Ronnie sällar sig till hyllningskören.

Jag antar att så sott som ingen med minsta lilla intresse av musik eller internet undgått att höra talas om Spotify (den som mot all förmodan gjort det kan läsa mer här). Det har gjorts typ en miljon blogginlägg om den nya online-musiktjänsten vid det här laget - ändå kan jag inte låta bli att göra det 1000001:a nu.

Jag har varit nyfiken på tjänsten ända sedan jag första gången hörde talas om den, men eftersom gratis-invites till har blivit något av hårdvaluta och jag inte velat betala för ett medlemskap innan jag fått chansen att prova det ordentligt har det fått vänta.

Igår fick jag dock äntligen tag på en invite. Via Expressen, av alla konstiga sätt. De hade på något sätt fått loss 4000 invites till gratismedlemskap som de delade ut. Det vara bara att skicka ett sms till dem, så fick man en invite tillbakaskickad.

Efter att nu ha spenderat lite mer än ett dygn med Spotify kan jag inte göra annat än att sälla mig till hyllningskörerna: det är verkligen precis hur grymt som helst! Hittills har jag hittat nästan allt jag prövat att söka på. Snabbt går det också! Streamade tjänster brukar ju annars ha en tendens att lagga ganska rejält, men det här går nästan lika fort som mitt iTunes. Och visst, eftersom jag har ett gratismedlemskap får jag stå ut med att det kommer korta reklammedelanden mellan låtarna ibland - men det stör inte tillräckligt mycket för att jag skall känna att det är värt 99:- i månaden för att slippa dem (som jag förstått det är enda skillnaden mellan ett premium- och ett gratismedlemskap nämligen att man slipper reklamen).

Visst, det är inte på långa vägar perfekt. Bland annat lever ljudkvaliteten kanske inte helt upp till min inneboende musiknörds höga krav. Enligt uppgift använder sig Spotify av formatet OggVorbis, men jag tycker det låter som en 128kbs mp3 ungefär - vilket i och för sig duger mer än väl för slölyssning hemma eller att ha i bakgrunden på festen.
Dessutom inser jag på en gång att Spotify kommer att sjabbla till min LastFm-statistik rejält eftersom det ännu inte finns något stöd för att scrobbla vad man lyssnar på om man kör Mac.

Med andra ord - Spotify lär inte ersätta mina skivor eller iTunes och musiksamlingen på min hårddisk, men för någon som är så beroende av musik som jag är det bra. Nästan för bra - jag vet knappt vad jag skall lyssna på nu eftersom allt finns så lätt tillgängligt så snabbt.

Perfekt nu när jag har långhelg och Elenor lämnar mig och Qusan till förmån för turkiska strandraggare med sin väninna Veronica ett par dagar.

Dagens:
På grund av musikalisk överbelastning säger jag Spotify. Att välja en låt efter senaste dagarnas musikorgie går inte.

Därmed inte sagt att jag kommer att göra om det.

Jag sprang inte bara runt i shorts och hatt i helgen. I lördags spelade jag även skivor på Raw innan öppning, då det var abonnerat för en födelsedagsfest.

I normala fall tackar jag alltid nej till sådana spelningar för min mentala hälsas skull (i 99% av fallen vill de att man skall spela Per Gessle eller schlager i X antal timmar - vilket jag har alldeles för mycket heder i kroppen för att klara av). Men då de frågade så snällt, sade att jag fick spela vilken musik jag ville och festen låg så tidigt att jag ändå skulle kunna göra något efteråt tackade jag för ovanlighetens skull ja.

Föga anade jag att det var ett gäng ex-hippies, poeter/konstnärer, proggare och före detta kollektiv-boende (eller vad det nu kan heta) jag skulle spela för. Det hela utvecklade sig till en mycket underlig kväll med afrikansk dans, poesiläsning ackompanjerat av fiolspel och önskemål om jungle och Public Enemy på dansgolvet. Inte direkt vad man förväntar sig på en födelsedagsfest. I synnerhet inte när födelsedagsbarnet fyller 40.

Dagens:
The Bandwagon - Breaking Down The Walls Of Heartache

Det är när man hittar sådana här bilder på sig själv i kameran man börjar fundera över vad fan man håller på med egentligen.

För allvarligt talat - det här är inte ok. Inte på en enda punkt.
Att det var oktoberfest med jobbet är ingen godtagbar ursäkt. Även om det var kul.

Dagens:
Morrissey - Piccadilly Palare

Du avgör själv vad som känns bäst!

Idag fick vi en genomgång i hur man använder en Anapen av skolsyster. En Anapen är en sådan där liten spruta i pennform som man använder om någon drabbas av anafylaktiskt chock och hela ansiktet svullnar upp för att man käkat något man är allergisk emot, ni vet?

Hon sade att den var enkel att använda och att man kunde ge injektionen rakt genom byxbenet. Men om man ville gick det såklart bra att ta av byxorna också.

Jag tycker det var en lite udda sak att säga, om jag skall vara ärlig...

Dagens:
Metronomy - Heartbreaker

Man vet att det är en tråkig vecka...

...när det känns som ett glatt avbrott att köpa en ny CD-märkningspenna.

(I och för sig kom jag hem med en kavaj också, men det var inte därför jag begav mig till köpcentrumet.)

Dagens:
Refused - New Noise

Fotoblogg #22 - Vilopaus.

Dagens:
Johnny Cash - Bird On A wire

Konsten att sabba en söndag.

Fredagen: Spela skivor på Raw. Memento Mori hade releaseparty för sin samlingsskiva. Det var en märklig kväll. Publiken bestod ungefär av lika delar gamla Memento-fans, Raw-stammisar och kids. Inte den lättaste skaran att spela för, men det var ändå en helt ok kväll. Dock endast ok - inte mer.

Lördagen: Middag hos Elles föräldrar. Var hemma runt halv två - då vi av någon outgrundlig anledning bestämde oss för att gå på efterfest hos Johan och Sara. Såhär i efterhand känns det som ett lite konstigt beslut eftersom kvällen fram tills dess varit lugn . Det mest genomtänkta hade varit att gå och lägga sig för att vakna någorlunda utvilad idag - nu blev det istället häng i Johans kök till fem på morgonen och därmed ännu en seg söndag. Visserligen värt det eftersom det som alltid var trevligt, men så här dagen efter kan jag inte låta bli att undra lite smått varför man väljer att gå på efterfest så sent när man inte ens varit ute innan.

Dagens:
Refused - Summerholidays Vs Punkroutine

Det är trevligt att återupptäcka gamla förälskelser.

Den senaste veckan har jag spelat en hel del gitarr. Det känns bra.
För inte allt för länge sedan kunde jag sitta på sängkanten eller soffan timmar i sträck och bara plinka, spela sånger jag gillade eller skriva låtar. Men någonstans tappade jag något av inspirationen och har mest bara plockat upp gitarren och slöplinkat en smula på sistone - och då mest samma gamla låtar jag alltid spelat. Därför känns det skönt att ha återfått lite av lusten att såväl skriva som att bara spela i största allmänhet.

Dessutom har det indirekt lett till att jag för första gången på länge lyssnat på vad som en gång var en av mina favoritskivor - The Divine Comedys "Casanova". Jag försökte nämligen spela Songs Of Love från den här om dagen och insåg att jag inte riktigt kom ihåg harmonierna. Slängde på den för att friska upp minnet - och mindes omedelbart hur mycket jag en gång älskade dess kombination av teatralisk 60-tals kitsch, crooner-ambitioner, underfundig humor och pop-sensibilitet.

Neil Hannon är faktiskt något av ett popmusikaliskt-geni -en (relativt) nutida Burt Bacarach- och det är synd att han aldrig fått ett större erkännande. Alla sångare som efter att ha platta bestämmer sig för att ha blivit något så när framgångsrika bestämmer sig för att sparka hela sitt band och istället släppa en EP där de enbart låter sig kompas av en symfoniorkester förtjänar all heder. Om inte annat för sitt sinne för humor.

Att han dessutom klär sig skitsnyggt gör såklart inte saken sämre.



Dagens:
The Divine Comedy - Becoming More Like Alfie

Fotoblogg #21 - Wayfarers är så 2007. Nu är det stora solglasögon nattetid som gäller.

Hörde någonstans att det anses vara Nicole Richie som gav "that bug-eyed look with the big, dark glasses" ett ansikte. Även Bono brukar nämnas i liknande sammanhang.

Det stämmer såklart inte. Alla som träffat Schampan vet att det är hon som är lookens okrönta drottning.

Dagens:
The Divine Comedy - Songs Of Love

Nu förstår jag varför bebisar gråter hela tiden.

Visdomstand - det låter ganska fint. Lite belevat och värdigt, på något sätt...
Men just nu, när min ena av dessa börjat krypa uppåt igen efter att inte ha märkts av på ett par år, har jag svårt att förstå varför man döper ett dylikt sattyg till något liknande. Det känns lite som om någon håller på att gräva sig ut ur min käke. Från insidan. Men ett trubbigt verktyg till hjälp.

Inte särskilt trevligt alls. Och inte känner jag mig ett dugg visare heller.

Dagens:
The Lemonheads - Big Gay Heart

Dumstrut.

Igår fick vi hem Q från sjukhuset - förvånansvärt pigg med tanke på att hon är en uppsättning livmoder och äggstockar samt en urinsten lättare.

Hon är dock inte helt nöjd över tratten hon kommer att tvingas ha över huvudet tills stygnen tas bort om 10-12 dagar. Dessutom går hon lite som John Wayne.

Jag vet att man inte skall skratta åt hundar. I synnerhet inte skadade sådana. Men det är ärligt talat väldigt svårt att låta bli.

Dagens:
Glasvegas - Geraldine

Bristande inspiration och sjuk hund.

Ni vet hur det är. Ibland tryter inspirationen, bara. Hur mycket man än funderar kan man inte klura ut något som känns värt att skriva om.

Ta den här veckan till exempel. Den har varit riktigt hektiskt. Men trots sena möten, rep, ölhäng med Johan och Sara samt strulande fram och tillbaks med trasiga teknikprylar har jag inte kommit på något som känns värt att blogga.

Förrän idag. Eller, jag vet inte av hur värt att blogga det är egentligen. Men det känns i alla fall som något att skriva lite om:
I måndags klippte vi (läs: Elenor) Qusan och lade då märke till att hon hade flytningar. Lite googlande lärde mig att det ofta är ett tecken på livmoderinflammation - och det är inte något som är bra. Det är väldigt vanligt, men behandlas det inte är dödligheten hög. Och behandlingen är att operera bort hundens livmoder.

Självklart kontaktade vi veterinär, men eftersom Q var pigg och fräsch i övrigt tyckte de inte det var någon poäng att ta in henne akut. Istället rådde de oss att hålla ett vakande öga på henne och vänta till nästa torsdag då vi ändå skulle in för tandstensbehandling.
Det gick fint i lite drygt ett dygn. Igår eftermiddag började hon bli hängig. Framåt kvällen var hon hängigare. Och på natten spydde hon upp den lilla mängd mat hon fått i sig under dagen.

I morse hittade jag henne på golvet, sittandes bredvid sina egna spyor utan att ens orka hoppa upp i soffan igen. Elenor fick lyfta ut henne för att hon skulle kunna göra sina behov.
Det var med andra ord bara för mig att åka till jobbet en kort stund, be om att få ta dagen ledigt och sedan köra henne akut till veterinären.
Väl där konstaterade de att allting mycket riktigt tydde på livmoderinflamation, satte henne på dropp och gav oss en remiss till Strömsholms Djurklinik. De i sin tur bekräftade diagnosen och konstaterade att hon till råga på allt hade en rejäl urinsten. Följdaktligen lades hon in för omedelbar operation.

När detta skrivs sitter jag och väntar på att de skall ringa och berätta hur det gått. Egentligen har jag ingen som helst anledning att oroa mig. Veterinären sade att hon, bortsett från inflammationen och urinstenen var kärnfrisk. Men när man lämnar en liten, ynklig vän hos okända människor med vetskapen om att hon snart kommer att ligga utfläkt på ett operationsbord för att få livmodern bortplockad är det svårt att inte känna sig en smula nervös.
Sedan spelar det ingen roll hur mycket någon i vit rock försäkrar att det är en "rutinoperation".

Dagens:
Ingenting, faktiskt. Jag har spenderat så gott som hela dagen hos veterinärer. De spelar ingen musik där.

Trolleri, filosofi och fräcka pensionärer.

Igår var Carl-Einar Häckner i stan med sin enmansshow Pusseldrömmar.
Jag har alltid tyckt att hans kombination av humor, trolleri och någon slags småfilosofiska funderingar är lite småkul, men samtidigt aldrig varit något jättefan. Har uppfattat honom som rätt bra - varken mer eller mindre. Igår var han dock fantastisk. Det enda negativa jag egentligen har att komma med är att kombinationen av nyss nämnda ingredienser ibland kändes lite märklig. Hoppen mellan smålattjo trolleri, sjuk humor, samhällskritik, någon slags livsfilosofiska utläggningar och musiknummer gjorde att helhetintrycket blev lite hoppigt. Men det gjorde inte så mycket, då det som var bra var på gränsen till löjligt bra.

Efter föreställningen var kön till garderoberna sanslöst lång eftersom det varit så gott som slutsålt. När det endast var ett par personer före i kön kom två äldre, blåhåriga damer fram bakifrån. De mer eller mindre armbågade sig fram genom kön och trängde sig före. Utan att säga ett ord eller göra en min.

Allvarligt talat - bara för att man gått i pension får man väl inte bete sig hur som helst? Om någon i min ålder skulle gjort likadant mot dem skulle de förmodligen fått ett mindre vansinnesutbrott. För att inte tala om hur alla andra i kön skulle ha reagerat. Men nu -bara för att gärningsmännen råkade vara två damer som såg ut att vara strax över hundra- låtsades alla som ingenting. Inklusive, till min stora skam, jag själv.

Jag är väl helt enkelt feg.

Dagens:
Gene - Sleep Well Tonight

Dagen då spetälskan kom till Sveavägen.

För exakt en vecka sedan fick Elle en glad gubbe gjord av vindruvor, tandpetare och en apelsin av sin lillasyster. Han placerades på microvågsugnen och har suttit där sedan dess.

Idag noterade jag att något hänt. Hans ena ben tycks ha exploderat. Skinnet har förlorat sin lyster och täckts av en otrevlig beläggning. Dessutom håller hans näsa på att falla av.

Han ser faktiskt inte alls ut som en fryntlig apelsinman längre. Snarare en soldat som återvänt från något långväga krig - sargad av granatsplitter och drabbad av någon otrevlig sjukdom. Kallbrand. Eller kanske spetälska.


Dagens:
Glasvegas - Flowers & Football Tops