Weekly top artists?

Öl, lördagskväll med förhäng hemma, tillgång till internet och därmed nedladdning kombinerat med Last FM kan få märkliga följder.

Dagens:
Patrick Wolf - Magic Position

Inga scootrar, men en hel del dans.

Det blev inget Stockholm. Jag vägde för och emot in i det sista, men kom fram till att det var lika bra att stanna hemma och spara in de slantar som skulle gå åt om jag åkt. Behöver beställa lite nya prylar till scootrarna, så det kanske är bättre att lägga de hundralapparna på det istället för tågbiljetter och öl. Hade visserligen varit kul att träffa alla, men nu drar ju säsongen igång så det lär jag få göra ändå snart. Om inte annat går ju Stockholm Kallar, en av årets största träffar, av stapeln redan sista helgen i maj. Då är jag tvärbokad.

Istället blev det en spontan och skön helg här hemma. Tror jag behövde det.
Visst, det kanske inte var den galnaste helgen någonsin, men fredagen bjöd på fest utan utgång i goda vänners lag och lördagen bjöd på dans och glädje i form av Hang The DJ och Brothers Gonna Work It Out. En underbar kväll, som vanligt! Och förmodligen den vildaste HTDJ-kvällen hittills, även fast det samtidigt nog var den med minst antal gäster...vilket i och för sig innebär uppåt en 150-200 personer ändå. Mot slutet av kvällen var det nog mer folk på scenen än på dansgolvet och euforin nådde nästan sådana där jobbiga Håkan Hellström-nivåer. Jag har något svagt minne av att jag kan ha dansat in i dj-bordet...om så är fallet ber jag om ursäkt, Daniel. Vet själv hur irriterande sådant är.

Hur som helst var det en riktigt bra kväll som gjorde att det kändes som rätt val att inte ha åkt till Stockholm. Tackar.

Och, ja, bilden är stulen från Raws hemsida. Jag var för upptagen med att dansa för att ta bilder.

Dagens:
Familjen - Det Snurrar I Min Skalle

Du kan ta dina valar och stoppa dem du-vet-vart!

Jag hoppas ingen kommer att bli upprörd efter dagens inlägg och vill på förhand förklara att jag inte på något sätt förringar dagens miljöproblem eller dem som kämpar för att göra folk uppmärksamma på dem. Jag tycker miljön, klimatet och vad som håller på att hända med dem är av yttersta vikt.

Men det finns inte en chans i helvete att jag tänker gå med i Greenpeace. I synnerhet inte efter idag.

Så här är det: jag har alltid tyckt att Greenpeace visserligen tycks åstadkomma en hel del gott med sina demonstrationer och aktioner men stört mig en smula på deras värvningsteknik. Jag får lite sektvibbar och de där snubbarna i blåa jackor de skickar ut för att trakassera folk på stan känns ungefär lika kul som en alkis som står och skriker mitt på torget för sig själv - man tittar ned i marken och går så fort man kan förbi när man ser dem.

Och på sistone har det blivit etter värre, då de anställt en gammal bekant till mig. Nej, jag tänker inte nämna några namn. Men han gick i min klass på gymnasiet. Jag kan inte påstå att vi någonsin umgåtts egentligen, men vi hängde lite i kafeterian på St. Eskil när det begav sig. Och sedan vi gick ut skolan har vi stött på varandra ibland och växlat några ord då. På sistone har han dessutom kommit in en del på jobbet och snackat lite.

Hur som helst är han nu Greenpeace-värvare. En riktigt irriterande sådan, dessutom. Flertalet gånger har han varit på mig på stan.

-Tjena, Ronnie! Skall du inte bli medlem?

Varje gång har jag bara muttrat ett nej och pinnat vidare. Efter ett tag kom han in på jobbet igen. Han frågade varför jag ignorerade honom på stan och sade att han såklart inte skulle hålla på och tjata mer. Ok, tänkte jag. Han får väl en chans.

Sagt och gjort. Nästa gång han stod där i sin blåa Greenpeace-jacka och ropade på mig stannade jag och snackade lite. Den gången var Elenor med också och det tog såklart inte lång tid innan han frågade om det inte var dags att bli medlem. Jag förklarade lugnt och sansat att jag inte ville det. Då säger han:

-Men jag vet ju att du är intresserad av sådant här. Om du inte blir medlem åker du snålskjuts på oss andra! Du kan inte skylla på att du inte har råd, för jag vet ju att du jobbar heltid!

Okej. Det är väl inte jag som skall förklara varför jag inte vill bli medlem utan han som skall förklara varför jag bör bli det? Något han uppenbarligen inte gjorde särskilt bra, då jag inte kan dra mig till minnes ett enda av hans argument. Jag blev lite småsur, kom med någon ursäkt om att jag hade lite bråttom och avlägsnade mig så snabbt som möjligt.

Efter det har han varit in på jobbet ett par gånger till och betett sig som om ovanstående episod aldrig utspelat sig. Jag har så sakteliga släppt min grinighet gentemot honom och tänkt att han kanske kommit till insikt om att det inte är helt ok att försöka pracka på folk man känner medlemskap på det där sättet.

Men så, idag, kom det slutliga slaget i magen: jag hade precis varit på Systemet och handlat lite öl. Hade lite bråttom tillbaka till jobbet eftersom min lunch egentligen var slut. Då ropar Greenpeace-killen på mig.

-Tjenare, svarar jag. Jag har lite bråttom. Vi får snacka en annan gång!

-Nämen, men vänta! Det går fort. Jag vill bara fråga en sak.

Han kutar fram till mig, pekar på min Systemetkasse och säger:

-Så du har råd med sådant DÄR men inte ett medlemskap i Greenpeace?

Ärligt talat. Är du helt dum i huvudet? Jag väljer väl själv om jag vill bli medlem i Greenpeace eller köpa öl för mina pengar, och skall inte behöva skuldbeläggas av en nyfrälst miljödåre. Som den timida kille jag är sade jag bara något i stil med:

-Nä, men sluta nu. Hehe...jag har bråttom till jobbet

Sedan gick jag fort iväg. Inombords hade jag dock helst velat spotta honom i ansiktet.

Grattis Greenpeace. Tack vare en av era värvare har jag idag bestämt mig för att aldrig, aldrig någonsin gå med i eran lilla miljösekt. Inte ens om himlen skulle bli självlysande av alla gaser som släpps ut. Hoppas ni är nöjda med hans insats.

Dagens:

Shout Out Louds - Tonight I Have To Leave It (Kleerup remix)

Bestäm mig!

Har ett litet dilemma jag skulle behöva hjälp med. Eller dilemma kanske inte är rätt ord egentligen...
Kan helt enkelt inte bestämma mig för om jag skall åka till Stockholm och gå på Lambrettapub på Lördag eller inte.

För er som inte vet det är Lambrettapub ett arrangemang som tar plats den tredje lördagen varje månad på Restaurang Sjöhästen i Stockholm. Det arrangeras av Lambrettaclub Stockholm och är en kväll skräddarsydd för scooterister med allt vad det innebär. Bra musik, billig öl och trevliga/vansinniga människor. Det är alltid kul att träffa andra scooterister (i synnerhet eftersom ingen av de jag umgås med till vardags delar mitt intresse). Dessutom brukar det vara ett helvetes drag på de här tillställningarna.

Samtidigt är jag ledig Lördag-Söndag-Måndag(!) och har haft en hel del för mig de sista helgerna. Det har varit dj:ande, rep, gig med bandet, släkträffar och så vidare. Därför vore det på sätt och vis riktigt skönt att bara vara hemma i stan och ta helgen som den kommer. Utan att behöva hålla på och strula med packning, sova på ett golv eller i en soffa någonstans (i bästa fall) och vakna trött och med huvudvärk bara för att släpa sig till T-centralen och sätta sig på tåget hem.
Jag har det inte heller sådär jättegott ekonomiskt ställt just nu. Inte så att jag är tvärpank, men med tanke på bland annat restskatten jag skrivit om tidigare vore det kanske en god idé att spara de hundralappar (minst) som garanterat skulle gå åt i Stockholm.

Så vad göra? Åka till Stockholm, träffa sköna typer som delar mitt intresse av motorfordon med två små hjul? Dansa till ska och gammal soul samt garanterat ha riktigt kul, men göra av med en hel del pengar och spendera ännu en helg runtflängandes?
Eller stanna kvar hemma och ta helgen som den kommer. Umgås med Elenor och kanske träffa lite goda vänner? Kanske gå på Hang The DJ på Lördag, men vila upp sig lite mentalt?

Jag är helt rådvill och kan inte längre ta ett beslut själv! Hjälp mig!

Dagens:
Teenage Fanclub - Fear Of Flying

En magisk kväll med en fet Mr. Auer.

Ibland läser man eller hör folk tala om konserter och föreställningar som "en magisk kväll". Jag har alltid tyckt att det låter lite fånigt och överromantiserat. Trots det kan jag nog inte beskriva Söndagens konsert med Jon Auer som något annat än just magisk.

Han spelade på Crescendo i Norrköping, en liten lokal som i normala fall används som jazzklubb.
Lokalen var liten. Väldigt liten. Det i kombination med att det inte var mer än uppskattningsvis ett 50-tal besökare gjorde att stämningen blev väldigt intim. Nästan familjär.

Jon Auer, ensam med sina gitarrer, tilltalade oss i publiken som om vi satt i hans vardagsrum och snackade snarare än som ett gäng trötta svenskar på en dåligt besökt konsert en söndagskväll. Han berättade historierna bakom låtarna, drog andekdoter från sin tid med Posies och Big Star, pratade om forna vänner och kärlekar samt skämtade. Det var nog det som förvånade mig mest: trots att låtarna han skriver som soloartist är melankoliska och ämnena de behandlar ofta ganska tunga var han fantastiskt rolig! Bitvis var det nästan stå-upp standard på mellansnacket vilket, trots att det lät skulle kunna bli pannkaka av alltihop, fungerade alldeles utmärkt. Förmodligen på grund av att skämten utgjorde en ganska välkommen kontrast till de i övrigt ganska mörka ämnen texterna behandlar.

Jon själv var långt ifrån den taniga inderock-kille han en gång varit och såg numera snarare ut som en kokainpluffsig Michael Moore. Men röstmässigt levererade han fortfarande till 100%. Han både sjöng och spelade gitarr fantastiskt bra och när han halvvägs in i konserten gick ut i publiken och ställde sig på en tom ölback bara en halvmeter från där jag och Jonas satt för att spela Posies låt Throwaway, helt utan vare sig förstärkare eller mikrofon, för att sedan åter ställa sig på scenen och avsluta med Coming Right Along var kvällen fulländad.

Dagens:
Jon Auer - Coming Right Along

Klubben för inbördes beundran, någon?

Giget i fredags gick bra. Över förväntan publikmässigt också vilket var kul. Lite märkligt dock att man kände igen alla utom högst ett par stycken av de som var där.
Den enda egentliga minuset med kvällen var att vi fick ganska mycket öl och som de sanna rockstjärnor vi är drack vi naturligtvis upp allt. Som en direkt följd av det var jag vansinnigt trött på jobbet dagen efter. Men det var det självklart värt.

Ikväll skall jag och Jonas till Norrköping och se Jon Auer. Det skall bli trevligt!

Dagens:
Jon Auer - Angelita

Egoblogg.

Ni kommer väl?

Dagens:

B-52´s - Rock Lobster

Jovars, en annan lever ju ganska snålt.

Använde förmiddagen till att styra upp diverse grejer som strulat på sistone. Såsom till exempel den irriterande restskatten jag skrev om för ett par dagar sedan...

Efter ett samtal till skatteverket visade det sig att jag har till November på mig att betala in pengarna. Visserligen till viss ränta då, men den kommer inte att uppgå till mer är sisådär en 50 kronor. Det kändes ganska skönt. Passade även på att fråga hur det kom sig att jag fått så pass mycket att betala. Tidigare år har jag nämligen så gott som alltid fått pengar tillbaka. Svaret blev att det tydligen var flera arbetsgivare som betalat in för lite (jag är ju något av en mångsysslare), men att det såg ut som om det var Eskilstuna Kommun som var den största boven.

Således rev jag fram det senaste årets lönespecar (ni vet, de där pappersarken man får hem en gång i månaden och i bästa fall sätter in i en pärm för att sedan glömma bort) för att försöka utröna vart det gått galet. Det gick ganska fort.
Tidigare jobbade jag på en högstadieskola parallellt med att jag var kontaktperson åt en funktionshindrad kille i 25-årsåldern. Från skolan hade jag "normal" lön, för uppdraget som kontaktperson hade jag en 1000-lapp i månaden, varav 500 kr var arvode (som skall skattas) och 500 kronor i ersättning för utlägg (som ej behöver skattas).
Min sista lön från skolan fick jag i Januari. Där hade skatt dragits som vanligt, men efter det har de inte dragit ett öre. Alltså har jag inte skattat för några av pengarna jag tjänat in som kontaktperson. Eftersom det rört sig om så små summor har jag inte reagerat över det, men det har samlats ihop under året och slutligen blivit strax över 3600 kronor.

Smått irriterad ringde jag kommunen för att fråga vad fasen de gjort så för (ja, jag vet att det är ett beteende värdigt en tjurig gubbe) och fick till svar att de går efter en tabell, och eftersom de sett att jag inte tjänat mer än en viss summa varje månad inte dragit någon skatt. Men vad fasen! De måste väl fatta att jag har ett annat jobb vid sidan av!? Eller tror de på fullt allvar att jag lever på 500 kronor i månaden?
Nädå. Enligt kvinnan jag fick tala med är det mitt ansvar att ringa och informera dem om hur mycket jag tjänar på mina andra jobb. Trots att det faktiskt står i arbetsbeskrivningen för en kontaktperson att man "vid sidan av annat arbete skall fungera som en vän och en länk till övriga samhället" eller något i den stilen.

Jag har alltid sett mig själv som en person med hjärtat mer till vänster än höger. Självklart har jag ingenting emot att betala skatt, så länge det kommer alla till gagn. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det här känns riktigt bittert. Som att betala för ingenting, liksom...
Antar att jag helt enkelt är full av dubbelmoral.

Dagens:
Radiohead - Anyone Can Play Guitar

Jo, visst är man lyckligt lottad.

Tog en riktigt lång promenad med hunden idag i ett försök att skaka av mig segheten efter de senaste dagarnas excesser. Nu bör det väl sägas att jag faktiskt mår långt över förväntan. Lite trött och hängig, men inte hälften så dåligt som jag förtjänar.

Hur som helst, efter att ha vandrat runt halva Eskilstuna-ån mötte vi en äldre dam med käpp i Stadsparken. Hon tittade leende på oss. Inget konstigt med, då Q av någon anledning brukar framkalla den reaktionen hos äldre damer. Något som däremot kändes lite konstigt var hennes kommentar då vi passerade varandra. Hon sade nämligen inte: "Åh, vilken söt hund!", vilket är vad de brukar säga. Inte heller: "Vilket härligt väder vi har", vilket inte är så märkligt eftersom det inte var särskilt härligt ute idag. Hon sade inte heller: "Vad heter hunden?", "Är det en schnauzer?" eller "Bits hon?".
Nej. Hon sade:

"Så lyckliga ni måste vara som kan gå!".

Vad tusan skall det betyda!? Skall det vara uppmuntrande? Eller ville hon bara göra oss uppmärksamma på att det faktiskt finns de som inte kan gå, såhär på påskafton?
Jag förstår ingenting...

Dagens:
Arcade Fire - No Cars Go

Det är ansträngande med påsk.

Fyra dagar ledigt. Borde man inte bli utvilad då?
Det är inte jag. Nu har närmare tre av dagarna förflutit och jag är faktiskt nästan tröttare än innan ledigheten. Jag tror det beror på påskfirandet. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Steg 1: Torsdagskvällen spenderades med trevligt umgänge på Grappa. Hela bandet (förutom Alex) var samlat i stan så det var klart vi passade på att träffas och ta ett par öl!

Steg 2: Långfredagen. Dagen använde jag till att fixa en massa saker jag skjutit framför mig på sistone. Lagade toalettstolen, fixade ett tyghänge att hänga framför garderoben istället för de urusla dörrarna som lossnar hela tiden (det blev riktigt snyggt om jag får säga det själv, men i ärlighetens namn bör jag väl tillstå att det var Morsan som sydde tyget och att jag bara satte upp det), städade lite och så vidare. På kvällen var det fest hos Ljungman. Hade tänkt gå ned och kika på banden som körde Ramones-hyllning nere på Raw, men det var så kul hos Ljungman att vi blev kvar där. Utan att avslöja alltför mycket kan jag säga att kvällen bjöd på karaoke, Guitar Hero och män i kvinnokläder. Med andra ord alla ingredienser som krävs för en kul kväll. Kika in på Fiskens blogg för lite bilder...

Steg 3: Lördagen tvingade jag mig upp ganska tidigt, eftersom det var dags för Profondo Rosso-rep. Trots ihållande huvudvärk, knäont (tydligen hade jag slagit i något kvällen innan, även om jag inte har en aning om vad) och sömnbrist gick det riktigt bra! Låtarna satt som de skulle, trots att det var ganska länge sedan vi repade sist.
Efter repet tog jag bilen direkt till Torshälla för släkthäng med Elenors familj, komplett med äggmålning och sällskapsspel. Alltid lika trevligt, men tyvärr innefattar det såklart även inmundigande av en del alkoholhaltiga drycker. Dessutom sov vi över där, så sent blev det också.

Steg 4: Även idag var det Profondo-rep som stod först på dagordningen. Repet gick faktiskt ännu bättre än igår. Känns tryggt inför giget på Fredag, med tanke på att det var ett tag sedan vi spelade ute sist. Märkligt nog har jag känt mig pigg och fräsch hela dagen, trots tvådagars-festandet jag har i ryggen. Det lär dock bli värre imorgon, misstänker jag...
Ikväll är det nämligen dags för Mega på Raw. Jag skall spela skivor och Juvelen, Lasse Lindh samt The Sound OE står på scen. Jag har faktiskt ganska höga förhoppningar. Tror att det kan bli en riktigt kul kväll, även om jag redan idag bävar inför morgondagen då jag förmodligen får betala för tre kvällars festande i rad. Förhoppningsvis kommer det att vara värt det.

Dagens:
Juvelen - Hanna

Ibland är det kul att få post...

...ibland inte. Tack skatteverket.

Dagens:
The Beatles - Money

Någon mer än jag som börjat tröttna på "det här gjorde jag i helgen"-inlägg?

Dessa helgsammanfattningar tenderar att bli ruskigt långdragna (och dessutom ganska ointressanta). Trots det känner jag att jag bör skriva dem. Därför tänker jag nöja mig med följande denna gång:

I fredags var jag och såg på Adams gig på Raw. Han gjorde bra ifrån sig.
I lördags var det kul. Se bilden.

Dagens:
Eldkvarn - Fulla För Kärlekens Skull

Det var allt på tiden...

Jag är inte den vidskepliga typen. Och tur är väl det, eftersom vi, The Profondo Rosso alltså, igår bokade ett gig på Raw Fredagen den 13:e April.
Riktigt kul. Det var ett tag sedan vi spelade live överhuvudtaget, och att få en helt egen kväll på vår lokala favoritklubb (och min arbetsplats i och för sig) känns inte helt fel.

Hoppas ni kan komma!

Dagens:
Catherine Wheel - Crank

Nu är det vår på riktigt!

Igår var jag ledig, men istället för att dega bort hela dagen släpade jag mig upp ganska skapligt, drog på mig blåstället och satte igång med att fixa i ordning scootrarna för våren.

Att byta olja i växellådan, gå igenom alla skruvar och bultar, göra rent luftfilter, ställa tomgången, spänna bromsvajrar, justera växlar och allt annat som bör göras gick förvånanvärt snabbt och smidigt. Båda scootrarna var klara och provkörda redan vid halv två.
Det enda jag inte gjorde var att tvätta av dem. I synnerhet motorerna skulle kunna få sig en rejäl rengöring eftersom de, som synes på kortet, är rätt dammiga. Egentligen skulle jag kanske behöva justera tändningen en smula också, i synnerhet på Touringen (den som är äldst av dem), men vem orkar det när solen skiner? Då vill man bara ut och köra istället.

Valde att ta årets premiärtur på Vespa P200:an. Mest för att jag kände för att dra på lite och den är en smula piggare än Touringen. Det var närmast obeskrivbart härligt att köra genom stan i solen, för att sedan ta sig ut på landsvägen mellan Sundbyholm och Torshälla för gasa på lite. Passade även på att svänga förbi återvinningscentralen Lilla Nyby för att kolla om de hade några kasserade toalettstolar. Det hade de inte, så om någon råkar sitta på en extra spolknapp (eller vad det nu kan heta) till en Gustavbergs-toastol får ni gärna hojta till!

Passade på att åka förbi och ta en fika hos mor och far också, så jag var väl inte hemma förrän vid fem/halv-fem, nöjd och glad efter att ha fått stilla scooterabstinensen som byggts upp under vintermånaderna. Nu väntar jag bara på att delarna jag beställt ifrån SIP Scootershop i Tyskland skall komma också...

Dagens:
Modest Mouse - Florida

Fotoblogg.

Som den ringa skara som läser här regelbundet redan vet så slutade jag för en tid sedan snusa. Som morot för att lyckas med det köpte jag mig en Nikon D80 slr-kamera. Har länge varit sugen på en systemkamera, och tänkte som så att om jag nu slutar snusa så kan pengarna jag sparar in på nikotinet gå till avbetalningarna på kameran istället.

Nåväl. Har på sistone haft med mig kameran nästan överallt och fotat så mycket jag bara kan. I ärlighetens namn har jag ju ingen som helst erfarenhet av foto med systemare tidigare, så därför har jag fått lära mig genom att pröva mig fram. Men det känns liksom lite som att jag vill göra något mer med bilderna än att bara spara dem på hårddisken...

Därför har jag nu, som ett litet komplement till den här bloggen, även startat en fotoblogg. Jag kommer förmodligen att bygga på den vartefter, men ett grundutkast hittar ni här. Enjoy!

Dagens:
Fleshquartet (med Freddie Wadling och Stina Nordenstam) - Walk

Och så har ännu en helg gått...

Fredagen: Ingenting särskilt gjordes. Efter att ha jobbat tio dagar i sträck (gud, vad jag älskar handeln ibland) kände jag mig ganska mör, därför blev det en lugn hemmakväll med snacks, lite spel och tv-tittande. Ok...vi tog ett par öl också. Men bara ett par.

Lördagen: Upp i ottan (eller åtminstone vid nio, det är tidigt nog en ledig dag), för att sedan ge sig ut med bilen. Eftersom spolanordningen till vår toalett pajjat styrdes kosan allra först till Comfort för att köpa en ny sådan. "Det är ju bara en liten insats i plast med en knapp på, så den kan väl inte kosta mer än någon hundring", tänkte jag. Jo, visst. 359 kronor! För en plastbit!?
Nä. Jag köpte den visserligen, men har ännu inte öppnat förpackningen så att jag kan byta in den. Imorgon är det jag som åker till tippen och kollar om jag inte kan hitta någon kasserad toastol att kannibalisera.

Efter att ha blivit skinnad på Comfort, svängt förbi ÖB samt besökt Ludwigs Musik och ett tämligen värdelöst outlet (från vilket vi trots allt fick med oss ett gäng nya te/kaffe-muggar) hann vi med att fika hos både mina och Elenors föräldrar OCH besöka en loppmarknad.

På kvällen var det 29-årsfest hos Ljungman. Jag, Elenor och Apelmo gav honom Varför tror du vi låter som vi låter? (en trevlig bok om svensk punk) plus en (gräsligt smaklös) Borat-tischa. Jag tror han blev gladast över t-shirten, som ni kan se honom posera lite skönt Vogue-inspirerat i på bilden ovan.
Det var en trevlig fest. Tyvärr så trevlig att vi aldrig kom ut på krogen. Jag säger tyvärr på grund av att det därför blev alldeles för sent och dessutom ett par groggar (något jag så gott som aldrig köper ute) utöver ölen jag tagit med mig. Vilket osökt för oss vidare till:

Söndagen: Som spenderades med den värsta huvudvärken jag haft på år och dag. Vet inte om den berodde på lördagskvällens alkoholintag, sömnbrist, utmattning eller en kombination av de tre. Hemskt var det hur som helst. Ungefär som om någon körde in en ishacka i pannan på mig och sakta bände itu mina hjärnhalvor. Huvudvärken började dock bedara framåt eftermiddagen och jag klarade plötsligt av att förflytta mig längre sträckor än den mellan soffan och vattenkranen i köket. Därför blev det en lite längre promenad med hunden i solen, och sedan inhandlades pizza på Nejlikan. Jag hade inte testat deras upphypade stenungsbakade pizzor tidigare, men måste säga att de levde upp till förväntningarna! Mitt enda klagomål är att de faktiskt hade lite för mycket ost på. Det trodde jag nästan inte var möjligt, men efter att ha lagt märke till att ostlagret på pizzan var nästan dubbelt så tjockt som själva degen tvingades jag konstatera att det faktiskt kändes lite...äckligt.
Den positiva sidan av denna flottchock var att resterna av min bakfylla var som bortblåsta efter den och att jag därför kunde dega bort resten av Söndagen utan att distraheras av huvudvärk och kallsvettningar.

Dagens:
Catherine Wheel - She´s My Friend

En liten påminnelse...

Den 4:e April är det dags. Jag har oljan, folkölen och hantlarna redo...


Dagens:
Tunga vikter och proteintillskott

Jag vet vilken jag föredrar...

Komar, Melamid och Soldier är tre amerikanska låtskrivare som för ett par år sedan fick idén att genomföra en statistisk undersökning för att utröna vilka beståndsdelar som är mest respektive minst önskvärda i musik enligt gemene mans tycke och smak. Undersökningen gjordes (så vitt jag förstått det) med hjälp av en enkät som innehöll frågor om allt ifrån det rent musikaliska (vilka instrument som var önskvärda/inte önskvärda, vilken typ av låt det skulle vara och så vidare) till de mer tematiska aspekterna (vilken typ av text man ville/inte ville ha och liknande).

Men det är inte undersökningen i sig som är det intressanta. Det intressanta är att de inte nöjde sig med att sedan sammanställa svaren och sedan skriva en avhandling på normalt forskar-manér. Nope, istället skrev man två låtar baserade på resultaten!

Den första låten, The Most Wanted Song, innehåller alla de ingredienser som var vanligast förekommande i postivt sammanhang. Den är ganska traditionellt instrumenterad och låter som en random Rn'B-ballad, komplett med smeksam sång, saxofon och kärlekstext. Föga överaskande är den också fullständigt ointressant.

Det kan man däremot inte säga om det verk som baseras på vad undersökningen visade var icke önskvärt i musik enligt the average american Joe.
Låten, som heter The Most Unwanted Song (såklart), är över 25 minuter lång, kastar sig vilt mellan lugna och intensiva partier och är full av oväntade, omotiverade och plötsliga byten av såväl tempo som stil. Några av instrumenten som förekommer är dragspel, säckpipa, banjo, tuba, flöjt och synth. Sången består till största delen av en opera-sopran som ibland ger sig in i atonala partier eller rappar. På ett par ställen i låten dyker även en barnkör upp och sjunger bland annat reklam-jinglar och politiska slogans. Texten i övrigt (alltså, utöver reklamen och propagandan) verkar handla mest om cowboys och julfirande.
Behöver jag ens berätta att den är helt fantastisk? Jag låg, bokstavligen, och vred mig av skratt på golvet framför datorn när jag hörde den första gången!

Här nedanför finner ni länkar till låtarna. Lyssna, njut(?) och berätta sedan vilken du gillade mest!

The Most Wanted Song
The Most Unwanted Song

Dagens:
Komer & Melamid And Dave Soldier - The Most Unwanted Song

Popmusik är sannerligen djävulens påfund.

Det här kan ses som ett litet tillägg till gårdagen inlägg, då jag kom på att jag utelämnat en ganska intressant incident från helgen.

Som sagt så spelade jag skivor på Raw under Lördagskvällen och det var riktigt kul, trots att det inte såg alltför lovande ut till en början. Till en början var det inte mer än en handfull gäster, men framåt tolvsnåret rann folk till och snart hade jag ett ganska bra golv. Runt klockan halv ett kom en ung tjej fram. Hon var väldigt glad och sade att hon tyckte jag spelade bra musik. Kul, så klart. Det är alltid kul med positiv respons, i synnerhet eftersom folk i allmänhet inte säger så mycket om de är nöjda med musiken som spelas, utan har en tendens att bara dansa på.

Nu berättar jag så klart inte detta för att skryta om att folk tycker jag är bra som DJ, utan för att hon kom tillbaka igen senare under kvällen. Då var hon ännu gladare och gav mig ännu mer beröm. Återigen: kul! Klart man blir lite smickrad...Men när hon kom tillbaks en tredje gång, gladare än någonsin började det kännas en smula märkligt. Inte minst på grund av vad hon sade:
"Du spelar jättebra! Verkligen bra musik! Jag är kristen, men tycker du spelar jättebra musik och dansar ändå!"

OK...inget ont om folk med djup tro. Jag kan ibland önska att jag själv kunde förlita mig på en högre makt på det viset. Det är nog ganska skönt. Trots det kan jag inte låta bli att tycka att det är en smula märkligt att uttrycka sig på det sätt hon gjorde. Som jag kan se det kan det tolkas på något av följande sätt:

• Musiken du spelar är egentligen inte ok att dansa till, då den är ogudaktig.
• Musiken du spelar är egentligen inte ok att dansa till, då du är ogudaktig.
• Att dansa är ogudaktigt och därför egentligen inte ok.
• Jag är nyfrälst och känner att jag måste berätta för alla att jag är kristen.

Samtliga dessa alternativ känns lite sådär, va? Hur mycket jag än funderar kan jag dock inte komma på någon vettig förklaring till varför hon annars skulle uttrycka sig som hon gjorde.
Någon som har ett annat förslag, kanske?

Dagens:
PJ Harvey - Sheela-Na-Gig

Trevlig helg, tråkig blogg.

Blir ett sådant där trist "det här hände i helgen"-inlägg idag.

Fredagen: Mor min fyllde år, alltså bar det hem till föräldrarna efter att ha slutat jobbet. Mormor och Morfar var där. Det bjöds käk och alkohol. Mycket trevligt. Åkte därifrån alldeles för sent med tanke på att det var min jobbarhelg och jag skulle vara på plats 9.30 dagen efter. Och ändå åkte jag inte hem direkt, utan fortsatte till Veronica och Tim. Verro fyllde också år och Elenor var redan där. Kom inte hem förrän efter tre någon gång. Smart, Ronnie.

Lördagen: Har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv. Åtminstone upplevde jag det så då. Var helt vimmelkantig på jobbet. Huvudet dunkade och det kändes som om något hällt grus i ögonen på mig. Jag måste erkänna att jag, på grund av detta, inte var helt övertänd inför kvällen då jag skulle spela skivor på Raw. Att det inte var mer än någon enstaka gäst på plats när jag kom dit vid tio-snåret gjorde mig inte direkt mera peppad, trots att jag sovit en stund på kvällen och därför kände mig lite fräschare. Mot alla odds tog sig dock kvällen rejält och utvecklade sig till en av de roligare kvällarna bakom Raws skivspelare på ett tag! Det blev riktigt skapligt med folk och en skön kväll. Goodie.

Söndagen: Slog upp ögonen med viss bävan när klockan ringde...trots allt hade det blivit ett par öl medan jag spelade kvällen innan. Dessutom stängde vi förrän två. Följdaktligen jag haft två dygns kombinerad sömnbrist och bakfylla att tampas med. Till min stora förvåning mådde jag dock riktigt skapligt...ja, till och med bra! De fyra timmar jag skulle jobba gick som en dans och när jag slutat för dagen plockade Elenor upp mig med bilen utanför Cityhuset. Därefter bar det av till Kjula. Ljungman och Knutten är barn/husvakt där åt L´s brorsa och hans fru i en vecka. Kan inte vara så kul att sitta isolerade i Kjula med två ungar, så vi tänkte att vi skulle komma och ge dem lite support.
Vi skulle käka där och till min stora glädje hade Ljungman dragit fram grillen för första gången i år! Fint med grillpremiär såhär mitt i Mars! När vi krubbat blev det ett snabbt parti TP, sedan skulle kidsen sova och därför åkte jag och E hem.

Allt som allt en ganska bra helg, med två kvällars lite osunt leverne och en ganska vuxen söndag.

Dagens:
The Notwist - Consequence

Hej sol!

Inte ens mitten av mars och 18 grader varmt i solen på förmiddagen om min termometer stämmer. Fantastiskt. Igår var jag dessutom ledig hela dagen! Därför gjorde vi i ordning picknick, packade in oss i bilen och begav oss till Sigurdsristningen.

Ni som är från Eskilstuna vet såklart vad Sigurdsristningen är, men för er andra kanske jag bör klargöra att det är en ganska stor, ganska gammal och egentligen ganska menlös hällristning som kommunen är ganska förtjust i att använda ganska mycket i ganska tråkig marknadsföring för staden.
Den är dock riktigt vackert belägen, och därför ett perfekt mål för en utflykt på vad som kändes som en av årets första riktiga vårdagar.

Det är lustigt. Jag har absolut inga problem med vintern. Kan till och med njuta av en riktigt kall, solig vinterdag. Trots det är det otroligt vilken nytändning man får när vårsolen tittar fram och man kan dra på sig en tunnare jacka.

Håller det här vädret i sig kan jag nog plocka fram scootrarna vilken dag som helst. Det vore fint.

Dagens:
Grinderman - Depth Charge Ethel

Ett litet avkall från mina principer.

I normala fall är jag väldigt skeptiskt inställd till det mesta som liknar kedjebrev, roliga "skunk-frågeformulär" och liknande. På sistone har dock en så kallad "utmaning" spridit sig som en löpeld bland de bloggar jag brukar läsa, och nu har även jag blivit utmanad. Av både Jocke och Urby, faktiskt. Därför tänker jag göra ett undantag och delta den här gången. Låt det dock inte bli en vana att skicka sådant här vidare till mig nu!

Här är reglerna:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Inga oklarheter där, va? Ok. Då kör vi:

• Jag brukar alltid vidhålla att den första konsert jag var på var Ride på Bergslagsrocken -93, alternativt Faith No More på Cirkus under deras Angel Dust-turné samma sommar om vi pratar enskilda konserter - inte festivaler. Det är inte helt sant. I själva verket var min första riktiga konsert Svenne Rubins i Parken Zoo någon gång i slutet av 80-talet. Jag försöker dock intala mig själv att den inte räknas eftersom de egentligen bara råkade spela när vi var där, trots att jag har en signerad LP som bevisar motsatsen.
• Inte nog med det. Jag äger även en signerad LP med Mats Rådberg Och Rankarna. Jag minns inte vad den heter, men den innehåller svensktopps-hitten Konto-Kurt och över fordralet står skrivet: "Till RonnPublishie från Mats". Klockrent.
  
• Ibland när jag kör mina scootrar (i synnerhet om det är min Vespa Touring 150 -60) brukar jag nynna på The Who-låtar och försöka känna mig som Jimmy i inledningscenen av Quadrophenia. Trots att han kör Lambretta, inte Vespa.
  
• Precis som Anders har jag vissa autistiska/tvångssyndrom-tendenser, och vill gärna ha saker och ting (pennor, fjärrkontroller, telefoner och liknande) ordnat i fina, prydliga rader. Helst skall de även ligga i storleksordning.
• Än idag brukar jag göra gitarrposer när jag kollar mig i spegeln. Särskilt om jag skall ut och svira och just har tagit på mig kvällens outfit.
• Jag är något av en internetjunkie i allmänhet och en forumhängare i synnerhet. Har en fyra-fem olika forum jag besöker regelbundet. Ett av dem är ett modeforum för män där jag till och med ibland postar bilder på mig själv i "det här har jag på mig idag"-tråden så att andra sedan kan komma med konstruktiv kritik. Självklart kommenterar jag även andras kläder också. Tragiskt, jag vet.
  

Sisådär. Ett antal mer eller mindre pinsamma fakta om mig själv. Nu är det er tur Fyris, Masser, Mashen, Matte, Anna och Emre.

Dagens:
Faith No More - Midlife Crisis

Skönt att TV-shop håller stilen.

Jag minns när vi fick kabel-tv. Jag bodde i Lagersberg och jag gick på lågstadiet. Det var verkligen fantastiskt. Inom loppet av en natt gick vi från att ha fått nöja oss med SVTs ynka två kanaler till att ha tillgång till en uppsjö sköna stationer från hela världen! Från kanal 1 och 2 till Sky-channel, Eurosport och MTV! Från Björnes Magasin och ytterligare en Balthazar-repris till Transformers, G.I.Joe och wrestling! Livet lekte och jag gick upp varje lördagsmorgon vid klockan sex för att inte missa någon av de otroligt tuffa tecknade serier som visades.

Märkligt nog är det program som etsat sig fast mest TV-shop. Förmodligen på grund av att det verkade som om det var det enda de visade på TV3 under för- och eftermiddagarna. Dessutom känns det som om det alltid var samma tre-fyra avsnitt som upprepades dag efter dag, timme efter timme med en i slutändan nästan hjärntvättande konsekvens. Vem minns inte till exempel Didi Seven; det mirakulösa fläckbortagningmedlet som löste upp all smuts men skonade färgerna på dina kläder? Det var så effektivt att man till och med kunde rensa oljeblandat vatten med det! Det var bara att hälla lite Didi Seven i en skål med kolsvart vatten och röra runt lite. På nolltid var vattnet kristallklart igen. Sedan fanns såklart de laserslipade köksknivarna som var tillverkade i så hård metall att man till och med kunde dela läskburkar med dem utan att de förlorade sin skärpa. Och hårklipparen man kopplade till sin dammsugare.

Dessutom leddes så gott som alla program av samme figur; en smått hysterisk man i 40-årsåldern med stora glasögon som alltid var iklädd stickade tröjor och skrek: "Are you impressed? I AM IMPRESSED!". Fantastisk infotainment i sann sektanda.

I morse tittade jag på TV när jag käkade frukost. Trean visade TV-shop och programmet handlade om ett nytt, fantastiskt träningsprogram kallat Core Rhythms. Core Rhythms är utvecklat av fyra världsberömda dansare och baseras på latinamerikanska dansrörelser. Med andra ord skall du gnida, rulla och jucka dig till en slankare, mer vältränad kropp. Om det funkar? Titta på hur vältrimmade alla dansare är och avgör sedan själv! Det är i alla fall så TV-shop vill att vi skall göra. Själv är jag inte hundra procent övertygad om att det räcker att vicka lite på höfterna för att utveckla muskler i klass med de Carl Dyall har, men jag kan inte förneka att min morgon kändes en smula ljusare efter att jag sett programmet. Tråkigt nog för TV-shops del beror det mest på att hela idén med Core Rhythms samt den nästan halvtimmeslånga reklamfilmen är bland det mest idiotiska, för alla inblandade förödmjukande och underhållande jag sett på länge.

Så: låt mig härmed utbringa en eloge till TV-shop! Efter vad som nu måste vara närmare ett decennium i rutan lyckas de fortfarande gräva fram de mest onödiga, otrovärdiga och osannolika produkter man kan tänka sig, paketera dem i sanslöst underhållande urusla tv-program och visa dem på perfekt sändningstid för att rädda min förmiddag!

Men för all del - tro inte på mitt ord! Se efter själva:
Här hittar ni TV-shops site, på vilken ni kan läsa mer om Core Rhythms och hur du gör för att ta del av deras oslagbara erbjudande.
Och missa för allt i världen inte den korta reklamfilmen för denna nya, fantastiska träningsmetod som garanterat kommer att förändra både din syn på träning och hur du ser ut!

Dagens:
Tom Waits - Rain Dogs

Det här kanske faktiskt kommer att gå vägen...

Fantastiskt. Det börjar faktiskt kännas riktigt skapligt nu, trots att min kropp inte fått någon form av nikotin på nästan nio dagar. Jag skall inte ljuga och säga att jag inte tänker på snus flera gånger i timmen, för det gör jag fortfarande. Skillnaden emot tidigare är att det inte känns lika jobbigt att tänka på det. Jag har börjat landa, känner mig inte lika förvirrad, okoncentrerad och yr som tidigare. Till och med mitt humör börjar återgå till det normala. Ok, det kanske inte är 100% stabilt än. Jag märker fortfarande själv att jag tänder till ganska snabbt och för ovanligt små och fåniga saker, men det är ändå betydligt bättre än de första dagarna. Jag vill inte längre strypa folk för att de tilltalar mig.

Faktum är att det hela gått oförskämt lätt än så länge. För lätt, faktiskt...jag kan inte låta bli att vänta på bakslaget. På att jag skall vakna upp någon morgon med abstinensen från helvetet, komplett med huvudvärk, svettningar och vansinnesutbrott. Visst har det varit riktigt jobbigt till och från även nu, men jämfört med vad jag förväntade mig har det gått ganska smärtfritt.

Ett nytt, otippat snus-withdraval-syndrom har dock infunnit sig de sista dagarna: sömnlöshet.
Jag har inte varit det minsta trött på kvällarna och när jag väl tvingat mig själv i säng har jag legat vaken i timmar. Det märkligaste med sömnläsheten är att den inte påverkat mig nämnvärt. Normalt sett brukar jag bli ett smärre vrak om jag sovit mindre än sex timmar en natt (helst vill jag sova åtta eller mer, men den absoluta smärtgränsen ligger vid sex). De sista nätterna har jag snittat typ fyra. Ändå mår jag ganska skapligt. Mycket märkligt. Om det inte ger med sig snart lär dock sömnbristen komma ikapp med mig, så jag hoppas jag får sova ut ordentligt inom en inte alltför avlägsen framtid.

Ikväll blir det en lugn hemmakväll. Hade ganska långt gångna planer på att gå och se Black Belt, men med tanke på de senaste nätternas sömnlöshet (i kombination med aPublishtt jag skall upp och jobba tidigt lördag/söndag och skall ut imorgon kväll) känns det som en bättre idé att stanna hemma och försöka sova ikapp.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - The Weeping Song

Hoppas det är värt det.

Det är nu närmare fem dygn sedan jag senast tog en snus och situationen börjar bli en smula jobbig. Jag har inte drabbats av någon huvudvärk eller liknande ännu, men känner mig mycket underlig. Okoncentrerad, hyperaktiv och allmänt stissig. Dessutom ringer det av någon märklig anledning i mina öron. Just den detaljen är jag inte helt säker beror på abstinens, men den bidrar hur som helst till den värsta delen av min nikotin-avtändning: jag är galet lättirriterad vilket inte är det ideala tillståndet när man jobbar i butik. Flera gånger under dagen har jag fått bita mig i läppen för att inte snäsa av kunder som kommer med irriterande frågor i stil med: "är det här en sådan där cd-skiva med bilder?".

Det kan inte vara alltför kul för Elenor att bo ihop med mig nu, då mitt tålamod är lika med noll och minsta lilla sak kan föra mig till sammanbrottets rand. I morse blev jag till exempel nästan vansinnig över att den parfym jag tänkte använda hade hamnat bakom en massa andra saker i badrumskåpet. Jag lovar och svär att det inte var långt ifrån att hela skåpet (inklusive dess innehåll) åkte i soporna på grund av det.

Nåväl. Jag skall klara det här. Har inget val eftersom jag, förutom bilen, nu även investerat i en Nikon D80 slr-kamera. Har funderat på att skaffa en systemkamera länge och nu har jag, som sporre för att lyckas sluta med nikotinet, slutligen köpt en. Tanken är att alla de pengar jag sparar på att inte köpa snus skall gå till kameran.

Önska mig lycka till och håll tummarna för att mitt humör lägger sig ganska snart. Om det inte gör det finns viss risk att jag snart finner mig själv stående både arbetslös och ensam i en sönderslagen lägenhet. Skulle det sluta så illa kommer jag i alla fall att kunna ta fina kort på röran.

Dagens:
Mission Of Burma - That´s When I Reach For My Revolver

Den har i alla fall ganska små hjul.

Nu har det äntligen hänt. Jag är bilägare! Det kanske inte är exakt den sorts bil jag föreställt mig köra, dock. Som den retro-snubbe jag är hade jag såklart helst haft någon tuff veteranare, alternativt en fräsig ny Alfa typ den farsan har. Jag och Elle skall dela på bilen, och jag äger ju redan två scootrar som inte går att köra på vintern (eller, jo...det är klart att de går att köra på vintern men det verkar varken särskilt kul eller säkert), därför kändes det som en bättre idé att satsa på en lite fräschare bil som man kan lita på fungerar. I synnerhet eftersom tanken är att Elenor skall kunna använda den för att eventuellt pendla till ett jobb. De flesta arbeten hon är berättigad till med sin utbildning ligger nämligen inte i stan...

Vi har inte letat bil sådär jätteaktivt, men i förrgår sprang vi på en liten Ford Ka -98 hos en lite märklig begagnad bilhandlare i Torshälla. Bilen var i skapligt skick och förhållandevis billig med tanke på att den bara gått 8000 mil. Lite googlande visade att den dessutom var riktigt billig att äga. Sedan gick det undan, kan man säga. I går förmiddag snackade jag med banken, beviljades ett lån och i går kväll provkörde vi den, betalade kontant och körde hem den.

Nu står bilen på vår parkeringsplats utanför huset. Den ser ut lite som en blå köttbulle, går mycket bra och är riktigt kul att köra. Den väger så lite att den känns ganska pigg trots den relativt lilla motorn och har faktiskt sjukt bra väghållning. Den riktigt slickar sig mot vägen i kurvorna! Känns lite som att köra en go-cart eller radiobil. Serviceboken är fullt ifylld (med andra ord har den har varit väl omhändertagen tidigare), den skall besiktas idag (vilket bilfirman står för) och dokumenteringen visar att den aldrig tidigare fått ens en liten anmärkning. Den har AC, cd-spelare, servo och alla andra moderna bekvämligheter. Vi fick dessutom med så gott som splitternya sommar- och vinterdäck!

Med andra ord känns det som ett ganska bra köp, även om det inte är direkt den bilen jag föreställt mig själv med tidigare. Det enda minuset är att den har en spricka i vindrutan, men det får jag väl leva med...

Jag skulle dock inte vilja krocka med den eftersom den, i likhet med mina scootrar, känns ungefär lika tålig som en läskburk.

Dagens:
Madness - Driving In my Car

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga...

Känns lite sent att skriva om den gångna helgen såhär på Torsdagskvällen, men vad fasen...

Fredagskvällen bjöd på 50-årskalas för Janne. Janne är Elenors farsa och en trevlig prick. Som sig bör på 50-årsskivor hade i stort sett hela den Kuhlinska släkten samlats för att fira, men mig, mina föräldrar samt lite annat löst folk som bonus. Mycket trevlig tillställning med gratis tilltugg, dryck och underhållning. Underhållningen bestod av födelsedagsbarnet själv som somnade redan klockan tolv (enligt egen utsago av trötthet, men det vet jag inte om jag tror på) samt av en något överförfriskad festdeltagare. För personen i frågas egen skull tänker jag låta henne vara anonym. Kan säga så pass mycket som att det inte var jag, Elle eller någon av mina föräldrar. I vilket fall som helst ställde denna person till en hel del rabalder genom att först svamla mer eller mindre okontrollerat (och därigenom gravt förolämpa vissa andra festdeltagare), trilla omkull upprepade gånger och slutligen slå pannan i ytterdörren på vägen till taxin med skaplig blodutgjutelse och allmän upprördhet som följd. Fantastisk underhållning på precis den nivå man förväntar sig av en 50-årsfest!

Lördagen bar det av till den kungliga hufvudstaden för årsmöte med Svenska Scooterklubben. Själva årsmötet är egentligen mest en formalitetsgrej med ett antal obligatoriska punkter som skall betas av snabbast möjligt. Inte särskilt intressant att redogöra för här med andra ord. Värt att nämna kan dock vara att jag nu klivit ned från min styrelsepost som redaktör och lämnat över till en tjej från Linköping. Måste erkänna att det faktiskt känns ganska skönt. Det är kul att jobba med tidningen, men jag har varken tid eller energi att lägga ned det som krävs längre. Måste göra klart ett sista nummer innan jag fullföljt mina åtaganden, men det känns ganska lugnt. Jag kommer att sitta kvar i redaktionen, men "bara" som vanlig redaktionsmedlem vilket innebär betydligt mindre arbete och ansvar. Det har varit kul att kunna kalla sig redaktör men nu får det räcka. Till alla inblandade som eventuellt läser det här vill jag tacka hjärtligt för den här tiden!

Efter mötet käkade vi fint på Restaurang Sjöhästen och därefter var det festdags. Mötet hade planerats så att det sammanföll med Lambrettapub, som arrangeras tredje lördagen varje månad av Lambretta Club Stockholm. Därför var det en hel del folk på plats. Planen från början var att jag samt Henke och Bob från LC-Sthlm skulle turas om att lira skivor i halvtimmespass, men det spårade ganska snart ur och utvecklade sig till en rejäl dj-battle. Henke gav av någon anledning upp ganska snart, medan jag och Bob lyckades piska upp en nästan vansinnig pepp både på varamdra och dem som befann sig på golvet! I ärlighetens namn vet jag inte hur stor del vi egentligen hade i det... scooterister i allmänhet är ganska törstiga så det är mycket möjligt att större mängder alkohol hade ett finger med i spelet. Det var i alla fall riktigt kul att under en hel kväll få spela i stort sett enbart en massa gamla northern, ska och mod-klassisker och när vi som sista låt lade på My Generation (vad annars?) blev folk helt galna! Öl flög genom luften, det skrålades med, tröjor åkte av och när det sista ackordet klingade ut bestod dansgolvet av en massa killar i bar överkropp (samt några tjejer, men de hade tröjorna på) dränkta i svett som skanderade "We are the mods!" i kör och vägrade gå därifrån. Först när ägaren (som var i något av ett chocktillstånd eftersom han förmodligen var van vid att det kom ett 20-tal personer och tog ett par öl på Lambrettapubarna) tänt alla lampor och vrålat "Vi stängde för tjugo minuter sedan! GÅ NU!!!" började folk avlägsna sig. Kort sagt, en helt fantastisk kväll!

Dagen efter var, av förklariga skäl, inte lika fantastisk. Trots att vår ex-president (han klev precis som jag ned vid årsmötet) Henrik och hans flickvän Malin väckte mig med frukost bestående av färskt bröd, apelsinjuice och latte kändes mitt huvud tyngre än normalt. Detta hindrade mig inte från att, innan jag hoppade på tåget hem, ta en fika med min gode gamle vän Maxim som nyligen flyttat från Lund till Stockholm. Vi var vad man brukar kalla "bästisar" hela mellan- och högstadiet. Under gymnasiet också egentligen, men då var det förstås inte coolt att säga "bästis" längre. Märkligt det där...vi har bara talats vid sporadiskt sedan han flyttade till Lund för typ fem år sedan. Ändå kändes det som om det bara gått ett par dagar när vi nu träffades igen. Antar att det är det som kallas vänskap?

Slutligen: om ni är nyfikna på hur det blir när rejält överförfriskade scooterister försöker dansa och sjunga med i gamla klassiker hittar ni ett kort filmklipp här!

Dagens (eller egentligen inte dagens, men helgens):
The Who - My Generation

Hälsovårdstyrelsen varnar: denna film kan orsaka gravt testosteron-överskott.

300 är en ny film från Warner Bros Pictures. Den är baserad på serietecknaren Frank Millers (killen som även låg bakom Sin City) verk med samma namn och utspelar sig under slaget vid Thermopylae som stod år 480 före kristus. Vid det försökte Kung Leonidas och hans 300 kvarvarande spartaner i en desperat sista ansträngning hålla stånd mot de invaderande Persiska trupperna, anförda av Kung Xerxes och 100.000 man starka.

Handlingen i 300 är, såvitt jag kan förstå det, löst baserad på denna historiska händelse. Och då menar jag verkligen löst. Såtillvida de inte i verkligheten använde sig av noshörningar(?), magi(!?) och monster(!!?) i Grekland på den tiden.

Den verkar dessutom vara det absoluta manligaste och mest testorenstinna spektaklet på år och dagar. Hela filmen tycks vara som de allra mest spektakulära delarna från stridscenerna i Sagan Om Ringen-trilogin upphöjt med hundra och utdraget över en hel rulle. De trailers som hittills släppts är fullspäckade med tuff musik och muskulösa män i överdrivna kostymer som slåss, dör och skriker ashårda repliker i slowmotion. Man kan riktigt känna hur håret på bröstet växer när man ser den och jag är självklart övertänd.

Så här tycker jag vi gör: kolla på de två trailers jag bifogar nedan som uppvärmning. Sedan styr vi upp en grabbkväll lagom till premiären, dricker folköl och pumpar musklerna för att därefter inoljade gå på bio och skrika med i våra favoritrepliker.

SPAAAARTAAAA!!!!!



Dagens 300-replik:
This is where we fight! This is where THEY die!

Och så var det det där med Mando Diao-kvällen...

Jag antar att Eskilstuna är vad som brukar klassas som en mellanstor stad. För stor för att vara en småstad, men inte tillräckligt stor för att vara en metropol. När man bor i en stad av den storleken är det oundvikligt att ibland få känslan av att man känner i stort sett alla. Vilket nog beror mycket på att man när man går ut på krogen, fikar eller bara tar en vända på stan oftast träffar på ungefär samma personer. Därför är det skönt att ibland få bekräftat att så inte är fallet...dock inte nödvändigtvis på det sätt det skedde i Lördags.

Mando Diao, som på något mystiskt vis gått och blivit Sveriges största rockband, skulle spela på Raw då. Från början skulle vi gått dit med jobbet men av någon anledning hoppade en efter en av tills det bara var jag kvar som tänkte gå. Visserligen tycker jag inte att de är sådär extraordinärt bra, men då biljetterna sålt slut två veckor i förväg antog jag att det skulle bli en bra kväll. Och en sådan vill man ju inte missa.

Märkligt nog verkade det inte som om någon jag pratat med skulle dit, men då E-tuna är en sådan där mellanstor stad och Raw är stället jag både jobbar på och oftast går till när jag skall ut gick jag dit själv. Lär väl träffa massor av bekanta människor där, resonerade jag.
Tog ett par öl med Elenor hemma och släntrade ned till Raw vid elva-snåret bara för att mötas av kö ända ut på parkeringen! -Värt, tänkte jag. Lär vara massor av bekanta ansikten där. Det här kan bli kul! Tackade min lyckliga stjärna för att jag extraknäcker där och därför slipper köa och gick in bara för att mötas av...ett hav människor jag aldrig tidigare sett!

Mycket konstigt. Det var verkligen totalt fullproppat, men det tog mig ändå närmare tjugo minuter att lokalisera ett enda känt ansikte. Faktum är att jag, trots att det var över 250 gäster, nog kan räkna antalet personer jag känner tillräckligt väl för att ens hälsa på fingrarna!

En bidragande orsak till detta är nog medelåldern som inte kan ha legat på mer än 18½. Högst. Vilket för övrigt även märktes på antalet tjejer som antingen låg utslagna i loungen eller blev hjälpta ut av vakterna. Tror faktiskt att jag, utan att överdriva, såg minst fyra-fem stycken stackare i det tillståndet bara under första tjugo minuterna!

Nu blev det som tur var en skaplig kväll ändå. Mando Diao levererade vad man förväntade sig av dem och jag kan inte förneka att de är ett grymt liveband! Efter att de spelat färdigt såg jag till att prata, dansa och umgås med de jag kände och det var riktigt trevligt, men inte hälften så fartfyllt som jag hoppats att det skulle bli.

Kul ändå att upptäcka att det faktiskt finns så mycket folk som går ut och som man aldrig tidigare sett...även om orsaken till att man inte känner igen dem i huvudsak är att man är tio år äldre.

Dagens:
Electric Soft Parade - If That´s The Case, Then I Don´t Know

Long time, no updates 2.0.

Blogg-sverige verkar befinna sig i något av en dvala nu. De flesta av bloggarna jag brukar läsa har uppdaterats sporadiskt (i bästa fall) på senare tiden. Så även min.Varför det är så kan jag inte svara på. Kanske är det den här mörka årstiden som börjar ta ut sin rätt? Kanske har alla mycket att stå i just nu? Eller är det helt enkelt så att inte så mycket intressant händer just nu?
Jag tänker inte ens försöka fundera ut varför just nu, utan nöja mig med att helt enkelt uppdatera min egen blogg. Det är banne mig på tiden!

Så...vad har då hänt på sistone? Ganska mycket...men ändå ganska lite, skulle man kunna säga.
Egentligen har det väl hänt en hel del små grejer som mycket väl skulle färtjänat ett eget inlägg. Av någon anledning har det dock inte blivit så. Jag skyller på ren apati från min sida.

Här följer istället en kort sammanfattning av några saker som hänt sedan sist. Jag har:

• Firat farsans födelsedag. Grattis!
  
• Missat Jonas födelsedag. Sorry!
• Handlat alldeles för mycket kläder. De flesta av de jag vet läser min blogg är förmodligen helt ointresserade av vad jag köpt för plagg så jag nöjer mig med att nämna den bruna, dubbelknäppta kavajen från Velour som jag gått och trånat efter sedan deras höst/vinter-kollektion släpptes. Det mesta jag köpt har dock varit på rea och därför inte kostat alls lika mycket som det brukar göra. Trots det har jag spenderat lite för mycket pengar för att det skall kännas helt bekvämt...
• DJ:at ett par gånger. Inget speciellt att nämna om det.
• Bytt min Italia-gitarr (som såg ut som en del av rekvisitan till Austin Powers) mot en japan-tillverkad Fender Telecaster -70 reissue (som ser ut som en rutten ost) med en kille från Hälsingland. Telen är kanske inte den vackraste Fender tillverkat, men i absolut nyskick och definitivt värd mer än Italian, så det kändes som ett förtjänstfullt byte ändå.
  
• Varit ute och svirat i vanlig ordning. Inga större skandaler dock...
• Varit på Mando Diao, trots att jag inte tycker de är så jättebra och trots att ingen av de jag brukar umgås med skulle dit. Att jag inte räknar in det under "varit ute och svirat" har sina förklaringar. Tänker dock tillägna den kvällen ett eget inlägg...kanske redan imorgon.
• Letat bil, men inte hittat något lämpligt objekt...än. Lite knepigt när man vill ha en bil som är pålitlig, går bra, funkar att köra på vintern utan att ge en dåligt samvete, ligger bra i pris och matchar scootrarna samtidigt.
• Lyssnat så mycket på min iPod att jag fått ladda den dagligen.
  
• Fått en obetvinglig lust att skaffa en slr-kamera. Skaffade en ny och bra Panasonic DMC-FZ7 i våras, men den har bara gett mig ännu större sug efter en riktigt systemare...

Förhoppningsvis dröjer det inte nästan två veckor till innan vi hörs igen.

Dagens:
Maximo Park - Our Velocity

Qusan gör en Tinkerbell.

Jag har alltid varit en smula skeptiskt inställd till folk som klär sina hundar. Ni kan säkert typen...Av någon anledning är det oftast tjejer med gravt Paris Hilton-komplex som gillar nattklubbande, topplistan och piffiga kläder. Dessutom har de i 99% av fallen en chiuaua som de tvingat i kläder som matchar deras egna och bär i en sådan där vidrig hundväska. Jepp. Jag är en fördomsfull kille.

Tyvärr måste jag erkänna att jag syndat och, åtminstone på sätt och vis, sällat mig till deras skara. Tidigare har Qusan nämligen på sin höjd fått gå runt med en snusnäsduk knuten kring halsen, men nu har hon fått en tröja. Till mitt försvar måste jag dock säga att den inte är särskilt piffig. Den är inte rosa, har inte något kul eller "gulligt" skrivet i glittrig text och påminner inte om någonting jag själv brukar ha på mig. Snarare ser den ut som någonting Ingemar Stenmark skulle kunna ha haft på sig när han inte gled runt i skidoverall på den gamla goda tiden.

Jag tror inte heller att orsaken till att hon fått en tröja är samma som orsaken till att Paris-klonerna köper kjolar och linnen till sina små leksakshundar. Grejen är den att vi lät klippa Qusan för ett litet tag sedan. Och det blev kort. Väldigt kort. Som ett resultat av detta, kombinerat med den plötsliga vinterkylan, har hon fryst vansinnigt mycket varje gång vi gått ut. I de fall hon överhuvudtaget velat gå (ofta har hon bara stannat och tvärvägrat) har hon skakat som ett asplöv och gnällt. Därför kom vi fram till att vi var tvungna att skaffa något som värmde. Ursprungligen tänkte köpa ett sådant där täcke, ni vet. Nästan ett sådant som hästar brukar ha. Nu visade det sig dock att Elenors mamma hade en stickad tröja med polokrage som var för stor för hennes hund hemma.

Det tar emot att erkänna det, men jag tycker faktiskt Qusan är riktigt fin i den. Det verkar även andra göra, att döma av reaktionerna hos de man möter när man är ute på promenad med henne i vinterkylan. Det lär dock dröja innan ni får se mig komma bärandes på henne i en liten specialsydd hundväska...Skulle det någonsin ske hoppas jag verkligen att ni har det goda omdömet att örfila upp mig och fråga vad fan jag håller på med!

Dagens:

Jay-Jay Johanson - Time Will Show Me

Back to the 80´s!

Så var ännu en helg över. Fredagen bjöd på en kväll bakom skivspelarna på Raw. Kamera spelade och ärligt talat var det väl sådär. Såväl bandet som kvällen på det stora hela. Inte direkt dåligt, inte direkt bra. Tänker därför inte gå närmare på det.

Lördagen var däremot en höjdare. Johan och Sara hade gemensam 25-årsfest i maskeradform. Temat var 80-tal och festen hölls i Södra FF´s lokaler. Ja, det är samma plats som den förra maskeraden. Den här gången slutade dock inte kvällen i fosterställning på ett toalettgolv, istället var vi uppe och dansade samt umgicks till tidigt på morgonen. Tror klockan blivit över fem innan jag låg tryggt nedbäddad under täcket.

Ganska otroligt att vi pallade så länge egentligen, med tanke på att festligheterna började redan kring sju då Ljungman och Knutten, Jocke och Calle kom hem till oss för att ta ett par öl och svida om till sina 80-talsutstyrslar. När vi väl var ombytta och klara begav vi oss till festen. Jag hade tänk mig att gå som Freddie Mercury, komplett med tajta vita byxor, linne, nitarmband runt överarmen, mustasch och halvt mickstativ. Tyvärr upptäckte jag att det uppstått en stor reva i byxorna jag tänkt använda, därför fick jag gå på ett par tajta, ljusa jeans istället. Lösmustaschen jag inhandlat visade sig även vara lite mindre än Freddies. Detta, i kombination med att jag valde att skippa mickstativet (orka släpa runt på ett sådant en hel kväll) gjorde att jag förmodligen såg ut som en random läderbög snarare än Freddie. Vilket i och för sig kanske var kul nog...

I vilket fall som helst var det en fantastisk fest med dans, tipspromenad, pulkatävling och allt annat man kan tänka sig skall ingå i en vintermaskerad. Många kul kostymer också. I synnerhet Elenors. Hon hade fått till en klockren gympautstyrsel a´la Susan Lanefeldt (ni vet, hon med "kniiiip"). Gräsligt fult! Även Callemashen förtjänar ett omnämnande på grund av hans kostym som skulle föreställa ett typiskt 80-tals klubbkid (tänk er en blandning mellan Billy Idol och någon av Wham!-killarna). I ärlighetens namn såg han väl mest ut som man kan tänka sig att en manlig gayprostituerad kunde ha sett ut för tjugo år sedan (inget illa ment, Calle!), vilket kanske inte var syftet. Kul var det, hur som helst!

Min mustasch släppte så klart ganska tidigt på kvällen och hoppade sedan runt från person till person. Efter att ha vaknat framåt eftermiddagen dagen efter kollade jag igenom bilderna som tagits med min kamera och kunde konstatera att nästan varannan bild var på någon med den svarta tygbiten på överläppen!

Söndagen var, av förståeliga skäl, en ganska seg affär som till största delen spenderades framför TV´n.

Dagens:

Queen - A Kind Of Magic

En torr, vit årstid...

Lagom till förra helgen täcktes Eskilstuna av ett rejält lager snö. Mycket trevligt med lite julstämning, även om den råkar vara närmare en månad försenad.

Som ett direkt resultat av detta har veckan som gått innehållit en del snörelaterade utomhusaktiviteter. Det började i Lördags på vägen hem från Hang The Dj. Är inte 100% säker på hur det hela startade, men promenaden hem urartade i ett rejält snöbollkrig mellan mig, Elenor, Ljunkan och Knutten. Det pågick hela vägen från Raw till (nästan) vår port och gjorde att vi inte var hemma förrän vid halv fyra trots att krogen stängde vid två. Snöbollkastning, omkullhalkningar och ett par klassiska mellanstadiepulningar! Riktigt kul, riktigt kallt och riktigt blött (som synes på bilden ovan).

Lördagen överhuvudtaget var lyckad. Kvällen började med god dryck och trevligt umgänge hemma på Sveavägen. Extra kul att Ludde dök upp! Han borde vara med oftare. Därefter fortsatte vi till Raw, där det som sagt var dags för andra Hang The DJ-kvällen. Precis som första gången bjöds det på dans, trevligt umgänge och en massa glada människor. Det enda som lade en sordin på kvällen var att det kändes som om lite väl mycket saker gick sönder. Utan att peka ut några särskilda personer kan jag säga att såväl min dators tangentbord, en list i trapphuset samt min rakapparat fick sig rejäla törnar under kvällens gång. Otroligt nog är alla de sakerna mer eller mindre åtgärdade redan! Tack till mina kära arbetskamrater David och Robin för lån av tangentbord i väntan på att jag skall få ett nytt på min drulleförsäkring samt framskaffning av rakapparatsreservdelar. Stort tack även till Elenor för att hon lagade listen i trapphuset så att jag slapp stå och pilla med det!

I måndags vankades det också kul i snön med Ljungman och Knutten. Vi träffades upp i Djurgårdsbacken framåt kvällen beväpnade med plastsäckar, stjärtlappar och andra saker som glider bra för en klassisk pulkakväll! Kallt som tusan, men ack så roligt! Tyvärr pallade vi inte att åka mer än någon timme innan vi var tvungna att ge upp på grund av tappad känsel i fingrar och tår samt ont i baken. Fattar inte hur man kunde spendera dagar i sträck i pulkabacken när man var yngre...

Sammanfattningsvis har även resten av veckan som gått präglats av snö och kyla. Promenader i snön, lekar i snön och desperata försök att ta sig till/hem ifrån jobbet så snabbt som möjligt i snön. Mysigt i all ära, men med risk för att verka tråkig måste jag nog säga att det, för min del, gärna får bli vår nu.


Dagens:
Varma, torra skor.

Long time...

...no updates. Nu har jag varit så där dålig och inte uppdaterat på alldeles för länge igen. Därför följer ett litet smått-och-gott-inlägg här.

Elenor hade kollat igenom min blogg här om veckan och påpekade att jag på något sätt lyckats glömma en sak i min års-summering: fallskärmshoppet jag fick av henne i födelsedagspresent! Förstår inte hur jag lyckats utelämna det, eftersom det var en av de absolut häftigaste upplevelserna i mitt liv! Man skulle kunna säga att jag först efter det har fått förståelse för vad uttrycket "skräckblandad förtjusning" verkligen innebär. Närmare än så tänker jag inte ens försöka beskriva känslan av att kasta sig ut från ett plan på mer än 4000 meters höjd. Det är nämligen omöjligt.

Förra veckan drabbades Qusan (hunden, för er som inte vet det) av vinterkräksjukan. Tydligen kan den även drabba hundar, vilket jag inte hade en aning om, och har dessutom var ovanligt spridd i år. I nästan sex dagar var hon sjuk och fick inte behålla mycket av det hon åt. Var riktigt orolig ett tag där, men precis när det kändes som om det inte gick att vänta längre utan att köra henne till veterinären blev hon bättre. Kräksjukan är egentligen inte farlig i sig, men eftersom hunden varken kan behålla fast föda eller vätska blir de snabbt uttrokade och det kan vara farligt. Nu är hon dock helt återställd och gladare än någonsin. Det blev dock ett par nätter med lite sömn och mycket tvättande av golv och mattor...

I övrigt har inget världsomstörtande skett. Lite utgång, lite filmtittande och en del jobb. Har äntligen fått en lite (försenad) mellandagsrea-shopping uträttad också, så nu har jag en del nya tillskott i garderoben och skostället!

Ikväll kör Anders och Ronge sin klubb Hang The Dj igen. Som vanligt med Brothers Gonna Work It Out bakom skivspelarna. Senast de körde framstår fortfarande som en av de roligaste utekvällarna på länge så utgång är tvärbokat! Om allt går som jag hoppas kommer ni att kunna läsa ett inlägg där det berättas om lite galenskaper imorgon eller i början av nästa vecka...

För övrigt skickade Fyris över något mycket märkligt: en dump-screen från något casino-spel han brukar spela. Har lagt den som bild längst upp i det här inlägget. Jag vet att åtminstone en del av er som läser min blogg har träffat min far. Kolla på karaktären Will. Det är inte likt min farsa. Det är min farsa. Väldigt underligt...och nästan lite läskigt.

Dagens:

Morrissey - Piccadilly Palare

Mobil-GAS!

GAS är en term som oftast används inom musiker- och (i synnerhet) gitarristkretsar. Det står för gear aquisition syndrome: det vill säga en plötslig och intensiv längat att äga en viss tingest. Till exempel en gitarr, effektpedal eller förstärkare.

Igår hade Apple presskonferens och presenterade då en kommande produkt: iPhone.

Jag, som älskar min iPod och är något av en teknik-junkie drabbades av omedelbar mobil-GAS. iPhone verkar vara fullsmockad med sköna funktioner; mp3-spelare, telefon, kamera, trådlöst nätverk som gör att man kan surfa utan att använda wap (åtminstone om jag förstått det hela rätt) och använder sig av Mac OS-X som operativsystem. Den är typ en iPod, telefon och handdator i ett, med en gigantisk display och inga som helst knappar! Allt kontrollas via touch-screen...

Jag vill ha en NU. Bums! Men tydligen kommer den inte att finnas i butik här förrän tidigast fjärde kvartalet 2007. Och då lär den vara svindyr, så det får nog vänta ett tag...

Det enda jag är lite besviken på är designen. iPhone är visserligen ögongodis, men jag hade gärna sett att den såg ut som det ryktades tidigare. Se bilden längst upp på sidan.

Så här ser den ut egentligen...

Dagens:

Clap Your Hands Say Yeah! - Yankee Go Home

Det kanske funkar ändå om man rostar det och slänger på lite ost?

Var in på en matbutik i stan (av hänsyn till butiken tänker jag inte säga vilken eftersom det i allmänhet brukar vara rätt bra där) för att handla frukostbröd på väg hem från jobbet igår.

På affären i fråga brukar de ha brödet liggande i sådana där plastlådor som det levereras i. Ni vet, de där som ser ut som små pallar med hål i. Vid en första anblick verkade tyvärr brödet jag brukar köpa (Gott & Gräddat) vara slut, men sedan lade jag märke till att det låg en förpackning kvar i lådan under den översta. Fint! Lyfte av den övre backen och fann en förpackning med en onämnbar grön, behårad smet i. Bäst före datum: 2001.06.09!

Kändes ärligt talat inte helt fräscht. För ett par sekunder övervägde jag att ta med brödet till kassan och fråga om de kunde fixa ett bra pris eftersom det var dåligt datum på det, men kom fram till att skämtet kanske inte skulle uppskattas.

För övrigt köpte jag ett par snygga mek-handskar från DePalma häromdagen (Med svalor på. Självklart.). När man ändå håller på och pillar med motorer ibland kan man lika gärna göra det med stil! Men jag undrar om det inte är lite synd att olja ned dem och funderar därför på att använda dem som vanliga handskar eller som "körhandskar" när jag plockar fram scootrarna för våren istället...


Dagens:
Pink Floyd - See Emily Play

Ok. De kanske inte är likadana, men fatta hur billigt jag fick dem!

Jag och Elenor tog, i brist på vettigare saker att göra (eller ovilja att ta tag i de vettigare sakerna), och åkte till Västerås för att mellandags-shoppa lite igår. Nu är visserligen inte V-ås något shoppingparadis direkt, men det finns i alla fall ett lite större utbud av roliga affärer än här.

Nu blev det inga shopping-excesser, men jag kom i alla fall hem med en a/b-box till gitarreffekterna och en klassisk Members Only-jacka. Jackan känns riktigt sweet att hängande hemma. Har tyckt de varit vansinnigt fina sedan jag såg dem första gången, men ansett att de nya replikorna varit lite väl dyra för en så pass tunn jacka. Jag har även kikat runt på eBay efter ett original från 80-talet, men de jag hittat där har antingen varit ännu dyrare eller ganska slitna. Nu hittade jag i alla fall en på Solo. Med 30% rabatt! Dessutom var den ljust beige (eller säger man sandfärgad?) vilket är den färg jag helst ville ha.

Var nära att jag även kom hem med ett par mörkt, mörkt gröna (nästan svarta) Onitsuka Tiger-sneakers som också var på rea. Hittade ett sista ex liggande under en massa andra skor på bottenvåningen av Centrahuset (ni vet, det där hela bottenvåningen är en skoaffär) och slog till direkt. Som tur är plockade jag upp dem ur kartongen för att kolla lite närmare när vi tog en fika. Det var nämligen ett omaka par. Den ena var snyggt svartgrön, den andra bara svart. Dessutom var de olika stora. Gick tillbaks till affären där killen som stod i kassan menade att de bara var olika slitna eftersom den ena stått ute i butiken! När jag använt dem ett tag skulle de nog se likadana ut. Ooookej...trots att det var olika färg och olika storlek? När jag sade att jag helst ville ha pengarna tillbaka frågade han om jag inte kunde tänka mig att köpa dem om han sänkte priset ännu mer! Tack men nej tack. Känns inte helt ok att gå runt i omaka skor även om de kostat 500 spänn mindre än ordinarie pris.

På kvällen var det dags för Jocke och Patrik att tatuera sig hos Pehr. Det var Jockes första tatuering så självklart följde jag med för att titta på. Han gjorde två svalor, en på varje triceps, och det blev riktigt fint! Patrik, som precis som jag redan har två svalor på bröstet, gjorde ett brinnande hjärta emellan dem. Fan. Varför kom inte jag på det innan honom? Det blev sjukt snyggt och jag vill ha samma sak nu. Typiskt.

Äntligen i min garderob!

Dagens:
Wilco - Jesus Etc

Bomber, granater och gulliga utomjordingar.

Förmodar att det skulle uppfattas som på gränsen till skamligt att inte skriva åtminstone några ord om nyårsfirandet. Därför tänker jag göra det.

Nyår firades hemma hos Ljungman och Knutten. Vi var hela 14 stycken och upplägget var ett klassiskt knytkalas. Alltså skulle alla ta med sig en maträtt var och sedan dukade vi upp ett långbord. Kalaset var riktigt trevligt och civiliserat, åtminstone till en början. Kul desutom att de flesta var ganska uppklädda, så jag slapp känna mig som den klädnörd jag är i min tonic-kostym med sidenkragar och silkesnäsduk i bröstfickan.

Vi åt, drack, pratade och lyssnade på musik. Vid tolvslaget skålade vi i bubbel, rökte cigarr och hade vissa svårigheter med att få fyr på den enda (men väldigt stora) fyrverkeripjäsen någon införskaffat kvällen till ära. När den väl sköts av gjorde den det dock med bravur! Överhuvudtaget tyckte jag att det var ovanligt mycket raketer i år. Himlen exploderade i färgkaskader överallt runt omkring oss vilket var mycket effektfullt. Ställer mig dock lite frågande till varför hela Skiftinge verkade skjuta av sina fyrverkerier sisådär en tio minuter efter resten av staden. Är det möjligt att en hel stadsdels klockor går tio minuter efter?

Väl tillbaks i lägenheten, efter tolvslaget, utvecklades festen i takt med att mer alkohol förtärdes till en, med tanke på de inblandade, mer typisk tillställning. Volymen på stereon höjdes, Singstar åkte fram och hämningar släppte. Vid fyra snåret gav jag upp och somnade på soffan (vill påpeka att det inte berodde på överdriven alkoholkonsumtion utan ren och skär trötthet). När jag kvicknade till framåt sex på morgonen hade de flesta gått eller somnat någonstans, men Ljungman och Elenor satt fortfarande och pratade...de två är verkligen outtröttliga!

Tror inte vi var hemma förran framåt sju, och förmodligen inte i säng förrän vid åtta. Nyårsdagen var därför en ganska seg affär som spenderades med pizza och E.T. på tv. När jag var liten tyckte jag att han var otäck. Minns att jag, efter att ha sett filmen första gången, inte ville gå in i badrummet eftersom jag trodde han skulle ligga i badkaret, sådär vit och döende som han är i slutet av filmen. Eftersom jag mognat lite sedan dess tyckte jag mest att han var söt den här gången, och det är väl så man skall se på honom.

Dagens:
!!! - All My Heroes Are Weirdos