskap med en gäst jag tänker låta förbli anonym. De var trevliga på alla sätt och vis, men jag måste erkänna att det var en smula märkligt. Inte minst eftersom den ena av dem spenderade större delen av tiden de var hos mig sittandes på vardagsrumsgolvet med mobilen tryckt emot örat, lyssnandes på musik.

Intressant var även presenten jag fick av bandet (och Lexy); en bok om lastbilschaffisar, en flaska Stolichnaya och en burk pickles. Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i något av de två sistnämnda, men tydligen är det något av en rysk tradition att dricka vodka (vilket väl de flesta redan vet) och äta pickles till (vilket i alla fall inte jag visste). Vi var så klart tvungna att testa redan på festen och det var över förväntan gott. En ganska pikant smakbrytning (som man brukar säga) uppstod mellan vodkan och de ättiksinlagda gurkorna. Faktiskt så pass gott att alla pickles och nästan hela vodkaflaskan tog slut.
Detta resulterade i sin tur i att mina minnen av festens sista timme är en smula dimmiga. Jag är dock ganska säker på att vi hade kul. Åtminstone om jag skall gå på hur jag mådde dagen efter. Ett stort tack till alla som kom!

Helgen i övrigt bjöd på bland annat grillning hos Elenors föräldrar i Torshälla, bäversafari (en ganska lyckad sådan eftersom vi faktiskt såg en bäver...eller åtminstone svallvågorna efter en), gårdstädning med bostadsrättsföreningen, kort utflykt till Jäder samt gratulerande av Elenors syster som fyllde 16.

Men den händelse som är mest nämnvärd är inte lika kul: på Söndagen dök farsan helt oförväntat upp på förmiddagen och berättade att han precis skjutsat min mamma till akuten.
Av hänsyn till morsan tänker jag inte gå in på exakt vad det var hon lades in för (åtminstone inte förrän jag kollat med henne om det är ok att jag tar upp det här), men jag kan säga så pass mycket som att det inte var någon form av olycka utan snarare en "åkomma" och att hon fick stanna kvar över natten. Nu visade det sig som tur var att det inte var något allvarligt. Men det är ändå en obehaglig sak att få höra.

Hur kommer det sig att man, trots att läkarna sagt att det med största sannolikhet inte är något farligt, föreställer sig allting mycket värre än det egentligen är tills man fått träffa personen och med egna ögon se att han/hon är ok? Jag menar, de borde ju veta bäst.

Hon fick i alla fall komma hem redan dagen efter och blev inte ens sjukskriven så uppenbarligen var det ingen fara på taket. Trots det var det ett lite omskakande avslut på en i övrigt fin-fin helg.

Pickles. Yummy.

Dagens:
The Fashion - Like Knives

Ett litet tillägg...

Inte ofta jag postar två gånger samma dag. Men efter att ha kikat in på min egen blogg på jobbet idag började jag fundera på en sak:

Det ser bra ut vad gäller radbrytningar, bildernas placering och liknande i Mozilla Firefox hemma hos mig men är helt skevt i Explorer på jobbet.Irriterande.
Ser det lika knepigt ut hemma hos er som använder Explorer eller är det just i datorerna på jobbet det blir fel?

Keeping Myself Busy...

Före och efter

Sedan förra Torsdagen har jag:

• Varit och sett på Shout Out Louds tillsamans med Calle. Vi hade trevligt och SOL var bra. Dock inte fullt så bra som jag hoppats. Å andra sidan kanske jag hade lite väl höga förhoppningar med tanke på att jag tycker nya skivan är helt suverän.
• Spelat skivor på Raw i Lördags. Såg ut att bli en katastrofkväll med noll gäster då vi konkurerade med både ESC och hockeyn men utvecklade sig till en av de roligaste kvällarna på länge! Grymt! Tack alla som var där!
• Fixat med scootrarna och grejerna som kom från SIP Scootershop förra veckan. Nu är jag och min nypimpade P200 mer än redo för Stockholm Kallar nästa helg!
• Hängt med Johan och Sara samt deras grannar på uteplatsen som hör till deras nya lägenhet. Mycket trivsamt.
• Fått hjälp av Carina att klippa Qusan. Hon var snäll nog att komma över med hundtrimmer, karda och allt annat man behöver häromkvällen för att visa mig och Elenor hur man går tillväga när man klipper sin hund själv. OK, slutresultatet kanske inte blev riktigt så jämt och snyggt som hos en riktig frisör men med tanke på hur mycket pengar vi kommer att spara in på att göra det själva gör det inte så mycket.
• Jobbat vidare på mitt sista nummer av Scooteristen. Det börjar bli klart nu, vilket ärligt talat känns väldigt skönt. Att göra tidningen har varit kul, men väldigt energikrävande.

Utöver detta har jag jobbat, spelat gitarr, tränat och fotat precis som vanligt. Inte så konstigt att jag känner mig en smula trött idag kanske...

För övrigt tänkte jag ha lite födelsedagshäng hemma hos mig imorgon. Inget storstilat eller så. De som känner sig manade kan komma över och ta några öl samt umgås, bara...
Finns ni på min bloggroll är ni varmt välkomna. Gör ni inte det kan ni säkert få komma ändå, bara jag vet vilka ni är.

Dagens:
Bonde Do Role - Marina Do Barrio

Jag som trodde boten var nådd förra sommaren.

Jag undrar om jag någonsin kommer att upphöra att förvånas över vad den svenska musikindustrin spyr ur sig. Ja, jag skriver just "den svenska musikindustrin". Det känns nämligen som att vissa av de artister och låtar som tillåts bli storsäljare här faktiskt är betydligt sämre än det som släpps i till exempel USA eller Storbritannien. Nog för att radiohitsen där kan vara nog så tillrättalagda, menlösa och plastiga. De är i vilket fall som helst tusen gånger bättre än många Sveriges radiohits. Jag menar, tänk efter. Vi låter Markoolio och Linda Bengtzing hamna på topplistan!

Sämst av alla är de så kallade "sommarplågorna". Av någon anledning är det en ganska stor grej att utse årets sådan varje sommar och jag trodde i min enfald att det absoluta lågvattenmärket nåddes förra året i och med Basshunters Boten Anna.

Oj, så fel man kan ha. I år har nämligen Warner lyckats gräva fram Frida. Hennes låt Dunka Mig Gul Och Blå marknadsförs till och med från skivbolagts sida som "årets sommarplåga". Så säkra är de på sin sak. Låten är precis lika usel som man kan tänka sig. Om man ens skall kalla det låt. Det är snarare en sångslinga som upprepas runt runt över ett tråkigt beat och en akustisk gitarr. Första gången jag hörde den käkade jag frukost och kollar på Aftonbladets nya tv-kanal (som för övrigt utgör ett riktigt lågvattenmärke i sig, men mer om det någon annan gång) och höll, bokstavligt talat, på att kvävas av min morgongröt när Frida uppträdde i studion. Inte enbart för att låten är så usel, utan även för att hon innan hon spelade den förklarade att den var ganska tragisk och handlade om kärlekstörstande människor som är beredda att gå med på vad som helst för att få lite mänskligt närhet.

Inte för att krossa dina illusioner, Frida, men jag tror inte det var därför bolaget signade dig och valde att släppa den låten som singel samt marknadsföra den som sommarplåga. Jag tror att de såg möjligheten att dra in stora pengar på en låt som är perfekt för fulla, sommarkåta svennar att sjunga med i på uteserveringarna i sommar. Om det är ett allvarligt budskap bakom texten är det minst sagt otydligt och jag törs nästan lova att det kommer att gå de flesta presumtiva köpare av singeln förbi.

Det är en riktigt, riktigt dålig text och att låten dessutom sjungs på skånska gör inte saken bättre. Skånska kan vara fantastisk charmigt och höja en låt rejält. Se till exempel Familjen och Bob Hund. Om låten å andra sidan är dålig, kan det göra den ännu sämre.
Allvarligt talat: "Jaug behöuver lete värjme...au de skau jau fåu. Pompa maj gäul au blau"...det funkar inte.

Om det här blir årets sommarplåga kommer jag garanterat att tappa förtroendet för svenska folket en gång för alla.

Dagens:
Vad som helst utom Frida - Dunka Mig Gul Och Blå. Och då menar jag verkligen vad som helst!

En trevlig överraskning.

Runt klockan 12 idag ringde det på dörren hemma hos mig. När jag öppnade stod ett UPS-bud utanför med en kartong full av grejor jag beställt från SIP Scootershop i Tyskland. En mycket trevlig överaskning, i synnerhet eftersom jag fick bekräftelsen på att sakerna packats först i förrgår! Två dagar från Tyskland till min dörr i Sverige. Det får man väl anse vara skapligt snabbt levererat?

Det enda smolket i bägaren är att ett par saker var restnoterade. Det kromade svänghjulsskyddet och den enda saken jag beställt till Touringen (den äldsta av mina scootrar); en klämbackspegel till benskölden. Ingen katastrof dock, då det mesta jag beställt den här gången var rent kosmetiska prylar och ingenting som krävs för att de skall fortsätta rulla (förutom de nya blinkersglasen till P200:an som den aldrig skulle gå igenom besiktningen utan).

Vad som är lite märkligt är att tidigare då jag beställt från SIP har UPS ringt någon dag innan grejorna kommit hem och avtalat tid med mig. Den här gången dök de bara upp och det var enbart tur att jag inte var hemma. Undrar vad som hade hänt om jag inte varit det? Hade jag fått betala för en extrautkörning då?

I vilket fall som helst är det löjligt hur nördig jag är vad gäller vissa saker. Jag blir helt till mig när jag får hem sådant här och vill helst ner i garaget och börja dona på en gång. Nu går så klart inte det, men förhoppningsvis får jag de timmar som behövs över ikväll eller de närmaste dagarna...

Dagens:
Kaizers Orchestra - Kontroll På Kontinentet

Ett långt och övervägande postivt inlägg om tre aktiva dagar.

Jag är medveten om att det kanske inte är särskilt intressant att läsa om hur roligt/trevligt jag haft. Det är säkerligen betydligt roligare med bittra, besvikna inlägg. Men ibland har man en sådan där guldhelg som det bara inte går att säga något negativt om.

Den här helgen (i viljen jag även räknar in måndagen eftersom jag var ledig då också) var en sådan. Det började redan i fredags med att den sjukt snygga Cheap Monday-kavajen jag köpt över internet anlände. På kvällen gigade The Mary Onettes på Raw. Jag spelade skivor och det var tyvärr sådär med folk och därmed upplagt för en halvdan kväll. Bandet var dock så fantastiska att de vägde upp allt. Faktum är att de var så bra att de under låten Pleasure Songs från senaste skivan gav mig gåshud, något som inget av de band som spelat på Raw tidigare lyckats med, även om ett par av dem varit mycket bra.

På lördagen var det dags för årets första veteranmarknad på Aros flygfält strax utanför Västerås. Klockan tio på Lördagsförmiddagen hämtade Elenors pappa oss utanför lägenheten. Visst, jag var lite trött och hängig efter kvällen innan men inte värre än att det gick att avhjälpa med lite kaffe. Nu hittade jag visserligen ingenting alls på marknaden (hade hoppats komma hem med åtminstone en gummi-bussning som skall hålla choken på plats på min Vespa Touring) men det var ändå en trevlig utflykt.

Vi var hemma igen vid tre-snåret och beställde då pizza från Nejlikan för att sedan ta bilen ut till Stenby gård för att käka den och kika på djuren. Det var otroligt kul att se Qusans reaktion på grisar, ankor, getter och får. Någonstans, djupt i hennes gener ligger nog lite jaktinstinkt begraven. Men nu snackar vi väldigt djupt. Hon verkade nämligen mest förvirrad. Vi passade även på att ta en promenad i skogen bakom och konstaterade att det faktiskt är väldigt vackert där. Skumt att man inte upptäckt det tidigare.

På kvällen satt vi och junade lite på balkongen och bestämde oss lite spontant för att gå ut och ta ett glas. På något sätt hamnade vi på Dannes Bar där det var karaokekväll och de enda gästerna förutom mig och Elenor var ett sällskap på fyra-fem personer samt tre killar som var upptagna med att spela biljard. Vi drack ett par öl och jag passade på att sjunga Suspicious Minds innan vi gick hem. Karaoke är underskattat.

Nej. Det är inte slut än. På Söndagen tog vi bilen tillbaks till Kronskogen, bakom Stenby Gård. Den här gången med filt, picknick, lite att läsa samt gitarren. Vi placerade oss i en lite avskild glänta och låg sedan kvar där tills framåt eftermiddag/tidig kväll. Riktigt skönt att bara dega, läsa och spela gitarr i solen.

Framåt fyrasnåret fick jag ett lite märkligt sms från Fisken i vilket han förklarade att han varit på konfirmationsfest och var packad. På en söndagseftermiddag. "Kul för honom", tyckte jag och tänkte inte mer på det. När vi kommit hem lite senare ringde han dock upp och frågade om jag inte ville gå ned på Biskopen för att ta en öl och snacka lite. "Vad fasen", tänkte jag. "Jag är ju ändå ledig imorgon". Sålunda hoppade jag in i duschen för att fräscha upp mig och tog cykeln ned till Bishops Arms. Firren var redan på plats och var väl i ärlighetens namn ganska mycket bladigare än jag (trots att jag druckit ett par öl medan jag gjorde mig i ordning). Vi blev kvar där tills de stängde klockan tio. Då föreslog Fisken att vi skulle gå hem till honom och fortsätta. Han behövde ändå hjälp med att ta ut en grej på gitarr. Väl hemma hos honom åkte vinet fram och vi blev sittande till sent på natten. Vet inte hur mycket vin vi gjorde slut på, men det var hur som helst mer än jag tänkt mig.

Måndagen var jag ändå tvungen att pallra mig upp tidigt, eftersom jag lovat Elenor som nyligen fått jobb på en dagverksamhet för pensionärer att komma dit och spela lite gitarr för åldringarna. Jag spelade lite Cornelis, Taube och liknande svenska vis-standards och det var faktiskt riktigt roligt. De må vara gamla, gaggiga och förvirrade men de är samtidigt väldigt postiva och uppskattande. Jag blev tillfrågad att komma tillbaks vid ett senare tillfälle igen och det kommer jag med glädje att göra!

Slutligen passade jag på att ta en sväng förbi Micro på vägen hem för att ta del av deras specialerbjudande på Meguiars produkter för frodonsvård. 10% rabatt samt få tre till priset av två om köpet betalas med Micro-kortet. Kom hem med såväl lack- och kromrengöringsprodukter som carnaubvax och en tvätthandske i microfiber. Nu skall scootrarna få sig en rejäl uppfräschning! Skall bli spännande att se om Meguiars produkter är så bra som det sägs...

Om du orkat läsa hela vägen ner hit är det nog på sin plats att be om ursäkt för det kanske onödigt långa och tråkigt positiva inlägget. Men det är sällan man upplever en helg som känns så pass perfekt som denna gjort, därför kände jag mig tvungen att skriva det.
Hoppas ni återkommer ändå.

Dagens:
Manic Street Preachers - Rendition

Jo, visst är han skicklig. Men hans repertoar verkar lite begränsad...

Dagens inlägg är förmodligen ganska ointressant för de som inte bor i Eskilstuna. Gör du inte det vet du nämligen inte vilka jag syftar på. De av er som är från stan har å andra sidan knappast kunna missa dem. Killarna som brukar sitta nere på stan och spela dragspel i förhoppning om att folk skall skänka pengar till dem.

De är väl en två-tre stycken i varierande ålder som brukar sitta utspridda över hela centrum. Alla trakterar sina dragspel ganska skickligt, även om jag egentligen tycker att det generellt är ett ganska otäckt instrument. Eller, alla spelar åtminstone ganska bra. Den yngste av dem (han som brukar sitta utanför Gallerian och Systemet) verkar nämligen bara kunna en enda låt. Jag vet inte om man kan säga att någon är skicklig bara för att han kan spela en enda låt perfekt.

Jag har nämligen passerat honom flera gånger i veckan sista två månaderna och varje gång (nu menar verkligen varje gång) har han spelat Kaomas gamla hit Lambada. Den minns ni väl? Det var den irriterande låten som gjorde lambada till världens populäraste dans under ett par månader i slutet av 80-talet. Runt, runt, runt...samma slinga. Utan slut. Han spelar den perfekt, utan ett misstag. Men han spelar ingenting annat. I alla fall inte så vitt jag hört.

Kan han inte spela någonting annat? Om han nu kan spela annat, varför gör han inte det? Och hur står folk som har butiker i närheten ut med att höra samma låt repeteras i oändlighet dagarna i ända? Hur står han själv ut? För det kan väl inte vara så att det är en slump; att han faktiskt spelar annat men att jag bara råkat passera just de mer än 20 gånger han spelat Lambada?

Det är ett mysterium.

För att nu byta ämne helt så innefattar Dagens den här gången en artist jag aldrig trodde jag skulle förekomma där. Det är nästan med viss skamsenhet jag skriver det:

Dagens:
Laakso feat. Peter Jöback - Italy Vs. Helsinki

Tur att man har ett öppet sinne.

Sisådär, ja.

Den här veckan känns det lite mer representativt...

Dagens:
Nick Cave And The Bad Seeds - Brother, My Cup Is Empty

Skall man inte krypa hem på sin 18-årsdag?

Ända sedan Elenors lillebror Conny var i 15-årsåldern har han sagt att på sin 18-årsdag tänker han komma hem till mig och Elenor för att förfesta fär att sedan låta oss ta med honom på krogen. I Fredags var den dagen kommen.

Eftersom vi är den sortens människor som håller vad vi lovar bjöd vi över Conny och hans kompis Simon, som fyller samma dag. Vi hade styrt upp så att Elenors andra syskon, kusiner och så vidare kom hem till oss på förfest också och blev även förstärkta av Ljungman och Anna. I ärligheten namn var jag väl lite fundersam över hur Conny skulle hantera det hela och om vi överhuvudtaget skulle komma så långt som till krogen. Det hela avlöpte dock över förväntan.

Förfesten var riktigt lyckad. Förutom att bara umgås och göra vårat bästa för att se till att Conny blev packad spelade vi Våghals (jag vet att det kommer som en besvikelse men jag var inte naken på riktigt när jag ringde, Fisken) vilket tyvärr ledde till att ett stort glas med bland annat ketchup och vinäger blev utspillt i soffan, vilket inte är alltför trevligt. I övrigt avlöpte dock det hela tämligen problemfritt. Framåt natten fortsatte vi ned på Raw, där Familjen spelade. De var helt fantastiskt bra (åtminstone det vi hann se av dem) men tyvärr var det ganska dåligt med folk. Trots det hade vi kul. Vi drack, snackade, skrattade och fick till och med upp Conny och hans kompis Simon på dansgolvet!

Hoppas Conny hade kul. Det hade i alla fall jag.

Dagens:
The Mary Onettes - Pleasure Songs

Ronnie slösar bort en minut av er tid.

Idag är en sådan där dag då jag känner att det är dags att uppdatera bloggen, men samtidigt har jag varken ork eller inspiration till att göra ett längre ingående inlägg om någonting vettigt. Därför nöjer jag mig med följande konstaterande:

Efter att ha genomlidit hela Eurovision Song Contest-skivan (den med samtliga länders bidrag) kan jag inte låta bli att undra om Israel ställer upp med sin låt, Push The Button framförd av Teapacks, på fullaste allvar? Hoppas inte, för i så fall är det den roligaste melodifestivals-kuppen på år och dagar (för att använda sig av lite kvällspress-jargong). Den är verkligen bland det absolut sämsta, men samtidigt märkligaste och mest underhållande, jag hört på länge. Om de däremot tror att de har en chans att vinna med något som låter som den gör är de dumma. Till och med dummare än man tror.
Dessutom kan jag inte låta bli att finna det en smula obehagligt att just Israel ställer upp med en låt som jag förmodar skall tolkas som allmänt kritisk till krig, förtryck och orättvisor i största allmänhet...
Lyssna själva här.

Dagens:
Feist - Sea Lion Woman

Weekly top artists?

Öl, lördagskväll med förhäng hemma, tillgång till internet och därmed nedladdning kombinerat med Last FM kan få märkliga följder.

Dagens:
Patrick Wolf - Magic Position

Inga scootrar, men en hel del dans.

Det blev inget Stockholm. Jag vägde för och emot in i det sista, men kom fram till att det var lika bra att stanna hemma och spara in de slantar som skulle gå åt om jag åkt. Behöver beställa lite nya prylar till scootrarna, så det kanske är bättre att lägga de hundralapparna på det istället för tågbiljetter och öl. Hade visserligen varit kul att träffa alla, men nu drar ju säsongen igång så det lär jag få göra ändå snart. Om inte annat går ju Stockholm Kallar, en av årets största träffar, av stapeln redan sista helgen i maj. Då är jag tvärbokad.

Istället blev det en spontan och skön helg här hemma. Tror jag behövde det.
Visst, det kanske inte var den galnaste helgen någonsin, men fredagen bjöd på fest utan utgång i goda vänners lag och lördagen bjöd på dans och glädje i form av Hang The DJ och Brothers Gonna Work It Out. En underbar kväll, som vanligt! Och förmodligen den vildaste HTDJ-kvällen hittills, även fast det samtidigt nog var den med minst antal gäster...vilket i och för sig innebär uppåt en 150-200 personer ändå. Mot slutet av kvällen var det nog mer folk på scenen än på dansgolvet och euforin nådde nästan sådana där jobbiga Håkan Hellström-nivåer. Jag har något svagt minne av att jag kan ha dansat in i dj-bordet...om så är fallet ber jag om ursäkt, Daniel. Vet själv hur irriterande sådant är.

Hur som helst var det en riktigt bra kväll som gjorde att det kändes som rätt val att inte ha åkt till Stockholm. Tackar.

Och, ja, bilden är stulen från Raws hemsida. Jag var för upptagen med att dansa för att ta bilder.

Dagens:
Familjen - Det Snurrar I Min Skalle

Du kan ta dina valar och stoppa dem du-vet-vart!

Jag hoppas ingen kommer att bli upprörd efter dagens inlägg och vill på förhand förklara att jag inte på något sätt förringar dagens miljöproblem eller dem som kämpar för att göra folk uppmärksamma på dem. Jag tycker miljön, klimatet och vad som håller på att hända med dem är av yttersta vikt.

Men det finns inte en chans i helvete att jag tänker gå med i Greenpeace. I synnerhet inte efter idag.

Så här är det: jag har alltid tyckt att Greenpeace visserligen tycks åstadkomma en hel del gott med sina demonstrationer och aktioner men stört mig en smula på deras värvningsteknik. Jag får lite sektvibbar och de där snubbarna i blåa jackor de skickar ut för att trakassera folk på stan känns ungefär lika kul som en alkis som står och skriker mitt på torget för sig själv - man tittar ned i marken och går så fort man kan förbi när man ser dem.

Och på sistone har det blivit etter värre, då de anställt en gammal bekant till mig. Nej, jag tänker inte nämna några namn. Men han gick i min klass på gymnasiet. Jag kan inte påstå att vi någonsin umgåtts egentligen, men vi hängde lite i kafeterian på St. Eskil när det begav sig. Och sedan vi gick ut skolan har vi stött på varandra ibland och växlat några ord då. På sistone har han dessutom kommit in en del på jobbet och snackat lite.

Hur som helst är han nu Greenpeace-värvare. En riktigt irriterande sådan, dessutom. Flertalet gånger har han varit på mig på stan.

-Tjena, Ronnie! Skall du inte bli medlem?

Varje gång har jag bara muttrat ett nej och pinnat vidare. Efter ett tag kom han in på jobbet igen. Han frågade varför jag ignorerade honom på stan och sade att han såklart inte skulle hålla på och tjata mer. Ok, tänkte jag. Han får väl en chans.

Sagt och gjort. Nästa gång han stod där i sin blåa Greenpeace-jacka och ropade på mig stannade jag och snackade lite. Den gången var Elenor med också och det tog såklart inte lång tid innan han frågade om det inte var dags att bli medlem. Jag förklarade lugnt och sansat att jag inte ville det. Då säger han:

-Men jag vet ju att du är intresserad av sådant här. Om du inte blir medlem åker du snålskjuts på oss andra! Du kan inte skylla på att du inte har råd, för jag vet ju att du jobbar heltid!

Okej. Det är väl inte jag som skall förklara varför jag inte vill bli medlem utan han som skall förklara varför jag bör bli det? Något han uppenbarligen inte gjorde särskilt bra, då jag inte kan dra mig till minnes ett enda av hans argument. Jag blev lite småsur, kom med någon ursäkt om att jag hade lite bråttom och avlägsnade mig så snabbt som möjligt.

Efter det har han varit in på jobbet ett par gånger till och betett sig som om ovanstående episod aldrig utspelat sig. Jag har så sakteliga släppt min grinighet gentemot honom och tänkt att han kanske kommit till insikt om att det inte är helt ok att försöka pracka på folk man känner medlemskap på det där sättet.

Men så, idag, kom det slutliga slaget i magen: jag hade precis varit på Systemet och handlat lite öl. Hade lite bråttom tillbaka till jobbet eftersom min lunch egentligen var slut. Då ropar Greenpeace-killen på mig.

-Tjenare, svarar jag. Jag har lite bråttom. Vi får snacka en annan gång!

-Nämen, men vänta! Det går fort. Jag vill bara fråga en sak.

Han kutar fram till mig, pekar på min Systemetkasse och säger:

-Så du har råd med sådant DÄR men inte ett medlemskap i Greenpeace?

Ärligt talat. Är du helt dum i huvudet? Jag väljer väl själv om jag vill bli medlem i Greenpeace eller köpa öl för mina pengar, och skall inte behöva skuldbeläggas av en nyfrälst miljödåre. Som den timida kille jag är sade jag bara något i stil med:

-Nä, men sluta nu. Hehe...jag har bråttom till jobbet

Sedan gick jag fort iväg. Inombords hade jag dock helst velat spotta honom i ansiktet.

Grattis Greenpeace. Tack vare en av era värvare har jag idag bestämt mig för att aldrig, aldrig någonsin gå med i eran lilla miljösekt. Inte ens om himlen skulle bli självlysande av alla gaser som släpps ut. Hoppas ni är nöjda med hans insats.

Dagens:

Shout Out Louds - Tonight I Have To Leave It (Kleerup remix)

Bestäm mig!

Har ett litet dilemma jag skulle behöva hjälp med. Eller dilemma kanske inte är rätt ord egentligen...
Kan helt enkelt inte bestämma mig för om jag skall åka till Stockholm och gå på Lambrettapub på Lördag eller inte.

För er som inte vet det är Lambrettapub ett arrangemang som tar plats den tredje lördagen varje månad på Restaurang Sjöhästen i Stockholm. Det arrangeras av Lambrettaclub Stockholm och är en kväll skräddarsydd för scooterister med allt vad det innebär. Bra musik, billig öl och trevliga/vansinniga människor. Det är alltid kul att träffa andra scooterister (i synnerhet eftersom ingen av de jag umgås med till vardags delar mitt intresse). Dessutom brukar det vara ett helvetes drag på de här tillställningarna.

Samtidigt är jag ledig Lördag-Söndag-Måndag(!) och har haft en hel del för mig de sista helgerna. Det har varit dj:ande, rep, gig med bandet, släkträffar och så vidare. Därför vore det på sätt och vis riktigt skönt att bara vara hemma i stan och ta helgen som den kommer. Utan att behöva hålla på och strula med packning, sova på ett golv eller i en soffa någonstans (i bästa fall) och vakna trött och med huvudvärk bara för att släpa sig till T-centralen och sätta sig på tåget hem.
Jag har det inte heller sådär jättegott ekonomiskt ställt just nu. Inte så att jag är tvärpank, men med tanke på bland annat restskatten jag skrivit om tidigare vore det kanske en god idé att spara de hundralappar (minst) som garanterat skulle gå åt i Stockholm.

Så vad göra? Åka till Stockholm, träffa sköna typer som delar mitt intresse av motorfordon med två små hjul? Dansa till ska och gammal soul samt garanterat ha riktigt kul, men göra av med en hel del pengar och spendera ännu en helg runtflängandes?
Eller stanna kvar hemma och ta helgen som den kommer. Umgås med Elenor och kanske träffa lite goda vänner? Kanske gå på Hang The DJ på Lördag, men vila upp sig lite mentalt?

Jag är helt rådvill och kan inte längre ta ett beslut själv! Hjälp mig!

Dagens:
Teenage Fanclub - Fear Of Flying

En magisk kväll med en fet Mr. Auer.

Ibland läser man eller hör folk tala om konserter och föreställningar som "en magisk kväll". Jag har alltid tyckt att det låter lite fånigt och överromantiserat. Trots det kan jag nog inte beskriva Söndagens konsert med Jon Auer som något annat än just magisk.

Han spelade på Crescendo i Norrköping, en liten lokal som i normala fall används som jazzklubb.
Lokalen var liten. Väldigt liten. Det i kombination med att det inte var mer än uppskattningsvis ett 50-tal besökare gjorde att stämningen blev väldigt intim. Nästan familjär.

Jon Auer, ensam med sina gitarrer, tilltalade oss i publiken som om vi satt i hans vardagsrum och snackade snarare än som ett gäng trötta svenskar på en dåligt besökt konsert en söndagskväll. Han berättade historierna bakom låtarna, drog andekdoter från sin tid med Posies och Big Star, pratade om forna vänner och kärlekar samt skämtade. Det var nog det som förvånade mig mest: trots att låtarna han skriver som soloartist är melankoliska och ämnena de behandlar ofta ganska tunga var han fantastiskt rolig! Bitvis var det nästan stå-upp standard på mellansnacket vilket, trots att det lät skulle kunna bli pannkaka av alltihop, fungerade alldeles utmärkt. Förmodligen på grund av att skämten utgjorde en ganska välkommen kontrast till de i övrigt ganska mörka ämnen texterna behandlar.

Jon själv var långt ifrån den taniga inderock-kille han en gång varit och såg numera snarare ut som en kokainpluffsig Michael Moore. Men röstmässigt levererade han fortfarande till 100%. Han både sjöng och spelade gitarr fantastiskt bra och när han halvvägs in i konserten gick ut i publiken och ställde sig på en tom ölback bara en halvmeter från där jag och Jonas satt för att spela Posies låt Throwaway, helt utan vare sig förstärkare eller mikrofon, för att sedan åter ställa sig på scenen och avsluta med Coming Right Along var kvällen fulländad.

Dagens:
Jon Auer - Coming Right Along

Klubben för inbördes beundran, någon?

Giget i fredags gick bra. Över förväntan publikmässigt också vilket var kul. Lite märkligt dock att man kände igen alla utom högst ett par stycken av de som var där.
Den enda egentliga minuset med kvällen var att vi fick ganska mycket öl och som de sanna rockstjärnor vi är drack vi naturligtvis upp allt. Som en direkt följd av det var jag vansinnigt trött på jobbet dagen efter. Men det var det självklart värt.

Ikväll skall jag och Jonas till Norrköping och se Jon Auer. Det skall bli trevligt!

Dagens:
Jon Auer - Angelita

Egoblogg.

Ni kommer väl?

Dagens:

B-52´s - Rock Lobster

Jovars, en annan lever ju ganska snålt.

Använde förmiddagen till att styra upp diverse grejer som strulat på sistone. Såsom till exempel den irriterande restskatten jag skrev om för ett par dagar sedan...

Efter ett samtal till skatteverket visade det sig att jag har till November på mig att betala in pengarna. Visserligen till viss ränta då, men den kommer inte att uppgå till mer är sisådär en 50 kronor. Det kändes ganska skönt. Passade även på att fråga hur det kom sig att jag fått så pass mycket att betala. Tidigare år har jag nämligen så gott som alltid fått pengar tillbaka. Svaret blev att det tydligen var flera arbetsgivare som betalat in för lite (jag är ju något av en mångsysslare), men att det såg ut som om det var Eskilstuna Kommun som var den största boven.

Således rev jag fram det senaste årets lönespecar (ni vet, de där pappersarken man får hem en gång i månaden och i bästa fall sätter in i en pärm för att sedan glömma bort) för att försöka utröna vart det gått galet. Det gick ganska fort.
Tidigare jobbade jag på en högstadieskola parallellt med att jag var kontaktperson åt en funktionshindrad kille i 25-årsåldern. Från skolan hade jag "normal" lön, för uppdraget som kontaktperson hade jag en 1000-lapp i månaden, varav 500 kr var arvode (som skall skattas) och 500 kronor i ersättning för utlägg (som ej behöver skattas).
Min sista lön från skolan fick jag i Januari. Där hade skatt dragits som vanligt, men efter det har de inte dragit ett öre. Alltså har jag inte skattat för några av pengarna jag tjänat in som kontaktperson. Eftersom det rört sig om så små summor har jag inte reagerat över det, men det har samlats ihop under året och slutligen blivit strax över 3600 kronor.

Smått irriterad ringde jag kommunen för att fråga vad fasen de gjort så för (ja, jag vet att det är ett beteende värdigt en tjurig gubbe) och fick till svar att de går efter en tabell, och eftersom de sett att jag inte tjänat mer än en viss summa varje månad inte dragit någon skatt. Men vad fasen! De måste väl fatta att jag har ett annat jobb vid sidan av!? Eller tror de på fullt allvar att jag lever på 500 kronor i månaden?
Nädå. Enligt kvinnan jag fick tala med är det mitt ansvar att ringa och informera dem om hur mycket jag tjänar på mina andra jobb. Trots att det faktiskt står i arbetsbeskrivningen för en kontaktperson att man "vid sidan av annat arbete skall fungera som en vän och en länk till övriga samhället" eller något i den stilen.

Jag har alltid sett mig själv som en person med hjärtat mer till vänster än höger. Självklart har jag ingenting emot att betala skatt, så länge det kommer alla till gagn. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det här känns riktigt bittert. Som att betala för ingenting, liksom...
Antar att jag helt enkelt är full av dubbelmoral.

Dagens:
Radiohead - Anyone Can Play Guitar

Jo, visst är man lyckligt lottad.

Tog en riktigt lång promenad med hunden idag i ett försök att skaka av mig segheten efter de senaste dagarnas excesser. Nu bör det väl sägas att jag faktiskt mår långt över förväntan. Lite trött och hängig, men inte hälften så dåligt som jag förtjänar.

Hur som helst, efter att ha vandrat runt halva Eskilstuna-ån mötte vi en äldre dam med käpp i Stadsparken. Hon tittade leende på oss. Inget konstigt med, då Q av någon anledning brukar framkalla den reaktionen hos äldre damer. Något som däremot kändes lite konstigt var hennes kommentar då vi passerade varandra. Hon sade nämligen inte: "Åh, vilken söt hund!", vilket är vad de brukar säga. Inte heller: "Vilket härligt väder vi har", vilket inte är så märkligt eftersom det inte var särskilt härligt ute idag. Hon sade inte heller: "Vad heter hunden?", "Är det en schnauzer?" eller "Bits hon?".
Nej. Hon sade:

"Så lyckliga ni måste vara som kan gå!".

Vad tusan skall det betyda!? Skall det vara uppmuntrande? Eller ville hon bara göra oss uppmärksamma på att det faktiskt finns de som inte kan gå, såhär på påskafton?
Jag förstår ingenting...

Dagens:
Arcade Fire - No Cars Go

Det är ansträngande med påsk.

Fyra dagar ledigt. Borde man inte bli utvilad då?
Det är inte jag. Nu har närmare tre av dagarna förflutit och jag är faktiskt nästan tröttare än innan ledigheten. Jag tror det beror på påskfirandet. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Steg 1: Torsdagskvällen spenderades med trevligt umgänge på Grappa. Hela bandet (förutom Alex) var samlat i stan så det var klart vi passade på att träffas och ta ett par öl!

Steg 2: Långfredagen. Dagen använde jag till att fixa en massa saker jag skjutit framför mig på sistone. Lagade toalettstolen, fixade ett tyghänge att hänga framför garderoben istället för de urusla dörrarna som lossnar hela tiden (det blev riktigt snyggt om jag får säga det själv, men i ärlighetens namn bör jag väl tillstå att det var Morsan som sydde tyget och att jag bara satte upp det), städade lite och så vidare. På kvällen var det fest hos Ljungman. Hade tänkt gå ned och kika på banden som körde Ramones-hyllning nere på Raw, men det var så kul hos Ljungman att vi blev kvar där. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att kvällen bjöd på karaoke, Guitar Hero och män i kvinnokläder. Med andra ord alla ingredienser som krävs för en kul kväll. Kika in på Fiskens blogg för lite bilder...

Steg 3: Lördagen tvingade jag mig upp ganska tidigt, eftersom det var dags för Profondo Rosso-rep. Trots ihållande huvudvärk, knäont (tydligen hade jag slagit i något kvällen innan, även om jag inte har en aning om vad) och sömnbrist gick det riktigt bra! Låtarna satt som de skulle, trots att det var ganska länge sedan vi repade sist.
Efter repet tog jag bilen direkt till Torshälla för släkthäng med Elenors familj, komplett med äggmålning och sällskapsspel. Alltid lika trevligt, men tyvärr innefattar det såklart även inmundigande av en del alkoholhaltiga drycker. Dessutom sov vi över där, så sent blev det också.

Steg 4: Även idag var det Profondo-rep som stod först på dagordningen. Repet gick faktiskt ännu bättre än igår. Känns tryggt inför giget på Fredag, med tanke på att det var ett tag sedan vi spelade ute sist. Märkligt nog har jag känt mig pigg och fräsch hela dagen, trots tvådagars-festandet jag har i ryggen. Det lär dock bli värre imorgon, misstänker jag...
Ikväll är det nämligen dags för Mega på Raw. Jag skall spela skivor och Juvelen, Lasse Lindh samt The Sound OE står på scen. Jag har faktiskt ganska höga förhoppningar. Tror att det kan bli en riktigt kul kväll, även om jag redan idag bävar inför morgondagen då jag förmodligen får betala för tre kvällars festande i rad. Förhoppningsvis kommer det att vara värt det.

Dagens:
Juvelen - Hanna

Ibland är det kul att få post...

...ibland inte. Tack skatteverket.

Dagens:
The Beatles - Money

Någon mer än jag som börjat tröttna på "det här gjorde jag i helgen"-inlägg?

Dessa helgsammanfattningar tenderar att bli ruskigt långdragna (och dessutom ganska ointressanta). Trots det känner jag att jag bör skriva dem. Därför tänker jag nöja mig med följande denna gång:

I fredags var jag och såg på Adams gig på Raw. Han gjorde bra ifrån sig.
I lördags var det kul. Se bilden.

Dagens:
Eldkvarn - Fulla För Kärlekens Skull

Det var allt på tiden...

Jag är inte den vidskepliga typen. Och tur är väl det, eftersom vi, The Profondo Rosso alltså, igår bokade ett gig på Raw Fredagen den 13:e April.
Riktigt kul. Det var ett tag sedan vi spelade live överhuvudtaget, och att få en helt egen kväll på vår lokala favoritklubb (och min arbetsplats i och för sig) känns inte helt fel.

Hoppas ni kan komma!

Dagens:
Catherine Wheel - Crank

Nu är det vår på riktigt!

Igår var jag ledig, men istället för att dega bort hela dagen släpade jag mig upp ganska skapligt, drog på mig blåstället och satte igång med att fixa i ordning scootrarna för våren.

Att byta olja i växellådan, gå igenom alla skruvar och bultar, göra rent luftfilter, ställa tomgången, spänna bromsvajrar, justera växlar och allt annat som bör göras gick förvånanvärt snabbt och smidigt. Båda scootrarna var klara och provkörda redan vid halv två.
Det enda jag inte gjorde var att tvätta av dem. I synnerhet motorerna skulle kunna få sig en rejäl rengöring eftersom de, som synes på kortet, är rätt dammiga. Egentligen skulle jag kanske behöva justera tändningen en smula också, i synnerhet på Touringen (den som är äldst av dem), men vem orkar det när solen skiner? Då vill man bara ut och köra istället.

Valde att ta årets premiärtur på Vespa P200:an. Mest för att jag kände för att dra på lite och den är en smula piggare än Touringen. Det var närmast obeskrivbart härligt att köra genom stan i solen, för att sedan ta sig ut på landsvägen mellan Sundbyholm och Torshälla för gasa på lite. Passade även på att svänga förbi återvinningscentralen Lilla Nyby för att kolla om de hade några kasserade toalettstolar. Det hade de inte, så om någon råkar sitta på en extra spolknapp (eller vad det nu kan heta) till en Gustavbergs-toastol får ni gärna hojta till!

Passade på att åka förbi och ta en fika hos mor och far också, så jag var väl inte hemma förrän vid fem/halv-fem, nöjd och glad efter att ha fått stilla scooterabstinensen som byggts upp under vintermånaderna. Nu väntar jag bara på att delarna jag beställt ifrån SIP Scootershop i Tyskland skall komma också...

Dagens:
Modest Mouse - Florida

Fotoblogg.

Som den ringa skara som läser här regelbundet redan vet så slutade jag för en tid sedan snusa. Som morot för att lyckas med det köpte jag mig en Nikon D80 slr-kamera. Har länge varit sugen på en systemkamera, och tänkte som så att om jag nu slutar snusa så kan pengarna jag sparar in på nikotinet gå till avbetalningarna på kameran istället.

Nåväl. Har på sistone haft med mig kameran nästan överallt och fotat så mycket jag bara kan. I ärlighetens namn har jag ju ingen som helst erfarenhet av foto med systemare tidigare, så därför har jag fått lära mig genom att pröva mig fram. Men det känns liksom lite som att jag vill göra något mer med bilderna än att bara spara dem på hårddisken...

Därför har jag nu, som ett litet komplement till den här bloggen, även startat en fotoblogg. Jag kommer förmodligen att bygga på den vartefter, men ett grundutkast hittar ni här. Enjoy!

Dagens:
Fleshquartet (med Freddie Wadling och Stina Nordenstam) - Walk

Och så har ännu en helg gått...

Fredagen: Ingenting särskilt gjordes. Efter att ha jobbat tio dagar i sträck (gud, vad jag älskar handeln ibland) kände jag mig ganska mör, därför blev det en lugn hemmakväll med snacks, lite spel och tv-tittande. Ok...vi tog ett par öl också. Men bara ett par.

Lördagen: Upp i ottan (eller åtminstone vid nio, det är tidigt nog en ledig dag), för att sedan ge sig ut med bilen. Eftersom spolanordningen till vår toalett pajjat styrdes kosan allra först till Comfort för att köpa en ny sådan. "Det är ju bara en liten insats i plast med en knapp på, så den kan väl inte kosta mer än någon hundring", tänkte jag. Jo, visst. 359 kronor! För en plastbit!?
Nä. Jag köpte den visserligen, men har ännu inte öppnat förpackningen så att jag kan byta in den. Imorgon är det jag som åker till tippen och kollar om jag inte kan hitta någon kasserad toastol att kannibalisera.

Efter att ha blivit skinnad på Comfort, svängt förbi ÖB samt besökt Ludwigs Musik och ett tämligen värdelöst outlet (från vilket vi trots allt fick med oss ett gäng nya te/kaffe-muggar) hann vi med att fika hos både mina och Elenors föräldrar OCH besöka en loppmarknad.

På kvällen var det 29-årsfest hos Ljungman. Jag, Elenor och Apelmo gav honom Varför tror du vi låter som vi låter? (en trevlig bok om svensk punk) plus en (gräsligt smaklös) Borat-tischa. Jag tror han blev gladast över t-shirten, som ni kan se honom posera lite skönt Vogue-inspirerat i på bilden ovan.
Det var en trevlig fest. Tyvärr så trevlig att vi aldrig kom ut på krogen. Jag säger tyvärr på grund av att det därför blev alldeles för sent och dessutom ett par groggar (något jag så gott som aldrig köper ute) utöver ölen jag tagit med mig. Vilket osökt för oss vidare till:

Söndagen: Som spenderades med den värsta huvudvärken jag haft på år och dag. Vet inte om den berodde på lördagskvällens alkoholintag, sömnbrist, utmattning eller en kombination av de tre. Hemskt var det hur som helst. Ungefär som om någon körde in en ishacka i pannan på mig och sakta bände itu mina hjärnhalvor. Huvudvärken började dock bedara framåt eftermiddagen och jag klarade plötsligt av att förflytta mig längre sträckor än den mellan soffan och vattenkranen i köket. Därför blev det en lite längre promenad med hunden i solen, och sedan inhandlades pizza på Nejlikan. Jag hade inte testat deras upphypade stenungsbakade pizzor tidigare, men måste säga att de levde upp till förväntningarna! Mitt enda klagomål är att de faktiskt hade lite för mycket ost på. Det trodde jag nästan inte var möjligt, men efter att ha lagt märke till att ostlagret på pizzan var nästan dubbelt så tjockt som själva degen tvingades jag konstatera att det faktiskt kändes lite...äckligt.
Den positiva sidan av denna flottchock var att resterna av min bakfylla var som bortblåsta efter den och att jag därför kunde dega bort resten av Söndagen utan att distraheras av huvudvärk och kallsvettningar.

Dagens:
Catherine Wheel - She´s My Friend

En liten påminnelse...

Den 4:e April är det dags. Jag har oljan, folkölen och hantlarna redo...


Dagens:
Tunga vikter och proteintillskott

Jag vet vilken jag föredrar...

Komar, Melamid och Soldier är tre amerikanska låtskrivare som för ett par år sedan fick idén att genomföra en statistisk undersökning för att utröna vilka beståndsdelar som är mest respektive minst önskvärda i musik enligt gemene mans tycke och smak. Undersökningen gjordes (så vitt jag förstått det) med hjälp av en enkät som innehöll frågor om allt ifrån det rent musikaliska (vilka instrument som var önskvärda/inte önskvärda, vilken typ av låt det skulle vara och så vidare) till de mer tematiska aspekterna (vilken typ av text man ville/inte ville ha och liknande).

Men det är inte undersökningen i sig som är det intressanta. Det intressanta är att de inte nöjde sig med att sedan sammanställa svaren och sedan skriva en avhandling på normalt forskar-manér. Nope, istället skrev man två låtar baserade på resultaten!

Den första låten, The Most Wanted Song, innehåller alla de ingredienser som var vanligast förekommande i postivt sammanhang. Den är ganska traditionellt instrumenterad och låter som en random Rn'B-ballad, komplett med smeksam sång, saxofon och kärlekstext. Föga överaskande är den också fullständigt ointressant.

Det kan man däremot inte säga om det verk som baseras på vad undersökningen visade var icke önskvärt i musik enligt the average american Joe.
Låten, som heter The Most Unwanted Song (såklart), är över 25 minuter lång, kastar sig vilt mellan lugna och intensiva partier och är full av oväntade, omotiverade och plötsliga byten av såväl tempo som stil. Några av instrumenten som förekommer är dragspel, säckpipa, banjo, tuba, flöjt och synth. Sången består till största delen av en opera-sopran som ibland ger sig in i atonala partier eller rappar. På ett par ställen i låten dyker även en barnkör upp och sjunger bland annat reklam-jinglar och politiska slogans. Texten i övrigt (alltså, utöver reklamen och propagandan) verkar handla mest om cowboys och julfirande.
Behöver jag ens berätta att den är helt fantastisk? Jag låg, bokstavligen, och vred mig av skratt på golvet framför datorn när jag hörde den första gången!

Här nedanför finner ni länkar till låtarna. Lyssna, njut(?) och berätta sedan vilken du gillade mest!

The Most Wanted Song
The Most Unwanted Song

Dagens:
Komer & Melamid And Dave Soldier - The Most Unwanted Song

Popmusik är sannerligen djävulens påfund.

Det här kan ses som ett litet tillägg till gårdagen inlägg, då jag kom på att jag utelämnat en ganska intressant incident från helgen.

Som sagt så spelade jag skivor på Raw under Lördagskvällen och det var riktigt kul, trots att det inte såg alltför lovande ut till en början. Till en början var det inte mer än en handfull gäster, men framåt tolvsnåret rann folk till och snart hade jag ett ganska bra golv. Runt klockan halv ett kom en ung tjej fram. Hon var väldigt glad och sade att hon tyckte jag spelade bra musik. Kul, så klart. Det är alltid kul med positiv respons, i synnerhet eftersom folk i allmänhet inte säger så mycket om de är nöjda med musiken som spelas, utan har en tendens att bara dansa på.

Nu berättar jag så klart inte detta för att skryta om att folk tycker jag är bra som DJ, utan för att hon kom tillbaka igen senare under kvällen. Då var hon ännu gladare och gav mig ännu mer beröm. Återigen: kul! Klart man blir lite smickrad...Men när hon kom tillbaks en tredje gång, gladare än någonsin började det kännas en smula märkligt. Inte minst på grund av vad hon sade:
"Du spelar jättebra! Verkligen bra musik! Jag är kristen, men tycker du spelar jättebra musik och dansar ändå!"

OK...inget ont om folk med djup tro. Jag kan ibland önska att jag själv kunde förlita mig på en högre makt på det viset. Det är nog ganska skönt. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det är en smula märkligt att uttrycka sig på det sätt hon gjorde. Som jag kan se det kan det tolkas på något av följande sätt:

• Musiken du spelar är egentligen inte ok att dansa till, då den är ogudaktig.
• Musiken du spelar är egentligen inte ok att dansa till, då du är ogudaktig.
• Att dansa är ogudaktigt och därför egentligen inte ok.
• Jag är nyfrälst och känner att jag måste berätta för alla att jag är kristen.

Samtliga dessa alternativ känns lite sådär, va? Hur mycket jag än funderar kan jag dock inte komma på någon vettig förklaring till varför hon annars skulle uttrycka sig som hon gjorde.
Någon som har ett annat förslag, kanske?

Dagens:
PJ Harvey - Sheela-Na-Gig

Trevlig helg, tråkig blogg.

Blir ett sådant där trist "det här hände i helgen"-inlägg idag.

Fredagen: Mor min fyllde år, alltså bar det hem till föräldrarna efter att ha slutat jobbet. Mormor och Morfar var där. Det bjöds käk och alkohol. Mycket trevligt. Åkte därifrån alldeles för sent med tanke på att det var min jobbarhelg och jag skulle vara på plats 9.30 dagen efter. Och ändå åkte jag inte hem direkt, utan fortsatte till Veronica och Tim. Verro fyllde också år och Elenor var redan där. Kom inte hem förrän efter tre någon gång. Smart, Ronnie.

Lördagen: Har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Åtminstone upplevde jag det så då. Var helt vimmelkantig på jobbet. Huvudet dunkade och det kändes som om något hällt grus i ögonen på mig. Jag måste erkänna att jag, på grund av detta, inte var helt övertänd inför kvällen då jag skulle spela skivor på Raw. Att det inte var mer än någon enstaka gäst på plats när jag kom dit vid tio-snåret gjorde mig inte direkt mera peppad, trots att jag sovit en stund på kvällen och därför kände mig lite fräschare. Mot alla odds tog sig dock kvällen rejält och utvecklade sig till en av de roligare kvällarna bakom Raws skivspelare på ett tag! Det blev riktigt skapligt med folk och en skön kväll. Goodie.

Söndagen: Slog upp ögonen med viss bävan när klockan ringde...trots allt hade det blivit ett par öl medan jag spelade kvällen innan. Dessutom stängde vi förrän två. Följdaktligen jag haft två dygns kombinerad sömnbrist och bakfylla att tampas med. Till min stora förvåning mådde jag dock riktigt skapligt...ja, till och med bra! De fyra timmar jag skulle jobba gick som en dans och när jag slutat för dagen plockade Elenor upp mig med bilen utanför Cityhuset. Därefter bar det av till Kjula. Ljungman och Knutten är barn/husvakt där åt L´s brorsa och hans fru i en vecka. Kan inte vara så kul att sitta isolerade i Kjula med två ungar, så vi tänkte att vi skulle komma och ge dem lite support.
Vi skulle käka där och till min stora glädje hade Ljungman dragit fram grillen för första gången i år! Fint med grillpremiär såhär mitt i Mars! När vi krubbat blev det ett snabbt parti TP, sedan skulle kidsen sova och därför åkte jag och E hem.

Allt som allt en ganska bra helg, med två kvällars lite osunt leverne och en ganska vuxen söndag.

Dagens:
The Notwist - Consequence

Hej sol!

Inte ens mitten av mars och 18 grader varmt i solen på förmiddagen om min termometer stämmer. Fantastiskt. Igår var jag dessutom ledig hela dagen! Därför gjorde vi i ordning picknick, packade in oss i bilen och begav oss till Sigurdsristningen.

Ni som är från Eskilstuna vet såklart vad Sigurdsristningen är, men för er andra kanske jag bör klargöra att det är en ganska stor, ganska gammal och egentligen ganska menlös hällristning som kommunen är ganska förtjust i att använda ganska mycket i ganska tråkig marknadsföring för staden.
Den är dock riktigt vackert belägen, och därför ett perfekt mål för en utflykt på vad som kändes som en av årets första riktiga vårdagar.

Det är lustigt. Jag har absolut inga problem med vintern. Kan till och med njuta av en riktigt kall, solig vinterdag. Trots det är det otroligt vilken nytändning man får när vårsolen tittar fram och man kan dra på sig en tunnare jacka.

Håller det här vädret i sig kan jag nog plocka fram scootrarna vilken dag som helst. Det vore fint.

Dagens:
Grinderman - Depth Charge Ethel

Ett litet avkall från mina principer.

I normala fall är jag väldigt skeptiskt inställd till det mesta som liknar kedjebrev, roliga "skunk-frågeformulär" och liknande. På sistone har dock en så kallad "utmaning" spridit sig som en löpeld bland de bloggar jag brukar läsa, och nu har även jag blivit utmanad. Av både Jocke och Urby, faktiskt. Därför tänker jag göra ett undantag och delta den här gången. Låt det dock inte bli en vana att skicka sådant här vidare till mig nu!

Här är reglerna:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Inga oklarheter där, va? Ok. Då kör vi:

• Jag brukar alltid vidhålla att den första konsert jag var på var Ride på Bergslagsrocken -93, alternativt Faith No More på Cirkus under deras Angel Dust-turné samma sommar om vi pratar enskilda konserter - inte festivaler. Det är inte helt sant. I själva verket var min första riktiga konsert Svenne Rubins i Parken Zoo någon gång i slutet av 80-talet. Jag försöker dock intala mig själv att den inte räknas eftersom de egentligen bara råkade spela när vi var där, trots att jag har en signerad LP som bevisar motsatsen.
• Inte nog med det. Jag äger även en signerad LP med Mats Rådberg Och Rankarna. Jag minns inte vad den heter, men den innehåller svensktopps-hitten Konto-Kurt och över fordralet står skrivet: "Till RonnPublishie från Mats". Klockrent.
  
• Ibland när jag kör mina scootrar (i synnerhet om det är min Vespa Touring 150 -60) brukar jag nynna på The Who-låtar och försöka känna mig som Jimmy i inledningscenen av Quadrophenia. Trots att han kör Lambretta, inte Vespa.
  
• Precis som Anders har jag vissa autistiska/tvångssyndrom-tendenser, och vill gärna ha saker och ting (pennor, fjärrkontroller, telefoner och liknande) ordnat i fina, prydliga rader. Helst skall de även ligga i storleksordning.
• Än idag brukar jag göra gitarrposer när jag kollar mig i spegeln. Särskilt om jag skall ut och svira och just har tagit på mig kvällens outfit.
• Jag är något av en internetjunkie i allmänhet och en forumhängare i synnerhet. Har en fyra-fem olika forum jag besöker regelbundet. Ett av dem är ett modeforum för män där jag till och med ibland postar bilder på mig själv i "det här har jag på mig idag"-tråden så att andra sedan kan komma med konstruktiv kritik. Självklart kommenterar jag även andras kläder också. Tragiskt, jag vet.
  

Sisådär. Ett antal mer eller mindre pinsamma fakta om mig själv. Nu är det er tur Fyris, Masser, Mashen, Matte, Anna och Emre.

Dagens:
Faith No More - Midlife Crisis

Skönt att TV-shop håller stilen.

Jag minns när vi fick kabel-tv. Jag bodde i Lagersberg och jag gick på lågstadiet. Det var verkligen fantastiskt. Inom loppet av en natt gick vi från att ha fått nöja oss med SVTs ynka två kanaler till att ha tillgång till en uppsjö sköna stationer från hela världen! Från kanal 1 och 2 till Sky-channel, Eurosport och MTV! Från Björnes Magasin och ytterligare en Balthazar-repris till Transformers, G.I.Joe och wrestling! Livet lekte och jag gick upp varje lördagsmorgon vid klockan sex för att inte missa någon av de otroligt tuffa tecknade serier som visades.

Märkligt nog är det program som etsat sig fast mest TV-shop. Förmodligen på grund av att det verkade som om det var det enda de visade på TV3 under för- och eftermiddagarna. Dessutom känns det som om det alltid var samma tre-fyra avsnitt som upprepades dag efter dag, timme efter timme med en i slutändan nästan hjärntvättande konsekvens. Vem minns inte till exempel Didi Seven; det mirakulösa fläckbortagningmedlet som löste upp all smuts men skonade färgerna på dina kläder? Det var så effektivt att man till och med kunde rensa oljeblandat vatten med det! Det var bara att hälla lite Didi Seven i en skål med kolsvart vatten och röra runt lite. På nolltid var vattnet kristallklart igen. Sedan fanns såklart de laserslipade köksknivarna som var tillverkade i så hård metall att man till och med kunde dela läskburkar med dem utan att de förlorade sin skärpa. Och hårklipparen man kopplade till sin dammsugare.

Dessutom leddes så gott som alla program av samme figur; en smått hysterisk man i 40-årsåldern med stora glasögon som alltid var iklädd stickade tröjor och skrek: "Are you impressed? I AM IMPRESSED!". Fantastisk infotainment i sann sektanda.

I morse tittade jag på TV när jag käkade frukost. Trean visade TV-shop och programmet handlade om ett nytt, fantastiskt träningsprogram kallat Core Rhythms. Core Rhythms är utvecklat av fyra världsberömda dansare och baseras på latinamerikanska dansrörelser. Med andra ord skall du gnida, rulla och jucka dig till en slankare, mer vältränad kropp. Om det funkar? Titta på hur vältrimmade alla dansare är och avgör sedan själv! Det är i alla fall så TV-shop vill att vi skall göra. Själv är jag inte hundra procent övertygad om att det räcker att vicka lite på höfterna för att utveckla muskler i klass med de Carl Dyall har, men jag kan inte förneka att min morgon kändes en smula ljusare efter att jag sett programmet. Tråkigt nog för TV-shops del beror det mest på att hela idén med Core Rhythms samt den nästan halvtimmeslånga reklamfilmen är bland det mest idiotiska, för alla inblandade förödmjukande och underhållande jag sett på länge.

Så: låt mig härmed utbringa en eloge till TV-shop! Efter vad som nu måste vara närmare ett decennium i rutan lyckas de fortfarande gräva fram de mest onödiga, otrovärdiga och osannolika produkter man kan tänka sig, paketera dem i sanslöst underhållande urusla tv-program och visa dem på perfekt sändningstid för att rädda min förmiddag!

Men för all del - tro inte på mitt ord! Se efter själva:
Här hittar ni TV-shops site, på vilken ni kan läsa mer om Core Rhythms och hur du gör för att ta del av deras oslagbara erbjudande.
Och missa för allt i världen inte den korta reklamfilmen för denna nya, fantastiska träningsmetod som garanterat kommer att förändra både din syn på träning och hur du ser ut!

Dagens:
Tom Waits - Rain Dogs

Det här kanske faktiskt kommer att gå vägen...

Fantastiskt. Det börjar faktiskt kännas riktigt skapligt nu, trots att min kropp inte fått någon form av nikotin på nästan nio dagar. Jag skall inte ljuga och säga att jag inte tänker på snus flera gånger i timmen, för det gör jag fortfarande. Skillnaden emot tidigare är att det inte känns lika jobbigt att tänka på det. Jag har börjat landa, känner mig inte lika förvirrad, okoncentrerad och yr som tidigare. Till och med mitt humör börjar återgå till det normala. Ok, det kanske inte är 100% stabilt än. Jag märker fortfarande själv att jag tänder till ganska snabbt och för ovanligt små och fåniga saker, men det är ändå betydligt bättre än de första dagarna. Jag vill inte längre strypa folk för att de tilltalar mig.

Faktum är att det hela gått oförskämt lätt än så länge. För lätt, faktiskt...jag kan inte låta bli att vänta på bakslaget. På att jag skall vakna upp någon morgon med abstinensen från helvetet, komplett med huvudvärk, svettningar och vansinnesutbrott. Visst har det varit riktigt jobbigt till och från även nu, men jämfört med vad jag förväntade mig har det gått ganska smärtfritt.

Ett nytt, otippat snus-withdraval-syndrom har dock infunnit sig de sista dagarna: sömnlöshet.
Jag har inte varit det minsta trött på kvällarna och när jag väl tvingat mig själv i säng har jag legat vaken i timmar. Det märkligaste med sömnläsheten är att den inte påverkat mig nämnvärt. Normalt sett brukar jag bli ett smärre vrak om jag sovit mindre än sex timmar en natt (helst vill jag sova åtta eller mer, men den absoluta smärtgränsen ligger vid sex). De sista nätterna har jag snittat typ fyra. Ändå mår jag ganska skapligt. Mycket märkligt. Om det inte ger med sig snart lär dock sömnbristen komma ikapp med mig, så jag hoppas jag får sova ut ordentligt inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ikväll blir det en lugn hemmakväll. Hade ganska långt gångna planer på att gå och se Black Belt, men med tanke på de senaste nätternas sömnlöshet (i kombination med aPublishtt jag skall upp och jobba tidigt lördag/söndag och skall ut imorgon kväll) känns det som en bättre idé att stanna hemma och försöka sova ikapp.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - The Weeping Song