Näringslära.

I måndags åt jag pasta med vegetarisk färsås. I tisdags pasta med vegetarisk kebab. I onsdags pasta med vegetariska burgare. Och idag pasta med sojakorv.

Jag jobbar stenhårt på min skörbjugg.

Dagens:
Beastie Boys - POW!

Smarta virus.

Självklart drog jag på mig någon slags sjukdom under vinterhelgen i Orsa. Jag antar att min kropp helt enkelt inte är anpassad för minusgrader och snöstorm.

Lite förkylning och hängighet är något jag kan leva med. Vad som dock är vansinnigt irriterande är att jag nu två dagar i rad vaknat upp och känt mig helt ok - eller i alla fall tillräckligt ok för att gå till jobbet (vägrar kategoriskt sjukskriva mig om jag inte åkt på något i magnitud med spetälska). Bara för att sedan dega ihop fullständigt ett par timmar senare och spendera resten av dagen i grinig halv-feberdimma.

Visste jag inte bättre skulle jag tro att viruset, bacillen eller vad det nu än må vara som tagit min kropp i besittning jävlas med mig.

Dagens:
Ted Leo And The Pharmacists - Counting Down The Hours

Fotoblogg - Orsa i vitt.

Orsa var vackert, lagom sävligt och framför allt väldigt snöigt. Jag tänker inte lämna någon ingående beskrivning av helgen, utan låter bilderna tala istället. Det känns bäst så.

Dagens:
Nick Cave And The Bad Seeds - Fifteen Feet Of Pure White Snow

Ronnie gör en Plura.

Nu drar jag till en stuga i Orsa tillsammans med Elle, Johan och Sara. Ser fram emot en helg fylld av snö, whiskey och häng framför öppen spis.

Såvida vi inte blir insnöade eller uppätna av björnar är hemkomsten beräknad till söndag kväll.

Dagens:
Blur - Country House

On my radio.

Jag kände igen låten i samma sekund som det första välbekanta ackordet i munspelsintrot blåstes an. Så, efter ett par takter en trumvirvel, basen och gitarren kommer in och slutligen en skönt släpig trombonslinga.

Det är inte varje dag man får börja dagen med The Specials i bilradion och helt plötsligt kändes den mörka vintermorgonen lite ljusare och tanken på att spendera större delen av dagen i ett litet rum på en skola en smula lättare.

Dagens:
The Specials - A Message To You Rudy

03:00 (cirka).

Till en början förstod jag inte vad som väckt mig. Faktum är att jag till en början knappt ens var medveten om att jag vaknat. Efter ett kort ögonblick blev jag dock varse det ihärdiga tjutande plastmonster som tvingat mig ur mina drömmar. Telefonen. Jag uppbådade alla mina krafter för att tvinga upp ena ögonlocket och titta på klockan. Hon var strax över tre på natten.

I mitt förvirrade, sömndruckna tillstånd lyckades jag inte göra mycket mer än peta lite på Elenor som kravlade sig ur sängen för att svara. Det var hemtjänsten. De undrade om hon kunde hoppa in och vikariera idag. Trots att de redan ringt en gång igår eftermiddag och hon då meddelat att hon var upptagen hela veckan.

Arbetsmoral, vikariejourer och eventuella krissituationer i all ära - vad är det för slags människa som ringer klockan tre på natten bara för att fråga om någon kan jobba?

Vissa behöver faktiskt sin skönhetssömn.

Dagens:
Asobi Seksu - Layers

Mer politisk än så här tänker jag inte bli denna gång - dagen till trots.

Var naturligtvis tvungen att titta åtminstone med ett halvt öga på Obamas installations-ceremoni ikväll. Det utgör ju trots allt ett sådant ögonblick som våra barn- och barnbarn en dag kommer att läsa om i historieböckerna, och det är inte varje dag men har chansen att uppleva ett stycke världshistoria i realtid.

Tyvärr fylldes jag ganska snart av ett lätt illamående - inte på grund av något Obama sade i sitt välregisserade tal eller den extrema pompösheten (finns det ens ett sådant ord?) som vilade över hela ceremonin. Nej, det var betydligt banalare än så. Det som fick magen att protestera för mig var Beyonces framträdande som visades precis innan.

Finns det någon slags regel som dikterar att all musik som används i presidentiella sammanhang (kampanjer, galor, ceremonier och liknande) måste vara obeskrivligt slätstruken, överdrivet känslosam samt löjligt smörig på samma gång? Lite som en utdragen jingel för en hamburgerkedja eller ett tvättmedel, framförd av Celine Dion?

Dagens:
Bruce Springsteen - Born In The USA

Fotoblogg - 1%.

Den kvarvarande procenten ser ut typ så här.

Dagens:
Franz Ferdinand - Live Alone

Fotoblogg - 99%.

Det är ungefär så många procent av alla bilder jag har på Johan som ser ut så här.

Dagens:
Morrissey - I´m Throwing My Arms Around Paris

Mirakelcykeln - the third coming.

Som ni kanske drar er till minnes blev Elles cykel stulen och upphittad under lite mystiska omständigheter? Nå - av någon anledning har jag undlåtit att nämna det här på bloggen, men för en tid sedan blev hon av med den igen. Den här gången nere på stan. Då det nu gått bortåt två månader sedan stölden och cykeln inte setts röken av sedan dess har det knappast varit helt vansinnigt av henne, eller mig, att anta att den faktiskt skulle ha mött sitt öde för gott den här gången och förmodligt förpassats till att rosta bort på Eskilstuna-åns botten.

Så, här om kvällen, då vi begav oss ned emot stan för att dricka en öl och prata bort en timme eller två med Sara och Johan, stannade Elenor plötsligt till. Lutad mot en vägg, bara tvärsöver gatan från där den försvann, stod den. Likt en kristusfigur med två hjul och stålram, uppstånden från vad vi åtminstone antagit var döden - Cykeln.

Framdäcket hade av någon anledning bytts ut emot ett alldeles för stort dubbdäck (som var punkterat) och det syntes att den hade fått sig ett par törnar, men det var utan tvekan Elles cykel. Den var dessutom låst. Även denna gången med hennes lås (som visserligen är lite sönder). Efter att noggrant ha kontrollerat så att ingen misstänkt gärningsman fanns i närheten låstes den upp och rullades hem. Nu står den, än en gång, tryggt parkerad i cykelrummet.

Det är minst sagt otroligt. Tre gånger har den blivit stulen nu - och tre gånger återfunnen. Första gången i grannhusets cykelställ, andra gången utanför Raw och denna tredje gång mitt på stan.
Folk brukar ju ibland tala om att de känner ett särskilt band mellan sig och sina fordon, men det Elle och mirakelcykeln har tycks vara något särdeles speciellt. De är uppenbarligen meant-to-be.

Dagens:
Fever Ray - Triangle Walks

All these moments will be lost in time, like...tears in rain.

Vi kollade på Blade Runner. Jag har sett den en gång tidigare, men det var länge sedan och jag mindes inte så mycket. Det är verkligen en helt fantastisk film.

Av någon outgrundlig anledning gjorde den mig sugen på nudlar.

Dagens:
Country Joe McDonald - Living In The Future In A Plastic Dome

Fotbollspel, såriga knogar och gamla regnrockar.

Foto: Tobias Reiner

Jodå. Den här gången blev tågresan, i sällskap med en iPod ställd på shuffle och Pluras självbiografi (som jag fick i julklapp), riktigt njutbar.

Överhuvudtaget var det en i högsta grad gemytlig helg. Fredagskvällen bjöd på spelkväll hos Jonas och Malin på Kungsholmen. Roligaste spelet hette Bang! och var ett italienskt kortspel med cowboy-tema. Jag fick även bevis på att jag skall hålla mig så långt borta från fotboll som det bara är möjligt - oavsett om det är på riktigt eller i spelform. Att jag inte har någon vidare koordination eller bollsinne visste jag redan, men att jag skulle misslyckas katastrofalt även i ett bordsspel var en överaskning. När vi fått nog av spelandet intogs lite nattamat och en del bandsnack/planering vidtog innan vi slutligen knöt oss.

Redan på lördags-förmiddagen lämnades jag ensam eftersom J och M skulle på födelsedagmiddag (lustigt nog i Eskilstuna). De var dock modiga nog att lämna nycklarna i min vård för att jag skulle kunna sova där även natten till söndagen.
På lördagkvällen var det nämligen garagefest med Lambretta Club Sthlm. Redan vid fyra på eftermiddagen träffades vi i garaget på Söder, där vi (förutom gratis öl) fick en ordentlig genomgång av alla klubbens specialverktyg samt hur de skulle användas. Sedan vidtog testmekande. Det tog naturligtvis inte alltför lång tid innan det började spåra ur och snart nog utbyttes såväl bra som mindre bra tips - och de flesta testades så klart på den motor som Henrik så våghalsigt lånat ut kvällen till ära. Jag har ingen aning om hur många gånger den plockades ned (eller i vilken utsträckning) men är glad att jag inte är den som tvingades återvända för att se över eventuella skador på grejerna dagen efter då det emot slutet användes såväl skruvmejsel som gummiklubba till saker som dylika instrument absolut inte borde användas på.

Framåt natten fortsatte vi ut på lokal (något pubaktigt ställe vid namn Golden Gate som jag inte besökt tidigare). Där blev vi lite underligt bemötta av personalen då klubbens nya regnrock under kvällen delats ut till de medlemmar som bokat en (det vill säga de flesta). Regnrockarna i fråga är egentligen inget annat än ett lager av försvarets gamla regnrockar som på något sätt kommits över och på vilkas rygg klubbens logga tryckts. Grejen med gamla försvarsrockar är att de är just gamla försvarsrockar och därför luktar som...ja, gamla försvarsrockar. En märklig blandning av gummi och något fuktaktigt. Nästan lite mögel. Föreställ er nu tjugotalet personer med sådana nedstoppade i väskor, plastpåsar och jackfickor som trycker sig in på en trång, varm krog så kan ni säkert räkna ut ungefär hur det måsta ha luktat därinne efter att vi anlände.

Trots den märkliga odör vi förde med oss blev de flesta kvar till stängning då de sista tappra fortsatte på efterfest. Jag behöver knappast förtydliga att jag var en av dem (åtminstone inte för de som känner mig) och klockan var förmodligen bortåt fem då jag vandrade genom Stockholmsnatten i riktning mot den lånade lägenheten. Trots det var jag relativt fräsch dagen efter och kunde därför njuta även av den vilsamma tågresan hem, återigen i sällskap med iPoden och Plura.

Nu är det måndag och jag är tillbaks i vardagen igen - om än med något sargade händer (hylsnycklar och alkohol utgör ingen toppenkombination) samt en regnrock som tillfälligt förpassats till balkongen. Någon som har ett bra tips på hur man får bort lukt ur gummi?

Stinkbomben.

Dagens:
Major Lance - Ain't No Soul (Left In These Old Shoes)

Så var det där med tåg än en gång...

Snart sitter jag på tåget till Stockholm igen. Den här gången för spelkväll/bandhäng hos Jonas ikväll och garagefest med Lambretta Club Stockholm imorgon.

Det återstår att se om jag får tillfälle att njuta av den efterlängtade tågresan den här gången.

Dagens:
Cut Copy - Hearts On Fire

Fotoblogg - Nu orkar jag inte numrera längre.

Dagens:
The Rapture - Get Myself Into It

Det är sådant här som får en att undra hur man fungerar egentligen.

Idag köpte jag en Ben Sherman-piké på Myrorna. Trots att jag tyckte färgen var ganska ful (den är orange).

"Det är ju trots allt inte varje dag man hittar en Ben Sherman på Myrorna", tänkte jag.

Dagens:
David Bowie - Heroes

Ibland är det gamla till och med äldre än man trodde.

Varje gång jag hört något ifrån Kanye Wests senaste skiva är det enda jag kunnat tänka på hur sången är fullkomligt dränkt i autotune/vocoder-effekt. Förmodligen på grund av att Kanye inte är någon särskilt stor sångare. Eller, för att vara helt ärlig: för att han är en fullkomligt värdelös sångare - åtminstone om man skall döma av något klipp jag såg för ett tag sedan. Hur som helst: oavsett om orsaken till denna orgie i överdrivet mycket autotune är ett försök att dölja sina vokala tillkortakommanden eller bara skall vara en cool effekt känns det inte särskilt fräscht.

Faktum är att jag aldrig varit särskilt förtjust i vocoderliknande effekter överhuvudtaget. Det låter i och för sig lite småcoolt, men känns oftast bara överdrivet och, som sagt, inte särkilt fräscht. Inte ens när Daft Punk plötsligt gjorde det svincoolt för ett par år sedan (även om jag då faktiskt tyckte det var lite lattjo att de plötsligt lyckades få folk att tycka att en effekt som hade sin storhetstid på 70-talet kändes som det nyaste nya). Och en viss medelålders, långhårig, popsångerskas (visserligen lyckade) försök att modernisera sig med hjälp av samma effekt vill jag inte ens gå in närmare på.

Men så skickade min bror det här YouTube-klippet till mig:


Ok, det är inte en vocoder (det de använder här heter Sonovox och fungerar tydligen mer som en talk-box egentligen) men likheten i hur det låter går inte att förneka, eller hur? Och allvarligt talat: det här klippet är 68 år gammalt. 68 år! Och ändå lyckas de på något sätt få det att kännas sisådär en tusen gånger fräschare och mer innovativt än vad Kanye, Daft Punk, Kraftwerk och alla andra som någonsin ens gått i närheten av en vocoder någonsin gjort.

Jag är djupt imponerad. Och sugen på att skaffa en Sonovox. Frågan är bara vad jag skulle använda den till?

Dagens:
Kay Kyser - Låten i klippet ovanför. Har googlat mig fördärvad utan att hitta titeln...

Fotoblogg #27 - Med mera stil än Johan Palm.

Om man befinner sig på landet, strax utanför Södertälje, och det är mitt i vintern måste man ibland använda sig av alternativa värmekällor.

Dagens:
Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song

Manliga göromål.

Redan i somras började tomgången på bilen att krångla. Plötsligt dog den tvärt om man frikopplade eller varvade för häftigt och sedan släppte på gasen. Ett något irriterande problem, då det lett till att man får köra med handen på tändningsnyckeln vid varje rondell eller rödljus. Jag har länge tänkt få det fixat, men eftersom jag är något av en världsmästare på att skjuta upp saker har det inte blivit av. Nu närmar sig dock besiktningen med stormsteg och därför har det börjat brinna en smula i knutarna.

Att lämna in den på verkstad har dock känts mindre lockande - därför blev jag ytterst tacksam när jag fick ett tips om att kolla tomgångsmotorn själv först. Sagt och gjort - med lite hjälp av google tog jag idag slutligen tag i saker och ting och efter endast en dryg halvtimmes mekande (det som tog längst tid var att lokalisera själva tomgångsmotorn) och en hel del WD-40 går den nu som en klocka igen. Inte illa pinkat av någon som annars bara fixar med gamla tvåtaktsmotorer om jag får säga det själv...

Jag känner mig naturligtvis vansinnigt självgod och nöjd just nu. Synd bara att vi skall till Södertälje för att hälsa på Elles kusin strax och att det är jag som skall köra. Annars hade jag kunnat dricka starköl samtidigt. Det hade känts sjukt manligt att meka med bilen och dricka öl i minusgrader.

Dagens:
Morrissey - Dagenham Dave

Sverige möter det nya året i framstupa sidoläge.

Nyårsdagen måste, i hård konkurens med dagen efter midsommar, vara Sveriges långsammaste dag. Större delen av landet tycks ha ställts i energisparläge och spenderar dagen i ett tillstånd av kollektiv bakfylla framför den halvtaskiga TV-version av Ivanhoe som TV3 numera visar. Ganska underligt egentligen, eftersom det traditionellt anses vara denna dag som skall sätta tonen för resten av året.

Nåväl - må så vara, då. Förhoppningsvis var nyårskvällen värd det. I mitt fall var den i alla fall det.

Dagens:
Nick Cave & The Bad Seeds - Loom Of The Land